Reklam från förr

Two can play this game, mister.

Det är för jävligt. Helt plötsligt ska man acceptera att närstående:

1. Kräks på en.

2. Kissar en i ansiktet.

3. Bajsar rakt över ens nya jeans.

Jag tror fan jag tänker köra med öga för öga, tand för tand.

Han kommer bli grymt förvånad.

Rimmar på pucken

Man vet att man bytt förstaspråk när man svär på sitt nya språk när man slår sig på tummen. I stort sett alla svenska svärord är försvunna ur min vokabulär, men ett har lyckats hänga sig kvar. Det konstiga är att det är ett försvenskat svärord från engelskan. Fråga mig inte varför, men ibland när jag lackar ur slänger jag ur mig ordet "fucken". Med svenskt uttal alltså. Rimmar på pucken. Det konstiga är att jag inte kan minnas att jag brukade använda mig av fucken hemma i Sverige. Känns lite väl fjunmustasch och Puch Dakota för min del. Det är som att ordet legat och väntat på sin chans.

- Nu när killen är språkmässigt förvirrad, då ska jag få min chans i rampljuset. Det är fuckens tid. Ja, jävlar.

The Australian Dream

Många av mina vänner bor i hus och inte i lägenhet. Detta är väldigt vanligt i Australien. Faktum är att när jag berättar för taxichaufförer och äldre människor att jag bor mitt i stan blir de ofta förvånade. I Australien bor man i hus. Helst enplansvilla. Och detta oavsett hur ung man är. När man flyttar hemifrån har man ju förstås inte råd att köpa eller hyra ett helt hus, vilket får till följd att nästan alla jag känner delar hus med ett antal housemates.

Allt detta beror på "The Australian Dream", drömmen om att äga sitt eget hus "on a quarter acre suburban block" (orka översätta). Det är en charmig dröm, men den har också fått städerna att växa sig oerhört vidsträckta. Sydneys innerstad känns inte särskilt stor, men att åka igenom alla förorter är ett heldagsprojekt.

Och nästan överallt ser det likadant ut, låga enplansvillor med en trädgård på baksidan. Alternativt bor man i ett tvåvåningshus, en sk. "Victorian Terrace".

När jag flyttade hit tyckte jag först att bebyggelsen var mycket märklig, nu känner jag att jag skulle sakna den nåt oerhört om jag flyttade härifrån.

Och ingenting liknar Melbourne.

Mitt hem.

82 bottles of vodka on the wall

Aargh! Jag har inte tid med sånt här. Ni kommer kanske ihåg den där grejen från förra året där man skulle hitta 82 band på en poster. Nu har Absolut gjort en liknande grej. Här ska man hitta 82 absolutflaskor. Och skiten är på tid. Jag borde skriva reklamfilmsmanus, men istället sitter jag här och letar flarror. Skit också.

Ni klickar här för att spela.

Jag har lyckats komma upp i 65 på två minuter.

Jag kan inte sluta, jag är alldeles för envis.

Jävla reklammänniskor.

In your eyes

Jag har en gång tidigare skrivit om "viktiga" romantiska ögonblick på film. Förra gången lackade jag ur för att folk tyckte att scener ur Titanic platsade på listan. Jag blir fortfarande lite upprörd bara jag tänker på det.

Igår såg jag om en av mina favoritfilmer från 80-talet, "Say Anything". (Av någon outgrundlig anledning verkar Popjunkien ha gjort samma sak. Very strange.) I alla fall. När det var dags för scenen med bandaren hade jag gåshud över hela kroppen. Och det händer varje gång jag ser den.

Kanske för att jag blir som Lloyd Dobbler själv när jag är kär.

I alla fall i det tysta.

Lloyd Dobbler: One question: do you need... someone, or do you need me?... Forget it, I don't really care.

...

Lloyd Dobbler: She's gone. She gave me a pen. I gave her my heart, she gave me a pen.

Födelsedagar

Jag hade en diskussion med Mikey, Felicity och Simon häromdagen. Jag hävdade att vissa åldrar var viktigare än andra. I princip tycker jag att alla åldrar upp till 21 har stark symbolik. Allting under 10 känns som livsviktiga år. Vem minns inte hur det var att fylla år då? Man fyllde 8, 8½ osv. 11 och 12 känns mindre viktiga, men dock inte lika oviktiga som en del av de meninglösa födelsedagar som kommer senare.

13 är ju förstås viktigt, tonåring and all that. 14 är ju fjortis med allt vad det innebär och samma kan väl sägas med resten av tonåren; alla är laddade på sitt sätt. Och tjugo förstås. Men sen?

21 är viktigt i många anglosaxiska länder, men mindre viktigt i Sverige. Men sen kommer alltså, enligt min teori - de meninglösa födelsdagarna på ett pärlband. 22, 23 och 24. Vilka meninglösa jävla åldrar. Visst hände det en massa i mitt liv, men i princip känns de helt oladdade. 25 är stort förstås, men sen har vi tre kassingar igen. 26, 27 och 28, liksom. Födelsedagarnas motsvarigheter till Folkpartiet. 26. Ehh. 27? Jaha? 28? Njä.

29 kändes på nåt sätt lite viktigt. Sista året innan man fyllde 30. Kniven på strupen. 30 var förstås stort, men sen barkar det ju käpprätt åt helvete. Vem bryr som om nån av födelsedagarna efter det?

Jag hävdade detta och ingen av de andra höll med mig. Felicity tyckte 23 var stort, Simon vurmade för 27. Nån annan gillade 32 av alla mesfödelsedagar.

Vad är det för fel på folk?

Malajube

Jag har ju tipsat om Malajube tidigare, och jag tänker fortsätta. Med en dåres envishet tänker ihärda och skrika ut budskapet om deras storhet. Jag ska klättra alla berg i världen och vrål...

Äh, fan, jag lägger upp en video istället.

Köttbullar med gräddsås och pommes

Handlar man köttbullar på IKEA här i Melbourne serveras de med pommes frites.

Helgerån.

Kommentaren som fick mig att börja gråta

Vet du vad, Jonas?
Jag blev gravid med en man som var som du: en sökare, väldigt begåvad, djup, och någon med ett känslomässigt komplicerat förhållande till sin egen far.

Helt otippat blev han, från dag 1, världens bästa pappa. Ett barn till och 17 år senare är han, än idag, världens bästa far- en man som såg till att hans barn skulle få den pappan som han själv hade önskat att han hade.

Åh jag kan redan se- vilken underbar pappa du kommer att bli!

Grattis!

Nostalgisöndag

Här snackar vi nostalgi. Jag slår på tvn och märker att de visar Fun In Acapulco med Elvis Presley. Säkert ingen höjdarrulle, men jag minns att jag såg den på tv nån gång när jag var liten. Det enda jag kommer ihåg var dykscenerna från klipporna, men än så länge springer de bara runt och lökar på nån resort. Elvis sjunger lite snyggt då och då. Me want dykscenerna. Pronto, per favore.

Jag tänker laga klassisk söndagsstek idag. Jag har aldrig lagat en sån, men hur svårt kan det vara? Ugn, kött, sky, liksom. Det ska nog gå bra. I'm thinking söndagsstek, brysselkål, potatis, gräddsås och gelé. The whole shebang.

Noah får nöja sig med tutte, men han verkar rätt ok med det.

Det är nostalgisöndag på Elizabeth Street.

Och nu sjunger Elvis igen.

Han har mycket gegga i håret.

Mycket.

I solen är det soligt

Solen värmer upp den här höstdagen i Melbourne. Folk sitter som vanligt på uteserveringarna och ser europeiska ut. Som Melbourneborna alltid gör. Sydneysiders kallar Melbournians snobbiga och stela, medan Melbourneborna fnyser åt surfarna i norr. Det är ett ständigt krig. Alla, och då menar jag alla, frågar dig alltid vilken stad du föredrar, Sydney eller Melbourne. Jag svarar alltid att städerna är omöjliga att jämföra. För det är de. I like both, but for different reasons, säger jag för att krångla mig ur frågan.

Jag ser mörka moln på horisonten och tänker med ens att det inte spelar nån roll. Hota på ni. Er bistra uppsyn rör mig inte i ryggen. Hos mig är det sol och det kan ni fan inte göra nåt åt.

Definitivt på min lista

Kanske det smalaste inlägget någonsin

Jag har laddat ner Mellel. Kan någon som använder det övertyga mig om dess storhet.

För att jag vill

Jag försöker komma på argument för att köpa en 46-tums LCD-TV. True HD. Förstås. Den jag försöker övertala är mig själv. Det går ömsom bra, ömsom pruttdåligt. Mest pruttdåligt. 4000 dollar för en tv är rätt så jättesaftigt. Ingen vettig människa behöver en så stor platt tv. Egentligen. Jag sitter och försöker skriva argument på en lapp. Det har inte blivit så många än. I alla fall inte så många som håller för en närmre granskning. "För att jag vill" är det som känns bäst hittills och då är det illa.

Tuggummi

Bas-slingan till den här låten är livsfarlig. Den fastnar direkt. Jag har haft den på hjärnan i över en månad. Ni lyssnar på egen risk.

The Virgins - Rich Girls (mp3)

There's something about him

Varför berättade jag inte? Anledningarna är flera, de flesta långt privatare än den här bloggen. Så jag låter det stanna där. Jag är fortfarande kluven till att skriva om Jacqui och Noah, men lite kommer det säkert att bli.

Det finns förstås en uppsjö av händelser ni inte fått ta del av, allt från det att jag fick reda på att Jacqui var gravid till ultraljud och förlossning. De var alla omskakande upplevelser på sitt sätt och jag har insett att jag förmodligen vill berätta om dem. På mitt sätt. Det är aldrig som i böckerna. Jag tänker berätta om hur det var för mig.

Och bilder på Noah?

Ja, det här kommer inte att bli nån snutti-snuttblogg. Visst förändrar Noah mitt liv, men jag är fortfarande samma människa. På sätt och vis. Jag fick ett mail från Kalle igår och jag tyckte han skrev så bra, så bra:

Det är för jävla skönt att se att folk som är folk få barn, det ger mig hopp. Att jag inte behöver bli medel-svenne för att kunna ta så stort ansvar, att jag kan råka ha på mig skor med hål i när det regnar, att dricka en öl för mycket, försova mig till jobbet, gå på baluns till silly o´clock och äta sånt jag inte borde och sen gå till jobbet dan efter och tjäna för mycket pengar, tycka havet är det viktigaste av allt, glömma ringa min faster när hon fyller år, kolla youtube när jag ska komma på idéer och mest av allt vara en spretig 8-åring instängd i en 25-årings kropp.

Det där kommer bli en bra grabb

// Kalle

Alla föräldrar tycker att det är nåt speciellt med deras knodd, så jag styrker mitt case med intyg från andra.

Mahoney here...on Tambos email. There's something about Noah. I don't know how to put it. When I held him at the bridge he had some serious energy around him, I remember telling Tambo afterwards that there was just something extra special about your little man. Those eyes. Man. They've been around for hundreds of years.

Noah

Han ligger och sover på mitt bröst; ett litet rosa knytte med mina ögon och min mun. Jag kan känna hans lilla hjärta slå snabbt medan hans nävar knyts i en orolig dröm.

Du-dum-du-dum-du-dum-du-dum.

Du behöver inte oroa dig, pappa är här, tänker jag och stryker hans rygg försiktigt. Sov nu. Vila. När du vaknar är jag här. Pappa är här, och även om han inte vet nånting om vad som komma skall så är han här. Kommer alltid vara här.

Hos dig.

Han är livrädd och undrar vad han gett sig in på, men du kan alltid vara säker på att han kommer ta hand om dig, älska dig som inget annat. Han ska skydda dig från monstren och bära dig genom regnet, visa dig världen och viska dig till sömns. Sov nu, vila en stund, när du vaknar är han här. Han kommer alltid vara här, mitt barn.

Sov lilla Noah, pappa är här.

Wankers

Skrivkramp

Jag satt hemma häromkvällen och försökte komma på ett ämne för en krönika, men det var helt lönlöst. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, ämnena som annars dansar framför mina ögon lös den här gången med sin frånvaro.

Vad göra?

Man kanske skulle ta och dricka lite vin, tänkte jag. Det om något ska väl kunna lösa upp knutarna i min tomma hjärna. Sagt och gjort. Korkar av en flaska vitt och häller upp ett glas (nästan allt vin i Australien har skruvkork numera, flaskor med kork riskerar att skadas, plus att kork börjar bli en bristvara). Så många fler ämnen kom jag inte på efter ett glas. Lika bra att hälla upp ett till. Efter tre glas började en idé sakta formas i mitt huvud. Där och då var den kalas. Jag skrev i en timme eller så och skickade iväg krönikan på stört.

Morgonen efter hade jag en gnagande känsla att det jag skrivit inte varit så jävla bra. Jag läste igenom texten igen och mycket riktigt: den var riktigt dålig; fullt med svordomar och tvära kast hit och dit. Jag skickade genast ett mail till fröken Sundh och bad att få skriva en ny krönika. Hon hörde av sig senare och meddelade att det gick bra. Även hon hade noterat den låga nivån på det jag skrivit. Hon hade dock haft den goda smaken att inte påpeka nåt.

Jag vet inte varför det är så svårt att skriva krönikor när man inte fått ett ämne att hålla sig till. Blogga går ju uppenbarligen ganska bra. Dricka vin var heller ingen höjdare för vare sig språk eller form. I alla fall inte en hel flaska. Not doing that again.

Krönikorna jag skriver är 4500 tecken eller ungefär ett par A4-sidor. Varje gång kämpar jag med att få ihop det. Har jag väl kommit på ett ämne har jag inga problem, men grejen är att jag aldrig kommer på nåt bara så där. Det är sitta framför skärmen som gäller. Sen värker jag ut det jag vill ha sagt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag ska få ihop en roman. Men skam den som ger sig.

Delfinerna

Aftonbladet tar idag upp delfinslakten.

Två snabba recensioner

Återkomstavsnittet av Heroes, ".07%", var alldeles briljant.

Senaste Entourage var helt kacka-poo-poo. Inte bra.

Om Lotta var din hemmafru

Idag tänkte jag att en av Sveriges bästa copywriters skulle får stå för kreativiteten. I alla fall i köket.

Lotta Lundgren jobbar på Åkestam Holst och jag stötte på henne första gången då jag och hon gick en betald AMS-kurs på IHM ihop. Det var ett extremt märkligt halvår. Jag har för mig att det slutade med att jag hoppade av för att bli reseledare av alla saker. Det jag minns av Lotta - förutom hennes garv - var att hon var ihop med nån i bandet King Diamond. Killen var lång, typ två och en halv meter. Har jag för mig.

Lotta började jobba på Forsman & Bodenfors, en byrå jag senare jobbade ett tag på. Dessutom jobbade hon på Garbergs när jag praktiserade där 1998.

Förutom att hon duktig som få, har ett skratt som värmer upp ett helt rum, visar hon sig också vara en jävel i köket. Under sin mammaledighet har hon startat matbloggen "Om jag var din hemmafru."

Jag fastnade för en god vardagspasta, Spaghetti Pomodori Fagoli, och det hela blev mycket gott.

ANZAC Day

Jag är ledig idag. Hela Australien har ledigt. Fast indiern som jobbar på 7/11 verkar jobba.
Och spårvagnsföraren som just körde förbi.
Och poliserna.
Och taxichaffisarna.
Och hororna på Grey Street.
Och bartendern på The Espy.

Men ni fattar principen.

Vi har ledigt.

Friends on hold

Jag känner inte Navid Modiri, men ändå gör jag det. Det är märkligt det där.

Det här.

Bloggandet.

Jag har kommit i kontakt med så mycket folk, jag förstår inte egentligen hur det gick till. Jag läste Navid och förstod med en gång att vi delade nåt. Det är merklisch när man stöter på folk som man vet att man gillar, trots att man aldrig setts. Jag smygläste hans blogg i månader och märkte förundrat att vi delade samma smak när det gällde mycket.

Han hade förstås aldrig läst mig, men vad fan, I can take it, I'm a well-hung boy with a big ego, I'll survive.

Och samma sak gäller andra.

Vad är det för sjuk kontakt vi har, eller har haft?

Jag har träffat ett par människor i mitt liv som jag direkt förstått var själsfränder. Med en gång förstod vi båda att vi var samma skrot och korn, Bloggandet har givit mig något annat. Jag har varit i kontakt med människor jag vet att jag skulle älska om vi väl skulle ses.

Tills det sker skriver vi vidare.

Midhösterkvällens leende

Nu log jag för första gången på hela dagen (det bidde inget snittande av projektledare). Kate Ceberano fick 39 av 40 i Dancing With The Stars och jag blev med ens lite glad. Jag blir ofta tårögd när det går bra för folk. Förra året grinade jag när en meteorolog (se nedan) fick 39 i samma show. Sug på den, psykologjävlar.

Domarens kommentar till paret efter var inte heller dum.

"You sometimes look like you have a slow-dissolving turd in your mouth when you dance"

Only in Oz, my friends.

Ett liv på zoo är inget liv

Ett blodigt löv

Idiotin fortsätter och jag känner att jag måste resa mig upp och gå. Några av de andra kreatörerna tittar på mig, men ingen stoppar den svenske copywritern med svart blick. Jag går en stund utan mål. Stannar inte för något. Måste bara gå. Måste bort. Till slut finns det dock ingenstans att gå och jag vandrar tillbaka till kontoret. Får jag bara gå av mig ilskan ibland klarar jag av det jag gör, men om någon tagit tag i mig på väg ut från kontoret och frågat varför jag är arg hade jag förmodligen avreagerat mig direkt. Jag kan känna känslorna bubbla upp och jag måste bara upp och ut för att inte slita huvudet av första bästa människa i slips och loafers.

Så nu sitter jag här och skriver. Jag skriver för människor i ett land långt bort; människor som inte finns på riktigt. Ni är datormänniskor, bokstäver som dansar på min skärm, jag kan inte titta er i ögonen för att förstå hur ni tänker. Jag kan ingenting mer än att låtsas att ni finns. Men jag fortsätter ändå. Bokstäverna får duga, även om de bara dövar min hunger.

Nu kommer det en projektledare gåendes mot mitt bord. Jag tror jag tar fram skalpellen. Det kommer att gå fort, han kommer inte känna nåt alls.

Hans de-brief på de-briefen han misslyckades att de-briefa förra veckan kommer att singla till golvet som ett blodigt löv fullklottrat med bajs.

Först då tänker jag le.

Fiolmannen på Montmartre

#45.2 - Andrew Bird - Spare-Oh
Uploaded by lablogotheque

Is "fuck off" positive enough for you?

Idag har jag varvat snytande av näsa med svärande åt ett antal olika saker. Jag har varit sur och irriterad i två dagar och är inte rolig att ha att göra med alls. Fan vet varför, rättretlig är jag i alla fall.

Jag får försöka hitta nåt som roar mig.

Annars finns det risk att jag knivmördar första bästa projektledare som kommer och ber mig ändra meningar det inte är nåt fel på. Sånt här är vardagsmat:

Brödtext:

"Top Gear Magazine calls it the hottest hatch around, and who can blame them?"

Feedback:

"The client feels the word blame has a negative connotation, is it possible the change it to something more positive?"

Lounge

Borta

Tog Pluras ord också slut?

Ordlösa måndagar

Första riktigt kalla dagen i Melbourne idag. Ni svenskar fnyser förstås, men jag bor i Australien och tänker sluta ursäkta mig. Sådeså. Det är 15 grader ute och folk går och huttrar. Jag vaknade i natt för att det var svinkallt och rått i sovrummet. Fick bylsa på med ett extra täcke och en filt och ändå kände man kylan krypa sig på.

Mikeys fest i lördags blev nåt i hästväg, vi började på Lily Black i Chinatown och hamnade sedan på en stor fest i en "warehouse conversion" hos en kompis i Fitzroy. Vår vän Szebastian var DJ och sin vana trogen såg han ut som en tomte. Iklädd bruna långkalsonger, hängslen, lösbröst och en vit hovmästarjacka med guldrevärer spelade han Blondie så att rutorna skallrade.

När jag smet vid 05.45 var festen fortfarande i full gång.

Jag märker att jag har svårt att formulera mig när jag haft en helg fylld med fest. Tyst och purken sitter jag och försöker få orden att flyta, men utan att lyckas alls.

På måndagar har jag afasi.

Tydligen.

happy birthday

Semi-high on life

Ännu en vecka till ända. Det är märkligt hur dagarna går; lyfter man inte blicken passerar tio år utan att man märker nåt annat än att kråksparkarna runt ögonen sprider sig sakta men säkert.

Jag är livrädd för att fastna, trampar ständigt för att undvika kvicksanden. Så här står man och gör höga knälyft som en annan idiot medan resten av världen koncentrerar sig på att leva. Jag dövar oron med intryck, men blir aldrig helt nöjd.

Jag knarkar på livet, men tycker ständigt att kickarna är för svaga.

Quite possibly my favorite band

In all my glory

Goesta har lekt med Apples Photobooth i sitt senaste inlägg. För er som inte har en nyare Mac så kan jag berätta att Photobooth är ett litet gulligt program som tar en bild med den inbyggda webkameran. Vad som är kul är att man kan lägga på effekter i realtid, dvs man ser sitt ansikte förvridas beroende på effekt och hur man rör ansiktet. När man är nöjd med grimasen/effekten säger man åt programmet att fånga bilden.

Jag tittade på Goestas bild och kände att han inte utnyttjat programmet till fullo. Lite fulare än så där ska man väl kunna bli, tänkte jag.

Och det gick alldeles utmärkt.

(Jag har använt effekten "mirror")

Waiter's

Vi äter lunch på The Waiter's Club, en av de där små restaurangerna du aldrig skulle hitta till om du inte kände nån i Melbourne. På en oansenlig bakgata tar man en ranglig trappa upp till första våningen och med ens är man på en av Melbournes bäst bevarade hemligheter. Lysrör i taket, extremt billig pasta och alltid packat till bristningsgränsen. Det ser inte mycket ut för världen, vilket mest beror på att The Waiter's Club inte är så flådigt; allt här handlar om billig mat, enorma portioner och trevlig stämning.

Så nu är jag mätt, glad och lycklig efter en enorm portion spaghetti marinara och ett par glas duralexglas med billigt rödvin. Ikväll blir det förmodligen en sväng ner till St Kilda och nån sorts branschmingel där. En fotoagentur bjuder på drinkar och tilltugg och varför inte?

Här ska minglas.

xox

Low - Breaker (mp3)

Vi som aldrig sa hooray

Det visar sig att Mikey fyller år idag. Bec, vår receptionist, var vänlig nog att meddela oss. Mikey muttrade lite och skrapade med foten. Han hade nog helst sluppit uppmärksamheten. Han håller hov på nån bar på lördag kväll och då kommer det nog att firas så det sprutar ur öronen, men på jobbet slipper man ju helst de käcka handslagen och fyndiga kommentarerna.

I share his pain.

Dock inte mer än att jag tänker börja sjunga "Happy Birthday To You" alldeles strax.

Kanske ställer jag mig till och med upp.

Hipp, hipp, brother.

Ombytta roller

Det är en jobbvecka. Alla veckor är väl i och för sig jobbveckor, men denna är späckad med allt från hittipåande till inspelningar. Vi satt på St Jeromes ett par timmar igår kväll för att försöka knäcka en brief vi slitit med ett tag. Jag tror det gick ganska bra, men man vet aldrig.

En av killarna som var med är en typisk aussie, han gillar Billabong och rugbytröjor med uppvikt krage. Fascinerat tittade han på människorna på St Jeromes, jag tror inte han sett killar med scarf förut. Han hade definitivt aldrig varit på St Jeromes. En kille i smala jeans, t-shirt och hängslen gick förbi honom och han tittade storögt.

"Are these dudes in a theatre group or something?", sa han och stirrade på en kille som satt med korsade ben. För en gångs skull kände han sig utanför i sina strandkläder och svällande muskler.

Jag kunde inte annat än le.

Just nu på St. Jerome's Bar, Caledonian Ln, Melbourne.

Entourage S03E14

Ari: Lloyd, go grab your best dress, today your love of cock is a huge asset to this company.

Michael Hutchence och jag

Jag gick ut ensam på lunchen idag. Tanken var att hämta nåt snabbt eftersom jag har en del som måste göras. Väl ute på Bourke Street försöker jag ta mig fram bäst det går. Runt lunchtid vimlar området jag jobbar i av bank- och kontorsmänniskor och det är inte alltid lätt att kryssa sig fram bland alla människor i kritstrecksrandigt. Just idag är det ett antal flickor som ler lite extra mycket åt mig när jag passerar dem. Smickrad ler jag förstås tillbaka. How you doin'? Jag går fem meter till. En ny flicka ler åt mig. Och en till. Jag ler tillbaka. Känner mig snygg. Sträcker lite extra på mig och går vidare med spänst i steget.

Ett par killar i kostym ler åt mig.

Vänta nu lite här.

Först nu börjar jag ana oråd. Jag går snabbt och tittar på min spegelbild i ett skyltfönster. Snyggt. Hela munnen, läpparna, och elegant nog delar av min kind, är färgade knallblå av den bläckpenna jag allt som oftast går och suger på när jag funderar på nåt. Jag ser ut som en treåring som ätit blåbär. Att ingen på kontoret märkt nåt är förstås konstigt, men nu funderar jag mindre på det och mer på hur jag ska ta mig tillbaka till kontoret med äran i behåll. Jag inser snabbt att äran kastat in handduken för länge sen. Högröd i ansiktet (med starka inslag av blått) knallar jag tillbaka till jobbet. Hur jag lyckas ta mig tillbaka utan att titta upp en enda gång är ett mysterium. Jag smiter in på toaletten och tittar mig i spegeln. Jag ser ut som sjukt dåligt sminkad "The Crow" eller eventuellt Jack Nicholsons "Jokern" en halv minut in i sminkningen.

Skiten visar sig nästan omöjlig att få bort. Efter en halvtimmes skrubbande har jag lyckats jag få bort det mesta, men inte allt.

Läpparna är tre timmar senare fortfarande blålila.

Jag ser ut som mors lilla Olle med svår blodbrist.

Länkarna

Jag vet inte riktigt vad jag gjort med blogger, men nu kan man i alla fall direktlänka till mina inlägg igen.

Om man vill, alltså.

Man behöver inte.

Vårglädje

Jag fick ett MMS från en vän i Stockholm igår. Meddelandet innehöll bilder på blommande träd och allt osade av vårlycka. Mitt inte helt mogna svar löd "BAJS!".

Så här i efterhand skulle jag förstås svarat gladare, ni har det inte lätt där uppe i Norden, men nu blev det som det blev.

Lite vårmusik hade förmodligen varit bättre.

Muscles - Chocolate, Raspberry, Lemon & Lime (mp3)

What if?

Jag antogs till arkitektlinjen på Chalmers nån gång på 90-talet. Jag tackade dock nej och började på Handels istället. Jag vantrivdes och hade det inte varit för allt jag gjorde vid sidan om pluggandet hade jag aldrig överlevt mer än ett par månader. När jag till slut hoppade av fick jag helt oväntat jobb som copywriter ganska omgående.

Och sen hamnade jag här.

På andra sidan jorden.

Ofta funderar jag dock på vad som hänt om jag tackat ja till att börja på arkitektprogrammet istället.

Var hade jag varit?

Vem hade jag varit?

Och med vem hade jag varit?

Svårt att ta reda på, antar jag.

Hi, my Swedish.

Sakta, men väldigt säkert, märker jag att jag använder engelska mer än svenska. Att åtminstone delvis börja tänka på engelska tog inte så lång tid för mig. Redan efter tre-fyra månader i Australien kom jag på mig själv med att dagdrömma på engelska. Ett av syftena med den här bloggen var ju just att hålla min svenska levande och idag undrar jag hur det gått om jag inte börjat blogga för snart två år sen.

Just nu när jag sitter och skriver det här har jag kopplat på den svenska lampan i hjärnan, men trots bloggen märker jag att det går trögare och trögare. Alla vardagstankar, livsfunderingar, allt i mitt liv utom den här bloggen, sker på engelska. Det känns mycket märkligt, men samtidigt ganska naturligt. Jag märker oftare och oftare att jag inte kommer ihåg en del svenska uttryck och samtidigt märker jag mer och mer sällan när jag direktöversätter engelska uttryck till svenska.

De flesta av mina vänner känner till den här bloggen och fascineras över det konstiga i den. Jonas var tvungen att gå tidigare från jobbet för att han skulle vara med i "Swedish National Radio" skriver de i ett mail på jobbet. Mellan raderna kan jag läsa hur konstigt de tycker att det är. Om jag tycker det är jättekonstigt, vad ska då inte de tycka?

"You have to start writing in English, I want to see what the fuck all the fuzz is about", sa en nära vän till mig för ett tag sen.

Men jag vet inte.

Visst hade det varit kul att skriva på engelska för folk jag känner här, men nånstans är bloggandet min ventil. Några jag känner roar sig med att översätta min blogg via olika översättningsprogram, men de flesta har ingen aning om vad jag skriver om. Mikey, Szebastian och andra vet att de nämns då och då, men andra har ingen aning. Skulle personen vars flickvän stöter på mig varje gång vi ses läsa den här bloggen skulle han direkt fatta vem jag pratade om.

Äh, jag vet inte, jag bara skriver av mig lite här och nu.

Kanske blir det lite skrivande på engelska snart, vi får se. Nån annanstans i så fall. Man kan ju alltid testa lite och se hur det går.

Nu måste jag koppla på den engelska delen av mitt språkcentrum igen. Ett manus måste skrivas.

Swenglish, be gone.

There.

Kanske inte helt sant

En del minns kanske gången jag skrev om det här. Kille hade haft sex med lik, yada, yada, yada. A, killen som berättade det för mig, bedyrade att det var sant. Idag hörde jag en annan vän berätta exakt samma sak. En vän till hans syster hade råkat ut för det.

Det är intressant hur såna här Klintbergare eller "urban myths" funkar. Personerna som berättade för mig var båda helt bergsäkra på att det hänt. Johooo-o-då, det hände min syrras kompis, jag känner henne.

Well, inte så väl, tydligen.

Avrapportering

Den riktiga hösten är här. April i Melbourne är en ganska behaglig månad. Temperaturen på dagarna ligger mellan 20 och 25 grader och kvällarna blir sällan för kalla. Så fort nätterna blir kallare än 15 grader märker man dock av det med en gång. Byggstandarden här nere är ett stort skämt. Isolering existerar överhuvudtaget inte och fönstren är nästan alltid otätade enkelglas vilket betyder att det både drar och låter. Har man ett sovrum som vetter mot gatan hör man minsta lilla viskning utanför.

Men nu är det ju för svenskar jag skriver så jag ska inte klaga allt för mycket. Vintern är kort och personligen tycker jag det är skönt att få klä på sig lite mer ett par månader om året. Synd bara att man ska behöva göra det inomhus.

Jag har inte svarat på ett enda mail de senaste veckorna. Sorry. Bredbandet ska funka i lägenheten nu så jag lovar att ta tag i mailandet i kväll.

Nu ska jag försöka få elbolaget att fatta att jag flyttat.

Och gasfolket.

Och banken.

Och...

En välspelad bluff

Jag sitter vid mitt skrivbord på reklambyrån i Melbourne. I ett halvorganiserat kaos gör jag det jag gör varje dag. Mitt jobb. När jag tittar ut genom fönstret ser jag skyskrapor omkring mig. På gatan nedanför går människor på väg till gud vet vad. Jobb förmodligen. Eller så låtsas de bara. De tar på sig kostymer och plisserade kjolar och går runt i stan för att det ska se ut som att de är vuxna. En massa vilsna barn går omkring och låtsas att de är vuxna. För att det är det våra föräldrar uppfostrat oss till att göra. Gå till jobbet. Nio till fem. Jobba, jobba, äta lunch. Ganska så jätteförmodligen betala med rikskuponger. Skratta lite med kollegorna. Skratta lite åt kollegorna. Gå tillbaka igen och fortsätta låtsas vara vuxen.

Jag minns hur det var när jag var yngre. Jag var både livrädd och förväntansfull inför vuxenlivet. Vuxen innebar ju att man fick göra vad man ville. Plötsligt skulle man ha frihet att stanna uppe så länge man ville. Ingen jävel som skulle säga till en att man bara fick äta chips och dricka läsk på fredag och lördag kväll. Ingen som sa till en att man var tvungen att lägga sig direkt efter det och det teveprogrammet. Ingen som sa till en nånting. Att vara vuxen handlar ju om att vara den som säger till.

Tänkte jag.

Men nu sitter jag alltså här bakom ett stort skrivbord i Melbourne, Australien. Då och då kommer det människor och frågar mig om min åsikt i olika ämnen. Den och den kunden kommer att lägga miljoner dollar på det här och det här. Och vi vill att du, Jonas, ger oss en rekommendation. Jag vet att de som frågar ser en vuxen man, i och för sig ganska valpig, men jag vet att de tror att ser en vuxen man framför sig. Jag har erfarenhet och vet konstigt nog vad jag pratar om när det kommer till det jag gör. Så jag vet vad det är de tror att de ser.

De ser en vuxen man.

Problemet är bara att det är en välspelad bluff. Det spelar ingen roll att jag har en ny fin skjorta på mig just idag. Inte heller min tredagars skäggstubb gör nån skillnad egentligen. Eller mina dyra jeans. Allt är lånade vuxenattribut. Saker jag gömmer mig bakom för att dölja att det sitter en liten pojke bakom det där skrivbordet. Det ser kanske ut som att han har fötterna på jorden, men egentligen sitter han där och dinglar med fötterna medan han tänker på annat. Bakom ett skrivbord i Melbourne sitter en pojke och spelar med. För pojken bakom vuxenfasaden kan man ju inte visa upp för nån. Killen som ibland funderar på hur många refreshers han skulle få om han gick in och lade upp hela månadslönen på disken i kiosken på hörnet. Pojken som skrattar åt kiss och bajs-humor och petar näsan i smyg. Han som ibland funderar på att hoppa i vattenpölarna istället för att gå runt dem. Men aldrig gör det.

Istället spelar jag med i det spel jag blivit tillsagd att spela av generationer vuxna före mig. Jag leker vuxenleken. Betalar räkningar, köper ”ett gott rödvin” till middagen med vännerna. Jag går på restauranger och äter saker jag garanterat hade spottat ut, alternativt stoppar upp i näsan, för inte allt för länge sen. Och efter middagen betalar jag med kort, ett guldkort med mitt namn på. Bara det är sjukare än nåt annat. Guldkort? Jag? Mohahahaha! På gatan utanför vinkar den sexåriga pojke jag egentligen är till sig en taxi och till min stora förvåning stannar den. Killen som kör taxin ser tydligen inte igenom bluffen den här gången heller. Jag tar i hand och kindpussar mina vänner utan att ens reflektera över det konstiga i det. Allt lillkillen funderar på är att slicka tjejerna på kinden bara för att se hur de skulle reagera. Vuxenvarianten ser dock till att det inte händer. Den här gången heller.

På väg till jobbet går jag förbi skyltfönster efter skyltfönster. När jag sneglar lite ser jag den där vuxne mannen som de andra ser. Jag blir lika förvånad varje gång. Titta, där går en vuxenvariant av mig själv. Fy fan vad sjukt. Det enda som avslöjar mig är ögonen. De tittar på mig nyfiket. Sexåringen kollar in den jag blivit. Åhå, är det här fasaden du gömmer dig bakom nu? Skäggstubb minsann. Vad ska du göra bakom skrivbordet idag? Du får inte stapla saker ovanpå varandra eller leka med häftapparaten. Se vuxen ut för guds skull. Och vad du än gör, inga hoppsasteg på väg till kopieringsapparaten. Det kommer att avslöja dig med en gång.

Jag går vidare upp för gatan och in i byggnaden där jag jobbar. Jag trycker på en knapp i hissen, trots att jag egentligen skulle vilja trycka på alla 27. Bara för att. Och jag går in på kontoret och sätter mig bakom mitt skrivbord igen. Som jag gör varje dag.

Det sitter en sexårig pojke bakom ett skrivbord i Melbourne.

Men berätta det inte för nån.

Då kommer han och drar er i håret.

Båtlåt

Ohoy, seglarvänner. Jag tycker att vi börjar måndagen med en video. Nya låten från Shout Out Louds är riktigt bra.

Mikey är lite trött

Dagens "oh, I didn't know that"

Flea, basisten i Red Hot Chili Peppers, är född här i Melbourne.

Back to the 80s

Jag fick en kokbok i julklapp. Min mamma hade skickat Leif Mannerströms "Husmanskost" och jag tror inte att jag blivit gladare för en present på flera år. Bara att läsa den gör mig nostalgisk. Ibland plockar jag fram den och lagar något. Mina vänner har fått smaka på allt från kalops till inlagd sill och gravlax med stuvad potatis. Ikväll blev det inte klassisk husmanskost, med det kändes ändå klassiskt på nåt sätt. Lite åttio, liksom. Jag gjorde hel persiljekyckling i ugn med potatismos och grönsallad med blue cheese-dressing. Hela rätten kändes väldigt Runar på nåt sätt, men det var gott och precis vad jag var ute efter. Just nu funderar jag på om jag ska avsluta kvällen med en Gino eller nån annan klyschig efterrätt från förr.

Inlagda päronhalvor med smält After Eight, kanske?

Njäe.

Jockey

Vi har lite vänner över. En av flickorna har ny pojkvän. Han är jockey. Tydligen känd. I dunno.

Han är pytte, har små händer och pratar tyst.

Han är som en liten nalle.

Jag vill krama honom.

Dolphins

Kanske har ni redan sett det här. Kanske har ni fått mailet skickat till er. Jag är oftast väldigt skeptisk till kedjebrev, men det här gjorde mig extremt illa berörd. Jag vet att det finns annat i världen att bli upprörd över, men nu handlar det om det här.

Det är en fruktansvärd liten film, men stäng inte av utan ta er tid och titta på hela.

Skicka gärna vidare till andra.

Vill ni skriva under en protestlista kan ni göra det här.

Håll om mig hårt

Jag sov dåligt i natt. Onda andar drog och slet i mig, tvingade på mig minnen från förr. Till slut gav jag upp nattsömnen, kokade mig en kopp te, tog en filt från soffan och gick upp och satte mig på takterassen. Det var nästan gryning, jag kunde höra storstadens konstanta sus sakta men säkert bytas ut mot ljud jag kände igen. Dagens första spårvagn. En ambulans i fjärran. Fåglar. En full tysk.

Jag satte min iPod på random och lutade mig tillbaka för att försöka sluta ögonen för en stund. Som så många gånger förr spelade slumpen upp musik som passade stunden perfekt. Josh Ritter la en lugnande arm runt mina axlar, höll om mig och lät mig vila från mina tankar.

Under wide blue skies
There's a place to lie
For me and Evelyn to hide tonight
I'll try my best to make a go
But I'm not sure what I don't know
Oh chariots, if you're out there
Please swing low

Josh Ritter - Here At The Right Time (mp3)

Var god röj

Att flytta fyra meter uppåt var inte speciellt svårt. Att få telefonbolaget att fatta grejen visade sig vara betydligt svårare. Idag skulle telesnubben komma över på lunchen för att göra nåt komplicerat. Jag gissar stoppa in en apparatjävel i väggen för att konstatera att ja - minsann - jag har teleledningar dragna till min lägenhet. Pris för besöket: åtta miljarder och femtio. Frågor på detta?

Så fort telefonen är igång måste jag ringa bredbandsfolket. Samma bolag. Man skulle ju kunna tro att det gör saken lättare, men inte då. Allt är väldigt komplicerat och tar väldigt lång tid. Mycket hummande och tittandes i listor och på skärmar.

Om ni tycker kundtjänsterna i Sverige är jobbiga skulle ni ringa de i Australien.

Eller gör inte det.

Det räcker med att jag är frustrerad.

Gå ut i solen istället. Säg till en vän att ni tycker om dem. Köp en blomma. Gör någon glad.

Jag sitter här och hatar så länge.

I brist på annat

Tio första

Första bästa kompis: Michal (ja, det stavas så)
Första bil: Jag fick överta mina föräldrars himmelsblå Ford Sierra. Den självdog.
Första kärlek: Oj, minns inte. Jenny Olsson ligger nog bra till. Vi var väl 5-6 år gamla
Första husdjur: Hade djur hela min uppväxt, kommer inte ihåg ett enda namn. Nån kanin. Stampe?
Första semester: Vi reste mycket som jag minns det. Hemma var det Gotland, utomlands var det säkert Danmark, Tyskland eller nåt. Medelhavet kom senare. Första och enda chartern gick till Korfu 1982.
Första jobb: Delade ut lokal gratistidning och direktreklam
Första köpta skiva: Minns inte, förmodligen Carola eller nåt annat pinsamt.
Första riktiga kärlek: Anna
Första piercing: Jag lovar att skaffa en samma dag Goesta skaffar sig en svanktatuering.
Första konsert: Nåt vänsterrelaterat. Förmodligen på Sprängkullen.

Nio senaste

Senaste alkoholdrycken: Rött vin igår kväll. En flaska Pinot Noir från Sticks.
Senaste bilfärd: För att hämta indiskt på Indian Tukka.
Senaste filmen du såg: The Host
Senaste ringda telefonsamtal: Till Jac igår kl 18.26
Senaste bubbelbadet: Hemma, förra veckan
Senaste spelade cd: CD var lääängesen, minns inte.
Senaste kyss: Förra veckan.
Senaste gången du grät: När de tog slut med min förra "riktiga" flickvän. Snörvlat har jag gjort en del efter det. Åt annat.
Senaste måltiden: Kass middag igår kväll, varma mackor med skinka, brie, basilika och eeeh, senap.

Åtta har du nånsin

Dejtat en av dina bästa kompisar: nej
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: hon gör det varje gång vi ses
Blivit kär vid första ögonkastet: inte kär, men intresserad.
Fastnat med blicken i någons urringning: ja
Fått ditt hjärta krossat: oh yes
Haft ett one night stand: Ja
Sagt att du älskar någon utan att mena det: på något sätt har jag alltid menat det.
Busringt till någon: ja, men det var läänge sen

Sju saker du har på dig just nu
1. svartvitrandiga strumpor.
2. svarta smala jeans från Tsubi.
3. svart långärmad t-shirt.
4. vita nike high-tops
5. vitt skärp
6. nycklar
7. en sån där miniplånka


Sex saker du gjort idag

1. svurit över att jag glömt ladda iPoden
2. pratat med en regissör om ett jobb
3. läst en yngre kreatörs manus, föreslagit korrigeringar
4. ätit "bircher muesli"
5. kollat varför folk hittat hit från Virtanen över natten
6. skickat sms till Mikey

Fem favoritsaker utan rangordning

1. Min MacBook Pro.
2. Min iPod
3. Mina "sunnies"
4. Min D-SLR
5. Mina splirrans nya hörlurar

Fyra personer du kan berätta allt för
Vi umgås inte längre, men hon är den enda jag kunnat berätta allt för.

1. Johanna

Tre val

Blått eller rött? Rött
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Chips

Två saker att göra innan du dör

1. Skriva en roman som blir publicerad.
2. Lära mig stå still

En sak du ångrar
It all happens for a reason

The Umbilical Brothers

"The Umbilical Brothers" är en komikerduo härifrån och anledningen till att jag skriver om dem är att de kommer och hälsar på er i Sverige om ett par månader. Den 31 maj är de i Malmö, 1 juni i Stockholm och 3 juni i Göteborg. Mer info hittar ni på deras hemsida. Jag kan varmt rekommendera showen. Es ist sehr geil.

Lilla hjärtat

En av förra årets bästa låtar skrevs och spelades in i en lägenhet i Fitzroy här i Melbourne. Jag har tipsat om honom förr, men gör det gärna igen, igen och igen.

Gotye - Heart's A Mess (mp3)

The Melbourne Hook Turn

Inte nog med att man ska lära sig att köra på vänster sida när man flyttar till Australien. Är man dum nog att flytta till Melbourne ska man straffas med att lära sig världens galnaste sväng.

I vanliga fall är det ju inget speciellt att svänga med bil. Om jag ska svänga höger lägger jag mig i högerfil och ska jag till vänster lägger jag mig i vänster fil. Eller hur? Så funkar det i de flesta civiliserade städer.

Dock inte i Melbourne.

Förutom att man aldrig kan vara säker på filen man ligger i kommer finnas kvar efter nästa korsning (oj, plötsligt står det en massa parkerade bilar i min fil), måste man alltså lära sig "The Melbourne Hook Turn", en sväng uppfunnen av en man utan hjärna.

Den går till så här:

Tänk er att ni kör på en gata med två filer i vardera riktning. Vänstertrafik råder. Om ni vill svänga höger vid nästa trafikljus säger hjärnan till en att lägga sig i högerfil. Förträng den tanken. Lägg dig i filen längst till vänster istället. Jodå. Gör det nu. När du kommer till trafikljuset kör du ut i korsningen och ställer dig stilla längst till vänster (se fig.). Medan bilar kör om dig på höger sida står du här och väntar tills ljuset växlar till gult. Precis innan bilarna till vänster om dig får grönt ljus ska du nu köra fort som fan över alla körfält och in på gatan till höger. Kolla samtidigt att ingen kört mot gult i det körfält du låg i tidigare, för då jävlar blir det bilpannkaka av alltihop. Kör vidare i din nya riktning medan du försöker få ner pungkulorna ur svalget, alternativt bänder loss dina naglar ur ratten.

Muttra högt.

Hytt kanske lite med näven åt Melbournes trafikplanerare.

Kärlek

När jag såg Johnny Drama stå där och posera framför skylten på sig själv började jag le. Entourage är tillbaka. Det kändes som att träffa en gammal vän man inte sett på länge. Nån man glömt att man alltid har kul med. Och Ari Gold är världens bästa karaktär.

Jag log hela avsnittet igenom.

Kunde inte sluta.

Double whammy

Nu är jag förkyld OCH har ont i tån.

Det är fan ingen lek att vara man i det här samhället.

Baaaat!

Jag ligger och drömmer om ett vattenbryn i Byron Bay när min flickvän klöser tag i min rygg som om hela världen stod i lågor.

- Baaaaaaaaaaaaaaaaaaat! Baaa-ha-ha-ha-ha-haaat!

Jag bänder loss naglarna ur min ryggtavla och sätter mig upp i sängen. Mycket riktigt. Vi har en fladdermus i sovrummet. Den flyger snyggt fram och tillbaka genom det avlånga sovrummet utan att så mycket som snudda vid vare sig väggar eller fönster. Jag är väl inte heller överförtjust över att ha en fladdermus inomhus, men flickor är nog generellt mindre positivt inställda än killar till att ha en flygande råtta med tänder i sovrummet.

- Baaaaaaaaaaat! Iiiiiiiiiih!

Jag kryper (på ett väldigt manligt sätt) fram till balkongdörren och öppnar den på vid gavel. Fladdermusen tar ett varv till innan hans sonar meddelar att en dörr är öppen. Smidigt flyger han ut i natten.

Min flickvän ägnade en timme åt att försöka klura ut hur den kommit in. Plötsligt tyckte hon inte att öppen spis var så roligt längre. Elda full brasa klockan fyra på natten kändes dock helt normalt.

Fucking awesome

Han tittar på mig med kokainögon och ler spänt med hela ansiktet. Vi sitter uppe på taket, han dricker girigt av det vin jag köpt. Själv dricker jag Singha och försöker minnas min vecka på Ko Tao för tre år sen. Så mycket har hänt sen dess. "Fucking awesome", säger kolakillen och viftar med hela armen så mina thaitankar tvingas fly för att inte skadas. Jag vet inte vem han är, vet inte hur han kommit in på min fest, jag vet bara att han sitter för nära. Back off, my friend. Håll ordning på armarna. Inte medan jag minns thailändska öar. Dra linor bäst du vill, men håll ordning på armarna.

Han sitter på mitt tak och dricker mitt vin, full och hög på samma gång. "Fucking awesome", säger han igen. Jag har slutat lyssna, han pratar antingen om min lägenhet eller om nåt annat som inte intresserar mig. Minsta ämne kan bli jätteintressant på kokain. Att entusiastiskt diskutera Nudieloggan medan man pratar högt, sitter för nära och viftar med armarna är saker som i stunden verkar helt normalt. Kanske är det loggan som är fucking awesome, jag vet inte, jag är för trött ikväll. Hade jag varit lika hög hade jag säkert viftat med armarna som en hel väderkvarn.

Han frågar mig vad jag heter.

"Jonas", svarar jag igen.

Fucking awesome.

24 hour party people

Det blev alltså en brakfest i torsdags. Dekadent så det förslår. Det knullades på toaletter och våldsduschades mitt i natten. I alla fall ryktas det så. Klockan tre på natten vill nån lyssna på Cat Powers "He War" och bada badkar. Det hånglades, spelade alldeles för hög musik och fan och hans moster. De sista gästerna vacklade hemåt vid sextiden på morgonen. Parkettgolvet var nerkletat med bland annat vin, öl, ost, avocado, syltlök, mdma, kaviar, tequila, glidmedel, rouge, glitter, mintgelé och pumpa.

En hyfsad fest med andra ord.

Skärtorsdag

På den tredje dagen

Påskledigt, alltså. Det har varit skönt. Efter min fest på skärtorsdagen fanns det ett rejält behov av att bara stänga av lite. Eller ganska mycket. Mobiltelefonen stängdes av och den ofrivilliga saknaden av internet funkade för en gångs skull ganska bra. Det blev en lugn helg. Det var ett tag sen jag hade fyra lediga dagar i rad, så nu känner jag mig utvilad. Återuppstånden. Till och med tån har återtagit sin ursprungliga form.

We're back in business.

Påskledigt - tillbaka när Jesus slutat dö

It's my party and I'll cry if I want to

Det är väldigt synd om mig. På ett sånt där mansförkylningssätt. Man kan inte öppet gå ut med att man har för jävla ont i tån. Men det har jag. Ont i tån. De hånar mig på kontoret. Men jag ska nog fan få min hämnd. Donald Duck Friday. They didn't see that coming.

Suckers.

*Zzzzzap*

Ah, vilken konsert. Otroligt bra. The Pixies var precis så lysande som man kunde vänta sig.

Har jag hört.

Själv blev jag tonårsfull och gick hem efter fyra låtar. Det hela är så löjligt och drängigt att jag blir förbannad på mig själv. Jag och Mikey bestämde oss för att värma lite hemma hos mig innan konserten. Mikeys vän Simon dök upp. Vi spelade det där elchockspelet jag berättade om förra veckan. Självklart fick förloraren dricka. Förutom förnedring och elchocker fick jag alltså hutta sprit stup i kvarten. Lyckat. För det var jag som förlorade. Hela tiden.

*bzzzt*

- Ha, ha, ha, Jonas again.

*svepa*

*zzzap*

- Mooohahaha, Jooooonas.

*svepa*

*bzzzt*

- I caaan't believe it, how slow ARE you, motherfucker?

*svepa*

...

När vi väl var redo att gå till konserten var jag elchockad och packad som aldrig förr. Jag tittade lite på Jarvis Cocker och när sen The Pixies gick på hade spriten slagit till på allvar. Efter fyra låtar var jag så snörfull att min autopilot sa till mig att gå hem. Så det gjorde jag. Mitt i konserten jag väntat på i flera år.

Jag tror att jag köpte två cheeseburgare på vägen hem. Om inte, så undrar jag vad det är för gult jag har på min t-shirt. Egentligen vill jag inte veta. Vi hoppas på senap.

När jag vaknade i morse märkte jag även att jag brutit min högra stortå. Hur det gick till vet jag inte. Men bruten är den. Eventuellt stukad. Stor och svullen i alla fall. Att stödja på den är inte att tänka på.

Tack för en bra kväll, Jonas.

Verkligen.

Du e dum

På väg att dra iväg till konserten kan jag bara notera att de bittra kommentarerna är tillbaka, både här och på de krönikor jag skriver för VeckoRevyn.

Ni får förstås tycka vad ni vill om mig och inte minst det jag skriver, men när jag sitter och försöker klura ut vad för sorts människor ni är kan jag inte komma ifrån att ni verkar vara sorgliga ensamma människor. Om än unga sådana.

Att som kille, eller till och med som "man", ta sig tid att gå in och skriva skit om mig på VeckoRevyns hemsida tyder på nåt sjukt. Ni behöver ett liv. Ett som inte bittert kommenterar andra människors liv.

Väx upp.

Skaffa er ett liv.

Lär er stava.

Gör nåt.

Än är det inte för sent.

Howling

Inget internet hemma och chefande på dagarna gör att det blir lite tid över till att blogga. Jag har aldrig varit speciellt bra på att vara chef. Inte ens när jag gjorde lumpen som kompanibefäl gillade jag att tala om för folk vad de skulle göra. Har alltid ogillat hierarkier i jobbsammanhang. Men nu sitter jag här. Nånstans inser jag ju att jag kommer hamna på den här positionen om jag fortsätter i reklambranschen. Kreativt ansvarig, yada, yada. Äh, jag orkar inte. Snart dags för ett kundmöte till. Sen jobblunch med en annan.

Fullmånen lös klar som en lampa över Melbourne igår. Den påverkar mig, gissar jag. Varför satt jag annars och ylade på terassen till fyra på morgonen?

Ikväll Pixies.

Och mer ylande.

Moon over Melbourne

Penthouse Poo On The Rocks

Att flytta är fan röv. Pardon my French, men det finns inget bättre sätt att säga det på. Hade man frågat Fredrik Reinfeldt om flytten till Sagerska hade svaret med all säkerhet varit, "Jag och Filippa ser mycket fram emot att bo i Sagerska Palatset, men själva flyttandet är fan röv."

Röv, I tell you.

Att flytta telefon, bredband, gas och annat i ett land som ligger en bra bit efter Sverige vad gäller enkel byråkrati är även det frustrerande. Inte nog med att man inte vet var man lagt alla saker i nya lägenheten, man ska dessutom straffas med att inte ha någon kommunikation med omvärlden för att killarna på televerket saknar 99% av normala människors hjärnkapacitet.

Ingen telefon, nada internet och följaktligen inget bloggande för min del alltså.

På torsdag blir det i alla fall spontanfest för lite vänner. En mini-inflyttningsfest innan vi bjuder in till en större efter påsk. Mest för att jag aldrig kommer orka ställa i ordning allt om jag inte har en anledning. Och en minifest är väl en anledning så god som någon?

Flyttandet har lämnat en eftersmak av ni-vet-vad i min mun. Den måste sköljas ner med lite alkohol. Jag tänker komponera en specialdrink.

You already know the name.

Jumpstart your Monday

QWIK Allstars - Oli Chang (mp3)

Planet Earth

Vi har en lugn morgon på jobbet och jag bestämmer mig för att titta på första delen av BBCs naturdokumentärserie "Planet Earth".

Fyra minuter in sitter jag redan med armar knottriga av gåshud och tårar i ögonen.

Helt klart det vackraste jag sett på väldigt länge.

Eller som morgontidningen i Melbourne skrev:

"If the hairs on the back of your neck do not stand on end at some point during this program, have somebody call an ambulance. You are in a coma..."

Yes, I know it's April fools...

Att flytta en trappa upp kan vara den konstigaste flytt jag gjort. Vissa av gångerna vi gått har jag tagit med mig en grej. Jag går upp med skärbrädan. Nästa vända... en pärm. Hur pantat är inte det? Ganska så, kan jag meddela så här efter en dag av hattande.

Beslutet att inte packa i lådor utan flytta lite då och då kändes soft när det bestämdes, men nu känns det lite segt. Hälften av sakerna befinner sig uppe i nya lägenheten och hälften är kvar en trappa ner, med följden att båda ställena ser ut som fan. I morgon kommer flyttfirman. Att ens få tag på en flyttfirma som förstod att jag ville flytta en trappa upp var ett rent helvete.

- No, I don't need a truck. No, I'm not going to pay 130 dollars for a parking permit for the truck. No, I don't need to make sure the entrance downstairs is cleared when the guys arrive. I'm moving UPSTAIRS, ok?

Det tog tre försök innan nån ens förstod vad jag ville.

De två första trodde jag skojade.

Jag kanske inte skulle ringt just idag.