Gonzalez

Ikväll går jag och tittar på José González på The Northcote Social Club. José har blivit rejält uppmärksammad i indiekretsar här nere, och det är han ju värd på alla sätt. Och visst ska det bli kul att se honom igen, men jag kan inte komma ifrån att det känns lite... old news.

Jag lyssnade sönder Veneer när den kom och har svårt att känna mig lika upphetsad längre. Men jag tar med mina aussie friends och håller den imaginära svenska fanan högt. För lite stolt är man ju. Trots allt.

Jenny Wilson hade inte heller varit dumt.

Eller The Embassy.

Björn Rosenström får gärna stanna hemma.

Resten av sitt liv.

Jorå

Träffade Rickard från det svenska regissörskollektivet Traktor igår kväll. De har lyckats ganska bra de pojkarna. Genom att inte kompromissa. Med skruvad humor har de lyckats ta sig upp och framåt. Idag rankas de ofta som de hetaste regissörna på reklamhimlen.

Vad som förvånade mig var dock inte Rickard. Nej, jag blev förvånad över mig själv. Född och uppvuxen i Göteborg som jag är blev jag lite lätt förvånad när jag öppnade munnen och pratade... stockholmska. Och bred sådan. Riktigt löjligt faktiskt. Visst, det berodde på att Rickard snackar rätt bred stockholmska och dessutom bor hela min släkt i huvudstaden, men ändå.

Jag har pratat svenska två gånger den senaste månaden. Förra gången var uppe i Sydney när jag snackade med undersköna Josephine på reklamfest. Henne har jag träffat förr, men då med bibehållen göteborgstouch på språket. Den här gången pratade jag dock stockholmska med henne.

Förmodligen beror det på att jag anpassar mig till den jag pratar med. Sån har jag alltid varit.

Hoppas bara att jag inte träffar nån från Vittangi.

Eller Eskilstuna.

Jag är inte redo att låta som en skitnödig Fredrik Lindström riktigt än.

Tidsmaskin

Sätter på Tiger Lous "You can't say no to me".

Kastas tillbaka.

Till Göteborg. Till vintern. Inuti. Hur jag var fast i nåt jag inte visste hur jag skulle ta mig ur. Mitt liv. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag visste bara att jag måste.

Ta mig ur.

Det var egentligen inget fel. Men det var nåt som måste ut. Jag måste ut. Ur mig själv. Lämna mig bakom mig. För en stund. Se mig utifrån.

Varför var jag inte lycklig?

Vad var fel?

Jag kastade mig nerför. Utför. För första gången i mitt liv visste jag inte. Hade inget mål. Ingen mening. Visste bara att nåt måste göras. Och egentligen är det ju därför jag är här. För att komma underfund med mig själv. Jag tog mig upp igen. I alla fall på knä. Och insåg att det kanske är så här det är.

Ingen mening.

Inget mål.

Bara jag.

Och förhoppningsvis nån att dela det med.

Gott så.

Hitta 72 bandnamn

Fan.
Fan.
Fan.
Jag har inte tid med sånt här.
Och ändå måste jag.
Musiknörden har vaknat.
Klicka på bilden för större version.

Black Flag.
Guns n roses
Whitesnake
Smashing Pumpkins

Aaaargh.

Jag har inte tid med det här.

Gorillaz.
Eagles
Matchbox 20
Alice in Chains.

Aaaaargh.

Måste!

Schluuuuta!

- How many shots have you had, Cindy?

Bright lights, big city.

Stranden på Mölndalsvägen

Ni behöver inte gnissla tänder, muttra om glögg och treglasfönster så fort jag nämner sommaren här nere.

Åk till Mölndalsvägen.

Till Oldsbeach.

Åk till Ingvar.

Åk.

π

Det har blivit en del resande på sistone.
Många böcker.
De jag inte hunnit med.
Läste "Life of Pi" nyligen.
Är den verkligen så jävla bra?

"Kommer få dig att tro igen!"

"Fantastisk!"

Nja.

Översättning

När filmbolagen lanserar sina filmer i Sverige slår de tärning. En liten en. Och grön. Ibland säger tärningen att de ska behålla originaltiteln, ibland att de ska översätta den så troget originalet som möjligt och ibland blir det nåt helt annat. Ibland bättre. Ibland sämre.

Det finns många klassiska exempel men jag tänker bara ta upp ett.

En favorit.

"Next of kin" med Patrick Swayze blev i Sverige...

*trumvirvel*

"Dirty Fighting"

Klassiskt.

Nu är det jul igen

Jag lämnar lägenheten och viker in på Flinders Lane. Gatan är smal, soljuset når knappt ner till de som går där nere. Högt uppe mellan allt det gråa skymtar man sjok av blått, men nere hos är det bara grå betong och asfalt som gäller.

Jag viker av från Flinders Lane och in på den ännu smalare Manchester Lane. Hit når solen aldrig. Hade jag inte vetat att jag var i Melbourne hade Manchester Lane lika gärna kunnat vara en smal gatstump i Barcelona. Samma fuktiga byggnader som lutar sig över människorna där de går från lägenheter till jobb. På vardera sida om den tre meter breda gränden ligger kaféer och butiker tätt intill varandra. En del av dem är inte mer än fyra meter djupa, men med lite fantasi och jävlar anamma har de lyckats få det att fungera.

Det doftar gott av stekta champinjoner och pannkakor och eftersom jag inte ätit frukost sätter jag mig ner och beställer. En skramlig bergsprängare spelar persisk musik medan jag beställer crepes med skogschampinjoner, tallegio och färsk spenat. Jag beställer en "double short black", Melbournes svar på espresso. Man har en egen kaffevokabulär här. En short black är en espresso, en short mac är en macchiato, en long black är en vanlig kaffe, en flat white är en kaffe med mjölk. Tror jag. Jag dricker sällan nåt annat än en dubbel espresso.

Jag är ute för att leta julklappar, nåt jag är väldigt dålig på. Jag går in i butik efter butik, men hittar inget. Jag vet inte vad jag letar efter, vilket gör att jag inte kan vara manligt målinriktad i min shopping. Jag vandrar utan mål och droppar in här och där, men kammar noll. Dessutom är det väldigt svårt att komma i julstämning. Det SKA vara kallt och vintrigt när man julhandlar och här är det precis tvärtom. Det spelar ingen roll att butiker spelar "White Christmas" och "Rudolph the Red-nosed Reindeer". Det är en illusion. En dröm om nåt de inte känner till. Det kommer inte att snöa på jul. Det är inte som i Göteborg, där det kanske snöar lite. Om man har tur. Nej, här är det försommar. Nån snö blir det inte, det är bara att acceptera. Och julgranen på Federation Square blir bara konstig när det är sommarvarmt ute. Idag är det förstås inte mer än 17 grader, men så är det i Melbourne. Ena stunden 30 grader, andra stunden 15. Det växlar på 20 minuter.

Till slut ger jag upp och går hem. En flicka jag känner ringer och frågar om jag vill gå med på The Presets, men jag tackar nej. Jag orkar helt enkelt inte. Orkar inte spela spelet, orkar inte charma henne. Orkar inte.

Istället blir det jag och "Amores Perros" på DVD.

Ännu en vecka på södra halvklotet är till ända.

Linda Rosing

Fadde.
På.
Av.
På.
Av.
På.
Av.
På.
Av.
Poker.
På.
Av.
Fadde.
På.

Pucko.

Äntligen måndag

Människor jag har väldigt, väldigt svårt för.

1. Rosanna Arquette - Hon höll på att förstöra "Det stora blå". Och dessutom har Toto döpt en låt efter henne. Bara en sån sak.
2. Siewert Öholm - Ursäkta Siewert, du har lite fitta kvar i ansiktet (pardon my french).
3. Runar Sögaard - ...
4. Christian Olsson - Trestegshopparen. En go glad göteborgare. En sån med guldhalsband UTANPÅ polotröjan.
5. Tomas Brolin - Ja, det blir två idrottare i rad. Inga Gill måste vara med på listan. Köp lite självdistans. Snälla.

God save the queen

Jag spenderar eftermiddagen i tv-soffan, tittandes på cricket medan jag dricker te och äter scones. Jag tror jag behöver en dos Svedala snart. Annars vete fan vad som kommer härnäst.

Cravings for vegemite?

Namn

Jag får ungefär sex Nigeriabrev om dagen. Jag är son eller dotter till dittan duttan cocoshandlare börjar de. En man skickar flera om dagen. Men killen som ligger mig varmast om hjärtat är mannen med namnet.

Johnbosco Dikko.

Now that's what I call a name.

Johnbosco.

Dikko.

Respect.

Mångfasetterad låt

Dagen låt är Start Choppin med Dinosaur Jr.

Till den låten har jag:

- Dansat
- Gråtit
- Skrattat
- Hånglat
- Legat med nån
- Eller några
- Fått stryk
- Rökt på
- Skrivit
- Läst
- Legat i fosterställning
- Tröstat
- Ätit
- Druckit
- Druckit
- Druckit
- Skrivit ett blogginlägg

*check*

Alla har vi våra våta drömmar.
Eller fantasier.
Som man vill uppleva.
Bocka av.
Nån vill hångla med Sigge, nån annan med Mamma Mu, en tredje vill ha fyrboll med Bridget.

Själv gick jag ut med en flicka igår. Vi blev lite lagom berusade. Efter att antal drinkar frågar hon mig:

- I'm having a class reunion tonight. Do you want to come?

Det lät sådär lockande, men självklart hängde jag på.
Det visade sig att hon gått i katolsk flickskola.
Det var jag och 80 salongsberusade flickor.
Tema: skolflicka

*check*

Hipp, hipp.

Idag fyller bloggen fyra månader.
Bloggmånader är lite som hundår.
Den här bloggen är fan fullvuxen.
Nästan pensio.

I alla fall.

Grattis, "Ett liv i exil".

Vill du hångla?

Slumpen

Jag ber iTunes slumpa fram en låtlista.
För att överraska mig själv.
För att se vad som dyker upp.
För att det är kul.
För att.
För att.
Ja, alltså, jag ber ju inte iTunes, men skit samma.
Följande tio låtar tycker iTunes att jag ska ta upp.
Och minnas.

1. Velvet Pants - The Propellerheads

Min vän Mats tipsade mig om Propellerheads.Vi satt i hans lägenhet i Majorna. Han hade nåt konstigt djur i ett akvarium.

2. Clem Snide - Clem Snide

Ah, jag älskar Clem Snide. Och Eef, sångaren, har jag ju berättat om tidigare. En av mina märkligaste konsertupplevelser.

3. Holiday - Weezer

Well, gruppen med en låt som heter "My name is Jonas" har alltid en plats i mitt hjärta.

4. Somewhere - Weeping Willows

Jag och Karin står på Jazzhusets golv och håller om varandra. Håkan Hellström hoppar upp på scenen och hjälper till att köra. I setet efter kliver Timo Räisänen upp och sjunger skiten ur hela gänget.

5. Caged Bird - Alicia Keys

Jaha, där ser man. Jag tycker genuint illa om Alicia Keys. Hon verkar så... präktig. Sjunger bra, men fan... nä, hon går bort.

6. God (Interlude) - Outkast

Konstigt, jag kastas tillbaka till Göteborg och Guldheden. Jag går till Systembolaget på Landala Torg. Ikväll är det Robinson på TV.

7. I wanna be your lover - Prince

Prince kommer alltid att förknippas med tjejerna i gymnasiet. De dyrkade honom. Me? Not so much.

8. The Way Young Lovers Do - Van Morrison

Kan inte säga att den här låten säger mig så mycket. Mer än att Astral Weeks är en av världens bästa skivor.

9. Black Cadillacs - Modest Mouse

Där ser man, en låt jag inte lyssnat på innan. *nickar gillande* Ja, Modest Mouse är ju bra...

10. Volare - Dean Martin

Haha, en passande avslutning.

Konstigt nog dök det inte upp nåt av det jag lyssnar på idag.
Mest gammalt.
Oh well, don't mess with the slump...

Rapport från himlen

Ord jag inte använder så ofta här nere:

Termobyxor
Långkalsonger
Vantar
Huttra
Slask
Höstdepression
Minusgrader
Lagom
...

Det är 31 grader, klockan är 17.30.
Jag går ut på altanen och dricker lite öl nu.
Måste bara smörja in snoken först.
Den i ansiktet.

xx

Don't trust girls with buses

- I'm taking a photo of you before you try to get me drunk.
- Shoot.
- I'm Swedish, you can't actually get me drunk.
- Oh, I think I will, Bjorn.
- Shoot.

Hon vann.

Tull, tull.

Och jag som hade repeterat och allt. Ringt till min chef för att se till att de skulle intyga att jag INTE jobbade heltid där. Repeterat fiktiv adress. Sett till att DE var förberedda på samtal. Allt var förberett in i minsta detalj. Anledningen var att jag reste tillbaka på ett tillfälligt visum medan mitt "riktiga" visum hanteras av sniglarna på immigrationsmyndigheten. Visst, jag såg fortfarande ut som att jag smugglade rökheroin på grund av min nervositet, men ändå.

Vad tror ni puckot bakom disken gör?

Stämplar passet.

Sen säger han, "Welcome back, mr. Silverfish"

Vad i helvete!?

Inte ens en fråga om vad jag ska göra i Australien.

För jävligt.

Fåglarna

Hissdörrarna går upp och jag kliver rakt in i lägenheten.
Ankorna stirrar på mig från väggen.
Röven visar mig röven.

"Honey, I'm home", ropar jag, men ingen svarar.

Förstås.

Jag bär in väskorna i sovrummet. Lakanen ligger likt förvridna kroppar i exakt samma position jag lämnade dem i måndags. Duvorna som bor under mina takåsar har tydligen märkt att husse inte är hemma. De har gjort balkongen till sin och bajsat ner hela golvet. På tre dagar. Förundrat funderar jag på hur stora duvorna måste varit. Eller om inte stora så väldigt många. Mycket bajs.

Jag går in i vardagsrummet. Solen kastar långa skuggor över möblerna och för en stund ser det ut som det sitter någon i soffan. Nån som funderar. Nån som undrar vem jag är.

Och det är vi ju fler som gör.

Jag sätter på Bird Gehrl på högsta volym och häller upp ett glas vin.

Det här blir mumma för Guldgrodan, tänker jag innan jag går och duschar av mig resdammet.

Mumma.

För er är jag här

Nålen

Mitt liv går tydligen ut på att upprepa samma gamla misstag om och om igen. Köper jag inte konst på fyllan så är det nåt annat dumt.

Som att utmana min höjdrädsla.

Min dumma jävel.

Men den stod ju där så retsamt. Mitt i stan. En stor jävla nål. Hånade mig. Såg ner på mig.

När vi körde in i Auckland häromdagen såg jag nån som hoppade bungy från översta avsatsen. Ett nätt hopp på 192 meter. Jag höll på att kaskadkräkas ner hela taxin. Istället utbrast jag högt (och lite gällt),

"Holy fucking fuck!"

Taxichauffören hade mycket roligt åt detta.

Man ser Sky Tower var man än befinner sig i Auckland. Det är södra hemisfärens högsta nånting. Torn eller byggnad eller nål. Högsta nåt i alla fall. Och idag var det vackert väder. Sol och varmt. Jag tog helt sonika ledigt från min exilarbetsplats och gick och gjorde stan. Undvek att ens titta på nålen. Men till slut tog nyfikenheten över. Man måste se jättelångt där uppifrån, sa nån dum del av hjärnan. Den höjdrädda delen hade förmodligen redan svimmat. Följdaktligen gick jag med raska steg till nålen. Ställde mig i kö och betalade mina 18 dollar.

"For twintione bucks you kin go all thi way up."

"Why not", säger nån dum jävel jag inte känner. Fast han lät EXAKT som jag.

Utanför hissen är allt lugnt. Jag är inte det minsta nervös. Börjar prata med två flickor. De visar sig komma från Australien. Jag ler och berättar min historia. De skrattar. Hissen anländer. Vi går in i hissen. Det är jag, flickorna och ett japanskt par.

Jag pratar med den ena av flickorna när hissen börjar sin resa uppåt. Jag tittar ner på golvet.

Nada golv.
Istället fönster.
Rakt ner.
Plötsligt börjar knäna wobbla lite.
Jag tar tag i ett räcke i hissen och skrattar lite nervöst.

"Glass floor", krystar jag fram.

"Yeah, it's great" säger ena flickan.

Japanerna filmar golvet/hålet mot helvetet.
Jag vänder mig om.
Big mistake.
Huge.
Jag tittar rakt ut över Auckland medan vi rusar uppåt.
Mer gelé i knäna.

Riktigt cool som jag är, och eftersom jag inte skulle säga nej till att stöta på en av flickorna, vänder jag mig om igen. Mot väggen. Där står jag och håller i räcket. Fyra centimeter från väggen.

"Are you ok?", frågar flickan.

"I forgot I'm a bit afraid of heights", väser jag.

Hissen plingar till. Vi är uppe. Jag rusar ut ur hissen för att undvika glasgolvet. Kvinnor och barn först? Yeah, right. Men det visar sig inte hjälpa så mycket. Vi är jävligt högt upp. Folk står framme vid glaset och tittar ut. Glaset lutar utåt. Folk hänger alltså mer eller mindre i fria luften. Meddelar min höjdrädda del av hjärnan mig. För den delen är tillbaka nu. With sugar on top.

Dessutom är det mer jävla glasgolv. Jag hasar mig runt den inre väggen. Förmodligen alstrar jag så mycket statisk elekricitet genom att gnida häcken mot väggen att jag hade kunna försörja hela Nya Zealand med el för ett halvår. Flickorna tittar på mig.

Förundrat.

En snorunge på en fyra, fem år kommer upp med nästa hiss. Han springer fram till fönstret och dunkar på det med händerna.

"Nnnnnggg", säger jag och pekar på honom.

"Nnnnggg!!"

Flickorna tittar på barnet.
På mig.
På barnet.
På mig.

Jag inser att rutorna förmodligen klarar av att ett litet barn dunkar på dem med mjukglasskladdiga nävar. Jag slutar peka och låser upp mina käkar.

Då får Rosemary's baby för sig att han ska gå fram till glasgolvet. Han ställer sig mitt på det och skrattar.

Och plötsligt börjar han hoppa på golvet.

"Don't! Do! That!", skriker jag högt.

Och pekar.

Med båda händerna.

Barnet slutar hoppa för ett ögonblick. Hans föräldrar tittar på mig. Flickorna tittar på mig. Japanerna tittar.

Alla tittar.

Jag bestämmer mig för att åka ner igen. Tror inte att nån av flickorna blivit särskilt upphetsad av mitt pekande så jag lämnar dem bakom mig när jag hasar vidare längs väggen.

Vis av uppresan ställer jag mig med näsan mot väggen i hissen. Håller i räcket krampaktigt. Bryr mig inte om att någon fnissar bakom mig. Väl nere springer jag igenom souvenirbutiken.

Jag vill åka hem nu.

Tornet fnissar åt mig.

Pekar finger.

Fest

Jävlar vilken fest vi skulle kunna ha.

79% kvinnor.

Tjoho!

Jag går och köper dip.

Enkät II

Ni behöver inte.
Men jag är jävligt nyfiken.
Vilka är ni?

---

Uppdaterad.

Enkäten är nu borttagen.

Resultatet hittar du här:

http://www.opinionpower.com/results.cgi?id=616031869

Satan was here

Saker man gjort på fyllan

"Är du singel", säger jag till Orup-Sofia samtidigt som jag håller upp det guldfärgade pappröret framför mina privata delar. Min röst ekar i högtalarna. Hon ler och skrattar till lite nervöst. Tittar ner. Vi är i blå salen på stadshuset. Det sitter 1000 personer och tittar på.

Fylleångesten dagen efter?

Aj.

grodmenniskan

Yo. Embryo. Förstås.

jag tror på den groda menniskan som tror på att det finns en prins ellrer en prinsessa i varje grodman

men vad hetrer grodmän som är tjejor det undrar jag nu yo

Dagens låtjävel

Tiny Dancer med Elton John.

Alltid lika bra.

The Swedish terrorist

Jag blir skitnervös varje gång jag blir utfrågad i passkontrollen. När man reser till Australien får man svara på enkla frågor om var man ska bo och varför man besöker landet. Jag lyckas aldrig svara rätt.

I passkontrollen i Auckland var det samma visa. Jag stapplar fram och försöker se cool ut. Istället ser jag ut nån som smugglar heroin i kalsongerna. Fladdrande blick, nervöst skratt, the whole shebang. Trots att jag har alla papper och tillstånd och fan och hans moster.

- Mr Selverfeskin.
- Yes, that's me.
- What do you entind to do hiere en NZ.
- Oh, nothing. Or no, I mean visit some friends. Hang out with them.
- Wheere do they leve?
- They? Who?
- Your frinds.
- Oh.
- So wheere do they leve?
- I don't know.
- You don't know wheeere they leve?
- No, I've never been here before.
- Fair inough. Do you have thier phone numbir?
- Eh, no.
- You don't have thier numbir and you don't know wheere they leve?
- Eh, well, I know where they work, we do the same thing, work for the same agency.
- Work? But you're not hiere to work? Or are you?
- No, no, not me. I... they... I don't know.
- Don't know what?
- I'm staying at the Carlton, I'm going back on Thursday, I'm meeting them tomorrow at their office and then we're gonna hang out for a couple of days.
- See, thet wasn't so hard, was et? Have a pleasant stay en New Zealand.
- Oh...
- Nixt!

Et's sex o'clock

De byter ut "e" mot "i" när de pratar. Och tvärtom. Mycket förvirrande.

All Blacks

All Blacks är namnet på Nya Zealands rugbylandslag. Stora elaka jävlar som är fruktade världen över. De "hälsar" sina motståndare genom att framföra en traditionell maorisk haka. Första gången jag såg det live på tv fick jag gåshud. I'm a sucker for effektsökeri.

Ka mate! Ka mate!
Ka ora! Ka ora!
Ka mate! Ka mate!
Ka ora! Ka ora!
Tenei te tangata! Pu'ru-huru!
Na'a nei tiki! Mai whaka-whiti te!
Ra! Hupane! Ka-upane!
A hupane! Ka-upane!
Whiti te ra!
Hi!

Undrar vad svenska landslaget i fotboll hade framfört.

Nåt svenskt.

Traditionellt.

Förmodligen nåt med E-Type.

Things to do in Auckland when you're dead

Jag sitter vid nån annans skrivbord och jobbar.
I ett land som inte är mitt (ja, jag äger Australien).
Jag har - just nu - ingen rätt att återvända till mitt hem.
Det känns märkligt förvirrande och rotlöst.

Ett liv i exil.

The sequel.

Auckland

Sitter i hotelllobbyn till Carlton Hotel i Auckland. Ja, tre l. Hotelllobbyn. Det ska vara sa. Pa vag ut for att traffa lite vanner. De pratar rolig dialekt har. Jag fnissar lite nar ingen ser. Eller hor. Inga a, a eller o har de heller.

Jag vill hora mer.

Namen, vad sager jag?

Sold

Nigeria

Ok, nu har jag fått arton (18) Nigeriabrev till min bloggmail på en vecka.
Och alla från olika personer.
Dr Mngali.
Dr Bgdizi.
Dr Gdeng.

Köp en vokal för fan.

Galenskap

Ok, jag är inte den som muttrar över tonåriga flickor.
Men Runar och Mischa Barton?
Och Leo Di Knaprig och Kirsten Motherfucking Dunst?

Kom igen flickor.

Vad i helvete?

Pizza

- Hello, Silverfisken speaking.
- Yeah hi, i'd like a Prosciutto.
- Excuse me?
- A proooosciiiiuuuutto. Number ten.
- Eh, you've called my apartment. Sorry mate.
- ...
- Hello?
- Ok, can I have a Hawaii?

Tala till mig

Jag lagar mat och lyssnar på Mark Kozelek.
Up to my neck in you.
AC/DC sönderplockat till en akustisk kärlekssång.

Up to my neck in trouble
Up to my neck in strife
Up to my neck in misery
For most of my life, I've been a fool
And you know what a fool can do
You came around when I needed you
Now I'm up to my neck in you

Jag vet inte vad det är med mig och musik.
Jag kan inte ta komplimanger.
När nån tittar mig i ögonen och säger att jag är fantastisk tittar jag ner i golvet.
Oförstående.

Men den flicka som spelar musik för mig lyckas bättre.
Musiken bänder upp mitt hjärta och jag suger i mig varje ord.
Trots att orden är nån annans.
Det spelar ingen roll vad hon spelar.
Tro mig.
Det är tanken.
Att hon vill spela nåt för mig.
För mig.

Up to my neck in whiskey
Up to my neck in wine
Up to my neck in wishin'
That this life wasn't mine
What can I do
Oh what can I do
You did what no one else would do
Now I'm up to my neck in you

Konsten att ragga

En av cheferna på mitt jobb köpte en Porsche idag.
OCH en hundvalp.

Jag tror att tjejerna kommer se igenom det där.

Bajs slash kokain

Min vän Josh råkade befinna sig på toaletten när priset i hans kategori presenterades i fredags. Josh vann, men missade det hela eftersom han var på toa.

När han sen blev tillfrågad var han varit, svarade han förstås:

"In the bathroom"

"Aah", svarade alla och nickade i samförstånd.

På en reklamprisutdelning i Sydney innebär toabesök att man tar kokain.

"No, I was taking a dump", bedyrade Josh.

Ingen trodde honom.

SÅ utbrett är bruket av kokain i musik-, film- och reklamkretsar i Sydney.
Att snörvla när man är förkyld har samma effekt på folk.
Ah, kokain.
Hösnuva?
Kokain.
Prata för mycket?
Kokain.
Inte äta upp maten som smakade skit?
Kokain.
Äta upp maten som smakade skit.
Ah, the munchies.
Marijuana.

Tonight

Ibland vaknar jag upp mitt i natten och tänker på den här bilden.
Kallsvettig.
Vad är det han vill ha sagt?
Bunight?
Tubight?
Tonigub?
Button?
Jag vet inte.
Jag vet helt enkelt inte.

Party

Drowsy

Jag är allergisk mot nåt. På lunchen knallar jag därför in på apoteket och ber att få köpa tabletter med antihistamin.

- Sure, do you want the non-drowsy ones or the ones that make you drowsy?

Huh? Är det nån som vill ha den andra varianten längre? Varför inte dra det ännu längre i så fall?

- Tack, har du nåt som gör att ena benet blir helt paralyserat och släpar lite konstigt så tar jag dem. Eller nåt som gör att det kliar i rumpan. Inne i rumpan liksom.

Nej, jag kör nog på non-drowsy i alla fall.

Goooooo Aussie

Jag sitter i min lägenhet och förundras. Australien har lyckats kvalificera sig till VM för första gången på 32 år. Bilarna kör upp och ner för gatan. Folk tutar och skriker.

Och jag måste väl erkänna: jag skrek och hejade på mitt nya land matchen igenom.

När slutsignalen gick och det stod klart att "vi" kvalificerat oss grät mina vänner och även min ögonvrå var lite fuktig om sanningen ska fram.

När jag nu är tillbaka till mitt vanliga cyniska normaltillstånd kan jag bara hoppas att vi lottas mot Australien i VM.

De sög hästballe.

Socceroos

Australien är ju ett sportgalet land. Har ni inte varit här är det omöjligt att förstå. Att ha ett program som "Sportnytt" skulle inte vara nån mening. Det är sport på tv JÄMT.

Jag gillar sport, det är inte det. Jag kan rabbla alla spelarna i Blåvitts startelva i UEFA-cupen 1982. Bara en sån sak.

Men the aussies...

De är sjuka.
Just nu börjar matchen i fotboll mellan Australien och Uruguay.
Landslaget kallas The Sockeroos.
Fotboll råkar vara en av få sporter som Australien inte är världsbäst på.
Vilket jag ju förstås inte är sen att påpeka.
Jag skickade ut följande i morse:

"I'm going to the pub tonight to watch the Suckeroos get beaten by some thirld world country. Who wants to come?"

Inte poppis.

Dagens nostalgi

När jag var liten brukade vi gå till bageriet och köpa knäckäpplen (fan, är jag född på 30-talet??).
Jag minns precis hur de smakade och hur det hårda yttersta lagret gav vika med ett krasande ljud.

Igår såg jag ett i min affär på hörnet.

Toffee Apple - $2

Jag köpte inget.

Men kanske ikväll.

It's a motherfucker

It's a motherfucker
Being here without you
Thinking 'bout the good times
Thinking 'bout the bad
And I won't ever be the same

It's a motherfucker
Getting through a Sunday
Talking to the walls
Just me again
But I won't ever be the same
I won't ever be the same

It's a motherfucker
How much I understand
The feeling that you need someone
To take you by the hand
And you won't ever be the same
You won't ever be the same

The Eels

Jag emigrerar

Det är visst en sak jag glömt berätta.
Jag är illegal invandrare.
Eller i alla fall nästan.

Förra måndagen fick jag ett mail från immigrationsmyndigheterna.

Mr Silverfisken,

Please refer to attached visa cancellation notice from the Australian Immigration office in regards to your previous sponsored visa with [min fd byrå]. This is a formal procedure in notifying the visa holder of visa cancellation.

Kind regards

Natalie Fung
Registered Migration Agent No.: 0323797

Man skulle väl kunna säga att jag blev lite förvånad. Min nya byrå skulle ha ordnat allt det där när jag bytte jobb. Men inte då. Det visade sig att personen som skulle skött det tog för givet att nån annan gjort det bla bla bla.

Så på måndag måste jag lämna landet.

Tyvärr blir det inget Sverigebesök. Jag drar till NZ och Auckland istället. Därifrån måste jag ansöka om nytt visum. Det ska bara ta ett par dagar (yeah right). Under tiden jobbar jag från vår systerbyrå där och bor på hotell.

Nån som har några tips om Auckland?

Sebbe

Jag skrev ju om Sebbe för ett tag sen.
Om artikeln som fick mig att grina som ett barn.
Nu har reportaget vunnit stora journalistpriset i klassen "Årets berättare".
Läs om ni inte gjort det tidigare.
Varning för rinnande snor.

Snö

Snackar med J.

Det snöar, säger hon. Just nu.

Jääääävlar vad glad jag är att jag slipper det.

Vernissage

Ah, hemma efter en kväll av rövslickeri. Det är det inte varje dag man kan skriva. Men just ikväll har jag varit på slututställning för reklameleverna på Melbournes tjusigaste universitet.

På tre år hade de inte lyckats prestera nånting. Inte ett skit. Det var kasst rakt igenom.

Men spriten var gratis.

Och fjäskandet.

Jävlar i havet.

Så fort de såg min AD, A, gick halva salongen upp i brygga. Han har gjort de senaste årens mest uppmärksammade kampanjer i Australien och alla ville smeka honom medhårs. Och hans partner in crime förstås. Det blev väldigt pinsamt till slut. Till en början hölls det på en jobbmässig nivå men efter en stund blev det rena raggförsök. För att få in en fot. Eller ett finger. Eller vad som helst.

Missförstå mig rätt. Jag vet hur svårt det är att slå sig in i den här märkliga branschen. Men nån jävla heder kan man väl försöka behålla i alla fall.

Står i baren till slut.

En kille i truckerkeps tittar på mig.

- Anna, den där killen jobbar på [dittan-duttan reklambyrå], vad fan ska jag säga till honom, säger han på svenska till sin väninna. Utan att veta att jag är svensk.

- Prova med hej, svarar jag och höjer mitt glas.

Jag lämnar två fågelholkar bakom mig och går hem.
Jag kan inte annat än le.
Det var nog sista gången de trodde svenska var ett hemligt språk i alla fall.

Grammatik

Jag har alltid tyckt att meningar som den här ser sjuka ut. Men ja, jag vet att det är så det ska vara. Men i alla fall. Sinnes.

Från Virtanens blogg:

"Café Tabacs i Gamla stan lasagne är sensationellt god. "

Jag är också hungrig.

Går på lunch.

Saknad

Jag saknar Sibylla.

Kan nån skicka en 150-grammare med ost och stekt lök?

Snälla.

This is the comeback

Den kinesiske mannen i sätet bredvid mig snarkar sig igenom hela resan från Melbourne till Sydney. Jag lyssnar på min iPod och tänker tillbaka. När vi flyger in över hamnen ser jag inte platser och byggnader utan minnen. Minnen från ett år i kaos. Ett år av skratt. Ett år av singelliv. Och ett år av kokain.

Jag tar en taxi ner till Woolloomooloo i Sydney Harbour där jag checkar in på the W. Trots att det är ett flådigt hotell är rummen billigare än i Stockholm. En garderob på Lydmar är dyrare än mitt rum i två våningar. Märkligt.

Jag går ner i baren där jag träffar Dave och Levi, två vänner och före detta kollegor. De valde att lämna Melbourne för Auckland där de nu jobbar med samma sak som jag.

- Auckland is a fuckin dump, säger Dave. It feels like a village. And the girls are just depressing. Have you been?
- Nah, not yet.
- Don't go, man. Seriously. Can you score some rack?

Resten av kvällen är en orgie. En orgie i minnen, berusning, dans och förtroliga samtal.

När jag går hem barfota genom Darlinghurst klockan tidigt morgonen efter passerar jag min gamla lägenhet. Hororna som alltid hängde utanför min lägenhet står där som vanligt.

- Honey, where have you been, I've missed you, ropar Cherry när jag går förbi.

Jag ger henne det paket cigaretter Jules glömt i min kavajficka och frågar henne hur hon mår.

- I'm ok. Miss seeing you coming home at dawn though.
- Yeah, no more of that for me.
- It's dawn now.
- So it is. Going back home tonight though.
- You'll be back. You love Sydney.

När jag lämnar henne funderar jag på om hon har rätt. Jag har träffat alla mina vänner och har haft en magisk kväll.

Men just nu vet jag inte var jag kommer att hamna.

Var jag hör hemma.

Jag vet ingenting.

Största fabriken

"Vi har sprängt världens största Ecstasyfabrik", sa de på nyheterna.

Har de verkligen varit i alla, tänkte jag.

Tre saker i en

Just nu jobbar jag med Snickers, Starburst (godis) och Libresse bindor.

Undrar om man kan göra nån sorts kombinationskampanj?

Nåt om nån premenstruell tjej med cravings för slickepinnar och choklad. På en ö i Söderhavet (så att jag får spela in filmen där).

Nej, jag får nog jobba vidare lite på den idén.

Men jag gillar tanken.

Fredag

Klockan 10 i lördags morse bankar min kollega Ant på dörren till hotellrummet i Sydney.

- Yo Swede, I've just had breakfast with my dad!
- But he lives in Melbourne? Doesn't he?
- Fuck!? You're right! Who was it then?

En sån kväll var det.

Med storhetsvansinnet lysande i ögonen

Upp 13 lax.

Köp! Köp! Köp!

My blog is worth $54,760.38.
How much is your blog worth?

Kaaaaa Booooom!

Australien är med största sannolikhet nästa mål för Al Qaida.
Allt enligt underättelsekällor världen över.
Oj, oj!
Aj, aj!
Säger man på nyheterna här.
Och Melbourne är det troligaste målet enligt samma källor.
Oj, oj!
Aj, aj!
Och Flinders Street Station är det troligaste målet i Melbourne.
Jag tittar ut genom fönstret.
Mmm, Flinders Street Station.
150 meter bort.
Aj, aj!
Oj, oj!

Soduku

Det räcker nu.

One night in Sydney

Funderingar

Bloggen vrider och vänder på sig.
Den vill nåt annat.
Nåt mer.
Nåt mindre.
Ömsa skinn.
Vill bri fri från sig själv.
Nej, inte bri.
Bli.
Brie är en ost.

Vs.

Är de en eller är de två?
Är pojken i porschen for real?
Fågel, groda eller mittemellan?

Fisken vet.

Och grodan.

Guld

Jag känner mig grymt hedrad.

http://guldgrodan.blogspot.com/

Trumpeter

Sitter på ett kafé och jobbar med A. Klockan 11 börjar nån jävla trumpetlåt spelas. Det låter för jävligt. Jag skrattar och säger högt:

- Fuck, who put this lame song on?

Sen ser jag mig omkring. Alla sitter tysta med sänkt huvud. En del blundar.

Det är Remembrance Day.

Smart, Jonas. Verkligen.

Fira jul(i)

Nu har de väl ändå helt kissat på sig.
Juldekorationer på stan och
gran på Federation Square.

Mitt i sommaren.

Vart är världen på väg?

Jules

Klockan 04.13 ringer telefonen

- Öööööh, Jonas, svarar jag.
- I love you.
- Hi, Jules.
- I love you.
- Where are you? Go home, Jules.
- Will I see you tomorrow?
- You know you will. We're sitting at the same table. We're collecting the award together.
- Yeah, but will you stay at mine?
- Jules...
- Will you?
- No Jules, you know I can't.
- Why?
- Because you're seeing someone else, that's why.
- He won't know.
- I'm coming to Sydney, we'll have a great night. All of us. But then you should go home to Matt.
- I love you.
- Go home Jules. Please. For me.

Bilder

Ja, jag har större versioner av alla bilder här om så önskas.
Och ja, jag pillar lite med färger och kontrast allt som oftast.
För att få saker att se mer - eller mindre - naturliga ut.
Använder då photoshop.
I fallet med skyskraporna överdrev jag färgerna lite för en dramatisk effekt.
Men bilden är nästan ännu bättre obehandlad.
Tycker jag.

BEHANDLAD


OBEHANDLAD

Mer stress

Nu har Jack Bauer slutat springa.

Istället är det Lena Olin och Jennifer Gardner som pangar och har sig.

Jättestressade verkar de.

Stackars.

Stress

Jag tittar på 24 på tv.
Jack Bauer har sprungit i 23 timmar nu.
Skjutit och pangat.
Han verkar grymt stressad.

Ska genast sluta klaga över att jag har mycket att göra på jobbet.

Att ge och ta

Jag är lite nyfiken. Jag får förstås skylla mig själv som frågar, men ändå. Ni som skriver konstaterande kommentarer om att jag inte kan skriva eller att jag är pretentiös eller narcissistisk.

Varför gör ni det?

Gör ni det för att balansera upp den stora andelen positiva kommentarer? De överpositiva? Så att jag ska veta att jag minsann inte är så bra som DOM påstår. Så att jag ska hålla mig på mattan.

Eller tror ni att jag inte bryr mig?

Att jag inte tar illa vid mig då ni höjer rösten och säger att jag inte ska tro att jag är nåt?

För då har ni fel.
Jag vet att jag inte är nåt.
Jag är osäker som så många andra.
Så vad ger det er att klaga här?
Jag klagar inte hos er.

För 18 minuter sen

Bloggportalen

Dä ä ente klokt vad bra artiklar di har på bloggportalen.se. Ente klokt.

Okändis

Du har Sveriges populäraste blogg, skriver nån till mig. Du toppar alla rankinglistor. Nåja. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Det är ju inte så att folk stoppar mig på gatan och ber om autograf direkt. Inga gälla flickskrik från gråtande tonårsbrudar. Inga trosor på scenen. Inga kärleksbrev. Inga stalkers. Ingenting.

Jamen, alla som kommenterar då? Kom igen!??

Ja, det gör ju inte saken mindre märklig. Tror ni att det blir mer greppbart av det? Att folk som aldrig träffat mig läser om mitt liv varje dag. Att de tycker att jag "har nåt att komma med". Att jag inspirerat dem. Även om jag är djupt tacksam och väldigt, väldigt glad så är det helt ogreppbart.

Jag började skriva på den här bloggen igår. Känns det som. Utan baktanke. Jag gjorde det inte för att få uppmärksamhet. Inte för att få in en fot nånstans. Inte för att utveckla mitt skrivande. Inte för att nånting.

Att jag blivit erbjuden att skriva i andra medier på grund av bloggen gör allt ännu mer bisarrt.

Hade nån frågat mig vad jag trodde bloggen "skulle leda till" när jag startade den hade jag inte ens förstått frågan. Leda till? Vad fan menar du? Att jag skriver om mitt liv kommer väl för fan inte att leda till nåt. Inte öka barnafödandet. Ingen fred på jorden. Noll. Bara en jävla pellejöns som skriver dagbok på nätet. Vad skulle det kunna leda till?

Men nu sitter jag här och skriver det här löjliga inlägget. Det måste ju betyda att det lett till nåt. Och så är det nog. Bloggen har förändrat mitt liv. I alla fall lite, lite. Det kommer att vara en av de saker jag berättar för mina barnbarn nån gång i framtiden. När farfar var ung lade han ut en enkät. På en blogg. Folk muttrade. Ett tag var han kändis. I bloggosfären. Nej, farfar träffade aldrig nån i bloggosfären. Han förstod aldrig riktigt vad bloggosfären egentligen var. Han satt i ett annat land och skrev. Okända människor skrev och berättade att de berördes av det farfar skrev.

Javisst är det märkligt, barn.

Farfar förstår inte riktigt själv.

Weekend at Bernies

Ok, den här historia låter helt overklig. Jag vet. Men jag har dubbelkollat och dubbelkollat. Och dessutom känner jag personen som råkade ut för det. Hon är inte den som brukar ljuga. Ändå har jag svårt att tro det. But here it goes.

A, min AD, träffade hans bror och några av dennes kompisar igår kväll. En av dem, låt oss kalla henne Lisa, hade ett elakt stort utslag i ena mungipan. Rött. Elakt. Ont.

- Vad är det där, frågade A.

- Inget, svarade Lisa.

- Jo, kom igen. Vad har hänt?

- Jag vill inte prata om det.

Efter mycket trugande berättar hon till slut.

Det visar sig att hon gått till en läkare med utslaget. De vet inte riktigt vad det är och tar ett vävnadsprov. Dagen efter ringer de upp Lisa på jobbet. Du måste genast komma till sjukhuset, säger de. Det går inte, jag jobbar, svarar hon. Du måste komma hit nu, fortsätter de.

Väl nere på sjukhuset förs hon in i ett undersökningsrum.

Där väntar två poliser, en manlig och en kvinnlig. De börjar förhöra henne om hennes förehavanden de senaste veckorna.

- Jag behöver väl inte svara på några frågor, svarar Lisa.

- Jo, det måste du, vidhåller fabbro polisen.

- Varför? Vad har det här med mitt utslag att göra?

- Det där utslaget och de där bakterierna kan man endast få om man har sex med någon som är död. Ett lik.

- What?!

I alla fall. Lisa får nu redogöra för vilka ho haft sex med den senaste tiden. De får napp med en gång. Hon utförde oralsex på en kille förra veckan. Vid en bakgrundskoll på honom visar det sig att han jobbar på bårhuset.

Resten kan ni ju pussla ihop själva.

Kass djurpark

A man goes to the zoo. When he gets there, the only animal they have is a dog.

It was a shitzu.

Knark

Aah, doften av asfalt efter ett sommarregn.

Jag kan knarka på den doften.

Nån som känner en bra dealer?

Lovely

Jag bestämmer mig för att gå till jobbet. Jag går över Yarrafloden och tittar på roddarna som glider fram likt skräddare över det spegelblanka vattnet. På vägen möter jag människor som är på väg till sina jobb på banker och försäkringsbolag. Ett fåtal ser stressade ut, men de flesta går i ett makligt tempo. Jag passerar en man med kavajen över axeln och slipsen uppknuten. Han har ett paraply i ena handen.

- What a lovely morning, säger han och skrattar.

Och det är det ju.
Det är försommar i Australien.
Sol, sol, sol och skrattande människor.
Inte helt fel.

Husdjur

Kackerlackorna i Queensland är liiiite större än nyckelpigorna i Sverige.

Yo

Det brinnrer.

Smisk ska han ha

Ok, Virtanen ska ha spö.
Pryglas.
Fram med den niosvansade piskan.
Tjäran.
Fjädrarna.
Bring out the guns.

Jag har gått och sjungit på Werner och Werners "Min julskinka har rymt" hela dagen.

På kontoret.
I Melbourne, Australia, Australia.
Nej, det är inte roligt alls.
Mina kollegor tittar snett.
Nä, nu var det tydligen dags igen.

"Min julschinka har rrrymt..."

Fan.
Stoppa mig någon.
Nu.

My name is Jernas

Jag jobbar ju som Senior Creative. Ja, ja jag vet att det låter småfjantigt. Inte mitt fel. Det är en titel. Så gott som dagligen får jag brev från produktionsbolag, regissörer, olika reklamtävlingar och fan och hans moster. Allt som oftast har de stavat mitt namn fel.

Jonas är tydligen jättesvårt att stava.
Mitt efternamn brukar gå bra.
Men sen kommer vi till min titel.
Den måste man tydligen vara med i Mensa för att fixa.

Idag fick jag ett brev adresserat till:

Jernas XXX
Corpy Writter
XXX XXX
Melbourne

Om jag ringde upp dem?

Nej.

Brunt

Idag går allt i brunt. Jag ber att få återkomma lite senare.

/Fishy

Huskur

Alla har vi de där dagarna. Dagarna då allt känns tungt. Dagarna då allt är brunt.

De dagarna plockar jag fram Afroninjan.

Jag har ännu inte lyckats titta en enda gång utan att skratta.

Kära Örebroare

Elvis har kanske lämnat byggnaden, men kungen är här. Och Silvia. I Australien. Just nu.

Det är stort.

Jag har sjungit för kungen.

Han gäspade.

Nu även rörliga bilder

Jag sitter bak på Basils motorcykel. Vi ska iväg och mata hans hästar. Jag håller i för glatta livet.

Jag provar med en film
.

Som hemma. Typ.

För att alla göteborgare ska känna sig glada och inte lika avundsjuka kan jag meddela att det regnar i Melbourne just nu. Spöregnar.

Att det är 28 grader är ju en annan sak.

Dagens cyklist

Dear Marketing Director

Kärlek på toalett

Tid

Sverige har alltid varit lite efter. Nu är ni - pga av vintertid hos er och sommartid hos mig - dessutom ännu mer efter.

10 timmar närmare bestämt.

Bara så ni vet.

Joligt

Saker som roar mig just nu.

1. Att ni desperat frågar efter röven.
2. Att jag inte lägger upp foto på röven.
3. Att jag ska bli krönikör.

Come here, bitch!

Under filminspelningen förra veckan ropade folk på inspelningsledaren hela tiden.

- Come here, bitch!

Mycket märkligt. Speciellt som inspelningsledaren var kille och hette Mark.

- We're ready, bitch!

Framåt eftermiddagen frågade jag till slut regissören varför de kallade Mark för bitch hela tiden. Han tittade på mig i ett par sekunder, sen brast han ut i gapskratt.

Det visade sig att inspelningsledaren hette Mark Bishop.

De ropade Bish.
Inte bitch.
Nåja.
Jag bjuder på den.

Milk

Hällde mjölk över fröken Venezuela medan australiska cricketlandslaget satt på stranden och tittade på.

Det var vad jag gjorde förra veckan.

Mitt jobb?

Märkligt?

Inte då.

Genitala hälsningfraser

- Ta mig på kuken, säger hon.
- Excuse me, svarar jag.
- Ta mig på kuken, säger hon igen. Och ler.
- Do you what that means?
- Yeah. How do you do. My ex taught me that. He's Swedish.
- Ok. Have you said that to anyone else?
- Nah. Haven't met any Swedes since we broke up.
- Ok.
- It means "How do you do", doesn't it?
- Yeah. Kind of.
- Cool. Ta mig på kuken.

Nice shirt, man.

Jag är på rodeo i Warwick. Det är varmt. Ohyggligt jävla varmt, faktiskt. Jag har på mig en t-shirt. En tvärrandig. Väldigt Andres Lokko. Jag möter tre cowboys. Alla har Wranglers, cowboyhatt, rutig skjorta och boots. De synar mig från topp till tå.

- Nice shirt, man. Where'd you get that, säger en av dem och nickar.

- Texas, svarar jag i ett försök att vara fyndig.

- Fuck off, hippie, säger den andre kobojsaren.

Jag kände mig som Lionel Richie på en ku klux klan-fest.
Och hippie?
Skärpning, Lucky.
Dom kallar oss mods.

Tidigare idag

Enkäten från helvetet

Sitter i en källare i Brisbane och läser igenom alla kommentarer. Blir både glad, förvånad och ledsen. Känner att jag behöver förklara ett par saker.

Enkäten
Jag la ut "enkäten" för att jag ville hålla liv i bloggen medan jag var borta. Bjuda in till fest i min lägenhet medan jag var ute på jobb. Lite som "FF". Och det visade sig ju fungera. Även om nån sur jävel bajsade i sovrummet. Oh, well.

Elitmänniska
Holy mother of god. Har ni överhuvudtaget läst inlägget om elitmänniska? Jag gick till en psykolog under en tid när jag mådde dåligt. Jag behövde hjälp. HAN påstod att jag inte behövde hans hjälp eftersom jag helade mig själv. JAG har aldrig tyckt att det är nåt elitmässigt över mig. Elit? Tillåt mig småle. Snarare korplag.

Pretentiös
Moi? Je mapelle pantalon de ski.

Sadie
Fan också, du sa ju att du redan var gravid med Virtanen. Trodde allt var safe...

Det här är en blogg som handlar om mitt liv. Ni är varmt välkomna att ta del av min vardag. Och ja, jag tar åt mig av kritiken. Men inte nämnvärt. En del gillar tydligen inte mig. Tuff skit.

Men ok, den konstruktiva kritiken har härmed noterats.

Till er som gillar bloggen: tack, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. 130 kommentarer. Jeeeeeez. Är fortfarande sjukt förvånad över att folk kommer hit dagligen. Glad. Men väldigt, väldigt förvånad.

Till er som tycker att jag är en pretentiös, narcissistisk sopa kan jag bara säga en sak:

Dra åt helvete.

Och ta ankorna med er när ni går.

Eller nä, jag tar tillbaka det där.

Ankorna får stanna.

Vad i helvete?

Öh?
Va?
Kom just till Brisbane och mitt hotell där.
Trött, dammig och solbränd efter fem dagar i bushen.
Jag får fundera lite på hur jag ska kommentera era kommentarer.
Enkäten la jag ut för att hålla bloggen levande medan jag var borta.

För att roa er.

Just nu vet jag inte vad jag ska säga om det ni skrivit.