Nytt skal

Hej då.

Nu slutar jag blogga här.

I fortsättningen hittar ni mig på metrobloggen.se/ettliviexil

Mer om detta senare, nu ska jag dricka mer rosé.

Vi ses på andra sidan.

Rosa kiss

Ok, nu blir det lite internt. Jag är ju i Cannes för "VM i reklam". I morse vaknade jag upp av att min AD skrek av glädje. Tydligen hade vi lyckats hamna på den ack så prestigefyllda "shortlisten". Vi har fyra nominerade bidrag så här långt och Paul är glad som ett barn.

Nu ska jag dricka rosé.

Typ en hink.

Wien

Klockan är strax efter sex på morgonen och solen går upp över Wiens flygplats. Jag har sovit tre timmar sen i torsdags morse. Beslutet att gå ut och festa kvällen innan jag drog till Cannes visar sig så här i efterhand inte ha varit det allra smartaste. Jag sover på planet som jag brukar. Jo, tjena. Det hade säkert gått bra om det inte vore för flygamatören i sätet bakom mig som konstant, under 9 nio timmar mellan Bangkok och Wien, dunkar till ryggen av mitt säte av olika anledningar. Antingen skulle hon dricka, sova, sträcka på sig och fan vet vad. Varje gång dunkade hon dock till mig i ryggen. Jag vet att det är trångt på planet, min kära, men eftersom jag själv har ett ryggstöd i ansiktet så måste jag också fälla mitt säte, håll käft, sluta sura, det är så det funkar.

När jag klev ut från gaten här i Wien för en halvtimme sen insåg jag att jag var i exakt samma gate som när jag lämnade Europa för tre år sedan. Uppenbarligen hade minsta detalj från området utanför etsats sig in i mitt minne för så fort jag kom ut vällde minnena över mig. Märkligt.

Men märkligast av allt på den här flygresan var en annan sak. Jag älskar att resa utan sällskap. Som i en bubbla kan man tyst ta del av vad alla andra gör medan man själv tyst och nästan meditativt varvar ner. Och som svensk har utanförskapet alltid markerats än mer genom att ingen annan talar ens språk. Man sitter där själv och lyssnar på andra och deras språk.

Den här gången fanns inte samma bubbla.

Alla runt omkring mig talade mitt språk - engelskan, det språk jag talar varje dag, det gick helt enkelt inte att sluta sig från de andra på samma sätt som tidigare. I Bankok anslöt sen svenskarna som varit och badat och knullat. Och då plötlsigt var bubblan helt försvunnen.

Nu vill jag sova, men kroppen säger nej. Min hjärna säger att klockan är 14.29. Sova är inte att tänka på.

Om fyra timmar är jag i Cannes.

Yessss.

Little Girl Giant

Jag använde den här filmen som referens när jag presenterade en sak för en kund häromdagen. Jag tycker den är lika magisk varje gång jag ser den.

T minus 24

Jag sitter och visualiserar en salad nicoise och ett glas rosé på Croisetten i Cannes. Inte långt borta nu, om två dagar är det jag och medelhavet igen. Fem år sen jag var där senast, det känns som 15. De senaste fyra åren har varit de händelserikaste i mitt liv, försöker jag sortera alla minnen och intryck snurrar de bara suddigt framför mig som en löjligt stor snurrande humla. Ur fokus. Så istället visualiserar jag den där salladen och glaset med rosa vin. Jag behöver den där semestern nu, jag gör det.

På ärten

Jag sov i natt under:

1 lakan
1 filt
1 överkast
1 duntäcke

Det var alldeles lagom varmt.

Gränd - nu med bil

Bildredaktören: Vi tar bilden med vetevaginan!

Reta aldrig en aussie för hans gula sandaler

Christine Kellett | June 12, 2007
A Brisbane man bullied for wearing bright yellow thongs to a backyard barbecue stabbed the host in the face before killing one of the guests, a court has heard.

Benjamin Haydn MacRae, 28, used a paring knife to stab neighbours Ian Macdonald and James Croker after being dubbed a "gaylord" by one of the men over his choice of footwear.

Mr Macdonald later died as a result of his injuries.
Brisbane's District Court today heard the group had been drinking at a residents' barbecue at the Acacia Ridge caravan park - where they all lived - on November 19, 2005 when the atmosphere turned sour.

"There had been some banter between Ian Macdonald and Benjamin MacRae during the day," Crown prosecutor Todd Fuller said.

"Ian Macdonald had suggested on a number of occasions that Benjamin MacRae was a gaylord because of the colour of his thongs. The mood was a good one, but it deteriorated."

Somebody tried to throw the yellow thongs away, causing MacRae offence. He was also accused of disrespecting some of the barbecue guests and was asked to leave.

The court heard two scuffles ensued near the caravan park's toilet block and MacRae was seen to strike Mr Croker three times with the knife in the jaw, back and spine.

Till er som blev upprörda på riktigt när jag - i ett försök att göra klippet roligare - skrev att alla skåningar är nazister:

Wow

Till alla kvällstidningar

Till att börja med vill jag be er att dra åt helvete. Fuck off and die. Så. Men sen vill jag komma med en uppmaning. Ni skriver var fjortonde dag om ett par saker som jag tror att vi förstått nu. Det räcker. Tack, ni kan sluta. Den första är tipset om hur man kan få perfekt syn på 15 minuter. När jag läste den nyheten första gången våren 1789 tyckte jag det var fascinerande att man kunde bränna med laser i ögonen och därmed få perfekt syn på en kvart. Men nu, efter att ni rapporterar om den varannan vecka börjar jag tröttna lite. Bara lite. Om ni inte skriver om det på säg fyra veckor kanske jag blir sugen att höra om det igen i mitten av juli, but don't get your hopes up. Förmodligen kommer jag att komma ihåg hur det går till att få bättre syn på en kvart utan att ni behöver påminna mig.

Grej nummer två.

Så gör du din dator snabbare! Gratis!

Got it. Första gången. Jag vill inte höra om defragmentering en enda gång till.

Nästa gång ni skriver om det är det jag som straffknullar Gerdin, I'm telling you straight away.

And I'm not bringing the lube.

Isolering

Jag bor i en stor lägenhet som ni säkert känner till. Alla fine and dandy om det inte vore för att det är vinter nu. Och i och med att de aldrig hört talas om isolering i det här landet blir det allt som oftast nästan komiskt när det blir kallt. Sitter man i vardagsrummet är sidan av ansiktet som vetter mot gatan med en gång 6 grader kallare än den som vetter mot rummet. Men en gång förstår jag texten i "Mors lilla Olle" lite bättre. Rosor på kind syftar på EN kind. Den som är kall som ett as. Olle bodde i Melbourne, det måste ha varit så.

Man skulle kunna tända en tre meter hög brasa mitt på golvet i mitt vardagsrum utan att det skulle hjälpa. Så fort man släckt elden (och förbannat det oerhört dumma att tända eld på golvet) skulle kylan bita tag i en igen. På kvällarna låter jag vår AC gå på högsta effekt. Det blåser varmluft i hela lägenheten så att det fladdrar i de påhittade gardinerna. Grejen är att den låter så mycket så det är omöjligt att ha den igång på natten. Man låter värmen gå hela kvällen, när det är dags att sova är det runt 22 grader i lägenheten. Om man har tur. Sen går man och lägger sig under dubbla täcken.

När man vaknar morgonen efter är det 12-13 grader i sovrummet. Och fuktigt. Det känns som att man sovit utomhus. Ni känner igen känslan. Det är inte den skönaste av känslor. Man vevar igång ökenvindmaskinen igen, tar sig en het kopp te och skållar sig i duschen tills man tror att huden ska trilla av. Och så håller det på. Och då bor jag ändå i en nyrenoverad lägenhet, bor du i ett gammalt hus är det inte ens skrattretande. Jag sov hos en flicka en gång där det blåste in trots att alla fönster var stängda. En isande kall vin letade sig in genom väggen och högg en i... ansiktet... där man låg och... försökte sova.

Ett tips till svenska byggare/snickare/elektriker/rörmokare/you name it.

Flytta utomlands.

Oj vad med hantverkarsex ni skulle få.

Fotografi

Adde undrar nedan hur mycket jag trixat med bilden på gränden. Jag publicerar mitt svar här.

adde: det där en diskussion jag tänkt ta upp som ett inlägg, men det får vänta lite. Jag "pillar" med alla bilder jag tar, men det beror mest på att jag plåtar i RAW. På samma sätt som du måste framkalla ett negativ "måste du" ju oftast pilla lite med en raw-fil. I just den här har jag ökat kontrasten något, men mest har jag mörkat det mörka och gjort väggen aningens mer gröngul än den var i original. Den oranga väggen har jag till och med fått dämpa något.

Att kameran endast är till för att redovisa exakt hur saker ser ut i verkligheten håller jag inte med om alls. I så fall skulle ju i stort sett all konst vara helt värdelös. Picasso skulle ju vara helt rubbad med tanke på hur han målade.

Visst finns det puritaner som anser att allt pillande med bilder i photoshop är fusk, men i stort sett alla fotografer måste pilla med sina bilder, antingen i mörkrummet eller i ett bildbehandlingsprogram. Frågan är väl bara hur mycket pillande som anses vara ok. Jag anser att man får pilla så mycket man vill, så länge man inte påstår att man skildrar verkligheten.

Grejen med en kamera är ju också att den är mycket sämre på att skildra verkligheten än det mänskliga ögat. Våra ögon anpassar sig till hur mörkt eller ljust det är till exempel, medan kameran endast har ett visst dynamiskt omfång. Är det "rätt" att ljusa upp mörka partier och dämpa ljusare partier på samma sätt som våra ögon gör, eller är det också att "fuska"?

Vilket är bästa sättet att skildra verkligheten när tekniken inte kommer nära hur vår hjärna och våra ögon fungerar?

Diskussionen är intressant och jag har en ganska klar åsikt.

Kanske det sämsta

Det förra inlägget var det sämsta jag någonsin skrivit. Jag läser det igen och känner det starkt. Det är som en molande värk i hela kroppen. Som en spark på pungen. Fast överallt.

En kannibal?

Jag gick just ut för att hämta lite take away. Pizza. På vägen till pizzerian mötte jag först en kille som bar på en kanot. Mitt i stan. Mycket konstigt. Speciellt som det är 7 grader ikväll i Melbourne.

Ett par meter senare mötte jag en full engelsman som hade ordet "cunt" skrivet i pannan med svart spritpenna. Han såg lite berusad ut.

Jag funderade direkt på vad vad jag skulle stöta på runt nästa hörn.

Canberra?

En kantor?

Bouncing light

That's my dogs

Jag fick ett mail häromdagen som avslutades med orden "jag tycker om dig även på tomgång." Och det var ju fint. Tack. Själv är jag mer tveksam. Men jag kan utlova stora förändringar på bloggen, och det inom det snaraste. Vänta och se bara. Tills jag samlat mina egna tankar får jag samla på andras och förmedla dem här.

Tycker man inte att den här låten är rolig får man helt enkelt gå härifrån för att aldrig mer återvända. Varsågod, dörren är där. Eller adressfältet. Eller nåt. Fan. "Adressfältet är där!" blir liksom inte lika filmiskt och starkt som att visa någon dörren. Lite som att slänga på luren med mobiltelefon. Går inte så bra.

Fler klipp med "Flight of the Conchords" hittar ni här.

CB

På tiden

Kanske har du aldrig hört Missy Higgins tidigare. Då är det dags nu.

Missy Higgins - Secret (mp3)

Rock 'n' Roll

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte. En fotograf hörde av sig till mig efter att han sett den här bilden av mig på Flickr.



Killen ifråga var väldigt fascinerad av mina fönster. Så fascinerad att han ville komma och plåta ett band där. Vid mitt fönster. Jag har aldrig blivit tillfrågad om nåt sånt tidigare, så utan att tänka efter tackade jag ja. Han blev väldigt glad. Plåtningen ska ske hemma hos mig i morgon kväll.

Efter nån dag slog det mig att jag kanske borde frågat vad bandet hette. Tänk om de är kända eller nåt. Eller tänk om de är kända för att vara grymt rock'n'roll. På det dåliga sättet. Att band kastar tv-apparater vet man ju sen gammalt och eftersom jag just köpt ny tv blev jag lite orolig. Jag frågade vad bandet hette.

"Carnivore (köttätare)", svarade Kane som fotografen heter.

Det är kört, hann jag tänka innan jag upprepade namnet. Det visade sig dock att jag hört fel. Bandet heter Karnivool och kommer från Perth. Jag gick in och kollade in deras MySpace och helt bra var det väl inte. Bandet spelar metal. Eller nåt. Tv-kastar-varning är det i alla fall.

Dessutom står det följande efter en av killarna:

Steve Judd - Drums/Vodka

Jag tänker fan nita fast tvn i golvet, det säger jag bara.

Bluebird

there's a bluebird in my heart that
wants to get out
but I'm too tough for him,
I say, stay in there, I'm not going
to let anybody see
you.

charles bukowski

Did you make it home alright?

Måndag i ett kallt Melbourne. Alla är lediga idag; vi firar drottningens födelsedag. Mig veterligen fyller hon inte alls år nu, men jag klagar inte. Jag har återigen tagit lite ledigt från orden, från bloggen, från allt. Rätt skönt, faktiskt.

Ibland är bloggen som en full kompis som man måste valla runt i natten medan han kräks var femtionde meter. Ibland lackar man ur och lämnar vännen på en busshållplats eller i en taxi för att själv få leka vidare utan att behöva hålla en kalaspackad vän under armarna. Morgonen efter har man dåligt samvete och ringer upp och kollar hur vännen mår. Så det gör jag nu.

Hur mår du?

Fick du bort kräkset från jackan och byxorna?

take me to your leader

I'll race you

Ägg

Solen har precis försvunnit ner bakom husen och det börjar bli mörkt i Melbourne. För varje dag ser man fler och fler människor med mössa och vantar. Men vintern är kort; de flesta Melbournians välkomnar möjligheten att få bära riktiga kläder ett par månader om året.

Jag käkade lunch med en svensk kille idag och "tvingades" prata svenska för första gången på ett bra tag. Det gick förvånansvärt hackigt. Meget märkligt. Flera gånger kom jag på mig själv med att tänka på engelska medan jag lyssnade på Mats. Det kändes ännu konstigare.

Ikväll har jag tänkt att bli lite full.

Siktar på ägg.

A piece of tail

Malmö

Att alla skåningar är nazister har man ju vetat länge, men att det var så här illa visste jag inte.

Säkert

Via Carolina hittar jag Annikas nya. Texten är sjukt bra.

Faller isär
Lalalalalalala
Jag föll isär igår
Jag är fortfarande trasig
men ingen ser ens sår om man bara går fort

Doggy heaven

Emmas inlägg är inte mer än en och en halv rad långt, men jag börjar grina med en gång jag läst det. Kanske för att jag själv haft en golden retriever, kanske för nåt annat, jag vet inte. Jag vet bara att jag sitter och snorar lite snyggt på mitt kontor. En bra början på fredagen.

Ensam

Jag har inga vänner.

Kanske låter jag cynisk, men jag är i alla fall ärlig.

Jag har inga vänner.

jag skrämmer iväg dem som kommer mig nära.

Nära?

No can do.

Jag skrämmer antingen skiten ur dem jag träffar eller så gillar de mig. Med en gång. Men jag skrämmer alltid skiten ur dem jag träffar. Alltid. Jämt. Ni tittar mig i ögonen och undrar. Vem är han? Varför pratar han inte med mig? Varför verkar han vara både den självsäkraste mannen jag någonsin sett, samtidigt som han verkar vara rädd för sig själv. Varför flackar han? Varför står han där? Själv. Varför?

Skit i honom. Jag försökte. Han sket i mig.

Tänker de.

Tänker ni.

Medan jag sluter mig.

Igen.

Tlött

Ett tecken på att man jobbat lite för mycket är när man tittar på namnen i inboxen på mailprogrammet och tror att man tittar på artister i iTunes. Förundrat säger man till sig själv:

- Weird, I haven't heard any of these artists...

Jag sa söndag

Bor man i Malmö och tänker strunta i SoKos gig på Debaser på söndag förtjänar man a good old spanking on the ass. Have I made myself clear?

What I do all day

Morgon

På andra sidan jorden är klockan 08.34.
Solen går sakta upp över skyskraporna.
Det är 12 grader varmt och pendlarna väller ut från Flinders Street Station som en kaskadspya av illa skurna kostymer.
Torsdag i Melbourne och allt är som vanligt.

Med blicken i backen

Ni som vandrar genom livet, mot ett ständigt fjärran mål
Stanna upp ett tag och grubbla: är det nån som sett min tvål?

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar blott: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Va’ de’e det dåligt,
Utan tvål
(Skum, skum, skum)

Well well well, well well well,
Om du så har gyllene borstar, om du så har silverkar
Utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar
Du må komma parfymerad, i dyra oljor smord
Utan lödder badar slödder, det är dock ett visdomsord

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Kärnan ska va i skalet,
Va’ de’e galet,
Utan tvål

En man ska va förmögen, och ha pengar på sin bank
Men uti badet utan tvål kan han betrakta sig som pank
(skum)
Du kan likna hela jorden vid ett tvättfat i emalj
Som blir värdelösa utan denna renande detalj

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Att sin lekamen löga
Lönar föga,
Utan tvål
(skum skum skum)

Tvål-eluliah!
När Susanna var i badet, för att öva sim och krål,
Hade Joakim rest in till Babylon att köpa tvål.
Litervis champagne i karet hade Madamme Pompadour:
Trettitvå när hon klev i, och trettitre när hon klev ur…

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Mycken må vara möjligt,
Va’ de’e löjligt,
Utan tvål

Var det inte bra (utan tvål)
Ingenting att ha (utan tvål)
Bara fusk (utan tvål)
Var det snusk (utan tvål)

Var den gul? (Nej, nej, nej)
Var den blå? (Nej, nej, nej)
Var den svart? (Nej, nej, nej)
En liten rutig tvål
Säg, var den lång? (Nej, nej, nej)
Var den kort? (Nej, nej, nej)
En fet tvål? (Nej, nej, nej)
En liten knubbig tvål.

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Var det dåligt,
Var det galet,
Var det tokigt,
Visst e det ruskigt konstigt
Utan tvål!

Halv Liter!

Jaha, så ni har nationaldag och skit. Jag sitter och dricker Black Russian och ska snart gå till Madame Brussels, en bar på Bourke Street. Jag funderar på att heila lite och skrika Sverige jättehögt. Som man gör på nationaldagar. Eller är det 30 november? Fan vet. Om baggy jeans är på väg tillbaka så vet jag helt enkelt ingenting längre. Jag får gå ut med mina smala jeans och heila lite. Kanske är jag helt ute. Det går inte att hänga med. Bajs. YouTube. Är det tufft? Man kanske skulle lägga ut sin MySpace-adress och be om att bli addad av hela jävla världen. Känns fräscht.

Om halsen

I afton dans

När jag vaknade i morse hade jag en fras på hjärnan:

Mannen som kunde dansa med hästar.

Det var allt.

Minnet hade inte lämnat nån som helst förklaring, bara en virtuell post-it-lapp med orden "Mannen som kunde dansa med hästar".

Jag är både nyfiken, förbannad och förundrad.

Man undrar ju varför.

Sen funderar jag på hur filmen hade sett ut. Snackar vi pardans, alltså? Eller är det en kille som tar ut hästar på nattklubb? Eller är det nåt annat, nåt djupare som jag inte förstår?

Jag tror att jag behöver den här semestern ganska snart.

Bottenskrap

Ni får helt enkelt ursäkta mig för det torftiga bloggandet. Jobbet ligger på mig med blåslampa i och med att jag åker till Cannes nästa fredag, jag har knappt ens tid att svara på mail. Ni vet hur det är; det går i vågor det här med bloggandet. Antingen är det det eller så har jag kommit i klimakteriet.

En låt tycker jag i alla fall att ni har förtjänat.

YACHT - I Believe In You (mp3)

Från ganska märkliga, men braiga, skivan "I Believe In You. Your Magic Is Real"

Vill ha, vill ha, vill ha!

Vi som bor i förorten

Det blir helt uppenbart att jag bor i en avkrok av världen när en av Australiens största tågolyckor på 30 år inte får mer än en notis internationellt. 12 döda här och många skadade.

Ni får handla sprit på nätet.

Gött.

Gimme an A, a red one.

La Blogotheque

Om ni gillar den musik jag tipsar om bör ni kolla in "La Blogotheque", ett gäng fransmän som spelar in akustiska framträdanden med diverse artister. Grejen är att de gör det på de konstigaste platser. Oftast i Paris.

Jag har tidigare lagt upp när Andrew Bird spelade på gatorna på Montmartre och även ett par andra. Senast idag kollade jag på ett nytt klipp de lagt upp där Sufjan Stevens spelar på ett tak i Cincinatti. De har även ett klipp med Chris Garneau som jag skrev om för ett tag sen.

När jag såg den här videon med "I'm From Barcelona" första gången blev jag alldeles tårögd. Varför vet jag inte riktigt.

Ni hittar samtliga videos de spelat in här.

No way, Che!

Jag hade ju tänkt berätta om helgen också, men jag känner mig matt. Kanske är det aids? Fan vet. En sak har plågat mig enda sen i söndags. Min vän Che berättade att hans favoritband var Evanescence. På allvar. Att vi inte delar musiksmak hade jag nog listat ut, men att han skulle vara helt från vettet hade jag inte riktigt räknat med. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna gå vidare efter det här.

Dagens

The Soft Lightes - Girlkillsbear (Lo-Fi-Fnk Remix) (mp3)

Bad hair days

Jag har länge tänkt att jag ska skriva ett inlägg om australiska killfrisyrer. Jag har tassat runt ämnet, samlat inspiration i det tysta och byggt upp mod. Jag tror att jag är redo snart. Jag tror att världen är redo. Shane här får utgöra första smakprovet.

Bloody Mary

Jag har suttit och funderat på saker att skriva om här. Jobbet är ofantligt segt för närvarande och äter upp mycket av min vakna tid. Cannes är hägringen på horisonten. 10 dagar, sen sitter jag på det där planet västerut igen. Jag har inga problem med att flyga i 24 timmar, så just nu ser jag mest fram emot att komma ombord. Up, up and away. Kanske dricka en Bloody Mary. Jag brukar göra det. På samma sätt som jag brukar bedöma restauranger efter hur de tillagar klassiska efterrätter brukar jag bedöma flygbolagen efter deras Bloody Mary. Jag flög med Lufthansa förra gången och hade ganska höga förväntningar. Inga infriades. Det var inte bara min drink som var kass. Det trodde jag inte om dyskarna. Singapore Airlines är precis så kalas som alla säger och Qantas ligger inte långt efter. Den bästa Bloody Mary jag någonsin fått var nog den på det lokala flyget mellan Bangkok och Kho Samui. Den var så het att mina ögon tårades. Den var faktiskt så het att jag började skratta för mig själv där jag satt i flygstolen mol allena. Läpparna hade domnat bort. Men hellre lite spänst i drinken än det jag fick på Lufthansa.

Vodka.

Und.

Tomatensaft.

Bitte sehr.

foto: Sighthound

Self esteem fund

Ok, det här är intressant. Jag vet inte om filmen går i Sverige än, men jag undrar hur ni känner när ni ser den här. Själv tycker jag det känns lite småäckligt. Fastän jag själv jobbar med reklam känner jag ett visst obehag när jag ser den. Jag tycker inte att det känns helt "ärligt". Kanske för att det kommer från Dove, kanske för att det kommer från ett företag som vill sälja produkter, men i alla fall. Och det är kanske konstigt, det är ju för en god sak. Väl? Är jag skadad? Vad känner ni? Flera tjejer jag pratat med gillar den jättemycket. Me? Obviously not so much. Kanske är jag för cynisk.

Alt + Shift + F5 + 1297634

Det är ännu en av de där ordlösa måndagarna. Normalt sett flyter mitt skrivande rätt hyfsat, men vissa dagar, dagar som den här, vill det sig helt enkelt inte. Och jag vägra söka efter saker att skriva om.

På samma sak har jag svårt att se hur jag skulle använda det där tricket en del nämner. Det där när man trycker på olika konstiga kombinationer för att få å, ä och ö. Jag tackar ödmjukast för tipset, men jag har extremt svårt att se hur man kan få flyt i skrivandet om man måste trycka på shift + alt +125839 för att få fram ett lite simpelt "å".

Så mycket har jag inte att säga.

Så desperat är jag inte när det gäller att bli läst.

Det är nära, men inte så nära.

Hade man sluppit shift så...

Och törstig är han säkert också.

Bakfylleångest känner man ju till.
Tänk er dansken som sprang in på planen.
Han mår nog gött idag.

Nedräkning

Veckan börjar med alldeles för många möten om ingenting. Samma typer av människor säger samma saker till mig i varje möte. Jag nickar. I tanken är jag redan i Cannes. Två veckor ledigt; det ska bli fruktansvärt skönt. Så utvilad kommer jag väl inte vara när jag kommer tillbaka, men det är en välsignelse att få ett avbrott mitt i vintern.

I Australien är man i princip bara ledig runt jul och nyår; det finns ingen "naturlig" anledning till att ta ledigt på mitten av året, vilket gör att det som förr var månader man förknippar med nåt roligt, numer bara är månader då man biter ihop och jobbar. Juli och augusti är lite som oktober och november hemma i Sverige.

Och kanske lite som januari, februari och mars.

Och delar av april.

Äh, man kanske inte ska klaga ändå.
Skit sak samma.
Cannes.
Det ska bli skönt.

I know I'll be watching

don't litter

på resande fot

on a mountain

jag ligger i en sang i ett hus pa ett berg och ser solen ga upp over mornington. det ar ganska soft, aven om min vans dator saknar basala prickar och ringar. jag var uppe med tuppen eftersom jag alltid vaknar tidigt nar jag druckit rodvin. go figure. jag var ute och tog lite bilder, de blev mest bajs, but i like walking around with my camera. raddade livet pa en hund. gick tillbaka. laste zoes inlagg "ensam ar inte stark" annu en gang. det tycker jag att du ocksa borde gora; it's pretty fucking fantastic.

Det sista bildspelet

Jag funderar mycket. Har alltid gjort. En gammal flickvän tittade mig djupt i ögonen en gång och sa till mig att jag funderar alldeles för mycket. Ibland är det som att du inte har tid att bara vara, sa hon. Och så är det säkert. Dagdrömmeri och funderande har alltid varit en del av den jag är. En stor del till och med.

Häromdagen hade jag svårt att sova så i stället gick jag upp på taket på mitt hus i Melbourne för att fundera lite. Jag gick fram till kanten av huset och tittade ner. Det skulle jag förstås aldrig gjort. Jag är löjligt höjdrädd. Ibland är jag inte det minsta rädd, andra gånger kan jag inte ens gå ut på en balkong. Den här gången smög sig den sedvanliga höjdrädslan på. Jag får för mig att jag kommer att hoppa över kanten. Det är förstås en jättelöjlig känsla, men så funkar det för mig. Jag får för mig att jag inte kan kontrollera mig själv och att jag kommer hoppa över kanten. Smart kille. Fort som fan lyckades jag rycka tillbaka huvudet. I stället för att hoppa började jag fundera. Är det inte det ena så är det det andra. Om jag nu hade hoppat, tänkte jag, då ska ju livet flasha förbi framför ögonen som något sorts bildspel på speed. Vilka bilder ur mitt liv skulle spelas upp, fortsatte hjärnan. Vilka situationer ur mitt liv skulle vara viktiga nog för att kvala in på denna livets sista lista? Har jag levt ett liv intressant nog eller skulle det bli oändliga bilder av gångerna man tog bussen till skolan. Boy, vilket antiklimax i så fall. Här ska man till att bli köttpannkaka och allt hjärnan vill spela upp är lökiga bilder från en buss i Göteborg. Fy fan.

Jag satte mig ner och funderade vidare medan solen sakta letade sig upp över hustaken i Melbournes innerstad. Men lite har du väl ändå levat, Jonas? Du har älskat så att hjärtat gått sönder, du har sett nära och kära både födas och dö. Tänk till. Och medan solens strålar sakta värmde mig började någon sorts lista formas. Bildspelet tog form. Plötsligt mindes jag gången när hela min familj satt och kurade bakom en stenmur någonstans på Fårö. Det blåste som fan, precis som det alltid brukar göra på Fårö. Hela familjen satt och kurade tillsammans med mina sysslingar och deras familj. Vi skulle äta lunch och inget jävla väder i världen skulle få förstöra vår dag. Vinden ven, barnen frös, men här skulle det jävlar i mig has picnic. Så det hade vi.

Andra bilder kom till mig. Vissa av dem har jag redan skrivit om här tidigare, ögonblick som på många sätt format mig till den jag är. Min första kyss platsar säkert på listan. Flickan i fråga hade ingen aning om att just den kyssen var min första. I hennes värld var jag en världsvan kille som visste allt. Det var förstås helt fel. Jag var extremt osäker, rädd och vilsen, och till slut var det hon som tog tag i mig och kysste mig så att mina knän blev till sladdrig gelé. Till och med där och då förstod jag att det var ett speciellt tillfälle. Jag bokmärkte minnet redan då. Klick.

Gången jag blev av med oskulden är förstås ett annat. Vilken plats får det? Det var faktiskt fint. Ett minne jag vårdar. Samma sak för henne. Hoppas jag. Om det skulle platsa i hennes sista bildspel vet jag inte, men nu är det jag som håller på och dör här, vi glömmer henne för en stund.

Sedan ett annat minne. Det var första dagen på sommarlovet och jag och min lillebror lekte på gräsplanen framför huset i Burs på Gotland. Jag kunde höra svalorna, känna doften av syrenhäcken och vinden i ansiktet. Men det jag kunde känna mest var känslan när dartpilen satte sig rakt i huvudet. Min lillebror hade kastat en pil som satte sig rätt i skallen på mig. Bilden av min mammas ansikte när hon såg mig komma in i köket glömmer jag aldrig. Vi hade varit där i tio minuter och hennes söner hade redan lyckats se till att en av dem fått en pil i skallen.

Andra minnen flashar förbi. Minnen som alltid finns där. Minnen jag går igenom varje dag. Jag ser henne framför mig där i sängen i hotellrummet i Venedig. Jag frågar nervöst om hon vill gifta sig med mig. Hon gråter och skrattar och säger förstås ja. Jag plockar fram ringarna av papper som jag gjort på flygplanet och allt är magiskt. Även om det tog slut senare.

Jag ser min pappa. Han ligger där med händerna knäppta över bröstet, död efter år av plågor i cancer. Bilderna fortsätter välla över mig och jag inser att jag omöjligt kan välja. Kärlek, död och allt man kan önska. Det skulle nog bli ett ganska magnifikt bildspel, trots allt. Jag tror emellertid att jag fortsätter leva lite till. Den gång livet flashar förbi mina ögon ska jag reagera förundrat.

Du har levt, Jonas, ska jag tänka.

Se på fan, du har faktiskt det.

Man kanske skull...

*ploof*

Dream on?

Jag har en vän som är filmare. Hon tjänar knappt nog att betala hyran, så nu har hon tagit ett jobb som house-sitter en bit söderut längs kusten. Hon pendlar tre timmar varje dag, men hon slipper i alla fall hyra och många andra utgifter.

Saken är att hon inte är speciellt duktig på det hon gör. Jag har sett ett par av hennes kortfilmer och vi snackar extremt mycket lök. Inte nog med att de är dåligt regisserade, det mesta är ganska mediokert. Allt, faktiskt. Hon har gått fyra år på filmskola, men jag kan inte se ett spår av talang. Problemet är väl att ingen annan gör det heller.

Jag är inte en av hennes närmaste vänner, så att jag skulle vara den som sa till henne att hon kanske borde fundera på att göra nåt annat känns inte riktigt aktuellt. Grejen är att nån borde säga nåt. Snart. Hon sitter hon ruttnar i ett hus ett par timmar härifrån för att hon inte kan få nåt jobb. Hon väntar på sin stora chans. Och tro mig, jag är den sista som skulle säga till nån att de ska ge upp sina drömmar.

Grejen är att hennes chans är att ge upp sina.

Jag tror ärligt talat att hon har valt fel.

Och det känns så grymt.

Å andra sidan ska man ju göra det som känns rätt.

Kanske är det värt plågan.

Kanske är det vi som har fel.

Vilka är vi att döma?

---

tillägg lördag morgon: Vad jag menar är att hon inte är lycklig idag. Filmandet är ett ok på hennes axlar och hon är ständigt deprimerad. Det enda som håller henne uppe är hoppet om "att lyckas".

Inte mina ord.

Ska man tala om för henne att hon inte kommer "att lyckas", eller ska man låta henne hållas för att det lilla hopp hon har ligger i att henner dröm går i uppfyllelse?

Jag vet inte, jag tycker det är svårt. Jag är själv en drömmare, men just hennes dröm får henne att må dåligt.

Love live the king

Fick radera allt. Inget gick att rädda. Har dock aldrig varit mycket för att gråta över spilld mjölk. Inte så mycket jag kan göra, mer än att rekommendera att ni backar upp viktiga filer. Min Macbook Pro var/är sex månader gammal. Har nu installerat om OS X. Saknar ALLA program.

Och ja, den var helt död, jag tog den till ett Apple Repair Centre. De trodde själva att de skulle kunna rädda den, men icke. Det GÅR dock att skicka iväg den till specialister som lägger tid på att rädda filer, men det kostar skjortan. Så nej.

The king is dead.

Long live the king.

Drinking out of cups

Tiger shark

foto: Jeff Rayner

Hej då, hårddisken.

Det är en sorgens dag. På sätt och vis. Igår kväll bestämde sig min laptop för att dö. Utan förvarning försvann hela hårddisken efter en omstart. Jag orkar inte gå in i på detaljer, men efter att ha pratat med lite it-snubbar verkar hårddisken ligga pyrt till. Jag har back-up på det viktigaste, men många foton, filmer av vänner och annat personligt kan ha gått upp i rök.

Jag vet inte varför jag känner mig så sorgsen. Det känns nästan som att gå ur ett förhållande, minnena kommer finnas kvar, men det vi hade tillsammans, varje dag, kommer inte att finnas mer. Jag vet att det låter jättelöjligt, men jag känner så. Brev, filmer på fyllan, foton, allt är borta. Kanske kan nån reparatör rädda delar av hårddisken, men han lät inte speciellt hoppfull på telefon.

Det känns som att göra slut och gå vidare och jag skrattar lite åt det enfaldiga i att tänka så, men none the less, det känns. Jag har extremt mycket personligt på min dator och även om det finns back-up på en del så har jag inte dubbelsparat alla små minnen och tramsiga saker.

Vissa delar av min dator är som den där skokartongen man hittar ett par år efter man gjort slut med nån; en låda fylld med konsertbiljetter, menyer från kackiga restauranger och konstiga stenar från stranden i Nice.

Min dator var fylld med såna småsorgliga skokartonger.

Och nu är de borta.