Enkät

1. Därför gillar/ogillar jag Silverfiskens blogg.
2. Det här gillar jag mest på bloggen.
3. Det här vill jag se mer av på bloggen.

[Kommentera här]

Peace out

Nu drar jag till Queensland för filminspelning.

Tillbaks om en vecka.

Ni får jättegärna with sugar on top lämna kommentarer om bloggen som helhet medan jag är borta.

From: "Dekadens Szabadkéz"

Hi !

I'm sorry, but I don't write English very well.

I see your pege-blog. I said: You are King !

from Hungary with love !

http://www.kanyar.blogspot.com/

Dagens skägg

Dagens låt är av sentimentala skäl...

*ploof*

At the hop med Devendra Banhart

Put me in your suitcase
Let me help you pack
'Cause you're never coming back
No, you're never coming back

Cook me in your breakfast
And put me on your plate
'Cause you know I taste great
Yeah, you know I taste great

Goodbajs, my dear.

Vi satt i parken utanför min lägenhet i Darlinghurst i Sydney. Höst. Dags att ta farväl. Vi visste båda att vi inte skulle ses på ett tag. Hon skulle flytta hem, jag skulle stanna.

- Får jag inget jobb kommer jag tillbaka, sa hon.

Men jag visste. Jag kände henne bättre än hon kände sig själv. Hennes självförtroende var som bortblåst, men jag visste att hon var lysande på det hon gjorde. Det handlade bara om att finputsa lite, sen skulle allt lösa sig. Vilket jag sa till henne hela tiden, men det hjälpte inte. Hennes självförtroende was no more.

Men att hon inte skulle komma tillbaka visste jag.

De sista timmarna är märkliga. Vi visste båda att det var slut och att allt skulle förändras i och med att hon åkte, men vi låtsades inte om det.

- Jag ska inte gråta, säger hon och tittar på mig med de där blå ögonen. Jag ska inte gråta, säger hon igen, fast den här gången tystare.

Jag tittar på henne som jag gjort så många gånger förr. Det finns inte så mycket kvar att säga. Allt har redan sagts.

Hon tittar upp och nu gråter hon. Stora tårar rullar ner för båda kinderna.

- Fan, säger hon och torkar bort tårarna ilsket.

Som en snorig tre-åring tittar hon på mig och försöker le.

- Varför blev det så här, viskar hon. Varför?

Jag lutar mig fram för att stryka bort tårarna med min ärm.

Plooof!

Som en projektil från ovan landar nåt vått på hennes panna. Det ser ut som om någon hällt en halv vaniljmilkshake över henne.
Men det är inte milkshake.
Det är fågelbajs.
Kanske världens största.

Måsjäveln måste smyghållit på den här laddningen i veckor. Vi snackar deciliter med poo. Vi brister båda ut i gapskratt. Hon något äcklat, medan jag bara gapskrattar.

- Kan du torka bort det tror du, säger hon medan jag skrattar så jag kiknar.

Jag springer bort till ett kafé och hämtar ett berg med servietter. Hon har fågelbajs i håret och ögonbrynen och det rinner sakta ner för ansiktet. Efter en halvtimme av torkande är det till slut borta. Vi har nog aldrig skrattat så mycket tillsammans. Och plötsligt är det dags att åka. Allt vi hinner med är ett hastigt farväl och jag älskar dig.

Sen är hon borta.

Kvar står jag.

I handen har jag en kasse med servietter och fågelbajs.

Så helt lottlös gick jag ju inte ur det förhållandet.

Fans

Stilla satt fansen ute i buskarna i Potters Bar. De väntade. Huttrade. Nån hade med sig en termos varm choklad som generöst delades mellan de tillresta. Kanske skulle hon visa sig idag, sa nån. Hoppas, hoppas, sa en annan.

Så en morgon skedde det som ingen riktigt vågat hoppas på. Just som solen letat sig upp över horisonten och fansen gnuggat sömnen ur ögonen öppnades dörren. Hon var tillbaka.

Mamma Mu är tillbaka.

En tår trillade ner för kinden på pojken med guldbyxorna medan han trängde sig fram för att få en skymt av henne.

Men inte då.
Hon var upptagen med bilreparatören.
Nåja.
She'll come around, viskade han för sig själv.
På vägen hem köpte han en sköldpadda.

Show me the money!

My blog is worth $41,775.96.
How much is your blog worth?

En ris till bord fyra, tack.

Jag jobbar så jag kräks just nu. Det påverkar allt. Även bloggandet. Jag har inte tid att låta hjärnan rota i annat än briefer och produkter. Bläää, säger jag.

Igår kväll gick jag ut med en kund och hennes pojkvän. Jag tog dem till Cookie på Swanston Street eftersom servicen och maten där alltid är bra. Väl till bords föreslår jag att vi låter servitrisen servera oss vad hon tycker är lämpligt. Det är ett trevligt sätt att äta och höjer alltid stämningen.

Men inte den här gången.

- I'm sorry, I'm very picky with my food, säger Trina, min kund.
- Ok, that's no problem, we can order from the menu, svarar jag.
- I don't really like anything on the menu, svarar Trina då.

Det slutar med att hennes pojkvän lackar ur, snackar med henne avskilt, medan vi andra sitter och ser dumma ut. Middagen fortsätter. Vi beställer.

Trina åt ris.

Vi andra åt mat.

Tourette light

Jag har den mildaste formen av Tourettes syndrom. Inbillar jag mig. Inte så att jag tvångsmässigt svär hela tiden, inte alls. Nej, min variant är mycket mildare. Den kommer endast fram i situationer då man absolut inte bör svära eller säga nåt olämpligt. Kundpresentationer är ett sådant tillfälle.

Alla sitter gravallvarliga och diskuterar saker som sunt förnuft hade kunnat avgöra på en och en halv sekund.

Allt jag vill säga är "kuken". Eller dylikt svärord. Gärna högt.

Jag gör det dock aldrig. Det är som sagt en mild form av Tourettes.

Ett tag roade jag mig med tanken av att göra en extra klippning av reklamfilmer jag gjorde. Denna extraversion skulle bara sändas en enda gång, gärna mitt i natten när endast de fullaste eller galnaste människorna fortfarande var vakna. Idén var att någon av nyckelreplikerna skulle bytas ut mot nåt grovt.

I ett par veckor skulle bara den ordinarie versionen sändas. Sen, mitt i natten, slänger vi in extraversionen. En enda gång. Replikskiftet "Jag tycker verkligen att du ska prova nya Kalles Kaviar" skulle bytas ut mot "Jag tycker verkligen att du ska ta mig på fittan".

Vad i helvete, skulle folk tänka. Hörde jag rätt? Fittan? I ett hörn nån helt annanstans sitter det en reklamare och fnissar. Nästa dag berättar de för polarna som i sin tur skakar på huvudet och säger att vederbörande måste vara galen. Självklart sänds aldrig snuskversionen igen.

Japp, precis så barnslig är jag.

Roligt, sa Bill.

Jag har blivit anklagad för att ha lite annorlunda smak vad gäller reklamfilm.

Well, jag tycker de här filmerna är väldigt roliga.

Kanske är det bara jag.

Och ett varv till

"... Röven sparar oss till jumbon stiger ombord."

Sug på den meningen en extra gång.

Röven sparar oss till jumbon stiger ombord.

Poetry in motion.

Översättningsprogram på internet

Roade mig med att översätta ett inlägg till engelska för att sedan översätta det tillbaka igen.

Det blev roligt.

Lite som viskningsleken.

...

Ah, baksida på jobbet efter stillbild per galen helg. Sedan I-stillbilden har, har strul med min brett musikband vart I inte-uppkopplad i helgen. Ska blir ändring på. Men sammanlagt fall. Sedan en del tror, att min historier är uppdiktade, följer här föreställer little bevisar från torsdag konst för att uppfylla. Avfyrar tidningsankor. Röven sparar oss till sistnämnden.

Carpe Diem

Jag tänkte klaga lite över att jag har mycket att göra på jobbet.

Men sen läste jag om Joakim.

Igen.

Klockan 01.34 lördag natt

Råttan

Ni har säkert redan sett den här, men det gör inte saken mindre rolig.

- Do you need help, little man?

Klassiskt.

Rodeo och Juliet

På lördag ska jag gå på rodeo. En riktig rodeo. I Warwick, Queensland. Cowboys, clowner, tuggtobak, you name it. Jag laddar redan.

Det var jävligt sällan jag gick på rodeo i Göteborg.

Det närmaste var väl after worken på Vasastan.

Måndag

Ah, tillbaka på jobbet efter ännu en galen helg. Eftersom jag fortfarande har strul med mitt bredband har jag inte varit uppkopplad i helgen. Det kommer att bli ändring på det. Men i alla fall. Eftersom en del tror att mina historier är uppdiktade följer här lite bildbevis från torsdagens konstfylla.

Fyra ankor.

Röven sparar vi till senare.

Dagens smärta

Dagens låt är...

*vrider om kniven i hjärtat*

Hurt med Nine Inch Nails

Sluta flina!

Inte nog med att jag är jättebakis. När jag kliver ur hissen på jobbet i morse möts jag av den här pajasen. Den kramade alla som gick förbi. För att vi skulle få en glad och trevlig fredag. Och jag tycker att det är en jättebra idé. Jag menar det verkligen.

Men inte just idag.

Ok, fuckface?

Fyra ankor och en röv

Ok, en gång är ju ingen gång sägs det. Men två? Jag har nämligen gjort det igen.

Köpt konst på fyllan.

Ja, skratta ni, men så jävla kul är det inte. För plånboken. Jag vaknade upp i morse med en huvudvärk modell större. Jag rullar ur sängen och hasar mig ut i vardagsrummet för att sätta på lite te.

Det sitter fyra ankor i soffan.

Vad.

I.

Helvete?

På fyra träbackar har någon målat ankor i starka färger. De flinar åt mig lite retsamt.

Just det ja, jag köpte ju konst igår, slår det mig. Men den här gången nöjde jag mig inte med ETT konstverk. Nänä, den här gången skulle jag tydligen ha FEM.

Fyra ankor och en röv.

Jomenvisst.

Andra köper mosbricka eller kebab på fyllan. Jag köper fyra ankor och en röv. Den sista tavlan är nämligen en nakenstudie. Även den färgglad.

Det som hände var nämligen att jag och några från jobbet gick till en konstauktion igår. Det var för nåt välgörande ändamål. Nåt med djur. Dessutom utlovades fri bar. Ärligt talat lockade nog den fria baren mer än konsten, men i alla fall. Jag började prata med en flicka i baren. När hon hörde att jag var svensk började hon sjunga "Helan går" för fulla muggar. Det var omöjligt att urskilja texten, men jag sa inget. Det var så charmigt.

- We can't sing "Helan går" without snaps, häver jag ur mig.

Så det gjorde vi. Och inte bara en kan jag meddela. Det slutar med att jag - själv - står och sjunger alla jävla snapsvisor jag kan för en förundrad skara australiensare. På vissa kunde jag bara basstämman, men det stoppade mig inte. Jag sjöng dem med.

Och köpte konst.

Fyra ankor.

Och en röv.

Jante, go home!

Jag ville bara säga det.
Jag kan säga det igen.
Jante, go home!
Jag?
Jag är fan jättebra på allt.
Eller i alla fall inte sämre än någon annan.
Jag duger.
Mer än väl.

Fast jag är rätt kass på polska.
Kan skåla och säga hora.
That's it.
Knyppla kan jag inte heller.
Eller spela piano.

Men annars så.

Var är Fjant?

Jag heter ju inte Silverfisken.
Bara så ni vet.
Jag heter alltså Jonas. Mellannamn Per (gud så tråkigt).
Men jag är glad att jag inte bor i Skåne.

Per -> Pelle

Jonas -> Jöns

Pelle-Jöns

Ja, gud så tokigt.

Om bloggande

"January 26, 1928. An afternoon wasted on a visit. But has anything been wasted for me? I have written about everything, and today when I am putting all my little stories together, I find I have obtained some of them from "wasted" afternoons! I am very happy and very sad, writing. It stirs up the depths, and problems, and doubts."

"February 3, 1928. I was tempted today to keep a double journal, one for things that do happen, and one for imaginary incidents which pass through my head as a result of some insignificant happening on which I embroider. I live doubly. I write doubly."

Anaïs Nin

Reklambranschen

Jag skulle komma på ett namn till en ny chokladmjölk med moccasmak (mocha).

"Being chocolate mochavich", sa jag.

Kunden log inte ens.

På väg till jobbet

We will always have Närsudden

Jag vet inte varför, men jag saknar Närsudden på Gotland. Australien är finemang, men jag saknar Gotland. Alla gånger man har skumpat ut till fyren på Närsudden. Nästan alltid blåsigt. Nästan alltid dimmigt. Med en doft av hav och tång i luften. Det saknar jag just nu.

Sen saknar jag Ahlgrens bilar.

Men på ett annat sätt.

Istället för att ändra

Ok, det blev kanske lite väl patetiskt, men vad fan, jag bjuder på det.

Lite Absolute Silverfisken, liksom.

The soundtrack of my life

Musiken följer mig jämt. Den ackompanjerar varje händelse i mitt liv. För varje resa, för varje kamp, för varje skratt och för varje flicka finns det en låt. I vissa fall finns det hela symfonier.

Det finns ingen röd tråd.
Bara kronologi.
Allt är inte bra.
Det är ett märkligt samlingsalbum.
Men det är mitt samlingsalbum.

1. Vi cyklar runt i världen - Kåldolmar och kalsipper - Nationalteatern
Vi har ännu inte flyttat ur lägenheten. Min bror är liten och ser ut som ett troll. Jag cyklar runt, runt gården, runt mitt kungarike där hela mitt liv finns. Alla mina vänner och allt jag vet nåt om finns där. Jag cyklar runt, runt. Marc Eastmond som jag senare ska möta på Forsman & Bodenfors igen springer vid min sida.

2. Imagine - John Lennon
Mamma gråter. Nån har skjutit hennes hjälte utanför the Dakota i NYC. Vi sparar kvällstidningarna. Många år senare hittar jag dem gulnade i en låda. Det är också den första låt jag lär mig spela på gitarr senare. Den och Patience med Guns n Roses.

3. Forever Young - Alphaville
Fortfarande kan jag den utantill. Varje ord. Faktum är att hela skivan finns där i mitt minne. Big in Japan, Sounds like a melody. Alltihop. Jag sitter i mitt rum i jättevillan i Ekebäck och lyssnar på den om och om igen. I gästrummet i källaren bor pappas kollega Reine. Han är en nära vän till mamma och pappa. Några år senare dör han i AIDS.

4. Ghostbusters - Ghostbusters soundtrack
Jag och Anna-Karin ligger i ena soffan i mitt rum i källaren på Grimmeredsvägen. Martin och Helena ligger i den andra. Det småpussas oskyldigt. Under mellanstadiet är jag ihop med Anna-Karin nio gånger. Those were the days.

5. Where the streets have no name - The Joshua Tree - U2
När jag sätter på första låten på skivan förändras mitt liv. För första gången upptäcker jag musik på riktigt. Joshua Tree är min ögonöppnare. Och den tar mig igenom högstadiet. Varje dag är en kamp för att bli accepterad, en kamp för att vara populär. Då tyckte jag inte det var så illa. I efterhand kan jag se hur osäker jag var.

6. Me, myself & I - De La Soul
Jag sätter ihop ett blandband till henne. Första låten är Me, myself & I. Vi sitter ut på klipporna på Näset och pratar. Hon kysser mig på kinden och cyklar hem i sommarnatten. Jag vill, men vågar inte säga till henne att jag tycker hon är vacker.

7. Human Behavior - Debut - Bjork
Vi ligger inne på logementet på I16 i Halmstad. Löfqvist skriker att han hatar den där låtjäveln på TVn. Och videon. Kompanibefälselev Silverfisken svarar att Löfqvist ska hålla häften. Låten är grym, konstaterar han. Och videon likaså.

8. Start Choppin' - Where You Been - Dinosaur Jr
Jag och Måns sitter i en soffa och snackar skit. Båda är överens om att Where You Been är årets skiva. I konkurrens med Stoned & Dethroned med Jesus & Mary Chain. Och kanske Laquer med Popsicle. Måns röker hasch. Jag provar, men inget händer. Förutom att tobaken gör mig snurrig. Jättetufft.

9. Children - Robert Miles
Anna och jag träffas på nyårsafton. Några månader och många märkliga turer senare är vi ett par. Jag flyttar in hos henne mer eller mindre med en gång. Anna spelar Children högt, högt på stereon medan hon dansar i sängen. Jag är grymt skeptisk. Till Robert Miles. Anna gillar även Roxette. Trots det lever vi ihop i nästan tre år. Gör allt tillsammans. Vi älskar varandra, men går till slut åt olika håll. Anna läser det här nu. Hej, Anna.

10. Så skimrande var aldrig havet - Freddie Wadling
Så dog han då till slut. Pappa. Allt lidande var över. Utan att vi någonsin pratat ut. Men ändå hatar jag honom inte. Jag förstod det på begravningen när vi spelade Så skimrande. Han var bara människa.

11. We got to be good to each other - Ray Wonder
Vi håller på och väljer musik till reklamfilmen vi just spelat in. Måns och Hannes vill använda Komeda. Jag vill använda Ray Wonder. Jag vinner.

12. Utan Dina Andetag - Kent
Karin och jag sitter i mörkret på Erik Dahlbergsgatan. Vi har stormat in i ett kärleksförhållande som slår allt jag någonsin stött på tidigare. Hon viskar att hon älskar mig och sätter på vår låt. Aldrig ska vi skiljas åt, säger vi. Det blir inte så.

13. Last Goodbye - Jeff Buckley
Trasig. Det gick inte längre. Johanna och jag. Vi drog åt olika håll. Men älskar henne gör jag. På nåt underligt sätt. Kommer alltid att göra.

14. Free At Last - Anthony & The Johnsons
Jag och Jules ligger sida vid sida på hennes altan i Sydney. Klockan är 11 på förmiddagen. På en torsdag. Vi är höga som hus efter en natt på kokain, piller och maja. Dagen efter skakar mina händer okontrollerat. Fortfarande. That's it, säger jag till mig själv. Aldrig mer.

15. Wishbone - Architecture in Helsinki
Melbourne. 2005. Vår. Dans. Glädje. Skratt. Livet leker. Nu går jag ut i solen.

Betongdjungel

Underlandet

Innan jag flyttade hit hade jag aldrig haft en tanke på att besöka Australien. Jag är inte backpackertypen om man säger så. Och hela grejen med "G'day mate" gav mig snarare äckelkänslor än viljan att ge tummen upp. Australien kändes käckt helt enkelt. The Crocodile Hunter Steve Irwin och Crocodile Dundee Paul Hogan hjälpte ju inte upp saken direkt. Jag gillar folk som är trevliga, men inte för sakens skull. Och jag inbillade mig att det var precis så det var här.

Men oj så fel jag hade.

Helt galet fel.

Australiensarna är trevliga. Men det som förvånade mig är att de är det på ett genuint sätt. De frågar dig hur du mår för att de vill veta. Du möter folk på spårvagnen som erbjuder dig flytthjälp. Eller så blir du bjuden på fest.

- Are you new here? Well, you should come down to the Argo on Saturday for a beer. It's my birthday. You shouldn't stay home alone all weekend.

De bryr sig. På ett trevligt sätt. Och efter ett tag kommer du på dig själv med att säga "g'day mate" till vaktmästaren på jobbet när du möter honom i hissen.

Klimatet är underbart. Även om Melbournes vintrar är lömska. Men kallare än tio grader blir det sällan.

Dessutom sitter det kakaduor på balkongräcket när man vaknar.

Nämnde jag att det sitter kakaduor på balkongräcket när man vaknar?

Best Party of Allah

Det finns en komiker/satiriker/samhällskommentator här nere som heter John Safran. Han har en show på en av de stora TV-kanalerna. På sätt och vis är han en lightvariant av Michael Moore.

Just nu håller han på och spelar in en serie där han ifrågasätter eller kommenterar religion. Eller i alla fall dess avarter. I ett av programmen kommer han be ett par kreatörer från en stor reklambyrå att göra en faktisk reklamkampanj för ett nystartat islamistiskt parti. Partiet finns och heter Best Party of Allah.

Och nu ska alltså jag och A göra den här reklamkampanjen.

Och presentera den på nationell TV.

För ett fundamentalistiskt islamistiskt parti som inte vet om saken på förhand.

Kan gå precis hur som helst.

Hoppas Allah har humor.

Saint Kilda Road i detta nu

Och så över till vädret.

Klockan är 08.56.
Melbourne är vårvarmt.
Visst soldis, men det kommer lätta under dagen.
25 grader och stigande.

It's... it's... it's a sick place II

- And. What. The. Fuck was going on with all the white sailor hats?

Sue har ännu inte lyckats komma över traumat Valborgsmässoafton i Göteborg.

Eller studentmössorna.

Dagens tvättlapp II

Freaky

Där sitter jag i godan ro på fredag kväll och smuttar på en drink. Det är mörkt i den inre baren. I hångelsofforna runt omkring mig sitter par och viskar söta saker till varandra.

Plötsligt lutar sig en flicka fram till mig.

- You're in advertising, aren't you?
- Ehh, yes.
- But you want to be a writer?
- Ehh, I don't know, maybe.
- And you're Swedish, aren't you?
- You're freaking me out, do I know you?
- Nah, it's not freaky, I'm a psychologist.
- Even freakier.

Dagens tvättlapp

Dagens strypgrepp

Dagens - eller kanske hela helgens - låt är:

*mysiga skratt*

Hands Around My Throat med Death In Vegas

Inflyttningsfesten

Debbie

Det började en ny kvinna på mitt jobb häromdagen. Vi fick ett all staff-mail om saken. Imorgon börjar D. Moore som kreatör. Hon ska jobba med Jonas stod det i mailet. Jag tyckte förstås det var konstigt eftersom jag jobbar med A, men vad fan. Häng kvar.

På morgonen kommer jag till jobbet. Min arbetsplats har blivit flyttad, ja faktum är att allt ser annorlunda ut på jobbet. Vi sitter helt plötsligt i öppet kontorslandskap. I högtalarna spelas Burt Bacharach. Mysigt.

Jag tar plats vid min dator och börjar skriva. Plötsligt hör jag någon säga:

- Hello Jonas. Great to finally meet you.

Jag vänder mig om. Och med ens går det upp för mig att jag vet vem D. Moore är.

- Ehh, hello Debbie, säger jag.

Debbie? No, it's Demi. Anyway, we'll have a great time you and I.

Jag ska alltså jobba i team med Demi Moore.
Min första tanke är: fy fan vad märkligt, det här ska jag blogga om.
Sen vaknade jag.
Drömmar är roliga.

Kaputt

Mmmmmmåndag morgon i landet lilliputt.

Bredbandet fungerade inte hemma i lägenheten i helgen.

Nu tillbaka.

/Il pesce

Heja Sverige!

I dag klär jag mig i svenska färger.
På alla jävla sätt och vis, faktiskt.
Märkligt.
Jag tänkte inte ens på det i morse.

Randiga strumpor från Topeco
Randiga småbyxor från Frank Dandy
Slim Jims från Nudie
Johannas hemmagjorda t-shirt
Ljusblå kavaj från Mjölk

Ironin kommer från Göteborg.

Men den bär jag ju alltid med mig.

Dagens låtjävel

Idag lyssnar vi på...

Are You the One med The Presets

Och ikväll går vi och tittar på dem på The Espy.

Life is sweet.

Iff Iff

Jag lämnar lägenheten och går de 300 meterna till Federation Sqaure. Jag är den enda som går åt det hållet. Likt lämmlar väller människorna från centralstationen på väg till jobb på banker och kontor. Kostym eller dress. Jag kryssar mellan gnagarna och sätter mig på spårvagnen. Det börjar redan bli varmt. Jag lyssnar på Animal Collective i lurarna och sitter och funderar lite på reklamfilmen vi snart ska spela in.

Plötsligt skär en röst igenom musiken. Nån på spårvagnen pratar med en hög och genomträngande stämma.

- Dä ä ente klooookt vad skönt det är att vara här. Ente klokt. Titta på träden, Anders. Alldeles gröna.

Skåne is in the house.

Turisterna har anlänt till Melbourne.

Lås in era barn och sätt lås på dörrn.

Det är danskar i affärn.

Ensam är du stark

Sakta tar jag mig ur sängen. Sängen som varit min ö, min sista utpost under ett par veckor där jobbet har hotat att äta upp mig. Stressen har varit enorm utifrån, men på något sätt har jag lyckats behålla lugnet. Folk i min närhet har fått sparken och pressen att prestera har funnits där hela tiden. Men inte prestationsångesten. Bara vetskapen att jag måste prestera. Det är en balansakt. Till sängen har jag återvänt kväll efter kväll och låtit den omfamna mig och hyssja mig till sömns. Renad och mindre stressad har jag sen vaknat morgonen efter av att solen letar sig in genom sovrumsfönstret. Jag väcks av något. Men inte någon.

Ensam, men ändå inte.

Jag kommer alltid att vara ensam.

Ensam även i tvåsamheten. Jag kommer leva parallellt med någon, och låta hennes vardag vävas in i min till någon sorts enhet, men vi kommer alltid att våra två trådar i denna väv. En väv som hålls samman av kärlek och envishet, men som till slut kan tråcklas upp när man minst anar det.

För ensam är jag stark.

Ensam klarar jag allt.

Du helar dig själv.
Du behöver inte mig.
Jag har aldrig i min karriär stött på någon lik dig.
Du är en elitmänniska.
Elitmänniska.
Så sa han.
Psykologen.

Men jag vet inte. Visst helar jag mig själv. Det har jag alltid gjort. Men elit? Vad är det här? Hitlerjugend? Jag vet inte. Jag djupdyker i mig själv och bearbetar det onda för att sedan komma upp igen som en helare människa. Men igen. Elit. Yeah, right. När jag vacklade och behövde hjälp sa en av Sveriges bästa psykologer att jag inte behövde någons hjälp. Du klarar dig utan mig.

Ensam är du stark.

Och så är det kanske.

Men jag skulle hellre vara bara stark.

Och inte ensam.

Matt

Det är en trött kväll i landet down under. Idag är jag den som observerar, inte den som observeras. Imorgon tillbaka igen. Tummis.

Joanna

Ikväll spelar Joanna Newsom här i Melbourne. Jag har redan tackat ja till annat. Fan vad korkat.

Nötkreatur x 2

Mamma Mu meddelar att hon gillade historien om Kon.

Bara det är ju roligt.

Låt stå!

Kon, en av mina vänner i Sydney, jobbade ett tag i Hong Kong. En kväll när han skulle gå på dejt erbjöds han Viagra av en kompis. Fast ta bara ena halvan, sa hans kompis. Det räcker mer än väl. Kon köpte två tabletter. Han dejtar mycket. Efter en kväll med drinkar och dansande gick de hem tillsammans. Kon smyger in på toaletten och tar en halv tablett. Han går ut till tjejen och häller upp ett par drinkar.

10 minuter passerar.

Ingen reaktion.

Kon bestämmer sig för att ta andra halvan.
Varför inte, tänkte han.
Här händer ju inget.
Ut igen.
Mer pratande.
Ännu en drink.
Men ingen reaktion från Petter Niklasson.
In på toa igen.
Han tar en halv tablett till.
Just som han sväljer den tredje halvan händer det grejer.

Givakt!

Yeee-Haaa!

Ut till flickan. Efter fyra timmars liggande får den stackars flickan nog.

- No more, no more, I'm done, it was great, but no more. I really have to sleep, säger hon och somnar på stört.

Kon somnar också efter ett tag. När han vaknar på morgonen är han utvilad. Och det är ju väldigt bra eftersom han har en stor presentation just den här dagen.

För ett stort damunderklädesmärke.

Jo, det är sant. Ibland överträffar verkligheten sagan. För det är nämligen så att Petter Niklasson inte gått och lagt sig alls. Han är fortfarande med i matchen. I allra högsta grad. Kon blir lite nervös, men tänker att det ska nog gå bra. Han går och duschar. Niklasson is still going strong. Very strong. Kon klär på sig och gör sig i ordning. Han inser dock snabbt att han har ett problem. Eftersom han bara har boxers och är tvungen att ha kostym blir det väldigt klurigt att dölja hans lille kompis. Han försöker på alla sätt och vis. Han häller upp en skål med isvatten och försöker dämpa vad som dämpas kan.

Ingen lycka.

Han slår på sin lille vän med en hårborste.

Hårt.

No success. Slutligen inser han att det enda han kan göra är på något sätt trycka fast den mot magen. Bältet på byxorna löser ju detta på ett ypperligt sätt. Han tar lokaltrafiken till jobbet. Att sitta ner är inte att tänka på. Väl på jobbet börjar han bli mer och mer nervös.

Klockan går.

Klockan slår elva. Fortfarande ingen skillnad. Lunch. Still there. Efter lunch börjar Kon bli skärrad. Han ska presentera för ett gäng kvinnor om mindre än en timme och att göra det med flaggan i topp kommer se konstigt ut. Speciellt som han ska prata om sexiga underkläder. Han går in till sin chef och säger som det är. Kan jag få gå hem, säger han. Hans chef tittar på honom en stund utan att säga nåt. Sen brister han ut i gapskratt och öppnar dörren och skriker:

- Kon had Viagra yesterday and is presenting the sex-campaign in 40 minutes. Come and have a look!

Fem minuter innan kunderna kommer bestämmer sig lilleman för att gå och lägga sig. Presentationen går bra. Kon är dagens hjälte.

Historien berättas i Hong Kong länge, länge.

Faktum är att den lyckas ta sig till Sydney innan han gör det. Det görs till och med en kortfilm med historien som grund. Den tävlar i en stor filmfestival. Blir nominerad till pris.

Och till slut hamnar den på en blogg i Sverige.

Så kan det gå.

It's... it's... it's a sick place.

Jag satt och pratade med en av våra projektledare igår. Hon och jag har inte haft så mycket kontakt med varandra tidigare. Vi pratade om henne och hennes familj, innan vi kom in på min bakgrund (som krönikör på Mitt livs novell. Eller nåt).

- So, you're from Sweden? Where in Sweden more exactly?
- I'm from Gothenburg, it's on the west coast.
- ...
- Stockholm is the capital and Gothenburg is on the other side...
- I know where Gothenburg is. It's... it's... it's a SICK place.
- Pardon?
- I was there in late April. It freaked me out.
- How so?
- Well we landed after lunch and then we went in to the city. There was some kind of carnival going on. Drunk people everywhere. And people on floats driving around the city centre. With drunk people on them. And almost everybody wore these weird white hats.
- Huh? Are we talking about Gothenburg? In Sweden?
- Yes, most definitely. And it got worse. At night there were drunk people everywhere. And it was cold even though they said it was late spring.
- Sounds weird, Sue.
- Yeah it was really...
- Hang on, when was it? When in April?
- Late April, one of the last days.

Och med en gång förstår jag. Stackars Sue har landat mitt i Chalmerskortegen. På Valborgsmässoafton. Och alla har haft studentmössor på sig. Och sen fylleslag som alltid i Götet på Valborg.

Sue tror dock att det är så VARJE dag i Göteborg. Fulla människor överallt.

- Nah, it's just a couple of times a year, säger jag. If you want drunk people everyday you have to go to Skövde.
- Pardon.
- Nothing, just a joke.

Fishy

Ni önskade lite fler bilder på mig.
Det är jag som står till höger.
Och ja, jag vet.
Halsbandet är lite väl over the top.

Saker jag INTE skulle göra om jag vann 122 miljoner

The Faboulous Flodr

För er som undrar vad som hände med Hanna.

Nytt personligt

Jag fick min mobiltelefonräkning idag.
Jag har slagit ett nytt personligt rekord.
576 sms på en månad.
Låt mig upprepa det en gång till.
Femhundrasjuttiosex.

El Virro

Jag börjar tro att Virtanen hittat in i min hjärna och börjat ladda ner känslointryck och musiksmak. I ett par dagar i rad har han listat låtar jag lyssnat på just den dagen.

Feel like going home - Charlie Rich
I just don't think i'll ever get over you - Colin Hay
Hold me now - Polyphonic Spree

De första två är ett par av mina favoritlåtar alla kategorier. Feel like going home är så vacker, så vacker. Och så sorglig. Colin Hays mästerverk till låt kan jag lyssna på precis hur många gånger som helst. Har ni inte hört den förut finns den på soundtracket till Garden State.

Virtanen, I'm telling you once, kommer det en låt till blir jag tvungen att smiska dig med en spade.

Ok?

Mytoman!

Får mail där jag anklagas vara mytoman. Oh, the bliss. Jag jobbar med reklamfilm. Måns Herngren och Hannes Holm är regissörer. Vi spelade in reklamfilm ihop. På Mallorca. Lena Ph var med. Svårare är det inte.

Mytoman.

Schmytoman.

Ph

Jag har spenderat en vecka på Mallis med Lena Ph. Lena var sur nästan hela tiden. Noa Månfare och Saga var också med. Noa är en jävel på att rita. Speciellt gillar han kameleonter.

Jag, en oansvarig förälder.

Jag köpte en brödrost häromdagen.
På en liten vit klisterlapp står det:

"Don't leave the toaster unattended when in use."

Ursäkta mig kära brödrosttillverkare, men vad menar ni skulle hända?
Kommer brödrosten strypas till döds för att han ramlar ner från klätterställningen och fastnar med snoddarna till overallen?
Jag tror jag låter honom hållas. Han får stå på diskbänken medan jag går bort till kylen för att hämta yoghurt.
Jag tror han klarar sig.
Ett blåmärke på sin höjd.
Eller ett skrapat knä.

En lek med ord

Jag har 8000 låtar i iTunes så jag orkar aldrig scrolla i listan för att hitta låtar. Istället söker jag via sökrutan. Följande låtar kommer upp när jag skriver in ordet "upp"

Upp, upp, upp, ner - Bob Hund
Puppet Arms - David Sandström
Allt dom bygger upp ska vi meja ner - Florence Valentin
Uppsnärjd i det blå - Håkan Hellström
Supply and Demand - The Hives
It Was Suppose To Be Easy - The Streets

En rätt hyfsad blandning.

Och en bra sammanfattning av mitt liv just nu.

Budskapsmässigt.

Flört

I ett försök att få fler läsare till denna blogg meddelar jag nu att detta är en sån där modeblogg där man delar med sig av vilka hår- och hudvårdsprodukter man använder.

Mina favoritprodukter är:

Tvål (för kroppen)
Shampoo (för håret)

Nej, jag skojar bara.
Jag tvättar mig aldrig.
Nej, ok, seriöst.

*harklar sig*

Favoritparfym: Paul Smith. Jag använder den gröna.

Trasigt

Ni tycker JAG skriver bra om känslor?

Morsning.

Unplugged

Idag är mitt hjärta akustiskt.

Okonstlat. Naket. Utan krusiduller.

Dagens låt är därför...

Beautiful Man med Lori McKenna

Jag tackar Zach Braff för tipset

Jag sluter ögonen och låtsas att hon sjunger den för mig.

Eller att någon annan gör det.

I want to save you from yourself
I want to save you from everybody else
I want to be inside you when I can
And I am doing the best that I can
For my beautiful man

I should have told you I would be difficult
I should have shown you the scars on my soul
I should have told you I wanted you to take care of me
Without allowing you any of my control

Inbjudan

En efter en springer ni in i väggen.
Tjong bara.
Hanna försvinner från bloggkartan.
Bom tjackalack.
Virtanen går ner på knä.
Sigge stannar upp och vänder sig inåt.
Och nu även Sniff.
Rätt in i uppgivenhetsmuren som en övermogen banan.

Ok, den senare liknelsen är kanske mest konstig, men fokusera nu.

Fokusera.

Väggen. Sniff. Uppgivenhet. Det stora vemodet rullar in. Le darkness suédoise breder ut sig över bloggosfären.

And I don't blame you. Been there, done that.

Och ändå känns det lite märkligt för mig att se er deppa ihop en efter en. Förmodligen för att våren är här. Hos mig. Ljuset lämnade er och reste till södra halvklotet. Här sprider han värme och vårkänslor. Bakom sig lämnade han svenskarna.

Trötta.

Uppgivna.

Jag bjuder därför in er hit.

Jag har ett sovrum över. Med eget badrum. Betalning behöver ni inte oroa er för. The hyra is on the house. Boka en biljett och använd Melbourne som bas. Ni kan surfa på Bells Beach om ni gillar sånt. Jag kan ta er till The Great Ocean Road.

Kolaor, kakaduor och kängurur utlovas.

Inte fan ska ni sitta där och sura. Boka en resa så har ni nåt att se fram emot. Om inte hit så nån annanstans med ljus och lite värme. Nåt som håller er i handen och tar er igenom mörkret. Ni fnissar och tror att jag skojar. Eller att det låter kul, men är för galet. Inte kan väl jag, tänker ni.

Varför inte, säger jag.

Våga droga, det är tufft att vara full.

Get your ass down here.

Censur

Jag funderade på att ta bort inlägget när jag vaknade och läste igenom det. För visst var det så att jag var onykter när jag skrev det. Men onykter eller inte. Klockan tidigt i morse kände jag sådär. Alkohol har den effekten på mig. Jag kräks ur mig de stora känslorna. Tar i från tårna. Det kan lätt bli lite dramatiskt. Jag blir nästan förvånad själv. Men jag tänker låta inlägget stå kvar. Även om det är lite pinigt.

Olsson

Efter morgonens känslokaskad går vi raskt vidare.

Mats Olsson på Expressen.

Han skriver bra.

Gå vidare

Dry your eyes mate
I know it's hard to take but her mind has been made up
There's plenty more fish in the sea
Dry your eyes mate
I know you want to make her see how much this pain hurts
But you've got to walk away now
It's over

I love you

Det finns låtar och så finns det låtar. Jag har varit förälskad i många. Det har varit sommarförälskelser. Vi har sprungit genom sommarnatten med slutna ögon, skrattat och druckit oss fulla på folköl och Casal Garcia.

Vi har dansat.

Vi har gråtit.

Men sen är sommaren över och förälskelsen bleknar. Man tackar för sig med en axelryckning. När man passerar dem på gatan i sin iPod ett par år senare undrar man vad man tyckte var så speciellt med dem den där sommaren.

Nu är de ju mest... jobbiga.

Men sen finns det låtar. De man aldrig kommer över. Som man aldrig vill komma över. Som alltid står sig. Som man återvänder till gång på gång.

Äkta kärlek.

Vänskap.

"Upp, upp, upp, ner" är en sådan låt för mig. Jag älskar allt med den. Från första anslaget till sista tonen. Tomas sjunger den som ingen annan kan. Och texten.

Texten.

Kärlek.


Här och nu
Upphör allmän väg
Gå in på egen risk
En person
Leker fågel
Mitt emellan eller fisk

Hi-hi ner
Hi-hi ner
Upp, upp, upp, upp
Ner hi-hi
Ner hi-hi
Ner
Upp, upp, upp, upp
Ner

En person klipper upp
Sina dåliga tankar
Som ett stängsel
Strax därpå ett problem
Lämnar kroppen och all trängsel

Önskningar som slår in
Det sker för sällan
Det blir nånting mittemellan

Hi-hi ner
Hi-hi ner
Upp, upp, upp, upp
Ner hi-hi
Ner hi-hi
Ner
Upp, upp, upp, upp
Ner hi-hi
Ner hi-hi
Ner
Upp, upp, upp, upp
Ner

Upp, upp, upp, upp
Ner

Närminne

Två saker jag slutat köpa:

1. Vantar
2. Paraply

Jag har nämligen inget närminne alls. Många människor säger ju samma sak. Jag är dock helt jävla magisk. Kommer inte ihåg nånting. Prylar som inte ligger i fickor eller är fastklistrade på kroppen är bara att glömma. Hence the vantar and paraplyförbud. Jag skulle behöva såna där snoddar som småbarn har där vantarna sitter fast med clips i muddarna till overallen. Tyvärr har jag ingen overall heller.

Mitt sista paraply köpte jag för ett år sen ungefär. Med det nyinköpta paraplyet i handen gick jag till spårvagnshållplatsen och satte mig att vänta. Väl hemma inget paraply.

Om jag ska komma ihåg att ta med mig något till jobbet måste jag ta saken jag vill ha med mig och luta den mot ytterdörren. Och jag måste göra det med en gång jag kommer på tanken. En halv minut senare kan det vara försent. Ett tag provade jag att lägga saker i min sko. Självklart kommer jag ju till jobbet i ett par andra skor och undrar: var det inte något jag skulle komma ihåg? Hmm.

Jag kan gå från sovrummet för att hämta något i vardagsrummet. Väl där sätter jag på TVn. Jag har inget minne av att jag skulle hämta något.

Det är ett under att jag lyckas med nånting i vardagen.

Långtidminnet är det inget fel på.

Gustav Vasa dog 1560.

Jag var inte där.

Så mycket kommer jag ihåg.

Sprit

Jag gillar att dricka. There. Då var det sagt. Dock dricker jag mig sällan galet full. Oftast går autoidioten igång och jag går hem utan att passera gå. Och det blir bara nån kväll i veckan numera. I Sydney var det galet. Men det är en annan historia.

Ett tag fick jag för mig att jag bara skulle dricka klassikerna när jag gick ut. Och samma drink en hel kväll. För att riktigt lära mig uppskatta den. Jag får för mig väldigt, väldigt mycket kanske jag ska tillägga.

Jag började med Dry Martini en fredagkväll.

Och mycket kan man väl säga om drajan, men lättdrucken är den ju inte. Idag uppskattar jag den mer, men då? Not so much. Hemligheten är så lite vermouth som möjligt.

Nästa vecka bestämde jag mig för Manhattan - whiskey, söt vermouth och lite bitter. I cocktailglas

Svårt jävla äckligt.

Det blev inga mer klassiker.

Avstånd

Jacqui ringer mig från Brisbane. Hon berättar att det är 36 grader där idag. Jag muttrar och berättar att det är 17 grader här.

Jag blir lika förundrad varje gång. Som att nån från Stockholm skulle ringa mig i Göteborg och berätta att det är 19 graders skillnad, tänker jag. Det skulle också vara förvånande. Men sen slår det mig att det är liiiite längre mellan Bris Vegas och Melbourne än mellan STO-GÖT. Det är väl ca 45 mil från Stockholm till Götlaborg.

Mellan Melbourne och Brissie är det 180 mil.

Perth ligger nätta 345 mil från Melbourne.

Det är fan galet långt bort.

Kommentera!

Jag läser bloggar som är så bra, så bra. Men ingen kommenterar där. En vilsen människa sitter och blottar sin strupe och folk tittar förbi och glor.

Men säger inget.

Åh, kolla. Den där killen mår nog sådär. Jag sätter mig och tittar ett tag. Men klappa lite och fråga om allt är bra tänker jag inte göra. Nä, nä, det får någon annan göra.

Till slut packar den vilsna människan ihop och går hem. Ingen lyssnar, tänker han. Ingen bryr sig.

Om ni läser något ni gillar här eller någon annanstans så tycker jag att ni ska kommentera. Ett fåtal ord värmer mer än ni kan tro. Det behöver inte vara fyndigt eller någonting. Bara visa er uppskattning. Att ni sett och berörts.

Jag är lyckligt lottad. Jag får kommentarer på inlägg om vad som helst. Andra får inga kommentarer alls. Så börja inte med mig.

Men när ni väl fått upp värmen får ni gärna komma hit och spilla också.

Opera

Många gånger speglar de foton jag tar hur jag mår just då. Som att kameran fångar saker jag kan identifiera mig med för stunden. Den till och med adderar ett mörker jag inte visste fanns där. Eller ett hoppfullt ljus om jag mår bra.

Den här bilden tog jag förra vintern. Min flickvän och jag was no more. Uppgivenheten tog över.

Mådde bra?

Don't think so.

Stig på

Välkommen du förvirrade människa som hittade hit genom att googla på "kiss och bajs hasse".

Jag gillar din humor. Vi ska nog komma överens.

Som mjukstart kan du ju alltid läsa om Ernsts isglass här nedan. Faller dig nog i smaken.

/Silverkissken

Ernst

Jag fick en utmaning av Lotten.

Jag ombads skriva om snoppar.

Och visst serru. Föffan. Frågan är bara vilken av alla snopphistorier man ska ta. Min favorit är nog ändå följande. Och eftersom Johanna berättade den för mig klistrar jag in den just som den berättades. För mig. Då. På ICQ. Johanna läste på Forsbergs copywriterlinje. Ernst var gästföreläsare.

On sön 19 okt 2003, 16.49, johanna said :
På tal om snuskgubbar så hade vi Ernst Brunner som lärare. Jag tyckte iofs inte att han var speciellt snuskig. Vi fann varandra ganska bra.

On sön 19 okt 2003, 16.50, J said :
Rrr

On sön 19 okt 2003, 16.50, johanna said :
Men det var många som inte gillade han öppningshistoria om det hårda stånd han uppvisat första gången han skulle ha sex med sin fru. "Men Ernst! Det är ju som att du tagit den direkt ur frysen!"

On sön 19 okt 2003, 16.51, J said :
Grymt bra replik. Får testa den själv nån gång. Frågan är varför han berättade just det för er.

On sön 19 okt 2003, 16.52, johanna said :
Det undrade vi också.

On sön 19 okt 2003, 16.52, J said :
Hmm, vilken anekdot ur mitt gubbliv ska jag berätta för ett gäng 20-åringar? Jag tar nog den om kuken...

On sön 19 okt 2003, 16.52, johanna said :
haha

Tårar

Hela min kropp rister av smärta.
Tårarna sprutar och jag undrar varför det blev så här.
Hur kommer det sig att jag ligger på mattan bredvid soffan, oförmögen att röra mig?

Ensam.

Det värker.

Jag förbannar mig själv.

Men tårarna fortsätter spruta.

På nåt sätt hade jag det på känn. Att det skulle hända förr eller senare. Men varför just nu. När jag är hemma själv. Utan någon som kan hjälpa mig.

Sakta går det över. Min kropp slutar skälva och tårarna slutar rinna. Jag gör en mental notering.

Inte klia dig i ögonen när du skivat chilifrukter.

Du vet ju det, Jonas.

The true meaning of the word

Om man söker på ordet "failure" på google.com, men väljer "i feel lucky" istället för search, kommer man till Vita Husets presentation av George Bush.

Om man gör samma sak med "Silverfisken" kommer man hit.

Jojje är definitionen av misslyckande.

Jag är definitionen av ett djur som bor under badkar.

I prefer the skadedjur.

The book of Joe

Jag tipsade ju om en bok för ett tag sen.

Jag håller just nu på och läser om den. För att förstå varför jag gillade den så. Och då inser jag att det är sådär jag vill skriva. Lätt, ledigt med mycket humor och svärta. Stora känslor blandat med vardag. Typ. Det är ingen modern klassiker. Det är må-bra-i-magen-blandat-med-lite-tårar-läsning.

Kanske är min blogg lite så. Jag hoppas det.

"The book of Joe" har vissa likheter med filmen Garden State och tv-serien Ed på kanal 5. Om det nu låter begripligt.

Här kan ni läsa de första åtta sidorna.

Bookwriting 101

Jag inser att jag vill skriva mer. En roman. Men det låter så jävla stort bara. Och hur fan börjar man? Och om vad skriver man. Jag vet inte. Nån som vet? Bueller? Class? Anyone?

Kapitel 1.

Det var en gång...

Nej, det känns lite gjort.

Fan.

Dagens spårvagnslåt

Dagens låt så här långt är...

*knyter näven i fickan*

Cataract med Sparta

Livet

Och för att balansera upp dagens möte med döden. Jag startade den här bloggen för två månader sen. Alldeles nyligen passerade jag 100 000 besök.

Det är ju för fan hela Halmstad.

Vad gör ni här?

Men ok, jag tar tillfället i akt.

Per, det måste sägas.

Texten till The Look är det sjukaste jag vet.

Vad. I. Hela. Friden. Hade. Du. Rökt?

Walking like a man
Hitting like a hammer
She’s a juvenile scam
Never was a quitter
Tasty like a raindrop
She’s got the look

Heavenly bound
Cause heaven’s got a number
When she’s spinning me around
Kissing is a colour
Her loving is a wild dog
She’s got the look

refr.

...

Fire in the ice
Naked to the t-bone
Is a lover’s disguise
Banging on the head drum
Shaking like a mad bull
She’s got the look

Swaying to the band
Moving like a hammer
She’s a miracle man
Loving is the ocean
Kissing is the wet sand
She’s got the look

Döden

Det är tidig morgon. Det är i alla fall vad min hjärna säger åt mig. Jag går ut i vardagsrummet där jag av förklarliga skäl inte spenderat så mycket tid. Solen strömmar in genom enorma fönster. Trots att klockan är 06.30 värmer den redan. Som svensk tycker jag att det är skönt, men som icke-turist vet jag hur farlig solen är. Ozonhålet ligger precis ovanför oss. Dess absoluta centrum ligger över Wellington i Nya Zeeland, och det är inte speciellt långt bort.

Hudcancer är vanligaste dödsorsaken här och själv känner jag hur det sticker i huden så fort man sätter sig i solen. Låt gå för att jag är hyfsat ljus i huden, men sticker gör det i alla fall. Man blir lite paranoid. Inte blir det lättare heller när pappa dog av cancer och mamma har haft hudcancer, även den malign. På något underligt vänster har jag accepterat att cancer och jag förmodligen kommer stöta på varandra förr eller senare i livet. Jag hoppas bara att det inte blir för tidigt. Jag har alldeles för mycket att ge för att försvinna än.

Jag kanske låter morbid nu, men då får det vara så. Cancer och jag har setts. Han nickade åt mig över pappas sjukhussäng.

- See ya, sa han och noterade mitt namn i en svart anteckningsbok.

Det är inget som påverkar mig.

Eller jo, jag försöker leva.

Idag.

Nu.

För man vet aldrig.

Asketlägenheten still going strong

Ni vet asketlägenheten (kolla här). Den där tomma. Med pojken i som är ensam.

Den är nästan lika tom fortfarande.

Jag har alltså använt sängen som enda möbel i över en månad.

Lite pinsamt. Alla frågar hela tiden om inflyttningsfest. Jag skyller på allt möjligt. Kaka i ugnen. Huvudvärk. Bröstreducering. Vad som helst för att slippa svara.

Idag kom i alla fall sofforna. Och matta.

Summa möbler:

Säng
Soffor
Soffbord
Sängbord
TV
Matta.

Och tolvhundra bokhyllor. Utan böcker.

Men nu blir det i alla fall fest. Jag siktar på nästa helg. Det är bara att komma förbi.

Det kommer bli ganska så najs.

Som reseledaren sa.

Dagens Melbourneband

Seså, bara att masa sig iväg till skivbutiken.

Architecture In Helsinki.

Från Melbourne.

Bra band.

Kommer till Stockholm den 7 nov, Götlaborg den 9 nov och Lund den 10.

Gå.

Tankar

Ge mig en stund över för mig själv bara. Den börjar med en gång. Den inre dialogen. Den har alltid pågått. En sorts inre radioteater utan publik. Grubblande. Undrande. Analyserande. Jag har hört varje avsnitt, varje fråga så många gånger nu. Jag vet vad som kommer. Men ändå måste frågorna besvaras. Om och om igen.

- Am I happy here?
- What do you mean? Of course I am.
- Am I sure?
- Well how sure can you be? I feel happy.
- Why am I thinking in English, twat. Switch to svenska, sucker.
- I think in English, I speak English all day, the fucking blog is the only thing I do in Swedish.
- Bla, bla, bla. Tänk på svenska, tönt.
- Stop it!
- Tönt!
- Vad fan klagar jag för? Du är jag. Jag är jag. Håll käft.
- Ha! Gotcha!
- Fan.
- Vill jag inte åka hem då?
- Nej, det vill jag inte. Vad har jag där? Inget. Ingen. Sverige vill inte ha tillbaka mig än.
- Är jag lycklig då?
- Ja, har jag ju sagt.
- Really?
- App, app, app. Svenska, remember?
- Ha! Remember!
- Skit också.
- Happy?
- Ja. Mer än på länge. Jag var fan nere på botten och krälade. Idag mår jag jävligt bra. Grubblar inte längre.
- Nähä. Vad gör jag nu då?
- Dubbelkollar. Med mig själv. Det vet du redan.
- Sure, man.
- Borde jag inte stadga mig?
- Jo, men jag har gjort så många misstag, sårat så många och blivit sårad. Det är svårt. Svårt att släppa sargen.
- Släpp den bara!
- Jag försöker, jag försöker!
- Sopa.
- Jag har ju för fan fått fler flickor att gråta det senaste året än vad jag gjort i hela mitt liv.
- Jag vet! Just därför. Jag kan fan inte vara den perfekta killen i ett par månader för att sedan fly igen. Det funkar inte. Jag sårar folk. De tycker att jag är den perfekta killen och jag blir livrädd.
- Meh! Skärp mig.
- Jag försöker, jag försöker…

Declaration of independence

Jag inser att varje sak jag skriver inte måste vara en guldklimp, men det är svårt. Jag är sån. Jag tävlar. I det här fallet tävlar jag med mig själv.

Inte. Skriva. Sämre. Inlägg. Än. Tidigare.

Det blir jobbigt till slut. Jag vet flera bloggare som gått under. Bloggpressen blir för stor. Så därför tänker jag blanda och ge mer. Inte censurera mina tankar för att de inte är fyndiga eller känsliga nog.

I am what I am and I'm playing my game. Got to get and get again and again.

Ja, ni fattar.

Mer manna åt folket.

Jag rear ut min själ

Svårt upptagen i dagarna tre. Jobbhets. Därav mitt ytliga bloggande. Snart back in bloggbusiness again. Stora känslor och grubblande utlovas. Kanske redan ikväll.

Operation övertalning

Alias

Jag känner nu flera kända bloggare vid deras rätta namn. Det känns lite spännande. Och i en del fall väldigt oväntat.

Som att Sigge egentligen sjunger i The Village People.

I läderbyxor.

Vem hade kunnat ana?

Dagbok

Det här får inte bli en dagboksblogg, skriver nån till mig.

Varför inte då, undrar jag.

Jag tänker fan trotsa.

10.02 - Skriver trotsigt inlägg. Ha!

The price I pay

My friend said she could see no way ahead
And I was probably better off without you
She said to face up to the fact that you weren't coming back
And she could make me happy like you used to
But I'm sorry to say I turned her away
Knowing everything she said was true
And that's the price I pay for loving you the way that I do
There's something inside that hurts my foolish pride
To visit the places we used to go together
Not a day goes by that I don't sit and wonder why
Your feelings for me didn't last forever
Girl I love you so much that sometimes it's such
I'd walk a mile with a stone in my shoe
And that's the price I pay for loving you the way that I do
That's the price I pay for loving you the way that I do
So keep that phone out of my way for the things I must say
Are empty if you don't believe they're true
And that's the price I pay for loving you the way that I do
That's the price I pay for loving you the way that I do
I love you so much that baby it's such
I'd walk a mile with a stone in my shoe
And that's the price I pay for loving you the way that I do

The Price I Pay - Billy Bragg

Dagens Italo

Dagens låt är:

*pruttljud*

Disco Band med Scotch

En kväll i Singelbourne

Före:



Efter:

Tjecklista

Flodr *tjeck*
Jaromir Jagr *tjeck*
Pavel Nedved *tjeck*
Vaclav Havel *tjeck*
Lasse Berghagen *käck*

blogspit

jag har inte kunnat blogga på hela kvällen. blogspot hatar mig. aaaaaaaaargh.

Möblemagnus

Saker jag har:

Säng
Sängbord
Skitdyr tavla
Soffbord
Strykjärn
Syfilis
Skojade

Saker jag saknar:

Soffa
Servetter
Samliv

Söndag i St Kilda

Vi elsker dette landet

Hon glider fram genom fjorden. Tyst. Majestätiskt. Vattnet är smaragdgrönt av kalk och smältvatten från glaciären. På soldäck sitter de. Amerikanerna.

Tysta.

Förundrade.

När vi lämnade Amsterdam var de fortfarande amerikaner.

Nu är de statister.

Inga fler "USA is the greatest country on earth", "Excuse me, do you have any real newspapers?" eller "I want to watch the news".

Ingenting.

Näröfjorden har äntligen tystat gökungarna.

Jag är ansvarig för guidning och underhållning ombord vid det här laget. Jag går in på bryggan och lossar mikrofonen från väggen.

- This is Fjordlandet, my friends. I've never been a big fan of Edvard Grieg, but you can't really appreciate him until you hear him here.

Jag sätter på den cd jag köpt i en souvenirbutik. Griegs "Morgon" dundrar ut i högtalarna. Bergssidorna är på sina ställen inte mer än hundra meter från fartyget. Bergen är 1400 meter höga. Fjorden är 1100 meter djup. Tillsammans med Grieg blir det för mycket för John, pensionerad marinkårsöverste från South Carolina. Det är hans första besök i Norge, hans fars hemland.

Ljudlöst glider vi fram genom fjorden. Bergstopparna är dolda bakom molnen. Plötsligt bryter solen igenom och lyser upp bergssidan.

John ställer sig upp i vad som ser ut som givakt. Han stirrar framför sig med tom blick. Stoltheten lyser ur de stålgrå ögonen. Tårarna strömmar ner för kinderna och ner på kavajen. John har varit med i tre krig. Kanske är fäderneslandet balsam för själen.

När han lämnar fartyget två veckor senare tar han mig hårt i hand och tittar mig djupt i ögonen.

- Thank you, säger han. Thank you.

Kuvertet innehåller 1000 dollar.

Dagens komplimang

H: du kan säga "torsk" och du får 20 kommentarer för att det är sättet du säger det på som får folk att fastna.

Jag och Uffe

Jag drömde en dröm i natt.

Jag gick gatan fram. Gatan var Norrlandsgatan i Stockholm. Vad jag gjorde där vet jag inte.

- Nu har du väl ändå helt kissat ner dig, ropar någon och knackar på min rygg.

Jag vänder mig om. Mycket riktigt. Ulf Lundell. Han tar i hand.

- Jävligt bra blogg, säger han. Jävligt bra. Hälsa brorsan. Både den hela och den halva. En sak förresten. Bloggen. Kalas. Om det inte vore för en sak. Det där du skrev om Linda Skugge. Hon är en jävla surfitta. Men ok. Skarume på en langos?

Och ja, han sa skarume.