Olyckligt kär i ingen speciell

Ibland skriver Virtanen tramsigt, men vem fan gör inte det? När han skriver som han skriver ibland är han fortfarande kungen av kungsan. Jag tycker faktiskt det. Jag gör det. Han visar var skåpet ska stå. Örfilar lite. Han bloggslappar och sen slänger han ur sig nåt jävligt bra. På en höft. Ganska ofta, faktiskt. Som det om han skrev om skåningar. Köttiga. Jag skrattade. Det var fint. Bloggklassiker. Idag skriver han om mimare. Också kul. Och jag skriver kortare meningar än någonsin. Dunno why. Fylla?

Bugger

Blogger hatar mig. Jag kontrar med att strejka. Nu öl. Ha!

Bong

Är det bara jag eller har Blogger rökt för mycket jazztobak idag?

Två kilo kärlek

Jag är ganska blödig. Och nu tåras ögonen igen. En kollega som var i sjunde månaden fick rusa iväg från jobbet akut i går. Idag fick vi följande mail.

Ricci & Roger proudly announce the safe arrival of their daughter Daisy Grace. Born today, weighing 4lb 2oz. Mum and Daisy both doing well.

Lilla vännen.

Grand Final

På lördag är det Grand Final i Aussie Rules Football i Melbourne. Det är ungefär lika stort som Superbowl här nere och att man skulle göra nåt annat än att se finalen är helt otänkbart. Så det får väl blir det på lördag helt enkelt. Gissar att vi ser den på nån pub i South Melbourne. Kan tänkas att det dricks en hel del öl till. I små löjliga glas. Upphällda ur tillbringare. That's the way it's done here.

Det blir nog att jag går med min vän Hazel som ursprungligen kommer från London. Trots att hon är pom har hon tagit alla australiska sporter till sitt hjärta. Dessutom svär hon nåt så in i helvete hela tiden när de spelar. Spottar och fräser åt tvn gör hon. Det är väldigt roligt. Lite som jag tänker mig att Isobel är när hon tittar på Djurgården. Hytter med näven gör hon säkert också. Och gormar könsord.

dearly beloved

Your Hill - Dntel
Pieces of String - Alela Diane
Silver City - Ghostland Observatory
Summersong - The Decemberists
All My Little Words - Magnetic Fields
Sister Winter - Sufjan Stevens
Scythian Empire - Andrew Bird
Me and My Friend - Julie Doiron
Étienne D'août - Malajube
Brother - Annuals

Välfärd

Goesta skriver väldigt bra om sin pappa och vår svenska välfärd. Läs.

Anna-Karin Jillnefelt

Tänker ni på era kärlekar från barndomen? Undrar ni som jag vad som hände med dem sen? I mellanstadiet var jag ihop med Anna-Karin nio gånger. Hon var den första jag frågade chans på. Jag minns att jag spelade basket på Dalaskolans skolgård medan mitt hjärta bultade som en hammare i mitt bröst. Medan jag låtsades bry mig om matchen kom Anna-Karins mellanhand fram och berättade att jag faktiskt hade chans på henne. Sen var vi ett av de etablerade paren i klassen i flera år. Visst, vi hade våra avbrott, hon gick på nåt party med Tony nån gång. Och kanske nån gång med Niklas. Men oftast var det Anna-Karin och jag. Svarta Madame och alla de andra lekarna slutade alltid med att vi pussades. Hon var även den första jag tungkysstes med. När jag berättade det för Maria tyckte hon att konceptet var så chockerande äckligt att jag kände mig tvungen att ljuga och säga att jag också tyckte det var jätteäckligt. Det borde jag aldrig gjort. Maria gick till Anna-Karin och sa att jag tyckte det var äckligt att hångla. Inte bra. Aldrig bra, inte ens i mellanstadiet. Sen flyttade vi upp i högstadiet, tjejerna hittade killar med moppe och vi pojkar lämnades strandade i kölvattnet bakom nån fjunig kille med sprucken röst. Jag undrar vad Anna-Karin gör nu. Förmodligen hånglar hon med nån kille som kör en Yamaha DT och dricker hemmagjort vin han snott från farsans garage. Jag hoppas att det är så. Om inte så betyder det att vi blivit äldre. Och så får det inte vara. Man borde fråga chans mer. Och fan om vi inte borde leka Svarta Madame mer. Tänk er det idag. Jävlar vilken hångelfiesta det skulle bli.

jag är väldigt förtjust i andra människors självporträtt

Ik ben zo wild voor jouw aardbeilippen..., originally uploaded by Tournesol Photography.

Vända blad

När ni hör det här ljudet är det dags att vända blad. Så sa rösten på mina sagoband när jag var liten. Med stora ögon vände jag för att se vad Peter Pan skulle göra på nästa sida. Jag behövde inte ta besluten själv. Jag väntade och gjorde som jag blev tillsagd. Ibland önskar jag att jag fortfarande hade någon som sa så till mig. Och därefter spelade nåt på en leksaksxylofon. Det hade varit så mycket lättare då.

Fiol och visslingar åt folket

Jag har varit kass på att lägga upp musik på sistone. Lättja. I alla fall. Andrew Bird har jag lyssnat på ganska så jättemycket den sista tiden. Me likey very much.

Scythian Empire - Andrew Bird

A Nervous Tic Motion of the Head To the Left - Andrew Bird

Skin Is, My - Andrew Bird

Melon

Jahapp.

1 000 000 unika besök sen jag startade bloggen förra året (enligt StatCounter).

Jag måste nog gå ut och kaskadkräkas lite av förundran.

Gå ut, min själ, och gläd dig vid

Jag vet att ni sitter där i föreläsningssalarna på universitet och högskolor runt om i Sverige. Ni lyssnar på doktarander som pratar om kalkylering eller hållfasthetslära. Ni ser er omkring och undrar om det bara är ni som inte orkar ta in mer. Ni har läst ett par år och allt ni skaffat er är poäng och goda vänner. Det enda som är kul är att gå på studentpuben och sittningar med märkliga föreningar. Det håller er över ytan; vännerna och festerna. Inte jakten på en titel eller en framtid ni inte vet vad ni ska göra av.

Ni måste resa er upp och gå.

Än finns det hopp.

Om ett riktigt liv.

...

illustration: Jonathan Weiner

Smileys

Så här. De som sitter och hittar på olika smileys måste allvarligt talat skaffa sig ett liv. En liten ironismiley här och där kan vara berättigat då och då, men det måste finnas gränser.

C= 2>;*{))

A drunk, devilish chef with a toupee in an updraft, a mustache, and a double chin.

Seriöst.

Här är en till dig, killen:

A:-LAK!o!o!kukenP

Den betyder "Du är sexuellt frustrerad och behöver träffa lite tjejer."

Och nej, på nätet räknas inte.

Wow

Jag hade hört talas om den här 11-åringen, men inte sett framträdandet förrän nån länkade i en kommentar igår. Hon är alltså 11 år. Det tål att sägas igen. Elva. Att jag inte tycker det är så jättespännande är en annan sak. Sjunga kan hon i alla fall.

Ass Jet Neon Pro

Det är jag det.

Nåt ska man ju vara bra på.

Jared Leto gillar doughnuts

Fetch

Det får vara slut på grubbel nu. Jag har tänkt för mycket på vad som ska göras och vad som ska skrivas, både här och på andra ställen. Skriv it och they will come. Tror jag. Inte hålla på och överanalysera och göra allting bra mycket svårare än vad det är. För så jävla svårt är det inte egentligen. Livet alltså. Är det nånting vi människor kan så är det att leva. Det finns liksom där, djupt rotat inom oss. Livet. Och bara väntar på att komma ut. Det vill inget annat än att få springa fritt på gräsmattan och jaga sin egen svans. Mitt ligger där nu på golvet framför mig och gottar sig i sol som skiner in genom stora fönster. Det ska nog bli bra det här. Jag måste bara ge honom ett ben att bita i. Eller ett grisöra. För stunden.

Da bomb

Ouch.
Bobby Flynn just boooooombed.
Face plant.
Hoppas han överlever.
Får nog rösta lite.

Paus från sig själv

Jomensåatte. Jag är här. Hjärnan har bara en del annat att rådda med. Högvarv. Och när det är så kan det vara bra att ta en paus från tänkandet. Festa lite. Eller ganska så mycket. För mycket. Full on debauchery, mate. Så det har jag gjort i helgen. Tömt hjärnan på ågren och bara släppt lös monstret. Han behövde rastas.

Idag har jag bloggledigt. Hej då.

Yo

Ja, så kom han då ut till slut, Embryo. Att det var en poet bakom var väl inte så oväntat. Tack Magnus, det har varit en sann njutning att få ta del av Embryos tankar.

Att lura ögat

Det är VM i anekdoter och Katinka missade kvalgränsen grovt

Filmfotografen Sven Nykvist har avlidit. Det är ju förstås hemskt. Tidningarna är fyllda med hyllningar och anekdoter ur hans mycket händelserika liv. Sven har filmat med alla de stora och vunnit oscars och grejer. Jag fastnade för denna anekdot från filmproducenten Katinka Faragó.

– Jag minns en gång när vi skulle filma i Norrtälje. Då lät jag skådespelarna åka en halvtimme senare efter att teamet åkt ut till inspelningsplatsen för att de skulle slippa stå där och vänta medan teamet riggade. Men då sa Sven: Var är skådespelarna då? Han var snabb också.

Det kan vara den tråkigaste anekdot jag någonsin hört.

House

Menar ni alltså att House börjar NU i Sverige?
Efter vad, tre år?
Tjena.
Bra serie i alla fall.
Hugh Laurie är grym.
På så många sätt.

Den går i fis dur

En av mina vänner spelar i ett nystartat band. Vi har suttit och jammat och gillat samma musik ganska många nätter så jag vet att killen kan spela och att vi ungefär samma musiksmak. När min vän och hans kompisar gick in i replokalen för tre månader sen var vi därför många som förväntade oss stordåd. Efter att ha snickrat och spelat in demos kom de så ut för ett par veckor sedan. De såg nyknullade och lyckliga ut. Här hade minsann spelats in rock. Med vattnig blick lämnade min vän över en demo till mig och bad mig lyssna på underverket. "Man, I'm really, really proud of this", sa han och tittade ner. "Awesome title", sa jag och garvade högt åt låtnamnet. Oförstående tittade han på mig. Jag började ana öråd redan där. Det jag uppfattat som ett ironiskt skojnamn och en drift med en hel genre fylld med kassa låtnamn var på dödligt allvar. Av rädsla för att han ska hitta hit, översätta bloggen och förstå att jag tycker att hans band luktar rutten lök, vågar jag inte skriva ut varken hans namn, gruppens namn eller för allt i världen låtnamnet. Men låt oss säga att man tror att det är Henrik Schyffert och Andres Lokko som bestämt sig för att starta ett ironiskt metalband från 80-talet. Så är det dock inte. Jag satte på låten och lutade mig tillbaka. Och herre jävlar vad kasst det var. Det finns inte ord för hur klyschigt det lät. Jag har fått rådfråga andra vänner i hans närhet för att få bekräftat att låten faktiskt är på allvar. Och det är den. Med stirriga blickar och handsvett går alla hans vänner nu runt och försöker undvika ämnet. Ingen vågar säga hur kass de tycker låten är. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna berätta för honom att den skulle få en våt prutt att låta som Mozart i jämförelse.

Krokodiltårar

Steve Irwin fick sitt publika avsked idag. Och jag grät förstås. Åt en jävla krokodiljägare i khakishorts. Jag är bloggvärldens variant på Cry-Baby Walker. Men vad grinade jag för? Inför hans frus tårar? Hans dotters vackra tal? Eller hans pappas två avslutande rader: "The crocs have lost their best friend. And I have lost mine."

Har ni läst här ett tag så vet ni.

Pappor, alltså.

Djungeltelegrafen

Så ni mailade alltså Christian i Fibes, Oh Fibes. Ni e la för goa ändå. Nej, han snodde inte tjejen. De träffades långt efter att hon och jag gick skilda vägar. Och jag har enligt säkra källor hört att han är en bra kille. Inte tracka honom nu. Han har för fan en skiva att lansera.

Ett öga snällt

Det känns konstigt att mentalt hoppa av det tåg en reklambyrå ändå är. Jag jobbar fortfarande ett tag till, men hjärnan har varvat ner. Jag är helt plötsligt stormens öga på byrån och bryr mig inte om diskussioner runt saker jag tidigare slagit näven i bordet för. Castings för diverse saker känns mindre viktiga. Jag bryr mig inte om vi väljer Steve eller Allan som voice over till den där radioreklamen. "Either or", säger jag och producenten blir förvirrad. I vanliga fall är det ju jag som styr, ställer och är kreativt besvärlig. Nu är jag ett lamm. På väg nån annanstans.

I'll take the lamb

Första gången jag flög första klass var British Airways mellan Palma de Mallis och London. Vi hade spelat in en reklamfilm för ett bilmärke och jag skulle flyga till London för att övervaka scanningen på MPC i Soho. Jag tycker om att flyga ensam. Har alltid gjort. Det finns något rogivande i att inte behöva kommunicera med andra hela tiden. Alla på planet kommer någonstans ifrån. Alla har olika upplevelser med sig och alla ska vi åt olika håll efter att vi hämtat ut vårt bagage. Men för en liten stund delar vi samma upplevelser i det där planet någonstans över en landmassa eller ett hav.

Eftersom resan var hastigt påkommen visade det sig att de enda biljetterna som fanns kvar var i första klass. Det var bara för byrån att hosta upp. Biljetterna kostade nåt rent provocerande mycket. Första klass är inte prisvärt. Jag hävdar med bestämdhet att man är störd om man tycker det.

Vi boardar i alla fall och jag sätter mig ner längst fram i planet. Jag stack ut ganska rejält från de andra förstaklasspassagerarna med mina slitna jeans och t-shirt. Jag såg inte ens sådär rikt bohemiskt ut som jet-settarna gör. Jag såg bara sliten ut. I did so not belong. Jättesnygg flygvärdinna kom fram och serverade champagne med en gång. I riktiga glas. Jag smuttade och försökte se ut som jag ALLTID reser första klass. Efter en stund kom de ut med menyn. Jag blev mycket imponerad av allt jag hade att välja på. Det fanns lamm, fisk, sallader och flera efterrätter. Och till detta flera olika viner som alla angavs med årgång på menyn. Flådigt värre. När min flygvärdinna kom fram till mig sa jag som den vane förstaklassresenär jag var "I'll take the lamb. And the Shiraz." Hon tog menyn och log mot mig. Mannen i stolen bredvid mig log också lite i smyg. Fucking pom.

När maten kommer ut är det likt förbannat sallad på tallriken. Och vitt vin i glaset. Det som stod först på menyn. När jag påpekar detta lite syrligt, meddelar flygvärdinnan att jag får lammet sen. Efter fisken. Och då får jag även mitt glas rött, säger hon. Polletten trillar ner. Jag hade inte förstått att det var sjurättersmeny i första klass. Mr Mjugg i sätet bredvid nickar lite lätt, lyfter glaset och skålar med mig.

Cheers.

Jag kände mig som Stig Helmer och hans glas apelsinjuice.

Och jag höll jävligt tyst resten av resan.

Chris

Ni vet hur det är. Man lämnar någon. Går vidare. Det tar ett tag. Man är trasig. Jätte. Det gör ont. Man skriver korta meningar. Fyra ord eller färre. Sen får man höra att hon har träffat någon ny. Om man har tappat kontakten önskar man förstås att killen ska vara nån pantad jävel. Att hon ska ha bytt ner sig. Och fulare ska han ju gärna vara. Talanglös. Lite svettig kanske. Lönnig. Och dum. Inte fan ska han vara snygg och sjunga i band, jobba med att etablera skolor i utsatta områden och skit. Och han ska fanimej inte göra henne lycklig och verka vara en jävligt bra kille. Och vara snygg. Sa jag det? Eller verka vara schysst. I helvete heller.

Bobby. Igen.

Jag har inte skrivit om Bobby Flynn idag. Men nu är det dags. Det var rocktema i Idol i veckan. Jomenvisst. Bredbent rock. Good old aussie, aussie, aussie, oy, oy, oy.

Skulle man kunna tro.

Bobby ville annorlunda.

Han valde att framföra en låt av Warren Zevon som heter Werewolves of London. Folk måste undrat van fan killen höll på med. Warren what? Werewolves var då? Trots att framförandet inte var lika bra som gången innan så satt jag som fastnaglad. Hans utstrålning är väldigt märklig. Folk tystnar och följer varje rörelse han gör. Han lät nästan som Sting men ändå kunde jag inte sluta titta.

Bobby Flynn, people.

Bobby Flynn.

Hej då, tryggheten.

Det är en väldigt fin Melbourneafton. Kanske hjälper det att september just börjat färglägga trädkronorna längs St Kilda Road. Jag sitter ensam kvar på mitt kontor, lånar fraser, och ser hur sommarbrisen smeker förbipasserande utanför. Själv har jag gjort slag i saken idag och sagt upp mig. Pang bom. Det gick inte längre. När jag började få problem med att sova och började supa mig skitfull allt för ofta var det dags att göra nåt åt saken. Det tog bara ett tag att bestämma mig för vad. Det har jag nog fortfarande inte gjort, men i alla fall. Att stanna kvar på på en arbetsplats som åldrat mig snabbare än något ställe tidigare var inget alternativ längre. Därför lämnade jag en lön som skulle gjort stadsministern grön av avund. Jag har idag sagt upp tryggheten och med hjälp av den fallskärm jag smart nog förhandlat mig till ska jag fundera. Det blir kanske reklambranschen i fortsättningen också, men i så fall på mina villkor. Att bli knullad i röven och rättfärdiga det med att man är snuskigt bra betald kommer inte att hända igen. Hellre mindre cashola och ett jobb jag verkligen trivs med. Nu vet ni.

Släpp fångarne loss

Det är vår.

Eller fan.

28 grader.

Vet inte riktigt vad som hände.

Another day, another Bobby Flynn post.

Jag har säkert lyssnat på Bobby Flynn åtta gånger idag. Jag tror den killen kommer bli riktigt stor. Följande egna låt körde han på sin första audition i Brisbane. Inte så pjåkig. De tre jurymedlemmarna, som i vanliga fall är rätt rejält elaka, visste knappt vad de skulle säga.

Roligast är nog Bobby själv. Det är nästan som att han inte vet hur duktig han är. Han verkar grymt överraskad varje gång nån säger nåt snällt.

Alltid rött, alltid rätt.

Nej, jag röstade inte i valet den här gången. Inte av ointresse utan av respekt. Jag tycker inte att jag har rätt att sitta 2000 mil bort och tycka om hur ni ska leva era liv hemma i Sverige. Jag har inte bott i Sverige på 2,5 år, betalar ingen skatt i Sverige och utnyttjar inte längre det svenska systemet. Tycka kan man förstås göra, men påverkandet lämnar jag upp till er. Och ni har ju nu sagt ert. Fredrik Reinfeldt som statsminister och Lars Leijonborg som utrikesminister.

Wow.

Det är allt jag kan säga.

Ms Lisa Mitchell

Det bör väl nämnas att det finns en till i Australian Idol som är ganska så jättebra. My main man Bobby har ett stort hot i Lisa Mitchell. Hennes röst är nog mer unik än Bobbys, faktiskt. Grejen är bara att 16-åriga Lisa inte har nån scenvana alls. Vilket märks ibland. Men rösten har hon ju. Som fan. Och så jätteful är hon inte heller. Så, nu blir det inget mer bloggande om Australian Idol. Idag.

Mr Bobby Flynn

Jävlar vilket antiklimax det blev igår. Orkar inte ens blogga om det. Och då är det illa. Istället pratar vi om Idol. The Aussie version. Down under visas Australian Idol på söndagar. Faktum är att det visas just nu. Man skulle ju kunna tro att det är därför jag bloggar om det. Och då har man rätt. För i årets version finns det en kille med som är nåt helt otrolig. Mr Bobby Flynn. Bara namnet är ju coolt som fan. Bobby Flynn. Dessutom har killen satsat på en röd jätteafro. Otroligt schysst. Men det som får mig att blogga om honom är rösten. Killen har begåvats med en rent överjävlig sångröst. Jag får gåshud varje gång han öppnar munnen. Trots att de bara visat ett par avsnitt hoppas jag att Bobby kommer vinna. Nåt annat vore helt obegripligt.

Dessutom är det roligt hur mycket hans utseende retar upp alla köttiga pubrockare här nere. Den australiske mannen känner sig hotad av det som är lite udda. I det här klippet är det lite väl mycket hundvalp över Bobby, (korsat med Erik Stoltz i Mask (vars karaktär hette Rocky Dennis om det namnet känns bekant)) men ni fattar nog grejen.

Kapow!

Snabba reflektioner från en förfest

1. Vans på rätt tjejer är jävligt sexigt
2. Jag tänker på Gustav Gelin varje gång jag hör Klubblandremixen. Konstigt. Jag har aldrig träffat honom.
3. Varför majskolv och inte majskorv? And don't get me started on the bajsvariant.
4. Vad fan gör jag här?
5. Futureheads. Bra.

En vanlig dag på jobbet

Saker jag är lite rädd för:

1. Kristdemokrater
2. Höjder
3. Dumma människor
4. Cancer
5. Att ta slut

Photoshop är roligare än Word

foto: Erik Wåhlström
illustration: Jag

Kära dagbok,

Fredag förmiddag i ett Melbourne som är svårt att sätta fingret på. Är det vår eller inte? Än vet vi inte. Den får fan lägga på en rem nu, vårjäveln, annars börjar jag sava själv. Träden utanför mitt kontor sträcker på sig och knoppar ut i grönt på ett sätt som talar sitt tydliga språk, men vädret växlar fortfarande för mycket för att man ska kunna vara säker. Så fort jag sätter mina sista marker på grönt kommer fabbro vinter och petar kulan till svart igen.

Jag sitter och lyssnar på Regina Spektor och det slår mig igen hur jävla bra DEN skivan är. Och den kom också i år. Mycket bra musik i år, så är det.

Jag läste igenom det jag skrev i går och tycker att det lät rätt drygt. Det var inte alls meningen. Jag ville bara välja fem sms som berättade något om min månad. Sms är ett bra sätt att blotta på det som pågår eftersom sms ofta är rätt privata. Eller?

Visst, Esther är min agent, men så jävla glammigt är det inte. Vi hörs en gång i månaden kanske. Och meddelandet från chefredaktören var det första någonsin. Lynchy är en kul jävel, men han skulle också sälja sin familj för ett smaskigt knäck.

Nåväl.

Jag hade lika gärna kunna valt andra sms:

"Käften"

"Got jack, what about you?"

"What the fuck, mate?"

De berättar alla nåt om min månad. Men om jag inte broderar ut texten är de bara korta fragment ur ett liv ni inte vet någonting om. Jag väljer att skriva saker. Och ibland inte. Vissa händelser väljer jag att inte skriva om av olika anledningar. Men när jag väljer att skriva om något försöker jag dock att vara så ärlig som möjligt. Det ni får ta del av må vara en liten del av mig, men det är i alla fall en ganska sann bild av ett ögonblick i mitt liv.

Ärliga fragment.

Mina två versioner av mötet med flickan och heroinet var mer en lek med ord. Mötet har ägt rum och hur jag såg på händelsen ligger väl någonstans emellan de båda sinnesstämningarna. Vi hade kul. Heroinet kom väl lite oväntat. Och kändes lite tragic. Om vi säger så.

Och om han pojkvännen till tjejen på jobbet läser;
Jag skojade bara.
Din tjej är ful.
Ser ut som en gris.
Promise.

5 sms

1. 14 sept, 14.43 - "kewl. how about saturday night? my friends are putting on a night in chinatown"
Szebastian undrar om jag ska med på lördag kväll.

2. 2 sept, 21.37 - "We're out the back in the garden
Nova berättar var jag ska ta vägen när jag letar efter festen som har temat "Back to School". Alla utom jag bär skoluniform. Jag bär en flaska rödvin och ett hånleende.

3. 28 aug, 10.36 - "In a meeting. Sorry. Tried to call you yesterday and your phone was off. Will call you later today. Have offers. Yay!"
Min agent Esther hör av sig och meddelar att jag fått jobberbjudanden från andra byråer. Jag tackar nej.

4. 14 aug, 17.36 - "Just got home from DUMBO and that girl. Have a great trip and have fun in LA. See you back south."
Min vän Ben hör av sig efter vår knakelibrakfestkväll i NYC (notera tidpunkten).

5. 02 aug 09.44 - "Jonas, have you left the agency or just on hols in Sweden? I have conflicting versions. Need to know story for next week. Lynchy"
Chefredaktören för en reklamtidning har fått för sig att jag sagt upp mig från jobbet och dragit till Sverige för att festa. Jag meddelar honom att så inte är fallet.

Flashbeer

Mina vänner Ant och Grant är Australiens just nu bästa kreatörer i reklambranschen. Som om inte det vore nog är de dessutom trevliga och ödmjuka killar. Sånt gillar vi inte. I år har deras reklamfilm "The Big Ad" vunnit reklampriser världen över.
Här kommer uppföljaren.

I give you - FLASHBEER

Kundmöte - the soundtrack

Highway To Hell - AC/DC

Måtte djävulen ta alla fruntimmer (som är gifta med kunder till mig)

Jobbet äter ett litet, litet hål i mitt kranium. En sond stoppas in och gräver runt bland ord och tankar. Bland rubriker för vattenbaserad målarfärg, köttfärspaj med frasigt skal och holograminstallationer för lättöl snurrar orden för snabbt för att jag ska kunna fånga dem och lägga upp dem på bloggen. Det är tröttsamt att tänka. Speciellt på saker som känns förnedrande att ens ta i. Inte så att de inte är värda min uppmärksamhet, men när blivit tillrättavisad en gång för mycket av en hjärndöd kund för att hans ännu hjärndödare fru inte gillade rubriken man skrivit tappar man orken och drar ner byxorna. Hur vill du att jag ska skriva då? Använda ordet new? Fresh? Great taste? Knulla mig i röven, kundjävel! Annars gör jag det själv! And yes, I can actually do that, you midget cock mutherfucker! Fresh and unique? Why of course. And new? Got it.

just add colour

Jeremy Piven for president

"Jo-Jo the Dog-Face-Bitch-Boy? Call Josh Weinfuck, the lightweight pen-stealing fuckface."

Ari.

Gold.

Be Kind Rewind

Michel Gondrys nya film "The Science of Sleep" går ju upp i dagarna. Jag måste säga att jag är sjukt förväntansfull. Kan tänka mig att jag kommer lipa en skvätt när jag ser den. I can feel it in the ögonvrå.

Samtidigt är det ju så att Michel redan filmar sin nästa film. Och på beskrivningen låter den ju minst sagt intressant den med.

Be Kind Rewind (2007)
Plot Outline: A man, (Jack Black) whose brain becomes magnetized, unintentionally destroys every tape in his friend's video store. In order to satisfy the store's most loyal renter, an aging woman with signs of dementia, the two men set out to remake the lost films, which include Back to the Future, The Lion King, and Robocop.

This town ain't big enough for the both of us

Det har börjat en ny tjej på jobbet. Usch, hon är fan galet snygg. Det är jobbigt. På lunchen tyckte jag att hon satt och spanade in mig lite extra mycket. Sånt gillar man ju så där i smyg fastän man är tagen. Dock infann sig den där naken-på-festen-känslan efter en stund. Hon slutade inte stirra. Jag var tvungen att titta ner för att kolla om jag verkligen hade byxor på mig. Det hade ju varit ack så förargligt om den nya tjejen spanat in mig för att jag gjort en Ankeborg i morse av misstag. Men icke. Byxor på. Efter en stund kommer hon fram och hälsar. Hon ler och berättar att hennes pojkvän också är svensk. Och från Göteborg. Det var därför alltså. Typiskt. Jag lovar att det är Ingvar Oldsberg. Han är fan överallt.

Minnen från ett liv som inte var så jävla dumt

Jag vaknar upp och mina ögon följer linjer i ett tak jag aldrig sett förut. Jag ser bäckar och raviner och ler åt en värld i stuckaturen. Ett varmt ljus letar sig in genom fönstret, tar vägen om min axel och landar på hennes mage. Denna underbara någon jag delat en natt av galenskap med. Vi möttes på Yeltza. Väl? Eller A Bar Called Barry? Vad spelar det för roll. Vi delade allt och när ruset tog tag i oss tog hon min hand och vi gick upp, upp, upp på taken ovanför Collingwood. Tysta satt vi där och tittade på saker som inte fanns. Vi skrattade och hon hamnade ovanpå mig. Hon kysste min hals. Jag hennes. Mer rus. Mer skratt. Mer stjärnor, sanna eller falska. Vad spelar det för roll? Vi var där. Hon var där. Och nu vaknar vi ihop. Det kattlika är borta och hon ser lite tilltufsad ut. Det varma morgonljuset avslöjar något i hennes ansikte. Något jag inte sett tidigare.

- Don't go, we can smoke some, säger hon och lutar på huvudet.

Jag skrattar till och samlar ihop mina saker.

- Not my thing, säger jag och rufsar till hennes hår.

På väg ner för trapporna hör jag grannarna spela musik jag känner igen. Jag sätter mig i rännstenen i ett kvarter som är nytt för mig och ringer en taxi. När den skrattande indiern släppt av mig utanför min lägenhet inser jag att jag inte minns hennes namn. Samtidigt vet jag vet att det inte gör något. Det är en sån morgon. Det är inte meningen att vi ska ses igen. I duschen ser jag hennes namn skrivet på mitt bröst i rött med stora bokstäver. Som en påminnelse om en natt som inte längre är. När jag träffar henne ute ett par veckor senare skrattar vi och försöker minnas.

En vanlig vårdag

Du hårdrockarmeteorologen, kom tillbaka, allt är förlåtet. Eller fan, tillbaka är du väl redan. Kom hit. Allt är bättre än det här. I morse förutspådde killen på tv att Melbourne skulle få temperaturer mellan 3 och 24 grader. Jag menar, går det att göra det enklare för sig?

Errrrr, weather, errr, temperatures. Kind of. Fair dinkum Melbourne spring.

Dagens väderprognos: väder.

Nog för att killen har rätt, i morse var det svenkallt, nu är det varmt, men ändå. Som svensk vill jag fanimej veta om jag ska ta på mig långkalsonger och vantar ELLER t-shirt och shorts.

Att ta på sig alltihop ser nämligen inte riktigt klokt ut.

(Att en riktig man ALDRIG bär shorts i stan kan vi blogga om en annan dag)

3-24 grader.

Meteorologjävel.

concrete sky

911

Det är den 11 september 2001. Jag sitter vid mitt skrivbord på byrån och jobbar. Eller vad fan. Jag sitter och surfar. Så. Plötsligt ser jag hur resten av byrån har samlats borta vid tv-apparaterna. Jag släntrar bort.

- Det verkar som att ett plan flugit in i en skyskrapa i New York, säger nån.

Vi tittar på live-sändningen på CNN. Plötsligt ser vi ett till plan närma sig. Live and direct ser vi hur det andra planet kraschar in i skyskrapa nummer två.

Någon skriker till. En annan håller för ögonen. Men jag? Nänä.

- Kuken! Inte nu! Jag ska ju dit imorgon!

Sympatisk kille.
300 människor har just blivit pulvermos.
Jag tänker på min semester.

Mmm, vad fin han är, suckade tjejerna på byrån.

Inte.

Minnen från ett liv som inte var

Jag vaknar upp och mina ögon följer linjer i ett tak jag aldrig sett förut. Likt kråksparkar ger de stuckaturen ett trött och lite sorgligt intryck. Någon sorts gryning letar sig in genom smutsiga fönster och jag vänder mig om och tittar på flickan bredvid mig. Vi möttes på Yeltza. Väl? Eller A Bar Called Barry? Hon såg mig över dansgolvet och gick självsäkert mot mig på ett sätt jag inte kunde säga nej till. Kattlikt med blicken fäst i min. Stora ögon. Långa ben. Smala armar. Vi måste suttit ner. Pratat. Hånglat. Men av det minns jag inget. Piller och sprit. Istället vaknar jag av en gryning som visar oss båda i vårt rätta ljus. Det modelliga och vackra är nu något annat. Nåt smutsigare. Fortfarande gracilt, men med en trötthet som vittnar om saker jag inte sett i mörkret. Saker jag borde sett. När hon säger orden vet jag redan. Jag förbannar mig själv medan jag reser mig upp. "Don't go, we can smoke some heroin if you want", säger hon förvirrat till en ryggtavla som redan är på väg, vacklandes ner för trappor och ut i en stadsdel jag inte känner igen. När taxin tar mig hem minns jag inte hennes namn. I duschen ser jag det skrivet på mitt bröst i rött med barnsliga spretande bokstäver. Hur det hamnat där minns jag lika lite. Vi ses igen några veckor senare på en annan bar. Hon minns inte vem jag är.

Jan Guillou, september 1806... förlåt, 2006.

Samtida musik då?
–Den är jag helt oförstående inför. Men jag tycker det är kul att se Carola blåsa på. Det måste jag ju medge. Abba är bra i något partysammanhang. Men jag kan inte föreställa mig hur jag skulle kunna sätta mig ner och spisa vare sig Carola eller Abba.

En korv från IKEA

Jag skriver inte så mycket just nu. Om vettiga saker vill säga. En del skulle säkert säga att jag sällan eller aldrig skriver nåt vettigt, och så är det kanske, men nu är det i alla fall skiftbyte i ordfabriken. Det händer inte mycket. På ordfronten intet nytt. Ni förstår. Jag behöver inte rota mer i metaforpåsen, budskapet har nog gått fram, tror jag. Och ändå händer det mycket runt mig. Saker som inte formulerats i ord än. De smyger runt hörnen i mitt undermedvetna och väntar på att få talas om. En god väns brors bortgång. En annan väns uppbrott från sin flickvän. Långa nätter av samtal. Uppvaknanden. Insomnanden. Det finns saker att skriva om, men de kräver lite koncentration och hantverk. De kan inte bara slängas fram. Tills dess får de grunda tankarna hålla låda. Med hög röst gör de sig påminda om att livets svåra alltid går hand i hand med tramsiga samtal om ingenting, tvättider och en korv från IKEA.

kubism

Här kommer jag fira jul i år

Fingret

Så det var INGEN som gillade Östblocket, alltså?

Stryk ska ni ha.

Nån Basshunter blir det inte, det säger jag bara...

Plowboy

I came up on death and love
hung up like dogs in my garden
I had no broom or cold water
just a plow and a pony
the both of them shined like a mirror
of double or nothing
so I told them
stay out of my greens
what I really meant was what do you want
I came up on death and love in my garden
lessons in paradise

Frank Stanford

Bästa "modebloggen"?

Frankincense

För hennes blandning av mode, stil och schyssta betraktelser.
Jag bockar djupt och önskar att det fanns nån modeblogg för killar som ens kom i närheten.
För de som behöver en, menar jag.
Ähä.

Gå på glöden

När jag sitter hemma och snorar framför Gadjo Dilo slår det mig att det finns ett lysande svenskt band att tipsa om. Om man gillar lite balkansväng, vill säga.

Östblocket.

Jag hade aldrig hört Östblocket innan Tjallamalla-Sofia spelade det på en fest för länge sen. Vi lyssnade säkert på "Gå På Glöden" 15 gånger den där natten vid havet i Varberg. Om jag minns det rätt. Eller så var det Johanna som spelade det för mig. Fan vet. Me like i alla fall.

Och dessutom heter skivan "Yes We're A Swedish Balkan Band, You Don't Have To Look Twice".

Bara en sån sak.

Gå På Glöden - Östblocket

a far better fate

Tack, nu vet jag.

om mman hamnrara i finkcan okcså bara har en pennstump okcså ska skrivra sina memoraerer hej jag är en silvrerfiskc som har levt ett långngt okcså hnändleslerikct liv men så har man ingnet papprer okcså väggrarna är blankca av fukctmokcså man kan inte skrivra med blyerts på sin egngen kropp då kan det vara

fiffigt

med lite toapapprer att skrivra på

så grattis till ett smart inköp det säjer vi nu allaihop på företagret embryo toalettapprerstillverkrarnas pg gyllenhammrare det säjer jag nu

yo

- Embryo

Djupa tankar om livet

För övrigt blir tankarna väldigt grunda när man är sjuk. Hur mycket snor kan det rymmas i ett huvud egentligen? Undrar om jag har snor i mustaschen. Varför är snor salt, men saliv inte? Varför smakar skeden så här? Smakar sked sked? Oj, jävlar, kan man svettas så här mycket? Skinka eller ost? Skinka? Eller ost? Jag vill ha pez. Och soppa. Soppa är gott. Tom Kha Gai. Gott. Orkar inte. Ska jag gå ner till...? Nej. Orkar inte. Sova lite. Undrar vad det är som rosslar så? Har lungan lossnat? Not very likely. Vill ha pez. Soppa gott. Kan man beställa hem från thaistället på Toorak Rd? Yes! Pez? Fan. Oh, well.

Jag slängde mig i de famnar som fanns

Det börjar tjockna till i byråbaren, men jag håller mig borta. Fortfarande halvfebrig vore det nog en kass idé att börja grogga nu. Jag hade velat vilja, men jag orkar inte. Bör inte. Tänker inte. Inte när jag är sjuk. Inte längre. Behöver faktiskt inte. Har ju flickvän. Jag har festat sjuk förr. Länge sen nu dock. Med lunginflammation en gång till och med. Smart. Verkligen. Viljan att gå ut, viljan att träffa nån, viljan att dela nåt med någon har varit starkare än viljan att bli frisk. Det säger väl nåt om kärleken, antar jag. Eller bara jättemycket om mig.

Dementi

Det var tydligen inte Postal Service. Sorry. Det här skickades till killen som la upp den.

i work with the band and can say with absolute certaintly that this is not The Postal Service. The Postal Service is Jimmy and Ben. Jimmy writes the beats and Ben writes the guitars and sings. Sometimes Jenny will sing. That’s the process for The Postal Service. The record is most definitely not going to be divided into thirds or any other concept type nonsense. I can tell you that at this point there are 2 songs currently in production but with Jimmy putting the finishing touches on his DNTEL record new Postal tracks have been slow coming. The record is also definitely not coming out in January. They are hoping to maybe finish recording by around then which would make this record come out in May or thereabouts. Whoever runs this blog should pull down this crap before more people are misled into thinking this mediocre pop song is actually by the Postal Service.

Fitness

Innocent until proven guilty

Ha, ha, jag har fått ett mail (till) om att jag inte finns på riktigt. Det finns folk som tror att jag är en bitter jävel som sitter i Örnsköldsvik (eller Borås eller you name it) och bloggar om en fiktiv reklamares liv i Melbourne. Och jag inser att det är i stort sett omöjligt för mig att få de människorna att tro på det jag säger. Jag kan ju faktiskt ha någon i Melbourne som sitter och lägger upp foton därifrån. Tag team, liksom. Han står för trovärdigheten i Melbourne medan jag skriver från Örnsköldsvik. Jag vet inte vad jag ska göra. Bild på en dagstidning som de gör i kidnappningsfall? Den kan ju min hemlige vän i Melbourne lägga upp. Jag tror att det är omöjligt att bevisa att jag verkligen är jag.

Tyvärr.

Gooo, Örnsköldsvik.

Entourage

Eftersom jag började bli extremt uttråkad hasade jag mig ner till DVD-butiken, som lämpligt nog ligger alldeles intill mitt hus, och köpte säsong ett och två av Entourage. Efter att ha sett piloten känns det jävligt bra att veta att man har två hela säsonger av kvalitetsunderhållning framför sig. Mmm, jag älskar en bra serie.

Nu avsnitt två.

Och förstås te med citron, whisky och honung.

Tro inte att jag tycker om det.

Det är BARA för att bli frisk.

Jorå.

Sister Winter

Till början är den nästan lite Cat Poweresque. Sufjan viskar till piano och en ensam gitarr. Sakta men säkert ändrar den dock karaktär. Bitterljuva stråkar lyfter den sakta och ger den en annan klang. En annan energi. Till slut låter det nästan Polyphonic Spree över Sufjan och bandet. Det repetetiva och hypnotiska får den mig att vilja ställa mig upp, att stå längst fram vid scenen med armen i luften och skrika med i texten. Sen splittras instrumenten. Sakta lämnar de ljudbilden ett efter ett. Till slut är det tyst. Kvar står en snorig pojke och önskar att fem minuter för en gångs skull kunde varit fem timmar.

Sister Winter - Sufjan Stevens

Tidsmaskin

Sitter fortfarande hemma och är sjuk. Det är verkligen röven maximus. I bakgrunden har jag lite daytime tv på. Bland annat går de igenom vad som kommer att vara stort här i Australien i sommar (för tjejer).

"The next big thing is skinny jeans, it's really gonna take off this summer.", säger den unga modeskribenten.

"Really, skinny jeans, who would have guessed?", säger den medelålders programledaren.

Välkommen in i matchen, Australien.

Det var inte ett år för tidigt.

ROTFLMAO

Jag köpte papper idag.
Embossed.
Slightly fragranced.
Strong.

Brevpapper för kärleksbrev?

Nope.

Toapapper.

It IS a mad, mad world.

På allmän begäran

Snäll is my middle name. Men vem lägger upp låtar åt mig när jag är sjuk? Va? Va?

Fan.

Somewhere Over The Rainbow - Israel Kamakawiwo'ole

Itchy cheddar

Varför kliar det i tandköttet när man äter lagrad cheddar? Det undrar jag nu, yo. Och varför just ost? Varför lackar tandköttet ur på käse och inte till exempel korv? It's a mad, mad world.

Nämnde jag att jag har feber?

Slap your wiener

Jag sitter och lyssnar på en låt av Snowden när sångaren kommer till refrängen.
"Slap your wiener."
Va!?
Nä.
Väl?
Igen.
"Slap your wiener."
Nää?
Kollar upp.
"Stop you feelings."
Aha.
Men i alla fall.
Same, same.

Julafton kommer tidigt i år

Det här är stort i min lilla värld. Huge. Jag har väntat som ett otåligt barn i flera år. Suttit och suckat. Och väntat. Och väntat.

På vad?

Första smakprovet från The Postal Services nya som släpps i januari.

Skivan kommer tydligen att vara uppdelad i tre delar, där Ben Gibbard skriver och sjunger en tredjedel, Jenny Lewis en tredjedel och Jimmy Tamborello en tredjedel.

Detta är ett av Jimmys bidrag.

The Importance Of Being - The Postal Service

Dagens frukost: tankar, två skinkmackor, yoghurt och ett glas apelsinjuice

Fortfarande trött. Blev inte mycket sömn i natt heller. Ser ond cirkel skönjas. Bestämmer mig för att stanna hemma även om det finns jobb som måste göras. Orkar helt enkelt inte. Känner mig som att jag har rökt gräs, allt går lite långsammare och att ens tänka på jobb är uteslutet. Istället frukost i soffan och filmer, filmer, filmer. Jag ser Three Kings för att... ja... några av er kan säkert lista ut det. I åsynen av talangfulla människor kommer jag alltid ett steg närmre ett beslut att ta mig ur reklambranschen. Ett steg närmre att sträcka händerna i luften och kasta in handduken. Göra nåt eget. Det var bara det här med pengarna. Hmm.

the smiling museum of art

Bilder

Mina bilder hittar ni numera här.

Fuck you, John Blund.

Jag sov inte mer än ett par ögonblick på hela natten. Jag har ingen aning varför. Det var inte en massa som behövde gås igenom. Ingenting. Men vaken skulle jag vara. Tydligen. Så nu går jag från jobbet och muttrar hemifrån istället.

Rätt eller fel?

En del intressanta kommentarer runt Steve Irwins död i det förra inlägget. Och jag kan till viss del hålla med om han Steve Irwin borde trappat ner efter att hans barn fötts (vilket han tydligen gjorde). Dock ifrågasätter jag dem som ifrågasätter hans val. Mannen har levt för djur och wildlife preservation (jag kommer fanimej inte på ordet på svenska) i hela sitt liv. Det VAR hans liv. Vem är den bäste föräldern, den som lever sin dröm tillsammans med de han älskar eller den som enbart lever för familjen och därmed dämpar sina egna behov?

Steve Irwin killed by stingray

September 04, 2006 12:00

THE Crocodile Man, Steve Irwin, is dead. He was killed in a freak accident in Cairns, police sources said.

It is understood he was killed by a sting-ray barb that went through his chest.

He was 44.

He was swimming off the Low Isles at Port Douglas filming an underwater documentary when the incident happened.

Ambulance officers confirmed they attended a reef fatality this morning at Batt Reef off Port Douglas.

It is understood Mr Irwin was killed around midday, Eastern Australian time.

He leaves a wife and two children.

Robert

Jag sitter och lyssnar på The Cure medan jag jobbar.
Och mycket kan man ju säga om Robert Smith.
Men nån muntergök är han ju inte.
Alls.

Noch ein Kamera, bitte.

Jag har köpt en kamera (till). Kamerorna är min största last. Glöm droger eller alkohol, jag har en kamerafetisch. Vilket är ganska roligt eftersom kameror i sig inte tar bra bilder. Många idag köper fina digitala systemkameror och tror att det ska hjälpa dem ta bättre bilder, men det är ju rent befängt. En digital systemkamera är väldigt bra eftersom man kan slösa med bilder. Har man råd är det ett bra sätt att bli bättre på att plåta. Jag är inte speciellt bra, men jag plåtar mycket och sakta men säkert blir man bättre. Ofta pillar jag ju också med bilder i Photoshop, nåt som retar en del fotopuritaner. I couldn't give a flying fuck.

Det senaste inköpet är dock ganska intressant eftersom det är en jättegammal kamera. Stenålder. Äldre än jag. Ni hajar. Min nya bebis är en Polaoridkamera från 1970. Jag köpte den för att jag gillar färgerna, skärpan, skärpedjupet och andra saker som är svåra att efterlikna med min digitalkamera. Och om sanningen ska fram köpte jag den för att Mike Brodie (som tagit bilderna nedan) plåtar med en sån. 80 dollar på eBay. Som hittat.

Årets bästa. I alla fall i dag.

Årets musik så här långt. Det börjar bli dags att summera. Eller kanske inte riktigt än, men vad fan. När Band of Horses släppte sin debut var jag övertygad om att inget skulle slå den. Ett tag toppade TV On The Radio listan i min hjärna. Och sen Tunng. Och sen nåt annat. Nu tycker jag nog att Snowden släppt årets vassaste, men det kommer säkert att ändras. Men just nu så. Är det här bäst. Jättebäst.

Anti-Anti - Snowden
Black Eyes - Snowden
Between The Rent And Me - Snowden
Stop Your Bleeding - Snowden

Starstruck

Jag sitter i en grön manchestersoffa i en ombyggd lagerlokal och tittar på folk som går förbi. Det är en märklig blandning människor, mest musiker och halvgalna designers med kläderna ut och in. Jag tittar på flickan som sitter på golvet bredvid mig. Hon är där även om ögonen vittnar om att åtminstone delar av henne är ute och flyger. Jag vänder mig om åt andra hållet för att berätta om tjejen för Szebastian. Men han är inte kvar. Istället har en ny kille satt sig bredvid mig. Och jag vet att det är ett sånt där läge när man ska hålla sig cool, men eftersom killen bredvid mig är en stor inspirationskälla och någon jag velat snacka med i många år visste jag inte vad jag skulle säga. Undrar fan om inte hakan föll i golvet också. Han ser att jag blir lite förvånad och tittar på mig nyfiket. "You're not Szebastian", säger jag. "True", säger Spike. "You're Spike", fortsätter jag rutinerat. "Yep", svarar han och garvar lite. Sen vet jag inte riktigt vad vi snackade om. Mest nonsens. Han tyckte att min mustasch var cool, vilket gjorde mig barnsligt förjust. Efter en stund satt jag och sa slutrepliken i den här reklamfilmen för IKEA om och om igen. Det var roligt där och då. Spike fnissade. Varje gång. Lite som Hemlige Arne. Det blev i alla fall ett roligt minne. Även om jag mår som en hink med bajs idag. Men det skyller jag inte på honom. Måste varit nåt i vattnet.

Paul Epworth aka Phones är skiten jag dansar till just precis nu ett par minuter innan jag ger mig ut i natten

More is Enough (ft. Plan B) - Epic Man

Brick

Dagens filmtips förresten:

Brick.

Jävlar vad bra.

Säger bara det.

Kanske världens bästa

På grund av incidenten med Spike måste jag ju lägga upp vad jag anser vara världens bästa musikvideo. Spike Jonze uppträder själv som Richard Koufey, koreograf och ledare för den fejkade danstruppen Torrance Community Dance Group.

När MTV delade ut pris till videon som årets bästa hämtade Spike priset i rollen som Koufey. Väldigt få förstod, konstigt nog, att Jonze och Koufey var samma person.

Jag mötte inte Lassie eftersom jag var dum i huvudet och tackade nej

Jag och min nyfunne vän Szebastian hade suttit ett par timmar och snackat skit om det ena och det andra. Lite på örat hade vi hunnit bli också. Fredag kväll har den effekten på mig. Andra kvällar också för den delen. Anyhow. Trots att vi just träffats hade vi massor att prata om eftersom Szeb är god vän till min före detta flickvän. Vi kom fram till att vi hade många gemensamma vänner och garvade lite åt saker som inte kan nämnas här. Efter en stund bjöd Szebastian in mig till en fest uppe i East Brunswick och eftersom jag är sugen på att träffa lite nytt folk tackade jag ja. Festen är ikväll lördag. "Men vad gör du ikväll (fredag) då", frågar Szebastian innan vi skiljs åt. "Inget speciellt", svarar jag. "You should come tonight", säger han. Men eftersom jag visste att han skulle på date och mest frågade för att vara snäll så tackade jag nej. Idag får jag höra av en annan kille att Szebastian och tjejen hamnade på en fest hemma hos en vän. Szebastian satte sig och snackade med en kille han vagt kände igen. Killen jobbade som regissör visade det sig. De hälsar.

- Szebastian.
- Spike.

Japp.
Jonze.
Och jag tackade nej till att följa med.

Kukelikuken.

Ey, fuck you, tuppen.

Det är tidig lördag morgon och jag är klarvaken. Jag vet inte varför, men vaken är jag. Det känns orättvist.

Vår *check*

Ursäkta mig, jag skrev ju häromdagen att våren var här. Så oerhört dumt av mig. Så oerhört svenskt. Inte förrän idag är det ju den 1 september. Nu är våren här. Officiellt. Så funkar det ju här nere. Det är i alla fall 24 grader. Så är det.

Tolv minuter magi

Joanna Newsoms nya är precis så bra som jag hade hoppats. Kanske till och med bättre. Joannas röst kränger och flyter fram och tillsammans med harpan och stråkarna går det inte att värja sig.

Emily är inget annat än tolv minuters ren jävla magi.

Emily - Joanna Newsom

Westerbergeffekten

Jag skriver ju ibland att jag aldrig upphör att förvånas över saker som händer mig på grund av den här bloggen. Är det inte konstiga telefonsamtal från Trendgalor eller märkliga möten så är det nåt annat. Jag återkommer alltid till tanken "Om nån hade sagt till dig för ett år sen att...".

Som det här:

Folkpartiet nämner min blogg i material som skickas ut till förstagångsväljare.

Jag, Jonas, nämns i material från ett politiskt parti.

Och dessutom motherfucking Folkpartiet!?

Mooooohahahahahha!

etelhem

Kjolen i ögonen

Extremt vass morgonsol skiner rakt in genom mitt fönster och tvingar mig att kisa. Man ska inte förbanna solen, det ska man inte. Men just i dag är den extra skarp, den skär genom nerver och näthinnor och får den svenske copywritern att muttra irriterat. Kanske spelar glasen med rödvin som dracks i går in lite också. Men bara lite. Jag tror på att solen är extra vass idag. Så måste det vara.