noitulove

En kollega sa följande till mig idag:

- I surfed eBay for a new plasma the other day.

Undrar vad man trott om nån sa så för 20 år sen.

- Surfade vad? Vilken bukt? För blod? Huh?

Nehe

Jag hade fel. Grymt bra att kolla upp saker först, Jonas. Kalas. Alla matcher visas på vanlig australisk tv. Det var nån som skrev och frågade mig om bra svenskbarer för fotbolls-vm för ett tag sen. Jag känner bara en svensk i Melbourne, så jag var inte rätt person att fråga, men svaret på bra fotbollspub ska tydligen vara:

Charles Dickens Tavern
290 Collins Street
Melbourne

Om jag orkar lämna lägenheten hittar ni mig där.

Vi har ju ingen lokal ju...

Det vankas ju fotbolls-vm. Och tvärtom vad många av er säkert tror är jag jävligt laddad. I'm a sucker för stora mästerskap. Allsvenskan känns lite beige, men nu jävlar. Jag lusläser alla svenska websajter och letar artiklar om allt från Teddys ljumske till Zlatans festande.

Problemet är att hitta nånstans att se Sveriges matcher. Fotbollsintresset har ökat oerhört i Australien senare år och i torsdags såg 95000 människor Australien besegra Grekland i en träningslandskamp här i Melbourne. Mina vänner är lika inbitna som jag och det är roligt att få lite sällsis i hysterin.

Problemet är att de svenska matcherna inte visas på annat än obskyra satellitkanaler. Om ens där. Fast egentligen är det inte ett problem. Det gör bara upplevelsen mer bisarr. Jag såg EM-matchen Sverige-Holland på kasinot här i Melbourne. Det var en helt galen upplevelse. Klockan fyra på morgonen möttes 100-tals svenska och holländska fans i en sportsbar tre trappor upp på kasinot. Man fick kryssa mellan spelande asiater och blåhåriga tanter för att hitta dit. Väl där var alla fans uppklädda och sminkade till tänderna. Det var strrrange. Men mycket roligt.

En VM-match 1990 såg jag på en tretummare på ett hotellrum i Badgastein. Också märklich.

Har ni några udda platser ni sett matcher från?

Istället för förvirring: musik

Det verkar som att nån sorts kollektiv ledsenhet och trötthet drabbade många bloggare i går. Virtanen hade nog kallat det depma. Flera av de jag läser dagligen verkade mest vilja gömma sig under en sten och vänta på bättre tider. Så även jag. Och lite är det väl så fortfarande. Men man kan ju alltid lyssna lite på musik istället för att sura. I morgon är en annan dag, som Chrille Björkmannen sa.

Jag älskar nästan allt med gruppen Tunng. De har nyligen släppt ännu en skiva och den här låten är från den.

Jenny Again - Tunng

Men att lyssna på Tunng eller annat Nick Drake-doftande gör ju ingen muntrare.

Jag har därför gått på en daglig dos av minst tre låtar av Art Brut senaste veckan. Det funkar ganska bra faktiskt.

Jag blir glad, vill dansa och slåss.

Samtidigt.

Good Weekend - Art Brut
Emily Kane - Art Brut
My Little Brother - Art Brut

Och igen...

Per Bjurman är nog också stolt över sitt senaste knäck.

Eller fan...

Expressen intervjuar en 13-åring som blivit knivhuggen och våldtagen TVÅ dagar efter att det hänt. Med motiveringen att flickan vill berätta.

Otto Sjöberg äcklar mig.

Och månen har sin gång

Det är upp och ner. Slitsamt. Jobbet tär och tar stora tuggor av mitt förstånd och vilja. I kontrast till det är nästan allt annat bra. För någon som levt för jobbet väldigt länge är det nytt. Och lite skrämmande. Att inte vilja att helgen ska ta slut. Att inte vilja alls. Att se fram emot semestrar som hägrar på horisonten och annat.
Det är nya känslor.
Bra, men samtidigt jobbiga. Antar att det är en ny fas i mitt jobbande. Eller en brytpunkt. Vi får se. Äta måste jag ju. Jag har alltid varit en person som sluter mig när det är mycket på jobbet. Orkar inte göra så mycket. Det mesta blir lidande. Speciellt kontakten med vänner och familj.
Och nu bloggen.
Jag ler av bara tanken. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Men ändå inte. I vanliga fall har jag alltid ett uppslag på gång. Inspireras av allt från stort till smått. Men när jobbet äter på mig orkar jag inte annat än försvara mig. Blogga vill jag göra när jag verkligen känner för det. Kanske blir det redan ikväll. Men kanske inte. Jag tänker inte sluta, men idag och fler dagar än förr känner jag helt enkelt ingen lust. Orkar inte vända och vrida på orden. Inte leka eller roa. Vill berätta. Det handlar inte om att jag inte vill skriva. Men inte nu. Inte idag. Kanske ikväll. Vi får se. Om ni orkar hänga kvar.

Ja, jag är tolv år gammal.

Jag tänker inte blogga idag.

Ha!

Eller... vänta lite nu.

Fan.

Queenslander

Jag har bara regn hos mig

Ok, de låter rätt "mörkt". Inte "sippa-på-rosé-medan-man-ligger-i-hängmattan" precis. Men här nere är det vinter. Det är beckmörkt klockan 17.30. Det är kallt. Det är blött. Och det är mörkt. Så in i helvete.

Dessutom kommer Howling Bells härifrån. Så ni kan stoppa upp ert jävla rosé, era flintastekar och era ljusa sommarkvällar rätt upp i pastejköket.

Jag är inte avundsjuk alls.

Och inte det minsta bitter.

Howling Bells - Low Happening

Howling Bells - Wishing Stone

Howling Bells - Velvet Girl

Sportjournalistik

Som son till en gammal sportjournalist är jag en fan av BRA sportjournalistik. The good old Mats Olsson är ju som en del vet en av mina husgudar.

Simon Bank skriver i AB i dag om hur mycket de olika spelarna satsar:

"Henrik Larsson chippar sina avslut, medan Stenman skjuter som om bollen sagt något om hans mamma."

Frasen får tummen upp från Melbourne.

Bandnamn

Kan man döma ett band efter dess namn? Och kan man veta att man kommer gilla bandet bara genom namnet? Jag frågar alltså. Vet inte riktigt själv. Tror på nej.

Bob Hund - lysande namn och lysande band.
Bloc Party - jävligt bra band men namnet vet jag inte.
Broken Social Scene - Topp
Chicks On Speed - All good
Coldplay - Hmm... njä.
Crash Diet - Öh... nej.
Architecture in Helsinki - Namnet är mer pretto än bandet. Gränsfall.
Death Cab For Cutie - Lysande band, men namnet är katastrof. Eller?

Jag orkar inte gå igenom hela alfabetet, men ni hajar.

Jag har en bandnamnsfetisch.

The Christer Petterssons.

Nä, nu får jag sluta.

Jååånas

De vill väldigt gärna uttala mitt namn rätt.

"Is it Jonas with a distinct "D" sound like in Djoenas or is it more like Yo-nas?"

Jag försöker då förklara att jag lystrar till båda, men oftast hjälper inte det. Jag fortsätter då och väljer ett av alternativen. Det går de inte heller på. "Hur uttalar du det?", frågar de. Jag brukar då svara att vi inte uttalar det alls på samma sätt som här och det är ingen idé att ni försöker härma eftersom ni bara låter som svenske kocken om ni försöker. Det biter inte heller. De vill veta. Jag vägrar. De ger sig inte. Till slut, eftersom jag uppenbarligen aldrig lär mig, så säger jag Jonas på svenska. Extremt enkelt att uttala.

Och sen går de allihop - utan undantag - och kallar mig för Jåååååånas.

Och har jätteroligt åt det.

Dum i huvudet är han.

Jååånas.

Min förra AD, A, löste det på ett annat sätt.

"What was that? Nah, I can't pronounce that. I'll call you fuck face. Much easier."

Jag mötte Avalassie

Jag lyssnade sönder The Avalanches debutalbum när det släpptes.
För ett tag sen träffade jag en av grabbarna på en fest.
I min lilla värld var det ganska jättestort.
Jag sa till honom att vi väntar på nästa skiva.
Att hela världen väntar.
Even Sweden.
Då log han.
Lite.

Wolfmother - Woman (Avalanches Millstream Remix)

Lassie

Jag pluggade Media och KommunikationsVetenskap med Frida Boisen och Fredrik Van Der Lee 1993. Det är fan 13 år sen. Nu lämnar hon på dagis. En del av er som läser här var knappt födda då. Jag hånglade innan ni föddes.

Sweet.

/Farfar

En dagens, tack.

Äh, vad fan.

För att den är så jävla bra.

Ok?

Tracks Of My Tears - Smokey Robinson

On the radio

Och nu spelar de Jens Lekman på radion.

Schwoosh!

Jag sveps tillbaka till Göteborg på en mikrosekund. Billigare än vilken flygbiljett som helst. Och snabbare.

Fan!

Jag är i Göteborg! Woo Hoo! Får nog gå ut ikväll. Är det inte öppen scen på Nef på tisdagar? Eller är det uppåt framåt som gäller?

Fan.

Nu spelar de Ben Lee.

Tillbaka igen.

Bajs.

Yo

De "hemliga" bloggarna. Jag har varit en av dem. Inte för att nån brydde sig, men ändå. Det har ju funnits de som kommit ut.

Taa daa!

En hemlig pappa. Det var en journalist bakom skynket.

Och där!

En författare.

Men den hemligaste bloggaren måste ändå vara Embryo. Många retar sig och förstår inte alls. Jag är inte säker på att jag förstår heller. Men jag vet att jag tycker att det är lysande. Att det måste finnas en tanke bakom. En dold agenda. Att den som skriver är känd och vill utmana. Ifrågasätta. Eller nåt. Vad fan som helst. Ett geni är han i alla fall. I mina ögon. Oavsett agenda eller syfte. Läs. Och se förbi stavningen. Det är lite som att lyssna på Håkan Hellström. Om du tycker att Håkan sjunger som en gud så fattar du nog att Embryo skriver som en.

Yo.

grodmenniskan

jag tror på den groda menniskan som tror på att det finns en prins ellrer en prinsessa i varje grodman

men vad hetrer grodmän som är tjejor det undrar jag nu yo

Vinter i Victoria

(via australiasevereweather.com)

Men lille vännen

Det här med stavning av efternamn är intressant. Jag heter ju Peterson i efternamn och vem som lade sig till med den fåfänga stavningen vet jag inte riktigt. Här nere i Australien är jag rätt glad att jag stavar med ett t och ett s.

Andra härliga sätt att handskas med "son-namn-komplexet" är att kalla sig för P-son eller helt enkelt byta namn till nåt annat. Gärna nåt som låter lite adligt. Fast ändå inte. Lingonclou. Bäversadel. Runck av Mosenschiöld. Eller så gör man som nye chefen för TT. Och stavar sitt efternamn "Peterssohn".

Peterssohn.

Jag vet inte om jag ska skrattha eller gråtha.

Frocks

På fredag är det dags för Melbournes motsvarighet till Guldägget och alla laddar som vore det den sista dagen på jorden. Vilket får mig att tänka på en annan sak som skiljer Australien och Sverige åt. Klä-uppandet. Folk gillar att klä upp sig här. Som fan. Och nu pratar jag om Sydney och Melbourne. Hur det är i Broome, Mildura eller Cunnilungus vet jag inte.

Nåt man gillar är att gå på galopp. Eller "the races" som man säger här. Kvinnorna klär upp sig till tänderna med hattar och vågade klänningar. Det är fan folkfest varje gång. Jag tänker på gångerna farsan tog mig och min lillebror till Åby för att kolla på trav. Många ord poppar upp, men folkfest är inte ett av dem.

Faktum är att galopp är den näst populäraste sporten i Australien efter Aussie Rules Football. Galoppbanor finns precis överallt. Det finns kanaler som enbart sänder galopp. Hela tiden. Jämt.

Första tisdagen i november går Melbourne Cup - ett av världens mest betydelsefulla lopp - av stapeln. 700 miljoner (!) människor världen över ser loppet på tv och 120 000 besöker Flemington Race Course utanför Melbourne för att ta del av loppet på plats. Alla kollar. Landet stannar. Det är helgdag. Det är sinnessjukt.

I alla fall.

Fredag. Guldägget. Typ. Alla klär upp sig.

Det var det jag ville ha sagt.

Innan hästarna kom och störde.

Ondskan

Ja, de visar schlagerfestivalen på TV här. Kvällen efter. Det är en stor grej i vissa kretsar, medan andra - med all rätt - tycker att det är det sjukaste spektaklet i världen. Jag tittade inte i år, förmodligen mest beroende på att jag redan visste hur det gått. Sen är jag lite rädd för Carola.

Hon verkar ond.

Midnatt råder

Att be om ursäkt för att man inte bloggar. Att ursäkta sig för dagboken för att man inte skriver i den. Ja, ni hör ju. Allt är sinnes. Jag protesterar mot bloggen idag. Den ska inte låta mig styras. Och ändå sitter jag här sekunderna innan jag somnar och skriver.

Bloggjävel.

Späckat

Galen dag på jobbet. Igen. Får blogga sääänare.

))<>((forever.

Jag har just sett "Me and you and everyone we know".

Så bra.

Jag tror att jag är lite kär.

Skäggfesten

Henri Lloyd Extravaganza

Läser att Virtanen ska spendera tre veckor på Marstrand i sommar. Som gammal göteborgare undrar i alla fall jag hur han tänkt. Visst, Marstrand är vackert att titta på, men att spendera tre veckor där? Under högsäsong? Jag tror knappt jag skulle kunna tänka mig nåt värre.

Marstrand och många bohusländska samhällen är underbara på vintern, men under högsäsong är det gycklarnas marknad. Stockholmsbrats trängs med nyrika norrmän och folk i seglarställ. Det är en vedervärdig upplevelse. Och som den halvkändis han är kommer han inte att kunna gömma sig. Marstrand är en LITEN ö.

Vet inte riktigt hur kul han kommer tycka det är efter ett tag att bo på en ö som är liten, men packad med folk. Och då inte folk som stannar där hela sommaren, utan folk som kommer i bilar och busslaster för en dagstur. Bad choice, mr V.

Skräddaren säger nej.

in her eyes

Knulla mig på operan

Jag fick ett samtal i morse från A, min förre AD. Han frågar hur det är med kylan i Melbourne och jag svarar förstås att det är kallt och jävligt. Trots att det är 17 grader. Jag vill inte göra honom besviken.

Sen berättar han att Jules har gått och blivit gravid. Hon träffade en kille för fyra månader sen och är redan åtta veckor gravid. Både jag och A tycker det är otroligt roligt. And oh so not Jules at all.

Men det förklarar varför hon slutat ringa mig mitt i natten för att be mig flyga upp till Sydney och göra snuskiga saker med henne på diverse offentliga platser.

The Quiz

You look nice alright
and I like the way you nod after everything I say
like it actually means something
to you

And I like your record collection
Townes and Jens with a hint of Rickie Lee
And you’ve cleaned up the bathroom, made a really nice soup
but a bit too much sci-fi in your shelf with DVDs

But there’s some things you need to know about me:
I’m weak right now, real weak right now
I need proof before I dare to open this heart
so I prepared a quiz for you:

Would you freak out if I said I liked you?
Do you walk the line?
Is your IQ higher than your neighbour’s?
And is it very much higher than mine?

Can you sleep when I grind my teeth?
Do you look away if I slob when I eat?
Will you let me be myself?
Can you at all times wear socks?
because I’m still scared of feet

Do you talk in the middle of Seinfeld?
Do you read more than two books a month?
Do you get racist or sexist when you’ve had a few?
Is it fine if I make more money than you?

Have you slept with any people I work with?
Is there anyone you’d rather wish I’d be?
Do you still keep pictures of old girlfriends?
Are they prettier than me?

And if I’d fall, would you pick me up?
If I fall, will you pick me up?

The Quiz - Hello Saferide

Sinking

Skäggfest i nischen

Ni vet hissen. Den som går till nischen i källaren. Nick och Susie är inte ensamma om att känna till den. För på nåt sätt var det som att ödet ville hämnas på mig efter episoden med dojan i middagen. Ödet ville ge igen. Med besked.

Det är fredag kväll. Jag och några vänner sitter i lägenheten och snackar. Jag har lagat middag och alla börjar bli lite dragna. Vi lyssnar på Fischerspooner och jag bjuder på nåt så märkligt som O.P. Den enda som gillar det är Mikey, killen som var med vid förra hissincidenten. Jag går bort till köket för att hämta mer snaps från frysen. På väg tillbaka hör jag hissdörren glida upp.

Vi stannar där.

Vi sätter oss nu in i följande situation. Laura och Alice pluggar grafisk form på RMIT. Det är fredag kväll och tjejerna sitter på baren e-55. De är ganska packade där de sitter längst in i lokalen. Alice frågar Laura om hon gillade gårdagens konsert med Cut Copy. Laura är full och uttråkad och börjar dra i persiennsnöret som hänger bredvid henne. Hon rycker till och plötsligt uppenbarar sig en hissdörr.

"Look! An elevator!?", säger hon till Alice.

"Let's try it!", svarar Alice.

De trycker på knappen och klättrar in. Konstigt nog är det bara en knapp som verkar fungera. Våning fem är den enda som är upplåst. Dörrarna stängs.

Klipp tillbaka till lägenheten.

Jag hör hissen öppnas, men är så bladig att det inte riktigt registreras. Jag vet att jag låste upp hissen för att släppa in Mikey och Co, men jag väntar ingen mer.

Plötsligt kliver det in två 19-åriga tjejer i lägenheten. Runt ett bord sitter det fyra killar och glor på dem förvånat. Runt ett hörn kommer det en lång halvskäggig kille med en flaska sprit i handen. Han ramlar nästan omkull av förvåning när han ser tjejerna. Då börjar en annan skäggig kille vid bordet garva okontrollerat. Tjejerna står som två fågelholkar. De vågar inte röra sig ur fläcken. Mycket hade de räknat med, men en fest med neanderthalare låg inte speciellt högt upp på förväntningslistan.

"Wooo Hooo! Girls! Welcome to John Malkovich", skriker den skäggige killen vid bordet och skrattar hysteriskt.
"Can I help you?", frågar killen med spritflaskan.
"Where are we?", frågar Alice lite dumt.
"You're in my apartment", svarar killen med spritflaskan.
"At John Malkovichs!", skriker skäggmannen vid bordet.
"We gotta go", säger Laura och drar in Alice i hissen. Medan dörrarna går igen hör de spritmannen skrika efter dem:
"Do you want some O.P?"

De kom aldrig tillbaks.

Hundar + Laser = Bra

Basfiol och flöjt. Minus flöjt.

Äh, det är väl bara att acceptera att det är en skitvecka helt enkelt. Suger Ballesteros. De kommer och går. I'll bounce back. Men räven i röven vad trött jag är på skiten just nu. Skulle vilja ta en vecka ledigt, men det går ju förstås inte heller. Jag gömmer mig i musiken en stund till. The Lucksmiths är dagens snuttefilt.

The Lucksmiths - From Macaulay Station

Från det ena till det andra

Jag vet att jag muttrar lite ibland över att det är för mycket att göra på jobbet, men en sak är säker i alla fall: man lär sig saker varje dag.

Den senaste månaden har jag jobbat med allt från tamponger till batterier och blindhundar. Just nu sitter jag och jobbar med en stor kampanj för Dulux, som gör målarfärg. Jag kan nu allt om det australiska vädret. Jag vet vilken dag det var varmast någonsin, kallast någonsin, våtast någonsin etc, etc. Jag föder mitt Trivial Pursuit-monster med meningslösheter as we speak.

Det snöade över Uluru (Ayer's Rock) 1997.

Bara en sån sak.

Eller att det regnade 11251 mm i Bellenden Kerr i Queensland 1979.

I Sverige brukar det regna 570 mm per år på ett ungefär.

Jag sitter på jobbet och statistiknördar mig.

Nice.

Kanske världens bästa illustratör

Regina

Regina Spektor föddes i Moskva men växte upp i Brooklyn.

Det räcker egentligen så.

"Summer in the city means cleavage, cleavage, cleavage."

Regina Spektor - Fidelity

Regina Spektor - On the Radio

Regina Spektor - Us

Regina Spektor - Summer In The City

(via good weather for airstrikes)

Internhumor

Let's be careful out there

Visst, det finns en mängd snygga signaturer till olika tv-program. Av de modernare har jag alltid varit förtjust i "CSI" och "Tredje Skiftet". "Friends" har jag alltid varit lite kluven till. Själva låten hade jag alltid svårt för, men eftersom jag älskade programmet så blev det nån sorts positiv reaktion i alla fall. Nej, egentligen finns det bara ett par stycken som spöar de andra med hästlängder. Och jag pratar inte om Knight Rider eller A-Team. MASH minns jag oerhört starkt, men signaturen som spöar de alla, signaturen jag fortfarande kan i stort sett utantill, signaturen som tar mig tillbaka till när jag var liten, är given.

"Hill Street Blues".

Den har en nästan lugnande effekt på mig. Jag vet inte varför. Jag minns hur den där garagedörren gick upp och pianoslingan började spela. Hur polisbilarna slirade runt i snömodden. Hur man satt hemma i soffan och tittade på dem allihop - Belker, Bobby Hill och Renko. För mig är "Spanarna På Hill Street" barndom, minnen och trygghet.

Vilken är din?

trans

Kuktus

Efter tre timmars sömn är jag nu lite småskakis. Hatar att jobba på nätterna, men ibland går det inte att undvika. Ständigt dessa deadlines. För de som vill in i reklaaaaambranschen låter det säkert jätteglammigt att sitta och idéa fram på småtimmarna, men när man väl sitter där vill man fan bara gå hem.

Varför har vi inte löst det här tidigare, sitter man och tänker medan timmarna visslar förbi. Och så jävla superseriösa idéer blir det sällan mitt i natten. Snarare oerhört tramsiga idéer som knappt är roliga ens då. Att jobba på strategier eller varumärkesplattformar (blä) är det inte snack om. Det är jättelilla reptilhjärnan som jobbar medan övriga hjärnan sitter och kommer på snoppskämt.

Mängden snoppskämt som producerats på de reklambyråer jag jobbat på är värt en egen blogg. Jag säger inte att det är bra idéer, men när frustrationen når oanade höjder mitt i natten kan en liten snoppidé lätta upp stämningen. Det SKA vara så barnsligt som möjligt. Det ska vara så barnsligt och löjligt att ingen skrattar. Egentligen. Och skrattar just därför.

Det är den vuxne pojkens motsvarighet till att rista "kuk" i skolbänken.

Läkerol skulle till exempel lansera en ny smak för ett par år sen.
Bestämde vi mitt i natten där jag jobbade.

Läkerol Kuk/Kaktus

Eller Kuktus

Tror till och med att det producerades förpackningsdesign.
Undrar varför det inte blev nåt.
Tror fortfarande på idén.
I alla fall mitt i natten.

Tomt

Måndag. En riktig jävla grismåndag med äckelmycket att göra. Det känns som att det aldrig tar slut. Jag orkar inte ens blogga om skiten. Och då är det riktigt illa. Kanske är det influensan som sitter i, för jag känner mig som ett skal med absolut ingenting innanför. Känner mig som ett urblåst ägg. Precis så, faktiskt. Ser ok ut på ytan, men tomt, tomt, tomt på insidan. Vill inte mer.

Dr Jonas and Mr Fish

Varför lägger han ut en bild på sig själv? Är han så jävla ego att han vill ha kommentarer, folk som smörjer honom, hela tiden? Jag vet att ni är många som tänker så. Men det är inte därför jag gör det. Blicken på bilden nedan tittar inte på er. Den tittar på mig. Den påminner mig om att det är jag - Jonas - som skriver den här bloggen och inte nån jävla silverfisk.

Bilden har samma effekt som en spegel. Den går inte att gömma sig för. Bilderna på mig själv blir nån sorts verklighetsförankring. Där står jag i mitt eget kök och glor på självutlösaren i kameran. Samma kille stirrar sen tillbaka på mig från bloggen. Han Jonas. Nån silverfisk finns ju inte egentligen. Jag säger inte att jag går och tror att jag är den där fiskbloggaren. Det är mer det att jag alltid påminns om vem jag är när jag ser bilder på mig själv. Ibland vill man tro att man är lite som än den ena eller den andra. Då kan nåt så enkelt som en bild vara bra för att påminna en om vem man egentligen är.

Äh, nu blev det lite tramsigt, det jag vill ha sagt är väl det här - den dag jag tror att jag är den där Silverfisken - med stort S - då är det dags att ringa pling-plong-bilen och be dem ta mig till bloggpsyk för elchocker.

influensa

Isn't it ironic?

Benjamin Jeremy Stein föddes 25 november 1944 i Washington D.C. Han gick på high school tillsammans med bland andra Carl Bernstein, Goldie Hawn och Sylvester Stallone. Efter att ha gått ut som etta i sin klass blev han antagen till Yale Law School där han igen gick ut som kursetta och valedictorian 1970.

Efter avslutad utbildning fick han jobb som talskrivare för president Richard Nixon och senare Gerald Ford. Han skrev bland annat Richard Nixons famösa avskedstal till nationen.

Efter Nixons avgång anklagades Stein i många år för att vara den som läckte nyheten om Watergateskandalen till journalisterna Carl Bernstein (som han gått i high school med) och Bob Woodward. Ben Stein var enligt många källan "Deep Throat". Ben Stein har genom alla år nekat till detta, men än idag, trots att en annan man, Mark Felt, har erkänt, tror många fortfarande att Ben Stein var "Deep Throat".

Ben Stein har skrivit runt 30 böcker och legat på bestsellerlistor världen över. Han är en känd konservativ republikan och är ofta med i olika paneler på tex Fox News där han ofta pratar för till exempel Pro Life-rörelsen. Han har skrivit frekvent för tidningar som Wall Street Journal och New York Times.

Ironiskt nog är det inte något av detta han är mest känd för eller stolt över.

Och jag förstår honom.

Det han är mest känd för kan sammanfattas i ett ord, repeterat två gånger.

Bueller?

Bueller?

Ben Stein spelade läraren i "Fira med Ferris"

Om jag vore ett gitarrackord

Huuuuuskur

Jag har fått ett tips till hur jag ska kurera min influensa med allt vad det innebär i form av feber och ämmande hals. Läkemedel är ju för veklingar som alla vet. Nej, istället dricks det skållhet whisky, citronsaft och honung. River rätt rejält i halsen kan jag meddela. Men man blir ju pruttfull i alla fall. Det är en så kallad lose-win-situation.

Tele - vad - sa - du - att -fon - du - sa - sa - du - nummer

Jag kunde inte lära mig telefonnummer i början. Det blev nästan pinsamt. De har nämligen ett par egenheter på engelska. För det första hade jag svårt att uppfatta vad de sa överhuvudtaget på grund av halvgrötig australiska. Men det som gjorde det svårt var följande två saker:

1. Man säger inte zero utan O som i bokstaven.

2. Man säger double seven istället för seven seven (och förstås samma sak med alla andra dubbelnummer).

Det pinsamma är att det är så enkla saker, men min hjärna ville inte. Så fort min hjärna hörde double seven tänkte den nöjt "aha, nu ska jag skriva 77". När den sedan började lyssna igen hade personen ifråga redan sagt hela numret. Jag hade fastnat på 77.

Jag har massor med lappar som börjar bra, 03 9277..., 03 9634 33..., 03 9567 80?8.

Dock inga kompletta nummer.

Smart kille.

Textremsan, go home!

När jag flyttade hit tittade jag ganska mycket på TV. Man lär sig oerhört mycket om ett land - och om språket - genom att se och lyssna på TV. Och även om min engelska var bra fick jag kämpa med att hänga med utan textremsa. Jag tror att det helt enkelt handlar om gammal vana. Vi svenskar är så oerhört vana att ha den där textremsan som stödhjul. Och australisk engelska är inte den mest artikulerade kan jag meddela. Så jag tappade en del i början.

Efter ett tag började jag dock höra nyanserna i språket. Det är en märklig upplevelse att lära sig ett språk man trodde man redan kunde. Jag lyssnade länge på hur speciellt unga australier uttalar ordet "know" till exempel. Det uttalas nämligen inte alls som vi har lärt oss. Efter ett tag insåg jag att de uttalar det ungefär som tyskarnas "neu", men inte exakt.

Därefter snappade jag upp ord efter ord. Det australiska språket börjar sakta bli mitt. Jag använder dagligen uttryck som "I reckon" och självklart, självklart, självklart säger jag "mate" till allt och alla. Jag är van att bli bemött "love" av damen i slakteriet och att taxichaffisarna säger "have a great night, mate" när man kliver ur. Att vara trevlig är en del av det australiska sättet. Det är inte tomma artighetsfraser.

Det är Australien, kort och gott.

gästrum

Faith

Jag såg Faith på TV igår och blev helt kär. Jag har alltid haft en soft spot för djur och Faith var helt enkelt en double whammy. En handikappad hund. Mitt hjärta rann över helt enkelt för denna märkliga lilla hund. Spana bara in valpbilden på henne. Mitt hjärta sa krasch.

En familj i min smak

Kärlek

Efter att ha blivit påmind om ett band via en musikblogg tänkte jag berätta om mitt livs näst märkligaste konsertupplevelse. Jag och min art director A hade fått fribiljetter till "Big Day Out", som är en av de största endagsfestivalerna i världen. Vi gick runt och strötittade på allt från Cut Copy till Le Tigre. Efter att ha varit ute i solen alldeles för länge hamnade vi i ett enormt tält. Vi snackar jättetält. Har aldrig sett nåt liknande. I alla fall. Efter att ha tittat en stund på nåt band jag ärligt talat har glömt bort så bestämmer vi oss för att dra och kolla på "The Streets". Men eftersom det är 20 minuter kvar säger jag till A att vi kanske kan stanna för att kolla in nästa band innan vi drar. Jag vet inte riktigt varför jag ville stanna. Eller jo, det började byggas upp nån märklig stämning i publiken omkring oss. De väntade på något. Jag har sett tonårsflickor vänta tålmodigt på kackiga pojkband, men de här var nåt annat. Det var nån sorts lyckoförväntan. En del kramades. Och nu snackar vi alltså om innan konserten. Därför bad jag A att stanna. Och sen gick de på.

The Polyphonic Spree.

Och Tim DeLaughter.

Visst, jag hade läst om dem. 25 medlemmar. Alla klädda i långa "gospelsärkar". Men ändå var det en märklig upplevelse att se dem. De såg så oerhört glada ut. Lyckliga. Skrattandes kom de ut på scenen. Det kändes nästan provocerande. De ställde upp sig. Kören bestående av halva bandet stod mitt på scenen. Och sen började de spela. Jag kommer inte ihåg vilken låt det var. Men vad som sen följde kommer jag aldrig glömma. Sakta kände jag all oro rinna av mig. All jävla cynism. Efter tre låtar började jag skratta. På ett märkligt bubblande sätt. Jag började dansa och ha mig. Med armarna i luften. Jag vänder mig för första gången mot A. Han gråter. Och skrattar. Samtidigt. Jag ser hur han tyst ordar "What? The? Fuck?" Jag skakar på huvudet och skrattar jag med.

Sen står vi där och upplever detta märkliga som en Polyphonic Spree-konsert är. Jag får ögonkontakt med en av körtjejerna. Hon ler och skrattar medan hon håller fast min blick. På fullaste allvar funderade jag på att släppa allt där och då och bara följa henne vart som helst. Pengar oroade jag mig inte för. Sånt spelar ingen roll när man har kärlek. Jag började göra upp planer för att GÅ MED i Polyphonic Spree. Funderade på hur jag skulle kunna övertyga Tim DeLaughter om att ta med mig. Sjunga kan jag. Och spela lite. Älska är allt jag kan. Vad mer behövs, Tim? Förklara det. Så tänkte jag. Medan jag skrattade och vevade med armarna. När sen konserten var slut var min enda tanke att ta mig in backstage för att prata med Tim. De blev aldrig så. Jag och A gick iväg för att dricka lite vatten och med ens var de borta.

Jag och A pratade om konserten ett par gånger, men vi lyckade aldrig riktigt förstå vad som hänt. Självklart köpte jag deras skivor och lyssnade dem sönder och samman, men det var inte samma sak. På skiva är de bara ett band. Live är de nåt annat. Nåt jag inte kan förklara. I dag kan jag fnysa lite cyniskt åt mitt beteende på konserten. Men ändå vill jag tillbaka. Som sagt, det var en märklig upplevelse, men om ni inte stått på första raden och upplevt dem så har ni faktiskt ingen rätt att döma mig. Även om jag skrattar lite smånervöst åt mig själv bara jag tänker på det.

The Polyphonic Spree - Light And Day

Har ni inte löst ett av internets vackraste spel måste ni ju prova det.

Extra! Extra!

Kanske världens bästa musikvideo

Dana Dragomir

Yup

Ohyggligt rolig tävling (om man är drogad)

Eftersom jag sitter halvdrogad på kontoret blir det nog inte så mycket bloggat i dag heller. Istället blir det den ohyggligt roliga tävlingen

"GISSA STUARTS YRKE"

Ibland överraskar jag nästan mig själv med fyndiga saker att blogga om.

Otroligt fantasifull kille.

Dagens slangord från Australien

Sooky La La

Fundering

Att sitta på jobbet med feber och svullen hals är röv. Varken mer eller mindre. Intressant förresten att röv passar bättre ordmässigt än både manliga och kvinnliga genitalier i det här sammanghanget. Halsfluss är uppenbarligen en jämlik sjukdom. Eller är det själva sittandet som är det? Hm, jag vet inte. Röv är det i alla fall.

Bora Bora, klantarsel.

Jag hade skrivit i manus att "vinden blåser i trädkronorna". Det innebar att en lastbil med två vindmaskiner stod och väntade på oss när vi började spela in. Och trots att kunden betalat för det, eller kanske just därför, känner jag mig lite dum för att jag skrivit det i manus till och börja med. "Solen skiner genom lövverket" hade ju också funkat. Jag behövde ingen vind. Egentligen. Och varför skrev jag "vinden blåser i trädkronorna"? Jag hade ju lika gärna kunnat skriva "och vi ser palmernas blad vaja för vinden medan solen går ner över Bora Bora."

Istället en parkjävel i Sydney.

Och feber.

Rutinerat.

Sorry

Jag har apmycket att göra på jobbet. Kul, men jobbigt. Dessutom har jag feber efter att ha jobbat för mycket den senaste veckan. Borde gå hem från jobbet, men det går inte. Det blir mer blogg när hjärnan och kroppen hämtat sig lite.

Numero uno

På Aftonbladets nya bloggsida har Virtanen fått blogg nummer två.
Måste kännas lite försmädligt.
Vem som har nummer ett, undrar ni?
Sigge.
Jag tycker det är ganska roligt.

In the meanwhile

Som utlandssvensk har man det inte lätt. Med sötsuget alltså. Visst, de har godis i Australien också, men det är liksom inte samma sak. Jag har inte ens försökt få dem att förstå konceptet lösgodis än.

-In Sviiiden we have something called loose candy.

Nej, det skulle nog gå sådär.

Och visst, man kan åka till IKEA eller svenska kyrkan om man vill få sig en svenskfix. De har både Ahlgrens bilar och Gott & Blandat. Det har hänt att jag åkt till IKEA och köpt lite värmeljus och en badrumsmatta enbart för att få köpa lite smågodis. Man vill ju inte bli igenkänd i svenskbutiken utan en möbelkasse.

-Ah, there’s that weird guy again. He’s here for those pink, white and green cars. Crrrraaazy.

Ok, det är pinsamt att ha tolv badrumsmattor på golvet hemma och 16000 värmeljus i skafferiet, men om nån av mina vänner frågar säger jag bara att det är typiskt svenskt. De nickar förstående. Och gömmer tändstickorna.

Men sötsuget är lömskt. Det kommer ju när man minst anar det. Efter en god lunch. Eller på väg hem från jobbet. Och jag kan ju inte åka ut till IKEA varje gång. Inte en Pressbyrå i sikte nånstans. Och 40 minuters resa för skumbilar som ser ut som nåt barbapapa haft i näsan är för mycket även för mig. Nån måtta får det ju ändå vara.

Har de inget surrogat då? Inget lokalt kalasgodis som kan funka? Nej, det är ju just det. Jag vet att ni flickor är nöjda bara ni får i er en chokladbit av tveksam kvalitet, men det funkar inte så för mig. Blir jag sugen på bilar så är det bilar som gäller. Inget annat duger. Sen kan ni sucka förnöjt över mörk choklad så mycket ni vill. Jag vill ha smågodis, colanappar, lejonhuvuden, gelehallon, vingummin, ja vad som helst egentligen. Men inte choklad.

Nej, nu får ni ursäkta mig.

När stänger IKEA?

Jag känner ett skriande behov efter en mintgrön badrumsmatta och ett par påsar värmeljus.

Sydney vs Bloggande

Ledsen att det inte blir så mycket blogg den här helgen. Har ni varit på besök i Sydney så fattar ni...

Trutt

Jag blir trutt av att fluga flugplan. Sydney är fint. Nu ska jag dricka en drink. Herrå.

Skynda, skynda.

Jag har rest fram och tillbaka över den här kontinenten sjuttioelva gånger de senaste veckorna. Och i kväll bär det av igen. Stress, stress. Tillbaks till Sydney. Igen. Men nu för lite R&R. Ska träffa vänner och bara hänga med Sydney lite innan nästa reklamfilmsinspelning på måndag.

Jag märkte häromdagen hur mycket jag saknat Sydney. Hon är bra mycket snyggare än Melbourne dessutom. Nåja, berätta inget för Melbourne bara. Hon är såå jävla svartsjuk.

The sun always shines on TV

Kommentarer

Jag raderar kommentarer ibland. Av olika anledningar. På sistone har vissa börjat skriva elaka kommentarer om andra bloggare här hos mig. Det får ni lägga av med. Det är en sak att tycka att jag är en idiot, men att skriva låga saker om andra är inte ok. Uppfattat?

Efter tretton timmars inspelning var Lauren rätt så jävla jättetrött på den där svenske killen som ville ändra på allt hon gjorde hela tiden

Dinner for one

Jag tar en snabbdusch innan det är dags att bli upphämtad av produktionsbolaget. Hotellrummet jag bor på är bara det värt en helt egen blogg. Stort som en lägenhet och i två våningar. Sinnesjukt. Känslan av att leka vuxen blir än mer påtaglig där jag sitter i sängen (på övervåningen gudbevars) och äter frukost. Jag har precis tagit en snabbdusch. I duschen sträcker jag mig efter schampot. Tycker att det luktar... intressant. Löddrar in det i håret. Luktar igen. Tittar på flaskan.

Aveda Rosemary & Mint Shampoo.

Jag luktar lammstek.

Ska fråga i receptionen efter en potatis- och vitlökstvål ikväll.

Tänker äta mig själv tillsammans med en Shiraz från 2003.

Sydney revisited

Är mitt liv verkligen så jävla annorlunda, tänker jag där jag ligger i sängen på hotellet. Det är tidigt. Jag vaknar till och går fram till fönstret. Just då letar sig solen fram över husen i Potts Point. Det är fanimej en helt magisk syn. Krigsfartyget som ligger på andra sidan hamnbassängen är stort och på många sätt skräckinjagande. En påminnelse om att Australien är helt galet och inte minst - just nu - i krig. På fördäck gör en matros armhävningar. Sydney vaknar sakta till. Och jag ska på filminspelning med en skogstokig regissör från London.

Ja, lite annorlunda är det kanske.

Men bara lite.

Dr Feelgood

Vilken är den ultimata "feel good"-filmen? Självklart finns det en miljon olika svar. En del kommer svara "4 bröllop..." och nån annan kommer svara "När Harry mötte Sally". Eller varför inte "Svart katt, vit katt"? Det beror helt enkelt på vem man frågar. Länge hade jag nog svarat Il Postino, men eftersom jag stött på flera som tycker att den är extremt sorglig måste jag nog revidera min åsikt. Och nån "äkta" må-bra-film är det ju inte.

Jag såg "Le Grande Seduction" (Seducing Doctor Lewis) för ett par år sen. Hade inga förväntningar eftersom jag aldrig hört talas om filmen. Och jag vet inte vad det var. Förmodligen sällskapet. Jag har aldrig lämnat en biosalong där så många människor sett så lyckliga ut. Om du har tid att leta upp den här filmen så gör det. Det är en av de varmaste och roligaste filmer jag sett.

Ray

Han jämförs med galet stora namn som Tim Buckley och Van the Man. Hans röst är nåt av det överjävligaste jag hört, på ett positivt sätt. Hans debutskiva "Trouble" släpptes 2004 och spelades in på väldigt kort tid. Arrangemangen är uteslutande akustiska och sparsmakade. När jag hörde "Please" första gången reste sig vartenda hår på mina armar rakt upp.

Please - Ray LaMontagne

Här kan ni hitta lite liveupptagningar och annat osläppt material.

Nålen revisited

Min vän Levi bor i Auckland. Vi jobbade ihop i Melbourne innan han drog till NZ. Han garvade rått när jag berättade om mitt äventyr uppe i nålen. Idag skickade han mig den här bilden. Jag höll på att kaskadkräkas rätt över skrivbordet när jag öppnade den.

(Och ja, Levi har frågat alla bilar, alla hus och inte minst Nålen om tillstånd att använda dem på bild. De två träden ville inte vara med eftersom de tröttnat på att exploateras av cyniska reklamare hela tiden. Levi bjöd dem på lite kokain. De höll käft och gillade läget)

Han hade uppfälld krage

Samtal mellan australisk pojke och svensk man (nåja) på en bar nånstans i norra New South Wales.

- That "Forever Young" song is great.
- I don't know, I think they just copied the original.
- Whaddyamean, the original?
- Alphaville? Forever Young?
- No, they're called Youth Group.
- Yeah, but it's a cover of an old song. From 1984, I think. They're German.
- Pfft, right, it's an aussie band, mate. The "Youth Group".
- I'm getting old.
- What was that?
- Nothing. Nothing.

De har mig i siktet

De tittar på mig. Glor. Aldrig är jag så medveten om mitt utseende och framtoning som när jag är i Queensland. De kör truck. Eller "ute" som det heter down under. Och de har "Industrie"-tröjor på sig. Med uppfällda kragar. Jag vet inte om detta underbara mode har kommit till Sverige än, men här är det stort. De har svällande biceps och de har rugbytröjor med uppvikt krage på sig. Och de tittar på mig. På den långe killen med tajta jeans och Converse. För dem är jag ett rött skynke. Eller åtminstone lika patetisk som de är i mina ögon.

För precis som de dömer mig på grund av hur jag ser ut så gör ju jag samma sak. Har du på dig en Billabongtröja med uppfälld krage så kommer jag att döma dig. Avfärda dig som bonnig. För att du avfärdar mig. För att du flinar åt mig i baren. För att du alltid hänger i klickar om minst tre killar som alla ser likadana ut. Så avfärdar jag dig.

Och fastän jag skulle kunna sträcka ut en hand och säga "fuck mate, how about them Broncos?", så gör jag inte det. Att sträcka ut en hand över den subkulturella gränsen är att svika sitt lag.

Ni flinar åt mig, jag flinar åt er.

Vi pratar förstås inte.

Och inte lär vi oss nåt om varandra heller. För tänk om vi skulle inse att vi inte är så olika när allt kommer omkring. Hur fan skulle det se ut? Nej, smala pop-pojkar och flickor får hålla sig i ena hörnet och finlandsbåtspojkarna och flickorna i det andra.

Bäst så.