Facit

Jag vet inte om jag tror på de där tipsen för hur man ska lyckas som bloggare.

Här kommer mina sex tips:

- Flytta till Australien.
- Skriv lite om känslor och skit.
- Lev lite annorlunda än medel-Svensson.
- Skriv inlägg med korta meningar. Ibland endast ett ord. Eller två.
- Använd könsord på ett lekfullt sätt.
- Tyck illa om Elizabethtown.

Ja, nej, det var väl det.

Funkade för mig.

Mer Playa

Nu har jag sett hela första avsnittet. Inte en rolig sekund på 30 minuter. Inte en.

Besökarna trillade in medan jag sov

"Så blir du en internetkändis"

WTF?

Vem ska ha stryk?

Vamos a la playa

Jag läser på Kinky Afro om nya serien Playa Del Sol med Henrik Hjelt och Mikael Tornving i rollerna. Man kan väl säga att den inte mottogs så väl. Och eftersom jag har ett förflutet som reseledare och är väldigt nyfiken på manusskrivande för tv så klickar jag mig in på svt och börjar titta på första avsnittet.

Och hjälp.

Jag har bara lyckats traggla mig igenom de första tio minuterna, men det jag sett hittills är pinsamt dåligt. Manuset saknar helt poänger och humor. Jag kommer på mig själv att tycka det känns som ett studentspex, men utan lama skämt och dratt på rumpan. Det känns som transportsträckorna i ett misslyckat studentspex från Skövde.

Reseledare: Det är du som är från huvudkontoret, misstänker jag?
Henrik Hjelt: Hur visste du det?
Reseledare: Ja, de som kommer hit med solen brukar inte välja Armanikostym i ull.
Henrik Hjelt: Boss
Reseledare:... Anställd
Henrik Hjelt: Nej, Hugo Boss, alltså.

Jag undrar hur det kan komma sig att något så fantastiskt uselt faktiskt går till produktion. Förutom avsaknaden av allt vad som är roligt så är tempot så lågt att man undrar om det har hänt nåt. Det känns som att skådespelarna glömt manus och i panik försöker komma på repliker för att rädda situationen. Det är stolpigt och lååååångsamt.

Är det för att det är en namnkunnig manusförfattare (Peter Settman) som SVT blundat och producerat skiten?

Samtidigt tänder uselheten i Playa Del Sol något i mig.

Jag kan skriva bättre humor än det där. Vem som helst kan fan skriva bättre humor än det där.

Kanske dags att ge det ett försök.

Midnatt

Ja, då ligger man i ett mörkt vardagsrum i Melbourne och lyssnar på musik igen. Jag satte mp3-spelaren på random och plötsligt kastas man mellan minnena som en vante. Fragment av mitt liv dras upp i ljuset och allt kommer tillbaka. Ett uppbrott här, en förälskelse där. Som en grym terapeut dammar iTunes av minnen som sen länge varit dolda. Det är midnatt i Melbourne och jag ligger på soffan. Tänk om nästa låt är glad i alla fall. Kanske nåt med Cansei De Ser Sexy.

Poetry is no place for a heart that's a whore
And I'm young & I'm strong
But I feel old & tired
Overfired

Inte det, nej.

Skit också.

Jag hjärta Little Miss Sunshine

Det här ska delvis handla om Little Miss Sunshine. Och delvis om annat. Till att börja med; jag älskade Little Miss Sunshine. Med vissa filmer vet man med en gång att man kommer älska dem. För mig räckte det med närbilden på tjejen och musiken för att jag skulle börja le med hela ansiktet. Det leendet höll mer eller mindre i sig i hela filmen. Jag har inte sett så många andra av de Oscarsnominerade filmerna från förra året, men nog var Steve Carell lika värdig en nominering som nån annan. Eller vad fan, alla skådisinsatser i Little Miss Sunshine var rätt underbara i all enkelhet.

Vid dansscenen i slutet grät jag som ett barn. Jag kunde inte avgöra om det var för att jag skrattade eller om jag faktiskt grät åt det underbara i hela scenen. Men fan vad jag snorade. Som sagt, jag älskade Little Miss Sunshine.

Och här kommer vi till fortsättningen av inlägget.

Jag läser en del bloggar om film och även om det känns som att det är "ok" att gilla Little Miss Sunshine så finns det en viss tendens på en del filmbloggar (inte alla) att man rynkar liiite på näsan åt en så "simpel" film.

Little Miss Sunshine får - oförtjänt - känna på lite av samma vuxenmobbing som Garden State fick för ett par år sen. Rodeobloggen skriver att ""Garden state" fortfarande skulle fungera som en vattendelare mellan folk med tveksam respektive utmärkt smak". Och visst, Garden State var väl inget mästerverk, men fan, att säga att man gillade den borde väl vara ok?

Eller?

Det känns som att det i vissa kretsar skulle vara mer rätt att säga att man gillar Road House med Patrick Swayze än erkänna att man tyckte rätt bra om Garden State.

Jag gillade Garden State.

Nu är väl inte jag nån representant för nån med kreddig smak, men ändå känns det som att man måste hålla inne med en sån bekännelse. Jag gillade Garden State. Jag tyckte nog mer om Svart Katt, Vit Katt, men Garden State gjorde mig glad för stunden den också. Man kanske kan få gilla båda, sa han hoppfullt. De spelar ju inte i samma division.

Undrar därför om det är "ok" att gilla Little Miss Sunshine.

Eller egentligen undrar jag väl inte.

Skit samma.

Jag älskade den.

Nån annan dag ska vi prata om motsvarande saker inom musik. Vilka band anses som "onda" i de "rätta" kretsarna?

Jag tror The Shins ligger rätt pyrt till.

För att inte tala om Coldplay.

Jag tycker om den här videon. Mycket.

Sex år utan ett leende

Noah har tagit en bild av sig själv varje dag sedan den 11 januari, 2000.

Så mycket gladare har han inte blivit.

I'm Connor MacLeod of the clan MacLeod

De möttes i duschen i den där lägenheten på Elizabeth Street. Han som kallade sig för Silverfisken tittade på sin väldigt mycket mindre namne, the skadedjur, där han kröp omkring i badkaret. Det var första gången de möttes.

"There can be only one", sa den äldre och visare och satte på duschen.

Det var snabbt över.

Some Kind Of Chill

Jag har haft lite problem med låtarna jag lägger upp på bloggen. Problemet är att för många laddar ner dem. Jag testar lite olika lösningar på hur jag ska lösa det utan att behöva pröjsa en massa stålars. Här kommer i alla fall en liten sång. Länken funkar i en vecka. Klicka på länken. Låten är bra. Tycker jag.

Some Kind Of Chill - Arizona

Två fulla ryssar, en stubbe och en cykel.

Just nu är det här det roligaste klippet någonsin.

Minnen från ett land i snö

Jag äter aldrig kanelbullar längre. Får aldrig chansen att bita av bit efter bit tills man kommer till den mjuka biten i centrum. Det känns lite tråkigt. Å andra sidan slipper jag halka genom äcklig slasksnö och horisontellt regn för att komma till det där kaféet i Haga. You win some, you lose some.

Vardagsironi

Idag lanserar vi en ny feature här på tattarbloggen. Mobilkamerabilder från min vardag. Det känns fräscht. (Här känner jag mig tvungen att lägga in en disclaimer om att de första tre meningarna i detta inlägg innehåller element av ironi).

Jag gissar att den första bilderna kommer efter lunch. Det händer inte mycket på byrån just nu.

Eller vänta!

Zebran!

Han gnäggar högt tre gånger när man klämmer honom på röven. En egenskap fler borde ta efter. Tänk vad kul det hade blivit på krogen.

Nej men, Marit...

Inatt drömde jag förresten att jag och Marit Bergman hade nån sorts affär. Hon uttryckte sig mycket snuskigt när hon initierade det hela. Jag blev väldigt förvånad.

Bäst

Ibland undrar jag över saker.
Över Roger och hans hotellvanor.
Eller över huruvida Salt & Vinegar Chips är världens bästa snack.
En del saker får man fundera länge på.
Pannan i veck.
Men inte chipsen.
För det är de ju.

Man kanske skulle ringa Roger

Det är snart dags för finalen i Australian Open och jag tänker på Roger. Vinna kommer han säkert att göra. Men det är inte det jag undrar över. Har han turistat nåt, tänker jag. Har han haft roligt i Melbourne? Har han sett nåt eller har han bara suttit och runkat på hotellrummet? Jag tänker att man kanske borde ringa honom nästa år. Hörru, Roger, om du har lust att dra med ut på några öl, så ring. Jag hittar rätt bra i stan och lovar att du kommer komma hem i tid. Ett par drinkar på Double Happiness bara. Kanske en sväng förbi Pony om du känner för det. Eller torsdagarna på Cherry Bar. 80-talstema. Det gillar du säkert. Eller så drar vi upp till Fitzroy och hänger på Alia eller Yeltza om du verkligen vill festa. Så länge du inte tackar ja till piller eller pulver så ska det nog gå bra, ser du. Kom igen Roger, inte runka mer nu. Ring.

Ont

Jag vaknade igår morse med vad som kändes som växtvärk. Då jag är över 30 och närmare en och nittio lång blev jag minst sagt förvånad. Gudarna ska veta att jag haft växtvärk genom åren, men att det skulle dyka upp nu kändes minst sagt konstigt. Efter ett par timmars ojande kom jag fram till att det förmodligen inte var växtvärk utan fredagens nationaldagsfirande sittandes på häcken i en park som skapat fantomsmärtorna.

Det är jobbigt att sitta på marken som lång. Det är fan lemmar överallt som måste hållas reda på. Enklast är att halvligga lite snyggt på rygg med benen utspridda åt valfritt håll. Sitta upp är mycket svårare. Den klassiska skräddarställningen funkar förstås, men eftersom man inte är lika vig som när man var 15 medför det visst obehag.

Följden blev alltså värk för att jag suttit upp och inte gjort nånting.

Fy fan vad tragiskt.

He's back

Jag brukar inte resonera och fundera över andra människors olycka eller sjukdomar, men när nu Mats Olsson är tillbaka på Expressen så kan jag inte annat än undra. Självklart är jag oerhört glad att han är tillbaka, Mats är och kommer alltid att vara den bästa sportkrönikören i landet. Samtidigt undrar man. Det här är andra gången han kommer tillbaka efter långt uppehåll. Vad händer? Har han varit utbränd? Trött på skiten? Eller nåt annat? Well, well, han är tillbaka, det är allt som räknas, antar jag.

Well, are you?

Hur ärlig är du?

En av bokhororna (som jag för övrigt förra veckan ringde upp lite småpackad för att snabbt lämna telefonen till popjunkien) frågar hur ärlig jag är när det kommer till böcker jag läst. Och då får man väl svara. Jag fetar de böcker jag läst.

1. “Jack” av Ulf Lundell.
2. “Utvandrarna” av Vilhelm Moberg.
3. “Hemsöborna” av August Strindberg.
4. “Nässlorna blomma” av Harry Martinsson. (Aniara läste jag dock)
5. “Röde Orm” av Frans G Bengtsson.
6. Arn-böckerna av Jan Guillou.
7. “Sagan om ringen”-trilogi av JRR Tolkien.
8. “Krig och fred” av Leo Tolstoj.
9. “Svindlande höjder” av Emily Brontë.
10. “Män är från mars, kvinnor från Venus” av John Gray. (Pinsamt, skyller på en flicka, dock försvarar jag mig med att jag inte läst hela
11. “1984″ av George Orwell.
12. “Lysande utsikter” av Charles Dickens.
13. “Harry Potter och de vises sten” av J K Rowling. (Jag har läst den första, är det den?)
14. “Jane Eyre” av Emily Brontë.
15. “Da Vinci koden” av Dan Brown.
16. “Anne Franks dagbok” av Anne Frank.

the doctor will be with you shortly

Nationaldag

Eftersom det är nationaldag här imorgon får jag väl spela upp den här lilla reklamfilmen igen. När jag hade börjat på min byrå i Sydney för ett par år sen tog min chef mig åt sidan.

- Can you have a look at this, Jonas? We just shot it last week. I want you to tell me if you find it offensive. Being a foreigner and all, I mean.

Säkert!

Hello Saferide-Annikas svenska projekt "Säkert!" går att lyssna på här. P3 kommer spela första singeln typ jämt, gissar jag. Om de inte gör det redan. Velly catchy.

Mc Oz

Det slår mig att jag aldrig skrivit om Mc Oz, köttclownens regionala burgare här nere. Något säger mig att den inte hade sålt så bra i Sverige.

Den innehåller bröd, kött, sallad, ketchup, senap, tomat, ost, lök.

Och rödbetor.

Peer Gynt

Jag minns det fortfarande som igår. Backateatern 1993. Redan när jag klev in på scengolvet för att finna mig en plats förstod jag att det skulle bli en speciell kväll. Min dröm om att bli skådespelare brann forfarande, även om lågan sakta men säkert börjat falna. Jag hade upptäckt att det fanns andra scener, andra saker i livet än att spela teater.

Forfarande fanns dock hungern där. Jag försökte gå på teater så ofta jag kunde, jag spelade själv i ett par olika teatergrupper och mycket handlade fortfarande om glädjen jag fick av att uppträda.

Backateatern var vid den tiden min favoritteater. Hittade jag inte nån annan som ville gå med mig hände det att jag gick dit själv, ofta en timme innan själva föreställningen började. Jag satte mig i ett hörn och njöt av att vara på en teater. Jag antar att det har med min barndoms helger och kvällar på Blå Stället och Angeredsteatern att göra. All teater och alternativt julfirande hade satt sina spår. På ett positivt sätt.

I mörkret inne på Bulten hade jag förstås alla minnen med mig. När de drog igen dörrarna och Peer Gynt började kände jag den där välbekanta känslan jag bara får av att se en bra pjäs.

Jag hade dock ingen aning om hur överväldigad jag skulle bli av just Peer Gynt på Backa. Förutom Backas fasta ensemble ingick hela avskedsklassen från Scenskolan i Göteborg. Jag följde deras varje steg för att se om jag hade åtminstone något av det som krävdes för att bli som dem. Jag var ytterst tveksam. De var så oerhört bra. Aldrig att jag kan komma ens nära, tänkte jag.

Idag är det lätt att se att det var en samling extremt begåvade människor som ingick den där gången. Tillsammans skapade de nåt som jag fortfarande rankar som min bästa teaterupplevelse någonsin.

Flera gick vidare och lyckades som skådisar. Jacob Ericksson har ni sett i Herngren/Holms "Adam och Eva", Gunilla Johansson sågs en del på TV, hon spelade bland annat huvudrollen i "Insider", Mattias Andersson blev dramatiker och är (väl) idag konstnärlig ledare på just Backa. Lars Melin hörde jag av mig till när jag skulle söka scenskolan och snällare och vänligare kille får man leta efter.

Sven-Åke Gustavsson spelade huvudrollen och de andra rävarna backade upp honon på ett ypperligt sätt.

Peer Gynt på Backteatern var lite som Blåvitt årgång -82.

Rätt personer i rätt lag.

Fast utan dobbar.

Mannen i mössan

Martin Gelin lägger upp en låt och jag påminns om hur mycket jag älskar Badly Drawn Boy. Problemet är bara att han är så ojämn. Mannen i mössan är genial, men slarvig.

Att inte älska de här två låtarna (Promises och The Shining) borde dock vara förbjudet enligt grundlagen.

17:57

Klockan är snart 18, jag sitter på byrån och har precis öppnat en Beck's. Jag borde skriva ett par saker. Jag tror jag gör det.

Vad gör du?

Detektivbyrån

Jag vet inte riktigt hur jag kunnat missa Detektivbyrån. Kanske för att jag bor 2000 mil från Sverige numera. Ja, ja. Bra som fan är de i alla fall.

E18 - Detektivbyrån

Länk! Nähänä.

Jag klickar mig vidare till andras bloggar ibland. Upptäcker nya. Skrotar runt lite i bloggosfären. Den senaste veckan har jag hamnat på ett antal bloggar där den som bloggar använder sig av understrukna ord. (Något jag inte ens kan få fram på min mac) Och som ett jävla får (hm, surfar får?) drar jag pekaren dit för att kolla länken bara för att upptäcka att det inte är en länk utan en understrykning. Förvirrande. Nya tider. Nya problem.

Varning för tårar

Läs Fredrik Karéns briljanta reportage om Mats Persson som reste till Zurich för att avsluta sitt liv.

Strip For Cash

En av de sista minnesbilderna jag har innan jag somnade in lite fint på soffan är att Nick står vid fönstret och spelar på min gitarr medan han sjunger tyst och pussar på sin flickvän, Anna.

Nick sjunger i ett band som heter Strip For Cash. De är fantastiskt bra. Det är dags för dig att upptäcka dem nu. Det gör du enklast här.

Loligt

Karolina Lassbo skickade en inbjudan till vernissaget av den där tavlan.

Det tyckte jag var ganska loligt.

Silverfisk för fyra

Ah, för att sno ett uttryck från en annan mongo bloggare, jag är magnifikt bakfull idag. Magnifikt. Bakfull. Hade vänner över på middag igår och det blev som det brukar - lite blött.

Nu kommer en liten utläggning om vad jag lagade, [ironi] så ni som endast läser min blogg för mina kvaliteer som den tyste nordiske mannen som snickrar och tittar på tipsextra får lämpligtvis sluta läsa nu så att er bild inte förvanskas av den metrosexuelle matbögen. [/ironi]

Seså.

Alltså, man tager nån sorts vit fisk, jag tog "cod" (torsk? kolja? fan vet). Satsa på 4 filéer på ca 200 gram styck.

Sätt på ugnen på 180 grader.

Lägg upp firrarna på en tallrik och torka dem torra med hushållspapper. (Toapapper går också bra, men bajspapper har man på toaletten. Don't let it roam around the apartment, good people. Lock it up in the room a la poop.)

Jallafall.

Fiskarna är torra.

Tag fram morteln. Lägg i 2 matskedar korianderfrön, 2 matskedar kumminfrön, 1 1/2 matsked havssalt och ganska rikligt med svartpeppar.

Mortla.

Tillsätt två vitlöksklyftor, 3 matskedar olivolja och två nävar bladpersilja.

Mortla samman till nån sorts klägg.

Kleta klägget ovanpå firren så att det täcker helt (ovanpå alltså).

Värm ett par matskedar olivolja i en redigt varm stekpanna.

Lägg i fesken med kletsidan ner och stek i en minut, no more, no less.

Vänd och stek andra sidan (skinnsidan) en minut.

Kör in pannjäveln i ugnen (eller lägg fiskarna i en förvärmd ugnsfast form) och låt den stå där i fem minutter.

Servera med potatismos som du blandat med persilja och lite citron. Alterntivt kör du med pressad potatis.

Servera dessutom sparris som du toppat med hyvlad parmesan och lite skirat smör blandat med citron.

Till detta drack vi en (en? haaaaa ha ha ha) Sauvignon Blanc från Marlborough på Nya Zealand.

Sen däckade jag på soffan.

bridal gowns

24 S06E04

Så jag knarkar Jack Bauer och 24 igen. Jag bannar mig själv eftersom jag lovat mig att inte fastna. Men nu har jag svullat mig igenom de fyra första avsnitten av säsong sex och cliffhangerdjävulen sitter på min högra axel och garvar högt. Sucker! Man ska fan aldrig se tv på tv. Eller ens ladda ner ett avsnitt i stöten. Vem kom på det konceptet? Nej, hela säsonger på dvd är det enda raka.

De sista fem minuterna av det fjärde avsnittet innehöll dock allt av det som gör 24 bra.

Allt.

Nu är det bara 20 timmar kvar.

I en takt av ett avsnitt i veckan.

Helvete.

Alltså

Det jag skrev om kommentarer nedan handlade alltså om just kommentarerna på nyhetsartiklarna på expressen.se.

Det var ingen förtäckt kritik av kommentarer i sig.

Gå in och kolla på expressen så förstår ni vad jag menar.

Skjuter upp

Ni som har läst här ett tag vet att jag gör så här ibland. Viljan att lämna ut vad som händer mig går i vågor. Visst, att familj, släkt, vänner, gamla kollegor, fan och hans moster läser bloggen påverkar förstås enormt mycket, men ju mer man grubblar på vad man kan skriva, på vad man VILL skriva, desto mer låst känner man sig.

Desto mer låst känner jag mig.

Det får bli till att börja om igen.

Ta små steg.

Berätta om de små detaljerna i vardagen och hoppas att ni kan väva ihop en person, ett liv, av de fragment som känns bloggbara.

Nu är det morgon. Klockan säger 07.42 och jag har varit uppe sedan klockan sex för att jobba på en sak jag skjutit upp. Men istället för att göra det jag borde sitter jag och skriver det här.

Förmodligen hade den här bloggen inte funnits om det inte vore för de där stunderna när jag låter tankarna vandra istället för att göra det jag borde.

Jag har aldrig varit speciellt bra på saker jag borde göra.

Inte alls, faktiskt.

Busy bee

Göra har jag mycket att idag.

Bloggar sen.

Kommentarer

Det muttras ofta på bloggarna om elaka eller konstiga kommentarer. Ofta med rätta. Ibland blir även jag putt. Vi dessa tillfällen brukar jag gå in på expressen.se och läsa de kommentarer som ligger under nyhetsartiklarna där. DÄR snackar vi märkliga kommentarer. Jeeez. Man undrar ju om folk är helt från vettet. En del skriver så att det är HELT omöjligt att förstå vart de vill komma medan andra har så konstiga åsikter att man blir alldeles kallsvettig. Visst finns det folk som har vettiga kommentarer, men de drunknar oftast i ett hav av fördomsfulla idioter.

Trött på att inte dyka

Jag har mest skrapat på ytan här den senaste tiden, ibland knappt ens det. Det kommer bli ändring på det.

Pang, pang.

Jag har aldrig slagits. Aldrig fått på käften. Just därför känns det väldigt märkligt att jag vet att jag är en naturbegåvning med vapen.

Själva grejen är så bisarr, så märklig. Jag har funderat på det många gånger. En del pratar om att vara en gammal själ, om att ha kunskaper från gångna liv. Jag får höra det ganska ofta. DU har en gammal själ. En som är trött.

Nånstans har jag även en själ som vet allt om vapen.

När jag första gången fick ett vapen i min hand visste jag exakt vad jag skulle göra. Jag behövde inte instruktioner för att veta när jag skulle andas.

Så här i efterhand känns det nästan som Matt Damon Bourne Identity. Ehh, varför kan jag just det här? Jag kan träffa nåns öga på 300 meter.

Det skrämde mig.

Mina befäl i lumpen tittade på mig och frågade hur länge jag hanterat vapen.

- Märkligt, du gör allt rätt trots att vi inte gått igenom nånting. Har du alltid varit intresserad av vapen?

Det hade jag inte.

Alls.

Av nån anledning är jag en jävel på att hantera vapen. Andas, skjuta, isär, ihop, träffa där det gör ont.

Inga problem.

I know it all.

Och det skrämmer mig.

Point taken

Ja, ja, sluta skriva nu. Jag hade glömt att sju elva hade triangelmacka redan då jag var kvar i Sverige.

Fan också.

Det var morgon, jag var trött, jag tyckte triangelmackan lämpade sig för ett inlägg.

Big mistake.

Huuuge.

Min pappa var journalist. Me? Sugen? Not so much.

Kort rapport

Regn.
Huvudvärk.
Popjunkiejävel.

I fought the war vid Subway nånstans

Den här remixen har jag lyssnat ganska så jättemycket på de senaste veckorna. Jag går med den i lurarna varje morgon. Snart kommer jag att veta exakt vid vilken fras jag borde vara vid just den där snabbmatsrestaurangen för att vara i tid till jobbet. Om ni hajar.

Metric - Monster Hospital (Mstrkrft Remix)

DJ Shadow

Silly season

Vi går sakta upp för Elizabeth Street för att hitta nånstans att äta lunch. Nästan alla ställen är packade med människor som förvirrat tittar på menyer och vinlistor.

Stan är fylld av turister som tar sig an staden på ett helt annat sätt än Melbourneborna själva. De tittar på saker på ett annat sätt. Deras blickar vandrar och fastnar på sånt jag slutat se.

Jag ser svenskar som, precis som jag gjorde, förvirrat tittar åt fel hål när de går över gatan. Mer solbrända än alla andra sticker de ut rejält. Jag ser tyskar. Det måste vara tyskar. Inga andra lyckas kombinera vinröda dreads med näsring och Birkestocksandaler på samma sätt.

Asiaterna lever i en egen bubbla. Det är sällan nån av dem pratar med dig, istället håller de sig till varandra. De går till asiatiska food halls eller Chinatown där inkastarna gör sitt bästa för att få dem att äta just där.

Överallt ser man klichéturisterna. Amerikanerna i sina joggingskor, de långa vackra holländarna, engelsmännen i sina fotbollströjor och alla andra.

Det är silly season i Melbourne.

Men samtidigt ganska kul.

Rhyme crimes

Cracked.com har satt ihop en lista med "the 20 worst rhyme crimes in pop music" och det är ganska rolig läsning. Och i en del fall skrämmande. Ett par favoriter:

19. Jadakiss and Kanye West, "Gettin' It In"
“Don't try to treat me like I ain’t famous,
My apologies, are you into astrology?
Cause I'm, I'm tryin to make it to Uranus.”

Have you ever looked at a horoscope, Kanye? Do you see Uranus there? This song reminds us of another star sign -- Feces.

14. Steve Miller Band, "The Last Wombat in Mecca"
“There are few things I won't find,
Some are better left alone,
Like that bulldog in the bathroom,
Like that wombat on the phone.”

This is the same guy who calls himself the midnight toker? Really? We're shocked.

11. Michael Bolton, "Love is a Wonderful Thing"
“The only thing a river knows,
Is runnin' to the sea,
And every spring when a flower grows,
It happens naturally.”

Where is our Gravol? Bolton makes Lionel Ritchie read like John Keats.

9. Peter Gunz, "Deja Vu"
"Niggas in the Bronx,
Call me Lex cause I push a Lex,
And I rock a Rolex,
And I lounge on Lex',
And I love sex.”

If Borat wrote a hip hop song, this is what it would sound like. Mr. Gunz, you were ahead of your time. Wait, you weren’t kidding?

6. The Smiths, "Reel Around the Fountain"
“But take me to the haven of your bed,
was something that you never said,
two lumps, please,
you're the bee's knees.”

This song is about gay sex. Or bees. Or tea. We’re not sure, but we feel completely miserable now.

1. Bob Dylan, "Ballad of a Thin Man"
“You have many contacts
Among the lumberjacks
To get you facts
When someone attacks your imagination
But nobody has any respect
Anyway they already expect you
To just give a check
To tax-deductible charity organizations”

...

TV

Då jag varit på resande fot i mer eller mindre två månader har jag inte lyckats följa tv som jag brukar. Detta är i och för sig mest skönt, men nu har jag i alla fall börjat komma ikapp.

Jag har precis sett julavsnittet av Studio 60 och för första gången sen premiäravsnittet satt jag med tårar i ögonen och hade gåshud lite överallt. I sina bästa stunder är Aaron Sorkin oslagbar.

Ironiskt nog hade jag inte sett de sista 15 minuterna utan satte mig helt sonika och tittade på slutet av avsnittet här på jobbet. Eftersom jag definitivt inte borde sitta och titta på tv på arbetstid satt jag och försökte blinka bort tårblanka ögon för att inga av mina kollegor skulle se vad jag höll på med. Fint avsnitt. Fin serie.

Dessutom har jag klämt hela den femte säsongen av 24 i veckan. Jag har frossat Kiefer och anhang och först igår var jag färdig. Jag tycker att den femte säsongen var riktigt, riktigt bra, så det är med rejäl glädje jag ser fram emot den säsong som just startat i USA.

Att en del (ehh, tjejer) tycker att det blir lite tröttsamt med allt pang-pang kan jag förstå, men att dissa 24 på andra grunder är helt obegripligt för mig. Allt som oftast är det välspelat, spännande och oväntat.

Nu funderar jag på vad jag ska ta mig an härnäst i serieväg. Jag ser fram emot både Dexter, Day Break och en del annat.

What's up with the triangelmacka?

Jag sitter och äter den macka jag köpt på vägen till jobbet när det slår mig att man sällan ser den klassiska triangelmackan i Sverige. Vi snackar alltså dubbla formbröd skurna på DIAGONALEN. Här nere vinner triangelmackan alltid. Och jag måste ju säga att det är en ganska trevlig delningsmetod. Dock kvarstår ju frågan; varför har den inte slagit i Sverige? Det undrar jag nu, yo.

Mmm, Margarita.

Jag har klara regler när jag äter mitt favoritgodis. Endast en i taget och jag måste äta den jag plockar upp oavsett om jag gillar smaken eller inte.

Jag pratar förstås om Jelly Beans.

Det finns 50 officiella smaker av detta godisarnas godis. Har jag tur fiskar jag upp en Very Cherry eller Wild Blackberry. Har jag otur blir det en Buttered Popcorn.

Ibland kommer jag på mig själv att sitta och säga smaken jag har i munnen.

Mmm, Juicy Pear.

Mmm, Orange Sherbet.

Jag låter farligt likt Homer Simpson.

Mmm, Doughnuts.

Påverkad

Jag har funderat lite mer på min reaktion på era reaktioner om att jag skriver om vädret. Jag inser att en del av er inte förstår. Det handlar inte om att jag skriver om vädret så mycket som det handlar om hur det påverkar oss som bor här. Vädret i Australien är en naturkraft. Vi kan lära oss att försöka anpassa oss, men i slutändan är det ändå naturen och vädret som vinner.

Vi är bara i början av sommaren, men redan har bränderna ätit upp 25% av skogarna här i Victoria. Brandmän flyger in från hela världen för att hjälpa sina kollegor i Australien. I grund och botten handlar det om att se till att människor inte kommer till skada. Det finns ingen möjlighet att stoppa bränderna när vindarna vänder. Människor dör. Djur dör. Allt dör.

När jag gick hem härom natten stack brandröken i ögonen och fick dem att tåras. Retsamt slickar lågorna de städer människorna har byggt som för att visa dem det som urbefolkningen vetat sen länge; här är det landet som sätter villkoren, inte människorna.

Australien är oändligt vackert, men samtidigt vilt, farligt och omöjligt att tämja. Aboriginerna har sedan länge levt i symbios med jorden, dyrkat den, och de är också de enda som inte reagerar förvånat varje gång naturen säger ifrån.

De vita kom hit för 218 år sen och försökt bestämma över landet och naturen ända sen dess.

Det har inte gått så bra.

Som göteborgare minns jag snöstormen 1995. Jag minns hur den påverkade allas vardag. Alla har en historia att berätta. Här i Australien är orkaner, cykloner, hagelstormar och värmeslag en väldigt stor del av vardagen. Man pratar om vädret för att det är vädret som bestämmer hur vi lever. När det är 40 grader varmt drar alla igång sina air conditions vilket gör att elnätet överbelastas, oftast med totalt haveri som följd. När det haglar finns det risk att man dör, hagel stora som pingisbollar är inte ovanligt och ibland blir de stora som äpplen.

Vädret påverkar.

När det är 40 grader varmt som igår går det mer eller mindre inte att andas. Luftfuktigheten i Melbourne var 7%, vilket gör att det känns som att ögonen ska torka ut när brisen blåser en i ansiktet. Att sova på natten är mer eller mindre omöjligt.

Sommaren i Melbourne är underbar på många sätt, men ibland sätter vädret villkoren och påverkar allt vi gör.

Gårdagen var ett exempel på en sån dag.

Jag förstår att ni inte förstår.

Jag försöker själv varje dag utan att riktigt lyckas.

Därför bloggar jag om vädret.

Han rear ut sin själ

Köp ett nytt liv i Australien. Skynda, fynda, halva pris.

Cocaffeine

Jag dricker inte så mycket kaffe. En kopp om dagen tops. Mina vänner tycker att jag är jättemärklig.

- Nej tack, jag kan inte dricka mer. Jag tog en kaffe på lunchen.

- Huh? Say what?

Anledningen är att koffein påverkar mig mer än några droger. Jag blir mer eller mindre spattig om jag slänger i mig mer än en dubbel espresso. Jag kan känna hur jag börjar prata mer, prata snabbare, mina gester blir yvigare och jag ger ett allmänt stressat intryck. Jag kan se hur min omgivning tror att jag dragit i mig kokain eller nåt, men sanningen är så mycket grymmare. Jag kan inte dricka kaffe. Fy fan vad skämmigt.

It's a mops

Till dig som bad mig ta bort bilden på huntsmanspindeln i inlägget nedan för att du inte vågat scrolla sen dess.

Det är ok.

Det är en hund.

I spindeldräkt.

Promise.

Midnatt råder, hett det är i husen

Som sagt, vädret påverkar. Klockan är nu snart midnatt och det är fortfarande 33 grader varmt. Jag har rest en del, men sån här värme, så här sent, vet jag inte om jag upplevt någonstans.

Påminnelse #247

Det här är min blogg. Jag skriver här om precis vad jag vill. Just nu verkar vädret påverka mig en hel del. Andra gånger är det saknad efter vad fan vad som helst som hamnar på bloggen.

Grejen är att jag skriver om vad jag vill. Ni behöver inte skriva anonyma syrliga kommentarer om att ni inte vill höra om vädret i Australien. Jag skriver om min vardag. Just nu är det 40 grader. Detta påverkar mer eller mindre allt vi gör här nere.

Varje morgon när jag går till jobbet känner jag brandrök från skogsbränderna, värmen får vår AC på jobbet att ge upp utan nån förklaring och oftast stannar jag kvar på jobbet en extra timme för att den värsta värmen ska lägga sig innan jag går hem genom ett stinkande varmt Melbourne.

En vardag få har upplevt.

Jag skriver om min omgivning och just nu går inte vädret att bortse ifrån.

Skulle jag blogga från Sahara skulle jag med all säkerhet inte skriva om den senaste sändningen av Let's Dance eller varför människor som kommenterar syrligt på andras bloggar har små snoppar; jag skulle förmodligen blogga om sand och saknaden av vatten. Och om vädret.

Så grattis, mr Poopy Comment Writer, this one is for you:

Väderleksrapport för resten av veckan.

Grattis.

Tisdag: 40 grader och sol. Möjligheter till åska senare på eftermiddagen.
Onsdag: 35 grader och växlande. Ett par skurar och åska senare under dagen.
Torsdag: 32 grader och molnigt. Regnskurar och åska.
Fredag: 34 grader och molnigt. Regnskurar och åska.
Lördag: 34 grader och molnigt. Regnskurar.
Söndag: 22 grader och uppklarnande.

It hunts men. I'm sure it does.

OBS! Läs inte det här om ni är rädda för spindlar.

På mina snart tre år down under har jag inte stött på några farliga spindlar eller ormar. Inte en enda. Låt inte djuren stoppa er från att komma hit. Det är lika löjligt som att inte våga åka till Sverige på grund av mördarälgar.

Men jag har läst på. Kollat läget. Och det är ju inte helt ofarligt här. Grejen är att några av de vanligaste spindlarna och ormarna också är de giftigaste. Både Red Back och Funnel Web Spider är relativt vanliga och man behöver definitivt söka hjälp om man blir biten. Jag har dock aldrig sett någon.

Den enda spindel jag sett här var en Huntsman Spider.

Jag gick på gatan i Sydney en sen kväll när jag såg något på marken. Eftersom det var mörkt, och jag var nyfiken på vad det var, gick jag lite närmre. I godan ro satt det en spindel på säkert tio centimeter och knaprade på en kackerlacka.

Trots att jag inte är jätterädd för spindlar var den här lite i värsta laget. Jag tog tre stora steg tillbaka samtidigt som jag säkert grimaserade rejält. Mina vänner garvade rått åt mig.

"It's only a huntsman", sa Nick.

"Only!? It's huge!", svarade jag lite manligt.

Tydligen är Huntsman Spider inte farlig, men det var en stor jävla best som jag inte skulle vilja ha hemma i mitt sovrum. Risken finns att jag skulle skrika som en tolvårig flicka om en sån jävel dök upp i min säng.

Falsett.

Lätt.

Eller som nån stand up-komiker sa:

"Why the fuck did the aussies name the biggest frigging spider Hunts Man if it doesn't actually hunt men? It's not even remotely funny since it looks like it could."

OBS! Spindeln på bilden är inte äkta.

Stranger Than Fiction

Jag hade faktiskt inte hört talas om Will Ferrells nya film "Stranger Than Fiction" förrän jag läste om den på Conans blogg i morse. Och efter att ha googlat lite, kollat recensioner och annat, blir man ju minst sagt sugen på att se den. Utmärkta skådisar, klurigt manus och lite hederlig feel good. Precis vad jag känner för just nu.

Jag har fortfarande inte lyckats skölja bort all dålig eftersmak efter "Elizabethtown". Och då köper jag runt tre filmer i veckan. Kanske i ren desperation.

Måste.
Lägga.
Fler.
Filmer.
Mellan.
Mig.
Och.
Elizabethtown.

Fans

Det är clownkonvent i stan. Det måste vara så. I neonfärgade afroperuker vallfärdar de mot Rod Laver Arena och tennisen där. De har gjort skyltar. Övat på ramsor. Laddat. Ofta är de lite bladiga redan på morgonen, vilket inte är helt lyckat med tanken på värmen. Nu lät jag som nåns arga farmor, men värmen och solen här är mongo. Livsfarlig. Sa han och hötte med fingret. Drick mycket vatten. Nej, mer. Så ja. Nu kan du få dricka öl i plastglas igen. Kanske till och med måla överkroppen gul och blå och bröla ikapp med de andra på läktaren. Se så, iväg och lek med sig nu.

Bara lite varmt

Jag sitter och garvar lite åt väderleksrapporten för i morgon. Det ska bli uppåt 40 grader. Dessutom ligger UV-index på 11, vilket mer eller mindre betyder livsfarligt. Tanken på att spela tennis i en kokande gryta känns inte så lockande. Inte för att jag är seedad, men ändå. Jag tycker det är jobbigt att titta på tv när det är 40 grader. Jaga boll känns inte riktigt aktuellt.

Borta bra, men hemma bäst.

Jag kommer ihåg när man som liten satt hemma i Sverige och tittade på Australian Open i tennis. Jag minns att det kändes som en helt annan värld. Kanske för att det var 40 grader varmt mitt i januari, men också en massa annat.

Australien var en annan värld.

En plats jag faktiskt aldrig var överdrivet nyfiken på. Nu bor jag fem minuter från Rod Laver Arena, jag har vant mig vid Australien och jag tänker inte längre på allt som är annorlunda. Jag bor här. Att längta hem är inte längre att längta till Göteborg. När jag är borta längtar jag hem.

Till Melbourne.

foto: jase010/ jason felmingham

Tummen ur

Jag gick och klippte mig idag hos min frisör, Jean Paul, mannen som enligt alla bokens regler borde vara gay, men som istället är straightare än Sverker Olofsson.

- I sent a couple of chapters of my novel to Penguin and they offered me a deal. How cool is that?

- Hm, wow, that's great.

- How's your novel going?

- ...

Lili & Slussie

Fredag eftermiddag. Ordet produktiv passar inte riktigt in på mig. Idag heller. Jag funderar på om jag ska öppna en öl eller en mineralvatten. Killarna runt omkring mig pratar cricketstatistik och även om jag inte är totalt ointresserad så får sifferrunkandet mig att tappa tråden ganska snabbt. Kanske blir det ett par öl senare med gamla vänner, men fan vet. Fördelen med att dricka lite på en torsdag blir att jag är ganska långt från tokladdad idag.

I alla fall.

Jag läser igenom förslagen i Stockholm Rocks och kanske har jag väldigt kass humor, men jag har garvat högt åt en del av dem:

Lili & Slussie
Bredängs Cleerwater Revival
Skogskyrkogordon Lightfoot
MC Bergshammer
Blackeberg Peas
Steely Danderyds Sjukhus
Hornstullf Lundell
Fittjamiroquai
Skärmarbrink 182

Sluta inte för allt i världen.

Sedel eller tyg

Idag är det tio år sedan jag sist var blyg
Stirrade hemlighetsfullt på dig i smyg
När jag ser vad jag blivit: Välinformerad,
polerad, len och dryg
Ser jag att kindens rodnad ej kan
döljas bakom sedel eller tyg

Soto voce

Alltså, som nån skrev i kommentarerna; jag pratar ju inte så där fort i vanliga fall. Tro Pelle att jag var nervös. Att sitta och höra programledarna påa i bakgrunden kändes mycket märkligt. Vem pratar de om? Det sista jag tänkte var: säg inget dumt nu för helvete. Och prata inte för fort.

Det slutade med att jag sa Snopp-Jonas och pratade som en kulspruta.

Schweet.

Erase

Inte blogga onykter sa vi ju.

Hmm

Sa jag verkligen Snopp-Jonas i Sveriges största radiokanal?

Lyckat.

P3

Jaha, då har man varit med i Morgonpasset. Ironiskt nog samma morgon som Christian, sångaren i Fibes, Oh Fibes.

Well, Oh Well.

Stockholm Rocks

Nu ska vi leka.

*trumpetfanfar*

Leken heter Stockholm Rocks.

Reglerna är enkla.

Kombinera valfri tunnelbanestation i Stockholm med ett bandnamn eller sångare/sångerska. Helst ska det även låta bra. Bästa kombinationen vinner nåt fint. (Man kan kanske även använda andra stadsdelar, förorter och närliggande områden om man tycker det blir för svårt)

Sprid gärna reglerna vidare och länka hit om ni tycker det låter kul. Skriv era förslag i kommentarerna.

Jag börjar för att ni ska förstå principen:

Bandhagen of Horses
Högdalenny Kravitz
Sätratata
Frou Frouängen
Alvik Green
Akalla Pugatjova
Ropsten & Stanleys
Celine Stadion
Hallunda Buzz
Gamla Stan Getz
Hallunda & Oates
Chris de Vårburgh (nja)
Vårby Gårdon Sumner (yeah!)
David Hässelhoffby Gård (njäe)
Södertälje Yeah Yeahs (hmm)

Dagens väderinlägg

"Hm, wow, it's cooled down quite a bit", sa Mikey när vi knallade ut för att käka lunch.

Jag tittade upp för att kolla termometern på huset bredvid.

28 grader.

Cool.

Visst.

Fucking Boyfriend

Jag har lyssnat på "Fucking Boyfriend" en hel del den senaste tiden och jag gillar både den och en del annat på "the bird and the bees" (ja, små bokstäver) EP "Again and Again and Again And Again". Kanske är det så enkelt att jag gillar att sångerskan Inara George undrar om jag vill vara hennes "fucking boyfriend". Lite attityd gillar vi.

Talk dirty to me.

Eller fan, skit i det.

Jag blir så generad.

Fucking Boyfriend - the bird and the bee


Tillägg: jag ser att fullängdaren finns att köpa på iTunes. Resten av låtarna är ganska mycket jazzpoppigare mixat med lite elektroniskt. Låter lite som en blandning av tidiga Cardigans (tänk Rise and Shine), en tesked Regina Spektor och en hel del Lily Allen. Eller nåt.

Morrissey i Schlagerfestivalen

Ha, ha, det här är ju fan i mig lysande. Morrissey "funderar" på att ställa upp i Eurovision Song Contest. Jag kan se hela Weeping Willows och bröderna Birro stå och darra med underläpparna. Näääe. Moz? Näääe.

Från BBC:

The Mancunian musician first expressed an interest in taking part after Daz Sampson’s song, Teenage Life, came fifth from last in the 2006 contest.

“I was horrified but not surprised to see the UK fail,” he said. “Why didn’t they ask me?”

The BBC says it is in talks with the singer to write and possibly perform a track for this year’s contest in May.

But a spokeswoman for the corporation warned “nothing is confirmed at the moment”.

Ja, det är Justin.

Random

Vaknar med en huvudvärk som bultar sönder allt som kunde varit bra med onsdagen den 10 januari 2007. Duschen skänker ett par minuters befrielse från smärtan, men vi bör inte duscha för länge här i Australien.

Vi har inget vatten kvar.

Vi bor i en öken och har inget vatten. Smart move, boy, real smart. Det ska bli 37 grader idag igen och i morgonsoffan pratar de fortsatt om bränderna. Programledarna är roliga och trevliga på alla sätt, men när det kommer till diskussioner om religion och moral påminns man om att vi lever i ett land som fortfarande är djupt nere i kyrkans träsk. Den katolska skulden är ständigt närvarande.

Jag läser om någon som hoppat fallskärm och dött. "She was a good christian", säger hennes präst. Och jag blir förbannad på ett sätt som retar mig. Christian? Jaha, gubbjävel, om hon inte varit kristen då? Eller om hon inte varit katolik? Hade hon dugit då?

Att säga att man är ateist här är långt känsligare än hemma i Sverige. Jag retar mig och trots att klockan är tidigt känner jag en ilska byggas upp. Det kommer bli en dag där jag retar upp mig över saker. Jag kommer gömma mig bakom mitt skrivbord med lurar i öronen för att inte störa mig mer på min omgivning. Tinningarna bultar och klockan är bara barnet.

Men så länge barnet är en god kristen så...

Svensk musik i världen

Jag sittar och tittar på 20/20 som är en snabbare variant med mer rock & roll än vad man ser i vanlig cricket. Det spelas musik ur högtalare på arenan, spelarna har mikrofon och alla verkar ha det skönt i sommarkvällen.

Jag noterar dock att Sverige bidrar med musiken. Den senaste halvtimmen har de spelat Erik Prydz, E-Type, Dr Alban och Roxette.

Nu väntar jag bara på Ace Of Bajs.

Och kanske ABBA.

Ups and downs

Människorna här ändrar inte humör beroende på årstid lika mycket som svenskarna. Det är väl på gott och ont antar jag. Mina vänner får inte höstdepressioner på samma sätt som folk hemma i Sverige.

Men å andra sidan saknar jag just det.

Jag saknar dem som inte är jämnfina. Jag har alltid trivts bäst bland trasiga människor. Även när jag inte levt bland som varit naggade i kanterna har jag sökt efter dem med blicken när jag varit ute.

På sommaren har de gömt sitt rätta jag i solbränna och färskpotatis, men allt eftersom mörkret brett ut sig har de kommit tillbaka.

Här hamnar jag med människor som antingen är jämna och fina hela tiden eller ojämna jämt, och det är en väldig skillnad. Båda sorterna är svåra att hänga med.

Ge mig trasig.

Ge mig glädje.

Men gärna lite av varje.

Grattis, vägprojektet!

Jag jobbar just nu på det kanske tråkigaste projektet i hela min karriär, en pitch för en ny sträckning väg. Använd vår väg istället för den andra vägjäveln, bla, bla.

Jag måste tejpa upp mungiporna för att inte se ut som jag har fått dubbelsidig ansiktförlamning av tristessen.

Men byrån behöver flis, så här sitter vi.

Och tejpar kinder.

Torsten, lyssna på din fru.

På många sätt är det en perfekt morgon på södra halvklotet. Solen glittrar i skyskrapornas fasader, det är inte allt för varmt och köp-latten smakar som den ska. När jag travar fram längs Elizabeth Street hör jag två skånska turister i 60-årsåldern som inte kan komma överens om vilken gata de är på. Som vanligt tror de att svenska är ett språk ingen annan förstår och som skall åtnjutas högljutt eftersom de är i främmande land.

- Torsten, jag lovar, de hääär ääär Elisabetgatan.
- Naj, säger jag. Det ä de ente alls.
- Jo.
- Naj.

Jag orkar inte bryta in och dissa Torsten utan går vidare.

Jag jobbar igen.

Tillsammans med vänner på en lite mindre byrå den här gången. Kanske blir det bra. Kanske inte. Auckland ringer och undrar om jag fortfarande är sugen. Kanske. Kanske inte.

Jag viker in på Bourke Street och går sakta upp för backen. Spårvagnarna plingar när de kör förbi och vore det inte för den vita kakaduan som förirrat sig in i stan kunde vi lika gärna varit i Göteborg.

Och Gud sade

Ni förstår att nåt stort kommer hända i eftermiddag, hoppas jag. I alla fall för oss förtappade Applenördar.

Steve will address the people.

And there will be light.

Osynk

Jag har haft en märklig oro i kroppen hela dagen. Ofas. Med vad vet jag inte. Mig själv. Världen. Allt. Det är lika bra att gå och lägga sig. Hoppas på tisdagen.

Chasing Cars (Hey Team Remix) - Snow Patrol

We'll do it all
Everything
On our own

We don't need
Anything
Or anyone

If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?

I don't quite know
How to say
How I feel

Those three words
I've said too much
But not enough

If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?

Skit också

Det visar sig att Cansei de Ser Sexy spelade i Melbourne i fredags. Något jag missade helt. Att säga att jag blev förbannad när jag hörde det är en underdrift i den högre skolan. Jävlar vad det svors.

Golfers vs Porn Stars

Omslag

Att skriva om vädret är okynnesätande a la blogg, men jag blir inte klok på Melbourne. Jag kommer ihåg när jag flyttade hit, hur jag läste om väderomslagen i alla böcker jag läste. Det är dock inte förrän man kommer hit och känner temperaturen falla 20 grader på en timme som man verkligen verkligen förstår.

"Four seasons in a day", är det man oftast hör om vädret i Melbourne.

13 grader nu.

Jag såg väderomslaget komma igår. Plötsligt började trädens grenar vaja betänkligt, skyarna blev kolsvarta och sen sjönk temperaturen. Det var nästan komiskt.

Mindre kul nu.

På onsdag ska det bli 37 grader igen.

Det gäller att hänga med.

Sleepless in...

Jag har svårt att sova natten efter att jag varit ute och festat. Det slår aldrig fel. Så nu sitter jag här framför tvn och tittar på nån kass serie. Sova är det sista kroppen vill för tillfället. Kalas.

Lögardagen

Någon har behagat bajsa i min mun.

Dang.

The End's Not Near

The end's not near
It's here
Alleluia
Spread the cheer
And watch the millenarians
Throw a party for a thousand years

You won't see the pious praying
They'll be too busy flaying
All the martyrs with better ways
To stop the world decaying

If you call me I won't be home
I'm hiding from the kingdom come
They can't see everything on earth
With the satellites and the roving drones

This is why hell is underground
Like a reclaimed bad part of town
We don't want to lose our souls
We're the saints who don't want to be found

The End's Not Near (The New Year Cover) - Band Of Horses

junk mail

Fick just ett mail från popjunkien som är i Melbourne med familj. De tycker det är varmt. Kan man förstå. Det är inte lätt att anpassa sig till 36 graders värme när man är jetlaggad som ett djur. Konstigt nog vänjer man sig efter ett tag. Hade det varit 36 grader i Sverige hade jag säkert sprungit omkring naken (well), men här knallar jag runt i långbyxor (jobbar). Dock har jag thongs (flip flops/havaianas) på fötterna. Jag är ledsen, men jag måste faktiskt. I alla fall när det är över 30 grader. Annars skriker futterna högljutt.

- We neeeeed aaaaair.

Ordet thongs används för övrigt bara här. Att säga att man bär tanga på fötterna nån annanstans kan få oanade reaktioner.

Tro mig.

Huh?

Jag kollade just vilka låtar som är nominerade till en Grammis för årets låt.

1. Agnes - Right here right now
2. Andreas Johnson - Sing for me
3. BWO - Temple of love
4. Martin Stenmarck - 7milakliv
5. Sebastian - Do what you are told

Nu har ju inte jag bott i Sverige på ett tag, så ursäkta att jag frågar, men är det ett skämt?

Stora tårar, dripp, dripp, dropp.

Jag satt ensam i soffan i morse och tittade på frukostprogrammet som jag brukar. Och en sak är säker: jag vet inte hur vår kropp fungerar eller varför den bestämmer sig för att bli känslosam vid de mest märkliga tillfällen.

Grant Denyer är väderkille på Channel 7 i Australien och varje morgon de senaste tre åren har han rapporterat dagens väder från olika platser i Australien.

Jag vet fan inte vad det var, men mitt i det här inslaget började jag grina. Rätt upp och ner. Åt en jävla väderpajas. Helt värdelöst. Men det gjorde jag. Kanske var det alla bilder från Australien eller så var det helt enkelt nåt annat. Jag var trött, det var varmt, jag har pms, nåt måste det vara.

Jag tittade på nån sorts tribute till Pohlman och började smågrina.

Hur mongo är inte det?

Det andra klippet är från när Grant vann motsvarigheten till "Let's Dance". Då grinade jag också. Det var ÄNNU mer pinigt. Jag skämdes som en hund. Mina vänner kissar på sig när jag berättar det. My main man Mikey ramlade bokstavligt talat av stolen av skratt.

Fan.

Rapport från framtiden

Fredag - Tycker vi om

35 grader - Tycker vi inte om

Kumla

Adam Brody och Henrik Berggren har fött en son

Jag förutspår:

1. P3
2. Mutter över likheter med Brimful of Asha
2. Gråtande flickor
3. Reklamfilm för valfritt jeansmärke

bill posters

Frank(andersson)ly speaking

Jag tänkte skriva nåt om brottning, men jag vågar inte riktigt. Tänk om man får all världens brottare efter sig. Scary. Men lite måste jag. Fan.

Är det inte en konstig sport att börja med?

- Jo, föffan, jag är sugen på att ta upp en sport där man rullar runt med andra svettiga boys på en stor darttavla. Fina öron får man också. Och världens najsaste outfit. Ser ut som ett par tangakalsonger i spandex nån dragit upp över axlarna. Det ska min bli min sport. Ja, jävlar.

Gårdagens ord

Miðvikudagur

Two sides to every story

Homecoming - The Teenagers

Man köper badrumsskåp i den blå lagunen

Nån skriver till mig och klagar på att jag skriver och "retas om vädret". Och det kanske jag gör. Men egentligen är det inte jag som retas. Det är ni, eller några av er, som retas av varför i helvete ni sitter och surar i ett kallt och mörkt hål. Andra trivs jättebra med vintern och retas inte alls av det jag skriver. För mig var det just ett sånt retmeddelande som gjorde att jag hamnade i Australien. Det och ett trasigt liv kanske, men skit i det nu.

"Jag sitter och äter en thai beef salad och dricker en kall öl i Richmond. Det är 33 grader varmt", stod det i meddelandet som gjorde att jag packade ihop och drog från Sverige för gott.

Det är de små sakerna i livet som får en att ta de stora besluten.

I mitt fall var det en jävla sallad i Richmond.

Hade jag då vetat att Richmond är en tråkig stadsdel på andra sidan floden hade jag kanske inte åkt.

För mig lät Richmond som den blå lagunen.

Idag vet jag att det är där man köper badrumsskåp eller blir pruttfull på Prince Alfred Hotel.

Jag tackar min okunskap.

Och min vilda fantasi.

From dusk til dawn

Nyårsdagen. Vilken jävla skitdag det är. Så har det i alla fall varit för mig genom åren. Man vaknar upp nånstans i ett kallt och blött Sverige med huvudvärk och bleka minnen om bråk med nån man älskar. Eller så har man inte bråkat utan skrattat jättemycket ihop med nån. Huvudvärk har man lik förbannat. Och inte blir det bättre när man stapplar ut på stan. Regnar det inte alltid på nyårsdagen? I alla fall söder om Uppsala. Man går ut, det är kallt och snön ligger antingen smält eller fastfrusen till is överallt. Fula hundar har pissat gula pölar på det som borde varit vitt och äckliga barn går och smäller av överblivna raketer.

Nyårsdagen är bajs.

Tills i år.

För hello sunshine. Hello hav med smaragdgrönt vatten. Vilken oerhörd skillnad det gjorde att vakna upp till sol och värme. I gryningen, efter bara några timmars sömn, smög jag mig ut ur huset i Byron Bay och tog cykeln ner till Tallow Beach. På stranden låg massor med folk som helt sonika gått ner och somnat där. Sömndruckna vaknade vi upp till årets första soluppgång samtidigt som vi tittade på varandra.

"Happy New Year", sa jag till ett en kille och hans tjej som satt ett par meter bort.

"Yeah, I really think it will be", sa killen och log.

Och Kalle Kallsvett. Glömde honom.

Cirkus Silverfisken

Eh, alltså, det här hade jag väl inte riktigt räknat med. Krönikan i VeckoRevyn har fått en ohygglig massa av er att skriva hur bra ni tycker att jag skriver. Och det är ju roligt. Jättesmickrande, faktiskt. Om än lite överdrivet. För sweet lord almighty, nu blir jag alldeles generad och skitnervös av allt ni skriver. Säg hej till Mr Prestationsångest. Och titta! Han har tagit med sig herr Tvivel, Magknip och deras elake kusin Total Blockering.

Vi har en liten fest här medan ni skriver snälla saker.

Eller DE festar.

Jag ligger i fosterställning under skrivbordet med en papperskorg över huvudet.

Definition

Jag är tydligen en retrobloggare.

Där ser man.

Samtal på lunchen

- Fuck me, 33 degrees is way too hot. I bloody hate being here now.

- It's 2 degrees in Stockholm, mate.

- Oh.

everfresh

Nya tider

Folk som pratar i telefonautomater. När jag var liten var det inget konstigt alls, men nu? Jeeeez. Bara kriminella och dårar använder telefonautomater numera. Eventuellt backpackers, men annars så. Farliga människor.

Mobiltelefonin får konstiga följder.

Å andra sidan kommer en del dårar undan med att prata med sig själva på stan. Alla tar för givet att de använder handsfree. Så länge de inte luktar illa och kör runt med en kundvagn vill säga.

Prata med sig själv - Handfreee

Prata med sig själv medan man luktar räv och kör kundvagn - Dåre

VR

Ja, jag har alltså börjat skriva krönikor i VeckoRevyn. En del tycker det är jättekonstigt, andra tycker att det är jättedåligt och en del tycker att det är jättebra.

Själv är jag glad att jag får betalt för att skriva i ett annat forum.

Ebba vill att jag ska hitta en annan bild och det kan man ju förstå. Ingen vill ha en krönikör som ser ut som att han vill stirra ihjäl dig.

Krönikorna hittar ni här.

Repeat

Det är inte jag som kommit på följande lek, men jag är gillar den som fan, så jag tänkte dela med mig.

1. Tag en styck låt du gillar.

2. Dra ihop en förfest.

3. Spela ENDAST den låten (högt) hela förfesten och gärna även på efterföljande efterfest.

Resultatet är mycket märkligt. Låten blir en "trigger". Nästa gång du eller dina vänner hör låten kommer ni alla att slungas tillbaka till just den där kvällen.

En av mina vänner spelade den här låten non stop i sex timmar på sin inflyttningsfest.

Y Control (Faint Remix) - Yeah Yeah Yeahs

När vi ett par veckor senare hörde den spelas på klubben Pony var det otroligt kul att se reaktionerna. Alla vi som varit på hennes fest lyfte armarna i vädret, började sjunga med i texten samtidigt som vi intog dansgolvet tillsammans.

Pröva.

Es is sehr geil.

Hem & Haw

Det här är ju rätt långt från en modeblogg, men ibland får man göra lite undantag. Förra gången jag skrev nåt om mode för killar var det märket Mjölk jag tog upp. Jag har köpt en fruktansvärd massa av deras kläder och därför blev jag både glad och förvånad när jag hörde att Fredrik, som är en av killarna bakom Mjölk, lanserat ett annat märke, Hem & Haw. Kläderna på min profilbild är från deras förra kollektion och på deras hemsida kan ni kolla in deras nya.

Första gången jag var inne i deras butik "Bobby's Cuts", som är uppbyggd som en slakteributik, förstod jag med en gång att jag pratade med Fredrik, men ändå bytte jag inte till svenska. Jag anade även att Fredrik förstod att jag var svensk, men där stod vi artigt, som de svenska får vi är, pratandes engelska med varandra. Nästa gång vi sågs hade vi pratat i telefon med varandra angående ett annat projekt, så då var det lika bra att ge sig tillkänna.

Har ni vägarna förbi Melbourne ska ni definitivt titta in i deras butik off Flinders Lane.

Efteråt kan ni ju alltid hälsa på hos mig, jag bor 200 meter bort.

Och nej, jag får inte gratis kläder för att skriva det här.

(Fan, hoppas, hoppas, hoppas)

Sweet

Originalet är en av mina favoritlåtar om lööv, så egentligen är det konstigt att jag gillar Peter Gabriels cover på "The Book of Love".

Men det gör jag.

Den är lite sötare, men nu är det 2007 - the year of the sötma.

Bring on the stråkar and the whole jävla symfoniorkester.

The Book of Love - Peter Gabriel

Nån sorts jag

Jag har ett märkligt förhållande till självporträtt. Har alltid haft. Man går runt och lever sitt liv i tron om att man ser ut på ett sätt tills man ser en bild av en själv. Åh fan, är det så där jag ser ut för stunden? Av någon anledning är det inte samma sak med speglar. Där är jag oftast överens om att den som tittar tillbaka på mig är just jag. Nu har jag dessutom nån sorts webkamera inbyggd i datorn. Jag tar en bild per dag för att kolla om jag lyckas fånga den jag är i mitt huvud. Ännu har jag inte kommit ens nära. Det handlar inte om huruvida jag är snygg, fisk eller mittemellan, det rör sig om nåt annat. Så här tycker webkameran att jag ser ut i dag. Märkligt. Nån av oss har fel.

Staden kontra stranden

Usch, det känns sådär att vara tillbaka i stan. Visst är det skönt att vara i en storstad igen, jag kan gå ner på hörnet och få mig en perfekt kaffe och internet är snabbt som blixten.

Men sen då?

Jag saknar redan min morgonrutin i Byron Bay där jag körde ner till Cape Byron och surfade eller bara satt i sanden och glodde på havet som mullrade in.

Melbourne har ett nattliv som få andra städer i Australien och jag är inte den som är den, men nu så här efter nyår känns det inte som att jag vill ut på galenskaper i natten. Jag har alldeles för dålig karaktär och vet vad som kommer hända när telefonen börjar ringa med förslag om fester och annat. Jag känner mig utvilad och - fan, jag kan knappt ta ordet i min mun - hälsosam, för första gången på länge, länge. Det kommer nog inte att hålla i sig, men jag vill ändå känna på hur det känns ett tag.

Positivt är väl att sommaren just börjat.

Å andra sidan är just det ganska så jättepositivt.

Vill jag så kan jag ta flyget upp till Byron eller varför inte Cairns och Stora Barriärrevet över helgen. Det känns skönt att veta om inte annat.

Home sweet home

Tillbaka i ett varmt och soligt Melbourne. Torkan vägrar ge med sig och bränderna har härjat värre än på länge. Morgonen jag lämnade min lägenhet för en månad sen kunde jag känna brandröken sticka i ögonen. Skogsbränderna är en urkraft människorna här har vant sig vid.

När de nordliga ökenvindarna ligger på kan det bli uppåt 45 grader i stan och det är heller ingen lek, men idag är det svalt, bara 32 grader. Brrr.

Jag tror ändå jag vågar mig ut för en kaffe på altanen.

Blir det för kyligt får jag väl gå in igen.