För att jag tycker om den

Ikväll glömmer vi allt för en stund

Dagen passerar i ett makligt tempo. Hålögda art directors och ståtliga copywriters tittar sig omkring i väntan på att skiftet i fabriken ska ta slut. Ikväll har byrån anordnat drinkar och tilltugg på nån rooftop bar i stan och eftersom det varit ett par hektiska veckor sitter alla och väntar på att få packa ihop och gå dit. Det är 28 grader vilket gör att en kväll på ett hustak känns alldeles perfekt. Vi ska gå dit och känna oss speciella för en stund. Glömma de dåliga brieferna och skratta mammon i ansiktet.

(Just som jag skriver det här sätter sig en gråsparv på mitt skrivbord.

Den är borta nu. Tydligen hade den irrat sig in genom ett takfönster. Vi lyckades locka ut den genom att lägga lite gammal muesli på fönsterblecket.)

Annars är det tyst på byrån idag. Jag låtsas jobba och tittar på Shots. Magen kurrar och gör mig påmind om att det är dags för lunch. Frågan är bara vart vi ska gå. Och vad vi ska äta. Kanske blir det en promenad ner till Chinatown. Eller nån av italienarna på Hardware Lane. Jag vet inte. Jag vet inte.

För magen kurrar.

Steve och Ross

Väggen försökte reta mig, men mina 188 cm bara log och gick förbi.

Inte PÅ ringen, farfar.

På herrtoaletten på jobbet sitter det nån sorts doftmoj på väggen ovanför dörren. Varje gång man går in eller ut sprutar den ur sig en liten dutt parfym så att det ska lukta fräscht där inne. Problemet är att doften i sig är ganska suspekt. Man har inte satsat på kvalitetsdofterna om vi säger så. Snarare känns det som att nån kommit över ett billigt parti Old Spice och blandat upp det med annat "manligt". Lite läder och rostade nötter anas bland kakafonin av dofter.

Det luktar "farfar har bajsat och det verkar som att han ätit nötter och läder" på vår toalett på jobbet.

Inte så gott.

Men jävligt kreativt.

Skål, tammefan.

Det här kanske inte är världens spaning, men med mitt närminne får man vara glad när någon tanke stannar i huvudet i mer än tjugo sekunder, so here it goes. I good old Sweden skålar man ju genom att höja glaset lite fint medan man nickar lite tjusigt åt den man skålar med. Ögonkontakt är också önskvärt.

Down under är det lite annorlunda. Varje, och då menar jag varje, gång man skålar med ett sällskap klingar man glas med alla i sällskapet. Alla. Detta är förstås ganska charmigt, men det känns också lite barnkalas att sitta på restaurang och sträcka sig över bordet, under eller över armar, och klinka glas med alla i sällskapet. För man ger sig inte förrän alla har klingat med alla. Får man sen för sig att skåla en stund senare klingar man glas med alla igen.

Antingen har man en lite mer lekfull och barnslig attityd här nere eller så umgås jag med folk som faktiskt är förvuxna barn. Förmodligen är det nåt med dem jag umgås med. Ganska säkert är det så. Det skulle i alla fall förklara varför Mikey stoppade upp kolor i näsan mitt under kundpresentationen för en stund sen. När han blev tillfrågad om en sak blev han så förvånad att han sköt ut kolorna rätt på konferensbordet.

Det såg ut som att ett par sniglar hade haft oturen att bli krossade av två citroncontainers. I bakgrunden tornade två massiva silos med mineralvatten mot himlen och man hörde fnissande från containerskjutarens svenska kollega.

Inget skålande dock.

Den gången.

Minne, jag har tappat mitt minne.

Jag har insett att jag måste börja skriva ner saker för komma ihåg dem. Känns ju lagom gubbigt, men snart får det bli så. Jag har ju tidigare skrivit om mitt icke-existerande närminne och det blir knappast bättre kan jag meddela.

Häromdagen ringde min hyresvärd till mig när jag satt och jobbade på kontoret. Han hade lånat mina nycklar för att kolla en sak i lägenheten och nu satt han nere i sin bil redo att lämna tillbaka det han lånat.

Visst, sa jag, jag kommer ner. Jag klev in i hissen och ett par minuter senare kliver jag ut på gatan. Han ser mig knalla förbi som om inget har hänt. Jag har nämligen redan lyckats glömma mitt syfte med hissfärden. Väl nere på gatan börjar jag tänka på lunch och vandrar iväg för att hitta nåt bra ställe att hämta käk på. Min hyresvärd fick kliva ur bilen och jaga ikapp mig. När han knackade mig på axeln kom jag förstås direkt ihåg varför jag åkt hiss.

Oj, jag glömde, sa jag.

Det är fan ett under att jag lyckas med nånting.

Katey och hennes systrar

Det var ett förhållandevis tråkigt bröllop. Det är väl lite att svära i kyrkan att yttra nåt sånt, men nu var det i alla fall så. Kateys familj är i vanliga fall en trevlig samling människor, men att de var så paniskt rädda för att prata inför publik trodde jag inte. Det var en orgie i tråkiga och artiga tal om ingenting. Tack till alla som rest långt, tack till moster Alice för hjälpen med blomsterarrangemangen, bla, bla, bla. Visst måste allt sånt nämnas, men roligare än så blev det inte. Kanske berodde det på att många på bröllopet var farmare. Så grödor i död jord går bra, men prata offentligt var man inga hejare på.

Som tur var hamnade jag bredvid ett par roliga människor, så vi hade en bra kväll ändå. Angus var veterinär på Tasmanien och vi delade samma typ av humor. Dessutom gillade han och hans flickvän att både prata och dricka vin.

"Jag känner en veterinär", sa jag efter ett par glas. Hon bor i England, vi har aldrig träffats, vi skrev krönikor ihop, hon skrev i andra tidningar förr, hon har nyss varit och bellat in alpackor i sydamerika, hon heter Hanna och det här låter helt obegripligt för dig, eller hur?

För det gjorde det ju.

Kateys pappa Allen är en mycket tystlåten man. Som ensam man i ett hus med fru och fem döttrar har han stoiskt ätit sina potäter vid matbordet varje kväll utan att få en syl i vädret. Systrarna pratar mer än några andra jag någonsin stött på. Och mest av alla pratar Katey. Efter att han hållit sitt tal avslutade han med orden: "My god, i've been speaking for five minutes without having been interrupted by my wife or daughters once. We should do this more often."

Annars var allt som vanligt i Queensland - varmt, småbonnigt och fullt av folk som drack rom & cola.

Lite som min första skolresa utomlands med andra ord.

Men den här gången kräktes jag inte på hotellrummet.

Och bästa originalmanus!!

Jaaaaaaa!!!

Alan Arkin!

Ready for takeoff

Nu är det snart dags för mig att dra hem och packa för att ta flyget upp till Brisbane och Kateys bröllop där. Det är lätt att glömma hur stort det här landet är. Man flyger kors och tvärs hela tiden. Mest för att man måste, men ändå. Det är 200 mil till Brisbane från Melbourne och ändå gör jag resan ganska ofta. Samma sak med Sydney som ligger 100 mil härifrån.

Att bila till Stockholm eller Malmö kändes som ett projekt när jag bodde hemma i Sverige, här känns 250 kilometer inte alls. Jag är förstås bortskämd som gammal göteborgare, norrlänningarna fnyser säkert åt min bekväma inställning, men i alla fall. Det är ett jävligt stort land. Från öst till väst är det nästan 500 mil. Det mesta öken.

Det konstigaste med avstånden är dock att inte så mycket ändras från plats till plats. Skulle jag flyga 200 mil från Sverige skulle jag (väl) hamna i södra Italien. Allt skulle vara annorlunda. Människor ser annorlunda ut, alla byggnader likaså. Språket ska vi inte tala om. Här är det enda som ändras vädret. Nu på sommaren ändras knappt ens det. Det är lite fuktigare i Bris Vegas, men annars är det mesta likadant. Samma matkedjor, samma snabbmatsrestauranger. Och samma språk. Inte ens nån skillnad i dialekt. Trots tre år här har jag inte vant mig vid att det inte finns några dialekter.

Det blir förmodligen inte nån tid över för havet den här gången i Queensland. Det blir en snabbis och sen tillbaka på jobbet på måndag morgon.

Jag inser att det här inlägget känns lite meningslöst. Inga nya ämnen har avhandlats och inget spännande har sagt.

Med andra ord; det är fredag.

*check*

Jag har legat efter med en massa saker. Sen med krönikor till VeckorRevyn. Inte bra. Knökmycket på jobbet. Inte bra. Och till råga på allt ska jag på bröllop i helgen. I Brisbane av alla ställen. Bra, men halvjobbigt att det är just denna helgen.

Jag blir sällan stressad, men när saker attackerar en från alla håll är det svårt att hålla sig filbunke. Nu har jag dock gjort det mesta av det jag ska. Krönika skickad. Plan bokat. Jobb undanstökat.

Då återstår det väl bara att blogga då.

Jobbhets

Sitter fast på jobbet. Klockan är över midnatt. Hinner inte med nåt annat än jobb idag. Solly.

take me home, horsey, i'm tired.

Blockflöjt in the house

Efter min tirad om kommentarer igår blir det nästan lite pinigt att lägga upp ny musik. Som sagt, kommentarer är kul, men jag var nog mest purken att ingen förstooood Muscles.

Att jag har en stråkfetisch har nog inte undgått nån som laddat ner den musik jag lagt upp här. Frågan är vilket stråkinstrument som är sexigast? Cellon ligger bra till.

En kille som har fattat det här med stråkar är Owen Pallett. Den här remixen han gjort på Grizzly Bears "Don't Ask" är tydligen ett par år gammal. Jag gillar den ändå.

Den har stråkar.

Och nåt som låter som blockflöjt.

Vi snackar guldkombo.

Grizzly Bear - Don't Ask (Final Fantasy Remix) (zShare)

Nyttig middag

Jag kände att jag inte orkade laga mat igår. Så istället för äta nyttigt, vilket jag i och för sig aldrig gör, gled jag förbi Lord of the Fries på hörnet av Flinders Street och Elizabeth och köpte med mig en låda African Fries. Stora tjocka pommes indränkta i mayo, rå lök och ketchup. Kanske det grisigaste jag ätit på länge, men så sjukt gott. I alla fall för en lökälskare som mig.

African Fries, I tell you.

Is the shit.

Musik som får vuxna män att gråta

När han börjar sjunga efter 30 sekunder reser sig vartenda hår jag har på hela kroppen. Trots att jag inte vet om jag tycker det är bra ställer jag mig på stolen och Mikey tittar på mig som om jag vore helt galen. Jag sträcker armarna i skyn och egentligen vet jag inte varför. Jag har inte lyssnat på dem på säkert tio år, men jävlar. JÄVLAR. Jag skiter i att det inte är lika bra som förr. Det handlar inte om det. Det här är mina tonår. Gitarrspelande på pojkrummet. Grillkvällar på Näset och Ganlet.

"It's fucking Guns n Roses! They're back!", säger jag till Mikey.

"Don't shit me, dude...", säger Mikey och ställer sig upp.

Jag sätter på den i högtalarna och till slut står vi sex killar och en tjej och spelar luftgitarr. Mikey skriksjunger. Det är som om nån vunnit på Lotto. Nu hoppas och tror vi att det inte är bluff.

Guns n Roses är tillbaka.

Guns n Roses - Better (direktlänk - högerklicka, spara som)

Average Homeboy

Sopcocktail

Helt plötsligt kom luftfuktigheten. Jag som lyckligt sagt att Melbourne är förskonat från den tryckande fuktiga hetta man upplever i Queensland sitter nu och flämtar i soffan när jag kommer hem från jobbet. I normala fall är temperaturer runt 35 grader inte så fruktansvärda här nere, men nu med luftfuktigheten börjar det bli jobbigt redan runt 25 grader.

Jag pratar ju ofta om att jag drömmer om att bo i New York en dag, men samtidigt är jag osäker på om jag pallat med somrarna. Hetta, fukt och doft av sopor känns inte som världens bästa kombo. Jag pratade med en vän häromdagen om äckliga saker och vi kom fram till att en av de äckligaste dofterna som finns är den som kommer från vätskan som rinner från alla soptunnor i stan.

"How about drinking it?", sa han.

Då var jag tvungen att hulka lite.

Frukosttankar

Ja, alltså, nu vet jag ju inte riktigt vad jag ville ha sagt igår. Kanske förundrades jag över att jag var den enda som tyckte att Muscles var bra. Det händer ibland att jag vill att folk ska förstå hur bra nåt är. Lyssna, lyssna! FATTAR du? Jooooooo! Lyssna igen! Igen!

Och kommentarer är bra. Kanske till och med nödvändiga. I alla fall på en blogg som min. Samtidigt är det lite tudelat. Många läser ju här för att ta del av mitt liv. Att jag sen är sugen på kontakt gör att det jag skriver förändras. Och ju mer det kommenteras desto större risk är det ju att mitt skrivande påverkas av er som läser. Och så kan vi ju inte ha det. Jag förstår ju det.

Jag har modererat kommentarerna ett tag, främst för att jag är ansvarig för det som skrivs på bloggen och det dök upp en del skumt folk som kommenterade elakt om andra eller så använde de kommentarerna för att gynna sig själva, sina organisationer eller annat. Jag vill helst ta bort hela filtergrejen. Det var roligare förr. På gott och ont.

Nu har jag precis kommit till jobbet bara för att upptäcka att det står nån sorts cementcentrifug nedanför vårt fönster och låter. Jag gissar att jag kommer klara av det ljudet i 72 minuter innan jag går berserk och dödar alla på bygget.

Nu triangelmacka och ananasjuice.

Mölat i mig tv

Jag har inte berättat om hur jag sulade i mig alla avsnitt av Day Break på två dagar nyligen. Mest för att det nästan känns lite pinsamt. Hetstittat jag har. Som Yoda skulle sagt. Om han var svensk. Och bodde på jorden. Äsch, vi slutar spinna vidare på den tråden. Nu.

Has it come to this?

Ja, lite har det nog det. Det gäller låtarna jag lägger upp. Gillas musiken får ni gärna säga till. Igår lade jag upp en låt som ett tusental människor laddade ner. En person lämnade en kommentar. En. Jag lägger i och för sig inte upp musik för att få kommentarer om min musiksmak, men lite feedback skadar aldrig. Samma sak gäller allt på bloggen. Om en person av tusen kommenterar funderar jag över om ni alla tyckte det jag skrev, eller la upp, var skit. Nu blir det väl lite löjligt om ni alla börjar kommentera just nu, men som princip. Och ja, jag vet att jag är väldigt lyckligt lottad jämfört med andra bloggare. Det handlar dock inte om att bli struken medhårs, det handlar om att veta att ni finns och vad ni tycker. För många kanske detta låter märkligt, men jag har alltid brytt mig om vad min omgivning tycker. Det är en del av den jag är. Jag lägger upp musik och bilder jag själv gillar, men jag känner inte er. Har ingen aning vad ni tycker många gånger. Samma sak gäller nog de flesta som bloggar. Säg till om ni gillar - eller ogillar - det ni läser eller laddar ner oavsett hur stor eller liten bloggen är. Eller bidra till den diskussion som förhoppningsvis uppstår. I alla fall nån gång då och då. Ok?

happy, happy.

Läs för mig, snälla.

Mina föräldrar läste mycket för mig när jag var liten. Jag kommer ihåg känslan av att sitta uppkrupen och lyssna på deras röster när de turades om att läsa för mig och min bror. Att min pappa somnade hela tiden gjorde inte så mycket.

Kanske inte så konstigt att jag sen började läsa ganska mycket på egen hand. En av de sagor jag minns bäst är "Till Vildingarnas Land" (Where The Wild Things Are). Förmodligen på grund av Maurice Sendaks illustrationer.

Aussie, Aussie, Aussie, Oi, Oi, Oi.

Jag minns när jag landade på Melbournes flygplats den där dagen för snart tre år sedan. Allt kändes exotiskt, men samtidigt inte. Som det så ofta är när man landar i ett främmande land. Tullamarine Airport. Bara det lät exotiskt. Att sitta i en taxi och se Melbournes skyline för första gången kändes väldigt overkligt.

Ska jag bo här?

Ska jag jobba här?

På riktigt?

Magen knöt sig lite och jag minns att jag sov ganska oroligt den natten.

Tre år senare är det fortfarande mycket som fascinerar mig med Australien, men jag märker att jag sakta men säkert inte ser de där sakerna i vardagen längre. Sakerna som fick mig att le förundrat. Sakerna som fick mig undra. Jag påminns om dem när jag ser de svenska turisterna. Nu mitt i sommaren är de överallt. De blonda kalufserna och brunbrända kropparna gör dem lätta att skilja från mängden.

En del saker vet jag inte ens om de fanns hemma i Sverige eller inte. Ta toaletterna till exempel. Här finns det två spolknappar. En för hel spolning när man har kackat mycket och en halv spolning för när man bara varit inne och vänt.

För att inte tala om alla konstiga ölglas. I Victoria där jag bor är det vanligt att man beställer en "pot" på krogen. En pot är ett glas som innehåller 285ml öl. Eftersom det dricks en hel del öl här har jag alltid tyckt det är lite konstigt, men i Victoria tycker man det är "smidigt". Själv tycker jag det är skumt att fylla på hela tiden. Dock kan man beställa en pint (568ml) om man känner för det. I övriga Australien dricker man öl ur schooners, vilket motsvarar 425ml.

Sen har vi all konstig mat som jag nu med glädje smäller i mig. En av de märkligare sakerna är väl en sausage roll, vilket inte alls är en korv utan snarare korvfyllning inrullad i smördeg eller "puff pastry". Och alla pajer. Här äts det små runda köttpajer till förbannelse. Ovanpå detta har man ketchup. Man kan köpa dem precis överallt. På 7-11, bensinmacker, överallt.

Ja, ja, jag ska väl inte berätta allt med en gång. Tanken var att jag skulle börja berätta om lite lokala egenheter här på bloggen.

Och nånstans ska man väl börja.

En kille ni bör lära känna är Shane Warne. Han rankas som världens bäste leg-spin bowler i cricket. Att lära er cricket snabbt är i princip omöjligt, men bowlern motsvarar ungefär kastaren i baseball. Skillnaden i cricket är man kastar bollen i marken först. Vad som händer sen skulle ta för lång tid att förklara, så jag håller mig till Shane for now.

Innan Shane Warne började sin karriär var leg-spin bowling en utdöende konst. Främst för att det han gör med bollen är extremt svårt att göra. Spin bowling är såpass svårt att man hellre väljer fast bowling. Vanliga bowlers "kastar" bollen rakt fram så hårt de kan, medan spin bowlers skruvar dem. Och Shane Warne skruvar som ingen annan.

Shane Warne är även känd för att vara lite av en "bogan", en bonnig kille känd för alla sina kvinnoaffärer och konstigheter utanför planen. Lite småtragiskt. Han är även ansikte för en känd "hair replacement clinic".

Och dessutom skyllde han gången han var dopad på sin mamma.

Ändå "gillar" alla aussies Warney. Alla garvar lite åt honom, men eftersom han är överlägset bäst i världen på det han gör kommer han undan med alla egenheter.

Här har ni Warney i all sin prakt.

Sad songs, they say so much.

Chris Garneau kommer inte att göra dig glad, men hans musik är stillsamt vacker. Jag lyssnade på "Not Nice" i min lägenhet igår kväll. Stråkarna och pianot ekade högt i rummen, jag släckte lamporna och satte mig och lyssnade med slutna ögon.

Eller fan, det gjorde jag inte. Jag tog en öl och tittade på Boston Legal. Men det kändes som att jag borde ha gjort nåt fint. Skickat ett sms till nån jag sårat. Eller nåt.

Chris Garneau - Not Nice (zShare)

(Låten i videon heter Relief och kommer från samma skiva, Music For Tourists.)

No falu, just polish.

Häromdagen hade jag cravings efter falukorv. Mycket märkligt. I närbutiken hittade jag en polsk korv som såg ut som falukorv. Det var dock allt den gjorde.

Brittan

Det muttras i kommentarerna i inlägget jag skrev om Britney. Och det får man väl göra. Jag tycker dock det är lite märkligt. Man försvarar Brittan med näbbar och klor och menar att alla som säger något dumt om henne bedriver en mobbingkampanj. Någon tar till och med upp gången jag tog upp Lassbos poserande för en tavla och jämför mitt agerande med den gången.

Jag tycker det är rätt intressant, men ärligt talat mest löjligt.

I fallet Britney så har vi en ung kvinna som betett sig oerhört märkligt i flera år. Häromdagen lyckades hon kröna allt detta med att raka av sig allt hår hos en tatuerare i LA. Normalt?

Mest av allt tycker jag synd om Britney, men min anmärkning var ändå ganska mild.

Hade någon av mina tjejkompisar gjort samma sak hade jag förmodligen också undrat om vederbörande blivit knäpp. Förmodligen hade jag inte uttryckt mig så milt som jag gjorde nu. Allt beroende på person, förstås. Jag har flera tjejkompisar som rakar av sig håret då och då. Britney hör dock inte till den kategorin. Visst, hon kan väl få klippa sig hur hon vill, men lite knäppt verkar det allt. I alla fall i hennes fall.

Frågan är varför så många springer till hennes försvar.

Och varför någon som tycker att hon beter sig väldigt märkligt utges för att vara ond och mobbare.

boy and girl

Har inte jag sett dig i något?

Jag var ute med ett par vänner i lördags. Vi hamnade på världens märkligaste fest i Fitzroy. Som så ofta när man inte känner de som bjudit in hade vi helt missat att det var tema som gällde. Jag försökte länge lista ut vilket tema det var. De flesta såg helt bisarra ut. Det var allt från isbjörnar till en kille som endast bar ett par kalsonger med bokstäverna STD skrivet över skrevet. Mina favoriter var paret som hade full isdansutstyrsel på sig. Plymer, smink, paljetter och kroppstajt på ett nästan obehagligt sätt. De dansade stilla i ett hörn hela kvällen. Till slut frågade jag värden om temat. Fire and Ice, sa han lite sluddrigt.

Efter en stund satte jag mig och pratade med en flickvän till en annan bekant. Jag hade inte träffat henne tidigare. Till slut kom det fram till att hon var skådespelerska. Jag hann dock inte fråga vad hon gjort förrän en tredje vän ville prata med mig om nåt annat.

Idag googlade jag hennes namn för att se om jag kunde hitta henne. Jag blev lite förvånad när jag märkte att det fanns två australiska skådespelerskor med hennes namn. En hade varit med i flera skräckfilmer och den andra hade varit med i ett antal porrfilmer.

Jag tror jag struntar i att fråga henne vem av dem hon är.

Muscles from Melbourne

Han kallar sig för Muscles och bor här i Melbourne. Så mycket mer vet jag inte. Den här låten har jag lyssnat på säkert 30 gånger de senaste dagarna. Så mycket vet jag. Jag tycker den är fantastiskt bra och att den borde spridas till världens alla hörn.

Muscles - Ice Cream (zShare)

(Vänsterklicka på länken, ladda sen ner)

Ett smalt inlägg

Jag vet inte hur många av er som jobbar på mac och dessutom läser mp3-bloggar. Det kanske är jag och nån mer. I alla fall. Om du är en av de utvalda MÅSTE du ladda ner följande program som gör upptäckandet av ny musik oerhört mycket enklare.

Så, nu kan ni andra läsa vidare.

Byte?

Efter att alla möjliga bloggare uttryckt sin frustration över byte till nya blogger undrar jag om jag verkligen ska byta. Jag antar att jag måste. Kan någon redogöra över vilka problem som kommer att uppstå och hur jag blir av med dem? Please.

Hissen

Ända upp.
Inte.
Britney, alltså.

Stavning

Fan, jag är ingen ordmärkare i normala fall, men nu måste jag. Måste.

Det heter LasaGNe, inte Lasange. Samma koncept gäller för ChampaGNe. Enkla ord, gott folk. Att kalla någon för looser är också oerhört pantat eftersom det stavas loser. I alla fall i alla engelsktalande länder. Ska man förolämpa nån får man fan se till att stava rätt.

Så, nu går jag på fest.

Ordmärkt och nöjd.

Alla

Klockan är 18.08, det är 37 grader varmt och jag har just ätit ägg, bacon och vita bönor till middag. Classy. Ikväll blir det nån sorts warehousefest i Fitzroy. Alla kommer vara där, säger Mikey. Vad det innebär vet jag inte riktigt. Jag skulle bli sjukt förvånad om Hasse Aro var där till exempel.

50

Thåström fyller 50 i år.

Fattar ni hur sjukt det är?

Utan rubrik... eller vänta nu... fan.

Feist - Lonely Lonley (Frisbee'd Mix)

Grå moln över staden

Molnen väller in över Melbourne och värmen avtar lite. Jag sitter på soffan och låter Effs blandband överrösta luftkonditioneringen. Gillar ni det jag brukar lägga upp här kommer ni garanterat att gilla det han lagt upp. Om en stund ska jag gå ner och träffa min gamle AD, A, på nån bar i stan. Det blir nog fett. Som kidsen säger.

Hotmail bad, yahoo good.

Jag såg just att några skrivit till mig på min hotmailadress. Det är synd eftersom jag i princip aldrig kollar av den. Skriv gärna till min yahooadress istället. Ni hittar den under kontakt i högerspalten ifall ni vill skriva nån gång.

saintkildaroad (at) yahoo.com.au

Nu ska jag våga mig ut i hettan för att köpa mig ett par nya solglasögon. Mina gamla har jag tappat. Jag brukar göra det.

Jaha

Ironiskt nog är det för varmt för att göra nåt annat än stanna inomhus. 37 grader. Lovely.

Fridag

Klockan 03.40 i natt vaknade jag till. Ring och sjukskriv dig i morgon, sa min hjärna till mig. Så det gjorde jag. Nu är klockan 09.38. Och jag sitter här och undrar vad jag ska göra med min dag.

Nu slutar ni bråka, grabbar. Hönspolisen är här.

- Jag vet vad vi gör!
- Jaha, vad?
- Vi spelar in en film med ett par kaniner som bråkar.
- Kaniner?
- Yep, de bråkar sådär lite stöddigt, typ som två pitbulls eller nåt.
- Du regisserar dem då eller?
- Visst, det kommer gå jättebra.
- Jaha, och sen? Vad händer då?
- Ja, sen har vi två hönor som liksom kommer in och avbryter hela bråket. De splittrar upp boysen. Ser till att de håller sig i skinnet. De är trötta på allt bråk på gator och torg och går emellan. Lite Guardian Angels, liksom. Fast hönor.
- Du ska få hönorna att göra allt det där? Spela poliser typ? Agera?
- Japp.
- Lycka till, broschan.

Magasinsgatan

Jag kommer ihåg det exakt fastän det är längesen nu. Det var på Magasinet på Magasinsgatan i Göteborg. Det var mörka rum och vackra människor och plötsligt hörde jag ett band spela i rummet intill. Jag var inte ens där för konserten. Tror att det kan ha varit för den där onsdagsklubben jag alltid gick på. Under lång tid var jag där varje vecka, jag träffade människor jag aldrig kommer glömma, men namnet på klubben har jag lyckats förtränga.

Jag stod och pratade med en flicka när den där märkliga rösten började sjunga. Vi reste oss upp och gick in och tittade och helt oväntat såg jag brorsans gamle vän Håkan bakom trummorna. Efteråt snackade vi lite och han bad mig hälsa, vilket jag lovade att göra.

Tio år senare skulle Håkan springa omkring i sjömanskostym på Skansen och Karin skulle gömma sig bakom fågelmasker tillsammans med brorsan. Och han Jonas skulle jobba med reklam i Melbourne. Och skriva i VeckoRevyn.

Hade nån sagt det då hade jag nog både garvat på mig och blivit förbannad.

Sjömanskostym på Håkan, hon där går runt i fågelmask och jag jobbar för VeckoRevyn, säger du? Nr jag inte jobbar med reklam. I Melbourne.

Tjena.

Varför inte påstå att George Bushs pantade son kommer vara president i USA också?

Honey Is Cool - Something About The Mountains

Say no to the bygel

Alltså, det här med hörlurar. I stort kan man väl säga att jag tycker att alla lurar med olika bågar runt öron, huvud, axlar, knä och tå, knä och tå är väldigt märkliga.

De gamla hederliga lurarna med orange muff och en smal stålbåge över huvudet är allra konstigast. Varför väljer man att gå runt med såna idag? Jag förstår inte. Det signalerar då-hå-håre lång väg.

Oh, no, här kommer en sån där människa som sitter och sjunger med i Elvislåtar medan de sitter och slår sig på låren.

Byt säte.

Titta ut genom fönstret.

Och sen har vi alla konstiga byglar runt öron och fan vet vad. Det ser ju otroligt dumt ut. För att inte tala om dem som går runt nacken. What's up med dem? Och i konstiga neonfärger. Weirdness. Det ser ut som om folk är med i nåt tragiskt avsnitt av Star Trek. Beam me up, för fan.

Nej, stora jättelurar eller liten lur i örat utan byglar, bågar och fan och hans moster är det enda som inte signalerar hej kom och hjälp mig.

Jag vet inte varför jag blir så upprörd.

Nästan lite svettig.

Well, well.

En annan dag ska vi prata om killar med slingor i håret.

Nu blir det reklamfilm

Eftersom jag jobbar med reklam tänkte jag dela med mig av lite roliga och/eller intressanta reklamfilmer jag samlat på mig under åren. Den här skrattade jag högt åt första gången jag såg den.

Blandbandet

Nu finns det länkar till de enskilda låtarna.

the day is near

Northern State - Away Away
Manchester Orchestra - Where Have You Been?
Andrew Bird - Simple X
Inlets - Pictures Of Trees
Los Campesinos! - You! Me! Dancing!
Phoenix - Long Distance Call (25 Hours A Day Mix)
Justice - D.A.N.C.E.
The Go! Team - Get It Together
Badly Drawn Boy - Promises
Snow Patrol - Set The Fire To The Third Bar

(Ladda ner hela blandbandet här)

Så att jag inte glömmer

Il Divo ska dö.
Om inte nån annan hinner före kommer jag att mörda dem.
Med spett.

Och fläkten skänker oss en stunds lycka

Det blir inget inlägg om hörlurar idag. Kanske imorgon. Det finns ett inlägg om hörlurar som måste skrivas. I'm sure of it.

Jag ska inte väderblogga, jag vet, men jävlar i röven vad varmt det har varit idag. När luftkonditioneringen tog sin sista suck på jobbet steg temperaturen med tio grader. Till slut satt vi och muttrade kollektivt i ett 43-gradigt kontor. Och eftersom vi hade mycket att göra satt vi där och svettades och var arga.

Nu sitter jag hemma och ACn gör att mitt förstånd sakta kommer tillbaka. Jag ser på nedladdade avsnitt av Heroes och surar över att jag lyckats hetstrycka i mig alla avsnitt på mindre än en vecka. Jag är nu fast i cliffhangerhelvetet som jag hatar så intensivt. Som tur är finns det många serier jag inte hunnit titta på ännu. Uppgraderingen till världens snabbaste bredband känns plötsligt helt ok.

Jag läser svenska nättidningar och alla era bloggar om livet där hemma i Sverige, men inser att jag glömt bort hur det känns när det är riktigt kallt. Jag försöker mana fram minnen från kalla morgnar och frusna fingrar, men det blir allt svårare.

Jag som alltid hatat värmen är till slut van vid den.

Kyla är något jag pratar om, men sakta blir den bara ett minne.

Precis som så mycket annat i mitt liv.

Busy bee

Jobbkris. Alldeles strax tillbaka.

Bananas

Note to self

Skriv ett inlägg om hörlurar idag.

Fucker.

JUST NU!

MATCHOCK I VARDAGSRUMMET!
SILVERFISK CHOCKÄTER POMMES FRITES!
DIREKT FRÅN TALLRIKEN!

BLOGGCHOCK! VARJE DAG!

På expressen.se kan man idag läsa om Marianne Fredrikssons död. Som vanligt har kvällsisarna tagit till stora ord för att beskriva en tragisk men ganska odramatisk händelse.

Tydligen började Marianne känna sig lite dålig när hon satt och åt lunch, varpå hon fick hjälp att lägga sig ner. Där dog hon tragiskt lite senare. För att beskriva detta skeende har expressen valt rubriken "DÖDSDRAMAT VID MATBORDET". Man ska göra det hela snaskigt och lite vulgärt.

Ola Salo tog av sig sin kavaj i slutsekunderna av The Arks nummer i lördags. Det beskrevs förstås som NAKENCHOCK i tidningarna. Undrar vad som hänt om han faktiskt klätt av sig naken på riktigt. Rubriksättarna hade dött av upphetsning.

KUKCHOCK RÄTT I VARDAGSRUMMET! SVERIGE RASAR! ANJA GÖR SÄLEN!

Jag undrar hur tidningarna hade beskrivit nåt så banalt som skrivandet av denna blogg?

SUCCÉBLOGGAREN CHOCKFLYDDE LANDET! NU BLOGGCHOCKAR HAN OM INGENTING! VARJE DAG!

Dagens väder

Ni gillar när jag bloggar om vädret, det har jag ju märkt. Ibland får jag fanmail där det står:

"HEJ SILVERFISKO!

VILL DU FÖDA MINA BARN? UNDER TIDEN KANSKE DU KAN BLOGGA OM VÄDRET?

/GÖRAN"

Och visst, det ska vi väl kunna ordna.

Temperatur: 33 grader

Luftfuktighet 30%

Och sol.

Ungarna får vi ta ett snack om.

Dagens steel drum

Eftersom de här grabbarna spelar i Melbourne snart tänkte jag bjucka på en liten remix.

Peter, Bjorn & John - Let's Call It Off (Girl Talk Remix) (zShare)

Swedish twins

Go! Team - Junior Kickstart

Den här videon har allt, tycker ni inte om den tycker ni inte om mig, så är det bara. Låten Junior Kickstart är kanske inte Go! Teams bästa, men videon får mig ändå att le med hela hjärtat.

Och New York.

Ååh, New York.

Resande

Femtio meter från min dörr ligger ett av Melbournes största backpacker hostels. På grund av detta brukar min lokala supermarket få en hel del besök av förvirrade ungdomar från all världens hörn. Jag tycker det är lika charmigt varje gång. Efter ett par dagar har de insett att deras budget inte håller för kafélivet i Melbourne. Förvirrat strosar de runt och letar efter pålägg och flingor medan de fingrar på de färglada sedlarna med plastinslag.

Igår såg - och hörde jag - ett par svenska indiekids irra omkring bland muesli och vegemiteburkar. Direkt från Sverige hade de landat i ett somrigt Melbourne och direkt hade de gjort vad så många svenskar gör: gått ut och satt sig i solen. Jag kan riktigt se hur de hade tänkt. Visst, solen är stark, men en liiiten stund kan väl inte vara så farligt?

Jo, du.

Killen var helt grisrosa på delar av armarna och ansiktet. Roligt nog var han kritvit på de delar solen inte hunnit träffa under den korta tid han suttit i solen. Varje steg var plågsamt att se. Helst hade han nog velat vara naken och insmord i kylbalsam, men istället stod han och såg plågad ut vid frysdisken. Tjejen hade varit lite smartare och satt på sig kepa och långärmat.

Mitt hjärta smälter varje gång jag ser svenskar i affären. Jag vill gå fram och krama dem och erbjuda min hjälp i floran av konstiga mjölksorter och pålägg.

"Här, den röda mjölken REV är ungefär som vår svenska mellanmjölk, ja, jag vet att det är konstigt, nej, ta inte den gröna, det är soyamjölk, seså, sen räcker det med den där blå sedeln, den med en tia på, ja just den, lycka till, ring mig om det är nåt ni undrar över."

Men jag går aldrig fram.

Jag ler bakom ryggen på dem och låter dem upptäcka allt det där själva.

Det är ju ändå det som är kul med att vara i ett främmande land.

Mutta

Tack vare Motalas finest skrattar jag ganska gott åt den här artikeln.

En stilla fundering

Ok, jag kan min bibel.
Julen är då Jesus föddes, right?
Och påsken är då han dog.
Men vad i helvete är Valentine's Day?
Dagen han gick på date med Maria Magdalena?

Pattar och pannbiff

Det finns en pub i St Kilda i Melbourne som har ett lite annorlunda tema på torsdagar. Förutom att man får njuta av att vara i en gammal harvknarkig pub med svettiga heltäckningsmattor kan man även äta uselt lagad mat serverad av tjejer med blottade lökar.

Jag har själv inte varit där och förmodligen hade jag inte ens tagit upp eländet här om det inte vore för namnet på temakvällen. Melbournes motsvarighet till Bo Maniette eller Ingvar Oldsberg har döpt kvällen till nåt alldeles fantastiskt fint;

Tits and Schnitz.

Första gången jag hörde det trodde jag mina vänner skämtade, men inte då. På torsdagar kan man beställa schnitzel av barbröstade damer på en pub i St Kilda.

Tits and Schnitz.

Smakfullt, sa Bull.

PSL

Jag har inte sett Schlagerfestivalen på flera år, men ändå sitter jag och läser om den. Och allt är Pers fel. Jag har precis hittat Per Sinding Larsens Melodifestivalblogg och att han var talangfull visste man ju redan, men att han skrev så bra hade jag ingen aning om. Här skriver han om Jimmy Janssons låt Amanda (skriven av Tomas G:son) som Jimmypojken framför i morgon kväll.

"G:son och Jansson har grävt bland koskiten och hittat en tradition som jag förträngt. Som jag trodde begravdes på ett afterbeach i Tylösand någon gång 92. Samma sorts pulvermos som Snowstorm, Attack och norska The Kids levererade till burkölsfyllorna i epatraktorerna på 80-talet. Ett flåshurtigt möte mellan en trimmad Puch Dakota och en packad fotbollskör. På evighetsrepeat.

Det här är musiken som jag fick på käften till. Fiendens musik. Motorcyklisten Jönsson från Veberöd stod och nynnade ...skrämma slag på halva stan.. medan han mosade in den ena slaget efter det andra i min feja. Själv drömde jag om en värld av Lustans Lakejer.

Jansson har sagt att det här låter som ett möte mellan honom med Håkan Hellström. Hur står det till med din hörsel, Jimmy? Din verklighetsuppfattning? (Och hur står det till med min egen? Kanske görs det som sånger som detta för att, typ, en hel generation idol inte har riktigt samma referensramar som jag)

Det här är, hursomhelst, pop som är lika svensk som en spettkaka. Att visa den för Europa är som att begära omedelbart utträde ur EU."

Basil

Fredagen börjar konstigt. Jag sätter mig vid mitt överbelamrade skrivbord och tittar ut över Bourke Street och slipsfolket som går där nere. Plötsligt dyker Mick upp och avbryter mitt dagdrömmande genom att slänga en matkasse med basilika i knät på mig.

"I thought you'd like some basil. And there's cucumbers too."

"Gee, thanks. Quite a lot of basil too."

"Yeah, well..."

Mick sätter sig ner och börjar jobba. Inte för en sekund förklarar han varför han tycker att jag behöver en matkasse med basilika och ett par gurkor. Jag sitter och blinkar förvånat. Efter en stund kommer Ben förbi mitt bord. Han ställer ner en glasburk med pesto. På en hemmagjord etikett står det "Ben's Pesto".

"Have some pesto", säger han utan att stanna.

Klockan är bara barnet men jag har redan fått gåvor från folk jag knappt pratar med i vanliga fall. Och båda gåvorna innehåller basilika. Är det nån som försöker säga mig nånting? Och i så fall vad?

"Jonas, du luktar skit, därför ger vi dig BAJSILIKA som morgongåva för att du ska fatta grejen."

Nää, de kan inte svenska.

Nämen!? Är det inte..? Näää...joooo!

Ajvar åt folket

Jag har vansinniga cravings efter Ajvar av alla konstiga saker. Jag har bett en kroatisk kollega köpa en burk nästa gång han får chansen. Han nickade förstående.

Stars And Sons

Förmodligen det bästa låtvalet i Half Nelson. Satt helt perfekt i första scenen i baren.

Stars And Sons - Broken Social Scene

And the Oscar probably doesn't go to...

Det blev aldrig Half Nelson och Babel häromdagen. Istället fastnade jag framför Heroes. Inte den bästa piloten någonsin, men jag räknar med att jag kommer bli sittande framför Heroes på onsdagarna i fortsättningen.

Men nu har jag i alla fall sett Half Nelson och om den kan man säga mycket. Ryan Gosling är oerhört bra i huvudrollen och Shareeka Epps är ju minst lika bra som Drey.
Jag antar att Forest Whitaker kommer vinna en Oscar för sin roll som Idi Amin, men Ryan Gosling borde ligga bra till han med. Han är lysande här.

Fotot är dessutom kalas och regin känns mer eller mindre perfekt. Alla byggstenarna finns där och man blir berörd, men det är nåt som saknas, jag vet inte riktigt vad.

Med så ypperliga skådespelarinsatser i en film när nästan allt stämmer borde man ju bli helt begeistrad, men jag blev inte det. Kanske gör det lågmälda som funkar så bra i dialogen att hela filmen blir lite för lågmäld. Man grips aldrig 100-procentigt. Eller så är det för att man sitter och desperat väntar på att bli ivägsvept som man blir en anings fundersam när det inte händer. Man är Hollywoodskadad. I verkliga livet blir man sällan ivägsvept, man sveps med och ser vad man hamnar. Och det lyckas Half Nelson jävligt bra med. Den har nåt märkligt speciellt.

Den får fyra varma silverfiskar.

Under hela tiden satt jag och funderade på var jag sett Ryan Gosling tidigare. Nån cool indierulle? Nån kreddig miniserie? Efteråt kollade jag upp det. Jag hade sett honom i tv-serien Young Hercules.

Tur man har bra smak...

A battle of wits

Mikey som är designer och väldigt mycket bildmänniska sitter och retar sin copywriter med allehanda illa formulerade förolämpningar. Efter en stund tittar Eric upp på Mikey som tystnar.

"I refuse to get into a battle of wits with an unarmed man", säger Eric och fortsätter skriva.

"Poof", svarar Mikey.

"Exactly", säger Eric utan att titta upp.

Chinatown

Jag har spenderat mycket tid i Chinatown. På skumma barer i ännu skummare gränder har jag umgåtts med människor och gjort saker som om det inte fanns nån morgondag. Uppför skrangliga trappor och in i mörka rum har jag gått. I skuggorna har det suttit andra som jag och tittat. Med armen om någon har man vandrat vidare i natten till nästa bar, nästa skratt och nästa efterfest.

Bara ett par timmar till.

När morgonen gryr vacklar man hem förbi kinesiska tanter som sopar gatan utanför butiker som säljer konstiga saker. Saker man säkert skulle stoppat i sig ett par timmar tidigare bara någon sagt att man blev rolig av dem.

Sen skriver jag om det här. Försöker bygga upp en bild för att ni ska förstå hur magiskt Melbournes Chinatown är om natten. Kanske ser ni gränderna framför er. Fuktiga väggar. Lutande hus med skitiga fönster. Råttor som springer mellan soptunnorna. Skyltar på alla möjliga asiatiska språk. Ett magiskt ställe där märkliga saker händer så fort solen går ned.

För andra är Chinatown mestadels Little Bourke Street, en kort sträcka mellan Swanston och Spring. Det tar max åtta minuter att gå igenom. Tråkigt, stökigt och inget speciellt.

Det beror på hur man ser det.

En riktigt ocool jävla pudelpäls

Jag gör ett inlägg av min kommentar till det förra (nu raderade) inlägget istället. Jag reagerade inte nämnvärt över Karolinas svärande i första vändan. Visst, det är olämpligt att använda CP som svordom, men det blir mer och mer accepterat, speciellt bland yngre. Jag minns själv att vi barn sa att saker var CP när jag gick i lågstadiet. Det kan man tycka vad man vill om. Barn är inte så smarta alltid.

Dock blev jag upprörd när Karolina började försvara sig. Och över sättet hon gjorde det på. Det skojades om att bloggen var "CP på riktigt", att den saknade kromosomer och annat. Dessutom fortsätter hon försvara sig på ett ganska osmakligt sätt. Hon menade säkert inget illa, men det var klavertramp maximus with sugar and extra icing.

Jag har raderat inlägget jag la upp för att kommentarerna blev onödigt hårda.

Mitt i alltihop uppmärksammades jag dock på att jag själv använt ordet mongo i ett inlägg nyligen. Om vädret till råga på allt. Och jag hade faktiskt inte ens reflekterat över mitt ordval. Självklart var mitt ordval lika dumt som Karolinas, om inte värre.

Om nu folk, många yngre, läser här för att de gillar det jag skriver vill jag inte bidra till ett språkbruk som sårar andra.

Här står jag i min utrotningshotade pudelpäls och ser jävligt dum ut.

Sorry.

En gris från Bangkok

Jag var ytterst nära att köpa en tavla igår. Igen. Efter ett glas rött var jag nära att köpa en thailändsk gris målad av en street art-snubbe i dreads.

"It's from Bangkok. The pig, I mean. I painted it here, but saw it in Bangkok.", sa han och log.

Det här måste sluta nu.

Jag kan inte impulsköpa tavlor varje gång jag luktat på lite vino på nån vernissage.

Fyra ankor, en röv och en gris från Bangkok.

Det hade varit nåt det.

What's next?

En polsk köttkorv i cellofan?

Operation dagsvärke

Jag sitter och försöker komma på reklamfilmsidéer för en bil. Jag brukar göra det. Faktum är att en stor del av min tid på jobbet de senaste hundra åren (åtta? nio?) har jag gjort just det; hittat på reklamfilmer för bilar. Detta är på många sätt ironiskt eftersom jag är i det närmaste totalt ointresserad av bilar. Och ändå sitter jag här och skriver:

"We open on a winding road in the New Zealand back country..."

Känns fräscht.

Coola kvinnor bär inte päls

"Nina Lekander dyker upp på redaktionen i leopardpäls och är coolast i världen", skriver Isobel.

Hon fortsätter sen i ett annat inlägg:

"Jag vet att man av massor av skäl bör vara emot pälsar på utrotningshotade djur (och för dem som oroar sig tycker jag alltså inte att man bör nyskjuta leoparder för pälsens skull heller) men jag vill också ha haft en faster som hade pengar i Indien på 30-talet!"

Jag gillar Isobel men har väldigt svårt att förstå den inställningen.

Det enda sättet att se till att utrotningshotade djur inte dödas för att bli pälsar åt "coola" kvinnor i Stockholm, Paris och New York är att döda efterfrågan. Svårare är det inte. Så länge det finns efterfrågan på plagg gjorda av utrotningshotade djur kommer det finnas folk som ser till att det finns ett utbud. Att hävda att man bara bär redan dödade djur för att brottet då är preskriberat är rent löjligt.

Så länge vi göder intresset kommer fler djur att dö.

Punkt.

Bollkontakt

Det konstigaste med cricket är att kastaren (the bowler) gnuggar bollen mot vad som ser ut att vara... snoppen innan han kastar den. Jag menar hey, kan han inte gnugga den mot låret, magen eller nån annan yta mot kroppen lika gärna? Varför stå där och gnida som nåt jävla pervo? Jag fattar inte.

Tyckte inte om

Man behöver ju inte blogga om personliga saker när hjärnan står på laddning i bokhyllan.

*Mild spoilervarning för filmerna Deja Vu och Pursuit of Happyness*

Jag har tittat på lite Hollywoodskräp de senaste dagarna och det kan vi ju skriva om utan att hjärnan kokar över. The Last Kiss till exempel. Den var väl inte så jävla lyckad direkt. Paul Haggis manus hade alldeles för många lösa trådar och sidohandlingar och regin kändes duktigt stolpig. Zach Braff ville ha en lite allvarligare roll kan man tänka men det bidde mest ingenting.

Tyckte inte om.

Pursuit of Happyness med Will Smith då? Mjäe. Visst, pappa, son, pappa, son, fint, fint, men nej, det tände aldrig till. Kolla, Will Smith kan knäcka Rubiks kub, sova på toalett och, och, och... sen var det slut, hej då.

Tyckte inte om.

Deja Vu. Deja Vu. Nej, det var för mycket logiska fel och knepigheter i manuset för att jag skulle orka med Denzel den här gången. Ska det resas i tid och skit måste jag få ihop det hela rent logiskt annars kan det kvitta. De lyste den där tjejen i ögona med laserpekaren, right? Voffö lyste de inte mördaren i ögona när han var ute och körde bil, huh? Så att han kraschade eller nåt. Nej deeeet kom vi inte på att göra. Vi kan resa i tiden och grejs, men när vi har svaret framför oss blundar vi och spränger lite saker istället.

Tyckte inte om.

Ikväll blir det Babel och Half Nelson.

Tippar tycker om.

Mycket.

Tranan sen Riche sen Spymlan...

Sexy Results [MSTRKRFT Edition] - Death From Above 1979

Tio år

Skrivkramp alltså. Kanske beror det också på att jag i helgen vallat runt en vän som gjort slut med sin flickvän sen tio år. Jag hade andra planer, men ibland kommer livet emellan och vänder saker på ända. Hjärnan är därför marinerad i både sprit och prat om andras känslor. Att blogga känns svårt. Och lite futtigt. Medan jag sitter här och fnular på saker att skriva om kan ni ju läsa de tre krönikor jag skrivit i VeckoRevyn. Om ni inte har nåt annat för er, menar jag.

Ocensurerade tankar

Vissa dagar tänker jag på det. Att ni läser. Vissa dagar skrämmer det mig. Jag är van att jobba under ganska extrem press, men det här är nåt annorlunda. Bloggen ska ju vara jag. Den är jag. Skriv när du känner för det. Skriv från hjärtat. Bla, bla, bla. Jag har lärt mig att inte ta åt mig av elaka kommentarer och ska jag vara helt ärlig har jag väl varit ganska förskonad från elakheter. Men ändå. Vissa dagar tittar jag på läsarantalet som tickar iväg på statcounter och känner att det här är lite för galet. Ingen är mer kritisk till den här bloggen än jag själv och kanske är det därför sura kommentarer tar så hårt. De bekräftar det jag redan vet. Silverfisken är keff. FUBAR. Jag har full förståelse för att det finns folk som inte alls förstår varför den här bloggen är så populär. Jag är en av dem.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här.

It's just one of those days, I guess. Move on, people, there's nothing to see here. At least not today.

Och på två språk och allt.

Keff.

Tre.

För att nakenpresentationer inte impar på slipskunder

Det är 38 grader i Melbourne, solen bränner som ett förstoringsglas och jag sitter och kippar efter andan på ett kontor där ACn just givit upp. Dessutom bär jag svart skjorta och mörka jeans för ett kundmöte om en timme.

Jag får blogga när hjärnan slutat koka.

Marmite

carefully

Oo, aj, aj, aj, aj, buff.

Så vi laddar sakta för att fira av Eric som slutar hos oss idag. Mikey sitter bredvid mig och kliar sig i skägget samtidigt som han trummar på bordsskivan med en konstig klackring. Hans ögon lyser och jag vet att han fått tillstånd av sin flickvän att gå ut och festa ikväll. Med svensken. Han tittar på mig och flinar.

- Debauchery, brother, säger han och klämmer zebran på röven.

- I was afraid you'd say that, svarar jag medan gnäggandet avtar.

One rock to rule them all

Alltså, det här med sten, sax och påse. Jag förstår varför saxen slår påsen och att stenen slår saxen är ju rätt självklart, men det här med att påsen slår sten är ju helt kackaprutt. How? Stenen lindar sig runt påsen så att den helt plötsligt inte kan röra sig och knacka pannben? I beg to differ.

Varför kan påsen inte göra samma sak med saxen?

Och kom inte dragandes med att saxen klipper sig ut ur påsen och skit.

Skit i saxen.

Hur kommer det sig i så fall att påsarna inte vinner oftare i vardagen? Varför är de inte hyllade mer än de är? De vinner ju i så fall mot allt de bär runt på. Spöar fan varje grej jag bär hem från stormarknaden. Jämt. The påse should be the motherfogging grand master of sten, sax, påse.

Men icke.

För grejen är ju den att påsen vinner fan aldrig.

Stenen spöar påsen lätt.

När jag spelar sten, sax och påse väljer jag alltid sten.

När nån sen HÄVDAR att de slagit mig med påsen boxar jag dem på näsan med min knutna näve och säger, "Oj fan, ursäkta, jag trodde påsen skulle skydda dig".

Bridge over troubled waters

En dag i juli förra året, jag minns det som en tid då allt var vackert, började jag blogga. Jag fascinerades över Sigges extremt välskrivna blogg (som tyvärr inte finns mer). Vi blev nån sorts gäng som kommenterade varandras bloggar i slutet på förra sommaren. För mig var det den första kontakten med Sverige på länge. Från att ha tagit del av Sverige utifrån ett tag var jag plötsligt själv delaktig igen. I alla fall på ett hörn. På den tiden, jag minns det som en tid då allt var vackert, fanns det en blogg som hette "En svensk Bridget". Efter en massa ångest och hallaballoo slutade hon att blogga. Men nu är hon tillbaka. Och allt är förlåtet.

Awakenings

Jag vet inte vad det är, men jag älskar att vakna upp till storstadens ljud. Det slamrar från byggarbetarna på andra sidan gränden, spårvagnarna gnisslar som om de aldrig oljats och alla andra ljud växer samman till nån sorts dovt sorl.

Genom fönstrena ser jag hur solen redan börjat sitt jobb med att värma upp de stackare som är på väg till sina jobb i stan. Det ska bli 33 grader idag, med Melbournemått en ganska perfekt sommardag.

Dessutom är det fredag.

En ganska perfekt veckodag.

kommer snart

Ett lyft för den svenska unggrisen

Nyheterna blir bara konstigare och konstigare. Jag är övertygad om att journalisterna röker på innan de skriver sina texter. Idag har jag garvat åt följade citat från Expressen:

- Ett lyft för den svenska unggrisen, sade juryn enligt ett pressmeddelande från Svensk Mjölk.

Jag tycker den meningen har allt. Speciellt när man lyfter den ur sitt sammanhang såhär.

Så hittar du i Melbourne

Centrala Melbourne är väldigt lättnavigerat. Precis som på Manhattan så ligger gatorna i ett tjusigt rutmönster och har man en gång lärt sig systemet är det enkelt att hitta.

Så hade jag tänkt skriva det här inlägget. Sen kom jag på att det inte finns nåt system. Alla gatorna har olika namn och nån logik finns det knappt. Det enda uns av logik som existerar är att alla gator följs av en "Little"-variant av samma gata. Efter Collins Street kommer Little Collins und so weiter. Detta beror på att smågatorna var tänkta som leverans- och bakgator till de större gatorna.

Men för att komplicera det hela gör man endast så på gator i öst-västlig riktning. Och nån Little Flinders Street finns inte, den gatan heter Flinders Lane.

I nord-sydlig riktining blir man glad som ett barn när man ser ett mönster. Efter King Street kommer William följt av Queen och Elizabeth. Yes! Dock tar glädjen slut där. De följande två gatorna heter inte Prince och Charles.

Nästa gata är Swanston.

Fullt logiskt.

Därefter Russell, Exhibition och Spring. Trots att jag försökt desperat i tre års tid har jag inte lyckats hitta nåt system där. Alls.

Och just det ja, gatorna går inte riktigt norr-söder och öst-väst. Mer nord-nordväst-syd-sydost och ost-sydost-väst-nordväst.

Eller nåt.

Med andra ord kan ni strunta i det här inlägget.

Jag hittar i alla fall.

Jag skiter väl i om ni är vilse.

Köp en karta, turistjävel.

Dagens gästbloggare: Embryo

enligt silverfiskcens fina fiskcrecept på att bloggra lekction ett:

hallon jag bror inne innuti en kängurlu: livet är inte hopplöst
jag har ingnga särskelilda känslor mer än hungrer: semlor okcså ananananas
jag har kalsongrerna på huvududet när jag duschrar
det
säjer jag
nu
yo
okcså pillrar mej i grumpen
elizebethtown verkeligen sugrer hur fett som helst det säjer jag nu yo precis som fukcning ljusdal
yo

Mer av Embryo hittar du här.

Gäster, vänner, whatever.

"Gäster" förresten.
Det lät fint.
Gäster är såna som kommer med inneskor i påse.
Det hade inte mina.
Om de inte bytte om i hissen, förstås.
Hmm.

Deja vu

Jag hade gäster hemma igår igen. Robin och Tilly är gamla kollegor till mig och eftersom jag var sen från jobbet bestämde jag mig för att laga exakt samma sak som senast jag hade folk över. Köpte till och med samma vin. Och lika många flaskor. Är därför lika magnifikt bakfull idag som jag var dagen efter den gången. Det är då fan att man aldrig lär sig.