Grattis, kungen.

Idag är det 606 år sen Henrik den IV blev kung av England.
Värt att fira, tycker jag.
Dags att gå till puben.
Inga inlägg om förlovningar idag.
Bara trams.
Så att jag ska få lite mer sura email.
Om att jag skriver sämre och sämre.
Bring it on.

Nostalgi

Dagens låt är utan tvivel...

A New England med Billy Bragg

Så är det bara.

Siggelainen

Jag tycker Sigge borde byta ut tipsen på "Bloggare tipsar". Det har dykt upp så många nya okända bloggar. Dags för lite uppfräschning.

Ok, Siggo?

Trugo

Jag läste om en sport i tidningen idag.
Trugo.
Finns bara här i Australien.
Och spelas nästan uteslutande av pensionärer.
En av de äldre sa något som grep tag i mig.

"It keeps us fit and helps with loneliness."

Det kändes lite tragiskt.

Sex är mitt Trugo.

It keeps me fit and helps with loneliness.

*fnissar*

Tidsfördriv

För tio år sen:
* Jobbade jag på ett kryssningsfartyg som Assistant Cruise Director. Tänk Loveboat.
* Hade jag ännu inte nån aning om vad jag ville "bli".
* Sökte jag efter den rätta.

För fem år sen:
* Jobbade jag så mycket att jag glömde bort min dåvarande flickvän.
* Inbillade jag mig att "det här är livet".
* Köpte jag hund. En labradorvalp. Som hette Leva.

För tre år sen:
* Var jag förlovad. Med Karin.
* Hatade jag mitt dåvarande jobb.
* Trodde jag att jag hittat den rätta.

För ett år sen:
* Fick jag mitt fyraåriga visum till Australien.
* Var jag hemma en sväng i Sverige.
* Var jag fortfarande ganska låg efter allt som hänt.

För en månad sen:
* Flyttade jag in i min nya lägenhet i Melbourne.
* Förundrades jag över livets tvära kast.
* Sökte jag efter den rätta.

Igår:
* Målade jag med oljefärg i ett garage tillsammans med fyra flickor.
* Lagade jag mat till ovan nämnda flickor. Thaikyckling. Paneng Gai.
* Fick jag sms från fyra före detta flickvänner inom 15 minuter.

Idag:
* Ska jag gå på välkomstlunch för en ny copywriter.
* Ska jag gå ut med Simon. Gissar Windsor Castle. Gissar onykterhet.
* Borde jag fylla i mina tidrapporter. Oh, well...

Imorgon:
* Ska jag gå på två fester.
* Ska jag köpa mer möbler till min lägenhet. Det ekar fortfarande.
* Ska jag sitta i solen tillräckligt länge för att få (mer) färg. Vilket betyder 30 minuter.

Lyckan kommer, lyckan går.

2 december 2001

Flygplanet taxar sakta in mot terminalen. Solen står lågt på himlen och får vattnet i lagunen att glittra. Det speglar sig i taket och solkatterna dansar fram över "fasten your seatbelts"-skylten. Jag tittar ner på mina händer.

De darrar.

Jag knyter händerna så att knogarna lyser vita, men det hjälper inte. De fortsätter darra. Som i ett töcken lämnar jag flygplanet och går igenom säkerhetskontrollen. Och på andra sidan står hon. Hon tittar mig rakt i ögonen och ler på hennes alldeles speciella sätt. Vi har inte setts på tre månader. De åtta stegen fram till henne känns omöjliga att ta. Jag gör det i alla fall.

Åtta.
Sju.
Sex.
Fem.
Fyra.
Tre.
Två.
Ett.

Vi säger inget. Håller bara om varandra. Hennes huvud vilar mot mitt bröst. Jag kan känna min puls bulta hårt mot hennes tinning. Vi står stilla mitt på terminalgolvet medan stressade medpassagerare passerar runt omkring oss. Som en vågbrytare i ett hav av människor. De tvingas vika undan. Inget kan skilja oss åt. Jag tar hennes hand och vi går ut. Dimman över lagunen gör scenen än mer overklig. Vi sätter oss i båten som snabbt backar ut och iväg. Vi säger fortfarande inget. Det behövs inte. Det är vi igen. Människorna omkring oss är bara statister i detta ögonblick.

Vårt ögonblick.

Varje detalj kommer för alltid att vara fastbränd på min hornhinna. Båten glider fram genom det mjölkvita. Vi börjar skönja hus i dimman. Torn. Båtar. Staden börjar få konturer. Färger. Människor i fönster. En mamma skäller på sin son och daskar till honom på rumpan. Duvor lyfter från taken och ändå är allt tyst. Venedig i början av december är som en overklig kuliss.

Båten lägger till vid Piazza San Marco. Det bevingade lejonet vakar över oss. Vi tar våra väskor och går rakt över torget. Duvorna lyfter och banar väg för oss. På en vacker bakgata ligger det palazzo där jag bokat rum. Vi checkar in. Mina händer skakar när jag skriver in mitt namn. Il signore bakom disken har varit med förr. Han lägger en valkig näve över min. Han ler. Han säger inget, jag förstår att jag kan skriva in mig senare. Det är bara en signatur. Han ger mig nyckeln och tar våra väskor. Vi följer honom upp för trapporna till översta våningen. Allt är tyst.

Vi kliver in i rum nummer nio. Sätter oss ner på sängen. Bakom hennes huvud ser jag hur duvorna flyger runt kampanilen. Det var inte så här jag hade planerat det. Men jag förstår att jag inte kan vänta. Jag kan ju knappt prata. Att vänta ett helt dygn till som jag tänkt kommer inte att gå. Jag tar hennes händer i mina. Hon kramar dem hårt.

- Vill du gifta dig med mig, säger jag.

Hennes ögon svämmar över av tårar.

- Ja, säger hon. Ja.

Jag tar fram ringarna av blått papper som jag gjort av en sönderriven meny på flygplanet. Hon skrattar och snörvlar.

Det är den lyckligaste dagen i mitt liv.

When logos go bad

Närkontakt

Oh, and by the way.

Jag.

MSN.

saintkildaroad@hotmail.com

Bara så ni vet.

Nu ska jag gå ut och dricka öl.

Det finns bara två av oss och det är vi

Skit också. Ja, till och med prutt.

Fitta.

Fat.

Handgranat.

There's a "new" Jonas in the house.

Och han skriver för jävla bra. Hälsa på. Men kom tillbaks.

Please.

Aga

Ok, ni behöver inte ringa BRIS. Jag är vuxen nu. Turned out pretty ok. Men jag tänkte redovisa en lek min mormor lekte med mig när jag var barn. Kanske har jag blandat ihop flera lekar, men skit samma. Jag skrattade så jag kissade på mig. Varje gång.

Ni måste förstå att jag TVINGADE min mormor att leka den här leken med mig.

Jämt.

Jag satt i mormors knä. Mormor höll tag i mina handleder. Därefter strök hon min kind med mina handflator.

- Fiina, fina pojken, sa hon och klappade ömt.

Jag skrattade redan nervöst eftersom jag visste vad som skulle komma. Mormor strök ömt vidare. Ibland i flera minuter.

Plötsligt daskade hon till min kind med min handflata. Inte hårt alls, men ändå så att man hoppade till lite.

Got me everytime.

Jag skrattade så jag kissade på mig. Jag kiknade av skratt och bad henne fortsätta.

- Igen, igen, igen!, skrek jag och skrattade.

Smaka på den, alla hobbypsykologer.

(Och nej, jag har inte tagit med mig vanan upp i vuxen ålder.)

Att vägra ge sig

- Are you sure you gonna wear that t-shirt to the client meeting, frågade den kvinnliga projektledaren nervöst.

- Why do you think I put it on, svarade den svenska kreatören och log.

Komsi, komsi.

*sätter mig på verandan med en blogg på ett snöre, en hink med grovsalt och en hagelbössa*

Kolla, en älg!

Varde ljus, och det vart ljus.

Brid: Ok, jag är väl tillbaka då.

Dagens lovesong

Oh my lord I pray for just one day
Love or loathe, I need to feel again
It won't hurt to find love in the wrong place
I've been hurt before, but all the scars have rearranged
It won't hurt to choose the path that we all walk along

Hymn For Her - The Magic Numbers

Sydney calling

Jules gråter och skrattar om vartannat.
Ecstasyn gör henne kärlekskrank.
Klockan är 05.30 på morgonen.
- Go home, säger jag till henne.
- I want you here, It's not fair, svarar hon och hulkar.
- You don't want me, you want someone, säger jag.
- So?, säger hon och lägger på.

Dagens mosbricka

Dagens låt är...

*andäktig tystnad*

Get It Together med The Go! Team

Jomenvisstserru så är det.

Knullbloggen light

Förutom de mest uppenbara sökorden har även folk googlat andra ord och på så sätt hittat hit.

1. Who fuck my sister (länkade till en sångtext)
2. Penis (länkades till ett inlägg om en logga)
3. Mother in fucking place (samma sångtext som ovan)

Ni är jättevälkomna.
Även om jag tror att ni kommer bli besvikna.
Men bara lite.

Goda grannar

I min iPod bor The Ark granne med Aretha Franklin. Ola Salo är så star struck att han inte vågar säga nånting. Han gnider sig stillsamt mot diskbänken istället.

Beastie Boys huserar med Bebel Gilberto. De pratar minnen och dricker caipirinhas på balkongen.

Björn Olsson bor i lägenheten intill Björk och PJ Harvey. De repar på en duett. Björn diggar i smyg, men han vågar inte gå över och hälsa. Fastän han gärna skulle vilja. Istället sitter han och trycket örat mot väggen. Ensam.

Gosskören sitter och snackar a cappella med the Gorillaz. Damon Albarn vet inte riktigt vad han ska tycka.

Men roligast har nog ändå killarna i 3B. Kenny Rogers och Eskilstunas stolthet Kent sitter och garvar högt åt Jocke Bergs ordvitsar. Sami Sirviö skrattar och slår sig på knäna.

Mercury Rev är inte lika nöjda. De har hamnat i samma rum som Mendez. Han skriker "Adrenaline!" och svingar på höfterna non-stop.

Fy fan, säger Jonathan Donahue och kissar i en blomkruka.

Psssst

Säg inget till nån, men jag tror att Bridget är tillbaka.

Dear Anonymous,

I don't give a fuck if you think my blog is great. And no, I don't need your help. Not with printing and certainly not with brochures. I work in the modderfogging reklambransch. I can do it myself.

To quote the oh so scary Tom Petty: don't come around here no more.

If you do I have to straffknulla dig med grovsalt.

Capisce?

Dagens visdomsord

Glöm inte bort att krama varandra i tragiken.

Äpplen och päron

Jag åt lunch med Sherman igår. Han är en av våra kunder. Vi kom fram till att jag är en vecka yngre än Sherman. Han har dock skrapat ihop liiiiiite mer pengar än jag har. Och han har gått på Harvard.

Men vad fan.

Jag har en vecka på mig att komma ikapp.
100 miljoner dollar ska väl inte vara några problem.
Eller skit också.
6 dagar nu.
Då kan det bli svårt.

Resmål

Det finns en stad här i Victoria som heter Tittybong.

Dit vill jag åka.

Farmen

- Let's go to a party tomorrow, skriker Peta och hoppar upp och ner i soffan.

Hennes vän Germaine fyller år och bjuder på fest på en farm 10 mil norr om Melbourne. Problemet är dock att det inte finns några sängplatser. Vilket Bec påpekar.

- We can all sleep in my van, skrattar Peta.

Hon hoppar fortfarande upp och ner i soffan. Drinken hon köpte nyss har skvalpat ut över klänningen och soffan. Hon bryr sig inte. Peta är sån. Och eftersom jag är kalaspackad tycker jag det låter som en jättebra idé. I love äventyr.

Klockan 10.00 nästa morgon när Peta ringer på dörren är det inte lika roligt. Huvudvärk är bara förnamnet. Och under natten måste någon ha brutit sig in och bajsat i min mun. Och släpat hem en jättestor tavla. Jättekonstigt.

Det blir en tyst bilresa. Petas van gör inte mer än 70 km/h på motorvägen norrut. Vi stannar i Woodend för att köpa alkohol på en drive-in-bottle shop. Woodend är en av alla dessa insomnade småstäder som ligger utslängda över hela Victoria. Jag längtar efter stan så fort jag ser dem. Skelögda män som pratar obegriplig dialekt har aldrig varit min kopp.

Väl på plats på farmen börjar det drickas. Och tittas på footy, eller Australian Rules Football som det heter officiellt. Alla säger dock footy. Just denna dag råkar det vara grand final. Sydney Swans spelar mot West Coast Eagles eller Bulldogs eller Squirrels. Eller nåt. Sydney vinner.

Jag leker med djuren istället. Emuerna är dumma djur, hundarna gillar bollar, gässen är högljudda och känguruerna tittar på oss från skogsbrynet.

Efteråt ska det jammas. Många på festen spelar i olika band och allt är riggat i en lada - trummor, gitarrer, basar och fan och hans moster. Jag grabbar en mick och sen jammar vi non-stop i ett par timmar. Hits som "Sunshine, Schmunshine", "Don't share the love" och "I love your cans, honey" skrivs på stunden och förlöses ur min strupe. Jag låter lite arg. Själv är jag mest glad över att få sjunga igen. Det var ett tag sen. Efteråt sitter jag utanför ladan och värmer mig vid en eld. Pratar med nya och gamla bekantskaper. Jag somnar sittande i skräddarställning.

När jag vaknar är det nästan gryning. Någon har lagt en filt om mina axlar. Det ligger en flicka och sover rofullt intill mig. Hon har huvudet i mitt knä.

Jag känner henne inte.

Jag tråcklar mig loss och bär henne i famnen in i ladan.
Hon vaknar inte ens till.
Solen går sakta upp över ladans plåttak.
Jag tar ett djupt andetag.

Där och då vet jag att allt kommer bli bra.

Fylleshopping

- Come with me to an exhibition, sa hon. It'll be fun.

Jag var redan onykter. Men jag har väldigt svårt att säga nej till vackra flickor som vill bjuda med mig på saker. Jag nappar på nästan vad som helst.

Så där står jag alltså. Slirig. Med ett glas bubbel i en hand och en tallrik med snittar i den andra. På ett galleri i Fitzroy.

Fotografierna som någon tagit i Öst-Timor är dåliga. Riktigt skitkassa faktiskt. Och dyra. Plötsligt ställer sig fotografen upp. Han berättar passionerat om fotografierna och dess tillkomst. Plötsligt tystnar han. Han sänker blicken. Han försöker börja igen, men det går inte.

- I'm sorry, säger han. I just want you to understand how bad the situation in East Timor is. It's a nightmare. Everything you buy here tonight is going straight to the mission in East Timor. They need it.

Han börjar gråta igen.

Alla är tysta.

Todd, hans bästa vän ställer sig upp och håller honom om axlarna. Även han har varit i Öst-Timor och sett allt. Tysta står de så i en minut. Ingen rör sig, ingen säger nåt. Till slut säger Todd att de ska auktionera ut ett antal objekt. Det är allt från massage till en sportbil för en helg.

Och två tavlor.

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag är en cynisk jävel. Men det var nåt som brast i mig. Jag ville hjälpa till. Så jag bjöd på en av tavlorna. Det spelade egentligen ingen roll om jag tyckte om den eller inte. Jag ville hjälpa. Och jag var pruttfull.

- Do I hear a hundred, ropade Todd.

Jag höjde handen. En flicka på andra sidan lokalen bjöd över mig. Jag bjöd 200 dollar. Hon bjöd 225. Jag tittar henne i ögonen. Hon ler. Jag ler tillbaka. På något sätt förstår jag att vi har samma plan. Det handlar inte om tavlan. Varken för mig eller henne. Vi bjuder över varandra medan folk roat tittar på. Vi släpper inte varandras ögon med blicken en enda gång.

- Sold to the man in the corner, hör jag till slut. For 2000 dollars. Amazing!

Jag går och gör rätt för mig. Både Todd, fotografen och konstnären kramar mig hårt och länge.

Precis när jag ska gå kommer flickan som bjöd på tavlan fram till mig. Hon heter Sally. I sin hand har hon ett kuvert. Hon vill ge mig hälften av pengarna för tavlan.

- It's your painting, but we bought it together. You shouldn't spend all the money, säger hon och håller tag i min arm. Vi pratar om saken.

Det slutar med att hon bjuder på en av de andra sakerna istället.

Alla hurrar.

Todd gråter.

1200 dollar för en ryggmassage har den effekten på vuxna män.

Fylleblogg

Klockan är 18.52. Jag är full som en örn.

Ville bara meddela det.

And here are the results from the Swedish jury

Jag har spenderat hela dagen med att sitta i en jury för en reklamtävling - Perth Art Directors Club. Den bästa reklamen i Perth skulle bedömas av yours truly och ett par andra depraverade reklamare.

Jag kan meddela att reklamen i Perth inte är så bra. Ok, inte jättekass, men definitivt inte så bra som den kunde vara. Så är det iofs när man sitter i juryn för Guldägget också, men i alla fall.

De senaste dagarna har väl varit min form av bloggpaus. Jag har inte tröttnat alls, men har helt enkelt inte haft möjlighet att blogga. Har antingen varit på resande fot eller i möten hela tiden. Har kännt mig mer än beige de senaste dagarna. Snart tillbaka i gammal god form. Promise.

Tack för alla kommentarer på det förra inlägget. Det värmer mer än ni kan förstå.

Jag har precis kommit tillbaka efter en blöt lunch. Fyllebloggat har jag gjort förut, så det ska vi passa oss för. Jag får helt enkelt vänta en stund innan jag skriver mer.

Men mer blir det.

Kan helt enkelt inte sluta.

Goodnight-a-ding-ding-ding

En lång dags färd mot natt. Om tio minuter är det fredag i Melbourne. Jag ligger i min säng och skriver. Trots att jag är singel köpte jag dubbelsäng. Säger en del kanske.

Tänker på familj och vänner jag lämnat i Sverige. Det känns vemodigt, men var oundvikligt. Jag hade brakat in i väggen alldeles fullständigt om jag inte kastat in handduken. Det var nära ett tag. Vilket nog väldigt få förstod. Väl ute ur skärselden kom en starkare människa, men också en människa som visste att han inte längtade hem.

Mitt hem är här nu. I alla fall ett tag. Den här bloggen är min länk till Sverige. Era mail och inte minst kommentarer skänker mig mycket glädje och i vissa fall tårar. Sluta inte skriva eller kommentera vad ni än gör. Jag lovar att fortsätta så länge ni fortsätter. Deal?

xx

Ok, jag lovar att kompensationsblogga imorgon. Idag är hjärnan död. Orkar inte ens skriva en rubrik. Och då är det illa.

Goodbajs.

Geggamoja

Har varit ute och jobbat på en kampanj för bostadslån hela dagen. Hjärnan är mosig, totalt oförmögen att blogga. Alla snärtiga oneliners är borta. Jag står i den verbala baren helt stum. Dags att beställa en orddrink. En dubbel.

Skenhelighet

De visas nakna mot sin vilja i TV - bildspecial i Expressen idag!

Gibberish

Idag har jag skrivit tre reklamfilmsmanus om cricket.

Följande ord och personer är nya bekantskaper i mitt ordförråd. Flera vet jag fortfarande inte om jag använder på rätt sätt. Jag är lyckligt ovetande.

1. Ricky Ponting
2. Michael Clark
3. Justin Langer
4. Wicket
5. Stump
6. Mid-off
7. LBW
8. Crease
9. Bowls
10. Wicket keeper
11. The Ashes
12. Batsman

Batsman?

Är det han som hänger med Robsin?

Paj

Det är nåt fel med blogger. Jag kan inte publicera mina inlägg. Eller åtminstone inte se dem. Det är som att skriva i mörker. Jag återkommer senare ikväll. Min kväll alltså. Er lunch. Eller brunch.

Ja, ni fattar.

Helgardering

Mellan 6 och 24 grader står det i väderprognosen för Melbourne idag.

Hur i helvete klär man sig då?

Etta, kryss ELLER tvåa, meteorologjävel.

Inte helgardering.

Babananan

Så sant som det är sagt.

Spårvagnspåsättning

Jag minns när jag såg filmen "Vuxna människor" för första gången. Och speciellt minns jag scenen där Felix Herngrens karaktär berättar att han brukar fantisera om att han måste välja någon i rulltrappan han måste ha sex med.

Så höll jag också på.

När jag klev på spårvagnen var jag "tvungen" att välja ut någon att ha sex med. Man kunde ju bara hoppas att det fanns nån vurping på vagnen så man inte tvingades sätta på Elsa, 78 år från Kungsladugård. Men jag var alltså tvungen att välja någon på just den vagnen. Såna var reglerna.

Men jag minns också filmen för att jag praktiserade på Garbergs ett tag. Garbergs gjorde filmaffischen som bestod av nakna människor som bildade bokstäverna till titeln. Vid en lunch satt några kreatörer från Garbergs, jag, Felix Herngren och Fredrik Lindström på Tranan och diskuterade affischen.

Ett problem hade uppstått.

Hur fan skulle vi bilda prickarna ovanför Ä på ett bra sätt. De svävade ju där lite retsamt ovanför människan som bildade A.

- Varför inte ett par bröst, sa jag.

- Ja, fy fan, grymt, sa Fredrik Lindström och skrattade högt.

Det blev ett par händer till slut.

Still think we should have gone for the boobies.

Dagens fisk

Dagens låt är...

*drumroll*

Puppet Arms med David Sandström

Jag, en panda från Idaho.

Jag registrerade mig på www.last.fm häromdagen efter rekommendation från Joakim. Sajten registrerar den musik du lyssnar på i din mp3-spelare och matchar därefter din musiksmak till andra på sajten. På så sätt kan man få reda på vad andra med liknande smak lyssnar på.

De som lyssnar på samma band som jag är indieflickor, från USA och mellan 15 och 17 år gamla.

Det var väl väl det jag visste.

Fångad i fel kropp.

Och i fel jävla land.

Happy birthday gånger två

Idag fyller min mor år.

Dessutom fyller Julia, flickan jag dejtade i Sydney, också år idag.

Ta ner handen, doktor Freud, du behöver inte säga nåt.

Jag vet.

Och så levde de lyckliga i alla sina dar

Det bjöds på bröllop. Emelie skulle bli mrs Ned Mussen. Jag lämnade min asketiskt inredda lägenhet för att hämta upp Jacqui, Jackie och Jacky (jo!) i taxi. När jag kom fram till deras hus i South Yarra bad jag taxichauffören att vänta. Klockan var ju redan mycket och flickorna visste att det gällde att vara i tid.

Jag ringer på dörren och en av flickorna öppnar dörren. I trosor. Enbart trosor. Hon sträcker helt obesvärat fram handen för att hälsa.

- Hi, I'm Jac, you must be Jonas, säger hon och ler.

Jag kliver på. Lite smågenerad. I hallen möter jag Jac nummer två. Hon har inga kläder på sig alls. Hon vänder som om och sträcker fram handen för att hälsa. Nämnde jag att hon var naken?

- Hi, I'm Jac, you must be Jonas.

Jag är väldigt noga med att titta henne i ögonen. Ingen annanstans. Hon ler. Min vän Jac (duh) kommer ut ur sovrummet. I hatt. Och ja, ni gissar rätt, i enbart hatt.

Hi babe, säger hon och pussar mig på kinden.

Jag går och sätter mig i vardagsrummet. Två av flickorna har jag aldrig träffat förut och den tredje hade jag inte planerat att se naken alls. Min öron är blossande röda. Matchar min slips alldeles ypperligt. Klockan 5 i tolv lämnar vi huset för att åka till kyrkan. Som ligger 25 minuter bort. Bröllopet börjar alltså 12.00.

Väl där visar det sig dock att alla är sena. Även prästen. So no harm done.

Själva ceremonin var vacker.
Annorlunda sånger.
Annorlunda böner.
Annorlunda välsignelse.
Annorlunda löften.
Men annars så.

Därefter gick vi till Rathdowne Tavern, en pub med festvåning. Svensk som man är räknar jag ju med att få sitta ner och äta bröllopsmiddag. Jag passar därför alla snacks, ostron, bruschettas och annat som erbjuds. Istället dricker jag champagne. Non stop. Efter ett par timmar - och ett antal glas bubbly senare - frågar jag försynt var vi ska äta någonstans.

Självklart visar det sig att jag just missat ätfasen i detta bröllop. Det blir inget sitta ner. Neds best man ställer sig på en stol och introducerar talarna. Sedvanliga tal från släkt och vänner. Inte ett öga är torrt. Även jag grinar. Fan vet varför. Skyller på alkoholen.

Ett par timmar senare är alla fulla som ägg. Brudens syster försöker dra in mig på toaletten. Inte aktuellt. Speciellt som hennes man rugbyspelaren står fem meter bort. Han är stor, har blomkålsöron och ser ut som något hämtat ur en skräckfilm. Att hångla upp hans fru känns inte som en bra idé. Så jag avstår.

Jag kommer hem klockan sent. Väldigt sent. Glad efter ett lyckat bröllop.

Jag älskar bröllop.

Och champagne.

Hemlighuset

De mest oväntade saker är annorlunda när man flyttar utomlands. En sak som överraskade mig när jag kom hit var att det inte finns nåt lås på toaletten hemma hos folk. På krogen och jobbet nema problema, men hemma hos folk nada lås. Ibland finns det bara en skjutdörr. Är man på middag hos nån är det sällan några problem, man går en i taget, men när man är på fest är det en annan sak. Folk öppnar dörren. Hela tiden.

Australien, här kommer ett tips från Sverige.
Lås på toaletten är lika med bra.
Capisce?

Dagens låt

Jag gör en Virtanen.

Dagens låt är - lite oväntat - "Float On" med Modest Mouse
.

Rivalitet

Melbourne is an old lady and Sydney is a whore.

Så säger man här. Det finns en enorm rivalitet mellan de båda städerna. Anledningen till att huvudstaden heter Canberra är att Melbourne och Sydney inte kunde enas om vilken stad som skulle bli huvudstad. Istället blev det Canberra. Australiens rövhål.

Det är inte samma typ av rivalitet som mellan Stockholm och Göteborg. Vad Göteborg än tycker så är och förblir Stockholm storebror. På de flesta sätt.

Här är det inte så. Sydney och Melbourne är mer jämbördiga. Men också väldigt, väldigt olika. Allt jag älskar med Sydney hatar jag med Melbourne. Och tvärtom.

Utelivet i Melbourne är mycket bättre. Musiklivet är enormt mycket bättre. Likaså kulturlivet. Och ändå är Sydney ibland roligare. Mindre pretto. Carpe Diem. Ha kul. Why worry about tomorrow?

I Melbourne oroar man sig.

Melbourne har valts till "the most livable city in the world" flera gånger och jag kan förstå varför. Dock måste man komma under huden på Melbourne för att uppskatta henne. Hon är lite mer reserverad. Hon är alternativ. Indie.

I Sydney är det tvärtom. Sydney är mer av en transferstad. Människor kommer och går. Och därför har man roligt idag. Nu. Som nyanländ kastas man rätt in i det. Det går inte att INTE ha roligt i Sydney. Hon är pop.

Vill ni ha tips om vad göra i Sydney eller Melbourne så hojta till. Har ni vägarna förbi är det bara att slå en signal.

And by the way, Sydney är en av världens vackraste städer.
Melbourne är ganska fult.
Tycker jag.

Men berätta inte för henne att jag sa det.

Då åker jag på stryk.

Fredagkväll och stumfilmsporr

Måndag morgon på St Kilda Road. Helgen har faktiskt varit helt magnifik. Jag sitter utvilad på jobbet för första gången på länge. I normala fall är jag tröttare på måndag morgon än när jag lämnar jobbet på fredag kväll.

I alla fall.

Jag och Simon, en AD från London gick på launch party i fredags. The Guild, ett filmproduktionsbolag, bjöd på fest. Och gratis är ju som sagt gott. Simon är rolig. När han är nykter låter han väldigt BBC, artig och väluppfostrad, men i takt med att han blir fullare förvandlas han till en lite småsnuskig muttrande pojke. Ord som "filthy" och "fistful" rinner över hans läppar i en jämn ström. Visserligen på skoj, men ändå.

Festen var väl sådär ärligt talat. The Guilds producenter försökte smeka upp oss i brygga för att få oss att välja deras regissörer till nästa reklamfilm vi gör. Trots att jag aldrig träffat någon av dem innan visste de vad jag hette, vad jag gjort tidigare och vad jag vunnit för priser. Rövslickeri. Can't stand it.

Istället gick jag runt och samplade gratismaten. Och gratisdrickat. Eftersom festen ägde rum i en gammal biograf släntrade jag och Simon in till biosalongen. Där inne visades det porrfilm. Jodå. Visserligen fransk stumfilmsporr, men ändå. Det knullades hej vilt i Frankrike i början av förra seklet kan jag meddela. I alla fall på film.

Filthy, sa Simon och muttrade belåtet.

Och det hade han ju rätt i.

Knarkblogg

Jag skrev ett inlägg om Kate Moss och kokain. Det har jag nu tagit bort.

Nu ska jag gå på bröllop.

Jag har slips på mig för första gången på 18 månader.

Emelie, som ska gifta sig, frågade mig förra veckan.

- Ooh, can't you come as my date to the wedding.
- But, you're the one getting married.
- Oh... yeah, that would be strange wouldn't it.

Muzak for the masses

Fredag eftermiddag. Helgen närmar sig med stormsteg. Våren är här, dagarna blir ljusare och varmare för varje dag. Själv känner jag mig lite halvmatt idag.

Dunno why.

Märklig vecka.

Ikväll gratisfest då nåt filmbolag bjuder på galej. Imorgon bröllop. Det har gått så långt att jag nu ser båda dessa fester som ypperliga blogguppslag.

Fy fan vad patetiskt.
I alla fall.
Expect rapport inom kort.

Här är vad som snurrar i min iPod idag. Vårmusik. Älska eller hata bäst ni vill.

/Le fish

1. Styrofoam feat. Ben Gibbard - Couches in Alleys
2. Magic Numbers - Hymn for her
3. Clor - Love & Pain
4. Stephen Malkmus - The Hook
5. Architecture in Helsinki - Wishbone
6. Ben Kweller - Hospital Bed
7. The Arcade Fire - Neighborhood #2 (Laika)
8. The Shins - Caring Is Creepy
9. Death Cab For Cutie - Coney Island
10. Neutral Milk Hotel - King Of Carrot Flowers
11. Eels - A Daisy Through Concrete
12. Explosions In The Sky - Remember Me As A Time Of Day
13. Gomez - Sound of Sounds
14. Hope For The States - Nehemiah
15. Interpol - Hands Away
16. The Postal Service - Against All Odds
17. Lior - This Old Love
18. Little Barrie - Stones Throw
19. Little Birdy - Message To God
20. The Dissociatives - Aaangry Megaphone Man
21. New Buffalo - Yes
22. LCD Soundsystem - Daft Punk Is Playing At My House
23. Cake - Daria
24. Sparta - Cataract
25. Animal Collective - Leaf House

Bueller

Ok, jag har en teori.

Alla hotta människor har "Fira med Ferris" på sin topplista över världens bästa filmer.

Jodå.

Jag kanske tog det ett steg för långt dock.
Jag kunde ett tag hela filmen utantill.
Varenda replik.
TIll och med ramsorna när de kollar på baseball.

Silverfisken, en John Hughes-fetischist.

Spank me, I've been bad.

Kletzmer med för mycket kaffe.

Jag gillar kletzmer. Och punk. Och dansmusik. I kombination.

Gogol Bordello

No bull

- Excuse me mate, can you spare a couple of dollars? I need it to get really pissed. I'm drunk now, but i need to get reeeeally pissed.

Ok, shoot me, I laughed.

I was asked to run a marathon.
"Piss off", I said.
They said, "Come on, it's for spastics and blind kids."
Then I thought, "Fuck, I could win this".

Eef Barzelay

"Your favorite music well it just makes you sad", sjöng han och tittade mig rakt i ögonen.
Hur fan visste han det, tänkte jag förvånat.
Där stod jag.
Naken.
Uttittad.
"But you like it cause you feel special that way", fortsatte han.
Lägg av nu för fan, tänkte jag.
Du måste väl inte berätta för alla.
Resten av konserten stod jag stilla, stilla.
Jag tittade honom i ögonen.

Stirrade.

Vem fan är du? Hur vet du allt det där om mig?

"I can't teach you to learn to love yourself, but here's a sad song I wrote for no one else"

Han stirrade tillbaka. Efter varje låt tittade han på mig och log. Som att han var min skyddsängel och det här var hans sätt att berätta att han alltid funnits där för mig. Jag stod som förstenad. När de andra klappade händerna mellan låtarna stod jag bara där.

Stirrade.

Efter konserten bad jag att få komma in i logen. Jag blev insläppt. Fortfarande vet jag inte varför. Det var mörkt i rummet. Han satt i en sliten soffa. Ljuset från en gatlykta lös upp ena halvan av hans ansikte.

- I thought you'd come.
- What happened back there, frågade jag.
- I don't know.
- You sang to me.
- Yeah, I know, skrattade han. I didn't write the song for you, but when I saw you standing there I knew i somehow had. It's your song.

Vi satt länge, länge och pratade. Om hans liv i Brooklyn. Om mitt i Göteborg.

Vi håller fortfarande kontakten, Eef och jag.

I call him my guardian angel.

He calls me Crrrazy.


Your favorite music
Well it just makes you sad
Your favorite music
Well it just makes you sad
But you like it
Cause you feel special that way

You feel special
That you’re like no one else
You feel special
That you’re like no one else
But then you’re lonely
And you need someone to help

I can’t teach you
To learn to love yourself
I can’t teach you
To learn to love yourself
But here’s a sad song
That I wrote for no one else

Your favorite music - Clem Snide

Kyrkogatan

Morgon på reklambyrån.

Ett par kreatörer gör sig redo för en presentation för fina kunden. Stora kunden. Kostymkunden. Strikta farbröderkunden. Det är en viktig presentation. Projektledarna kallpratar lite med kunderna innan alla tar plats i stora konferensrummet. Det serveras kaffe och smörgåsar. Presentationen börjar. Projektledaren inleder som brukligt är innan han lämnar över till kreatörerna. De harklar sig, plockar med sina pannåer och börjar prata. Precis när det ska till att presenteras filmidéer avbryter en av kunderna, en man i 50-årsåldern. Kostym. Glasögon. Farbror.

- Ursäkta, men det är bajs på golvet här.
- Vad sa du, säger projektledaren förvånat.
- Jo, jag sa att det är bajs på golvet här. Under konferensbordet.

Och mycket riktigt. På mattan under konferensbordet ligger en stor honkadoodle till allmän beskådan. Kreatörerna tittar på varandra. Projektledaren tittar på kreatörerna. Är det ett skämt ser han ut att tänka. Men inte då. Produktionsledaren kryper in underbordet med en av presentationsmapparna i högsta hugg. Hon petar på högen. Jodå. It's bajs alright. Lite halvsnyggt skopar hon upp kringlan och lämnar konferensrummet.

- Jag ska bara... ja... fortsätt ni, säger hon nervöst.

- Då fortsätter vi väl då, säger projektledaren.

Kreatörerna fortsätter där de var innan bajset störde lugnet. Alla lyssnar men samtidigt ser hur det funderas på hur i hela friden det har hamnat bajs på golvet i konferensrummet på landets bästa byrå. Kunderna lämnar byrån. Det tas i hand. Ja, då ses vi nästa vecka då.

När kunderna har gått mailar man ut ett mail till hela personalen. Hur har en stor hög med bajs hamnat på golvet i konfan? Det fnissas högt i det öppna kontorslandskapet. Utom från en av produktionsledarna. Hon ställer sig upp och håller för munnen.

- Herre gud, kvider hon.

Det visar sig att hon varit inne kvällen innan för att kopiera lite papper.

Med sig hade hon sin okopplade hund.

Ja, ni förstår.

Nice going, Fido.

En ny dag randas

Vaknar med ett ryck. Det är tyst i lägenheten.

Stilla.

Jag är klarvaken.
Inlindad i mina sängkläder.
Som en tvångströja.
Jag tittar ut genom fönstret.
Månen lyser mig rätt i ansiktet.
Jag trasslar mig ur mitt bomullsfängelse och går ut till köket.
Trots att jag är ensam går jag tyst.

Tassar.

Jag vill inte väcka. Vem vet jag inte. Det finns ingen annan i mitt liv.
Tar ett glas vatten och går ut på balkongen. Luften är klar. Behaglig. Inte allt för kallt. Jag står en stund och funderar på hur jag hamnade här. Uppbrottet från Göteborg. Flykten från ett tryggt liv. Drömmen om nåt större.

Nåt mer.

Jag inser att jag på papperet uppnått mycket av det jag velat uppnå. Yrkesmässigt. Behöver inte oroa mig för pengar. Är respekterad. Lyckad. Och ändå är jag inte helt lycklig. Är inte intresserad av de flickor som vill ha mig. Saknar nån att dela mitt liv med. Nån att ösa min kärlek över. Nån som vill ösa sin kärlek över mig. Jag förtjänar det.

Jag är värd att älska.

Jag vänder mig om för att gå in i lägenheten igen. Plötsligt ser jag något speglas i fönstret. Jag vrider på huvudet. På balkongräcket sitter en vit duva. En halvmeter från mig. Helt oberört tittar den på mig. I en evighet sitter den kvar. Till slut lyfter duvan och flyger uppåt, uppåt.

Det börjar sakta dagas.

Kanske finns det hopp för mig med.

Penisavund

Ok, jag var lite uttråkad.
Jag klickade på "next blog" uppe i högra hörnet.
Blev lite förvånad.
Om än road.
I like the name.
Och loggan är ju fin.
Önskar jag hade gjort den.
Plötsligt känner jag lite penisavund.

Welcome to the OC, bitch.

All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Har jag hört.

Baby, please don't go.

Vi har lekt kurragömma ett tag. Sprungit bland snåren och ropat peek-a-boo bakom trädstammar medan solstrålarna letat sig ner genom lövverket. Skrattat och försökt få en skymt av varandra.

Här är jag!

Nej, här!

Och så plötsligt tackar hon för sig.

Nej, jag måste gå hem. Om man skulle ta och tänka på refrängen. Jag är trött. Det var roligt så länge det varade. Jag borde göra annat än att leka och ha roligt. Det är inte roligt att ha roligt längre. Jag vill ha roligt, men kan inte. Så nu måste jag gå.

Och så står man där med bultande hjärta och rosiga kinder.

Ensam i bloggskogen.

Naken-på-festen-känslan.

Igen.

Hanna, kom tillbaka.

Sssshhh

Jag vet att alla tipsar om honom. Och jag brukar aldrig tipsa. Men fy fan vad bra hemliga pappan är.

The room was filled with talk
For anyone listening
I found a spot by the door with no one around
Let my mind go out of tune

I kept a smile on my face
For anyone looking
Tried to turn away questions
Before being asked
Let my mind go out of tune, out of tune

I was engrossed in the film
Without really watching
Said "Who's the guy with the gun?"
As if I was involved
Let my mind go out of tune, out of tune

Saturday - Yo La Tengo

Mode

Tänkte jag skulle skriva ett inlägg om vilka kläder jag har på mig och så.
Länka till kändisar som har på sig fina kläder jag vill ha.
Kanske även berätta vilken fuktighetskräm och shampoo jag använder.
Och nåt om snygga handväskor.

Men då slår det mig.

Jag är ett skadedjur.
Som bor i badrum och äter hudavlagringar.
Har inga kläder.
And no fucking fuktighetskräm.
Fy fan vad orättvist.

Till Maja

Nådens år är här
Ändå knyter du din hand
Dina knogar lyser vita
Jag ser blod på din tand
Vila
Ta vara på ditt liv
Ingen väntar med kniv
I skuggorna av Nådens år

Nådens år är här
Du har kommit dithän
Dit alla en gång kommer
Och nu darrar dina ben
Snart
Ska du ta dina första steg
Längs den okända väg
Som korsar vid Nådens år

Nådens år är här
Håll dit ansikte rent
Från bitterhet och hat
Snart kan det va försent
Och du vet
Att bitterhet är en lyx
Ditt hjärta förtrycks
Och du går blind
Genom Nådens år

Ulf Lundell©1978

En paus från cynismen

Ok, det här ska inte bli nån jävla gulligullblogg.
I promise.
Soon back to my old self.
Och jag vet, andras ungar and all that crap.
Men det här är min brorsdotter Maja.
Hon föddes kl. 12.52 den 7 september 2005.

We are the champions

Ännu ett intressant test. Återigen from the testaholic Maria

ENFP - The Champion

You scored 81% I to E, 21% N to S, 4% F to T, and 84% J to P!

Your type is known as the Champion type, which is part of the larger group called idealists. Nothing occurs that does not have some deep and ethical significance in your eyes. You see life as an exciting drama. You are very charismatic, yet tend to be too harsh on yourself for not being as genuine as you think you should be. 3% of the population shares your type.
As a romantic partner, you need to talk about what is going on in your life. You are a strong supporter for your partner's efforts to grow and change and be happy. You need to feel that same support from your partner. Expressive, optimistic, and curious, you are eager to enjoy new experiences with your partner, whom you wish to be your confidant and soul mate, as well as play mate. You are uncomfortable sharing negative emotion, though, and tend to withdraw from confrontation and process your feelings privately. You feel most loved when your partner appreciates your creativity, accepts your uniqueness, and sees you as the compassionate person you are. You need to hear your partner tell you how much you mean to them and would love if they did thoughtful spontaneous things to demonstrate it.

Re: Flektion

Visst är det konstigt att få ett ansikte på någon man byggt sig en bild av? Hur ni än trodde jag såg ut känns det säkert märkligt nu. Verkligheten är alltid annorlunda än sagan.

Inte bättre.

Inte sämre.

Bara annorlunda.

Bistra miner

Varför är alla som kommenterar på LAFS
så arga hela tiden? På alla. Här verkar alla vara glada och fina. Kaffe och bullar med kokain.

Så ska det vara.

A meddelar för övrigt att han inte ska knarka mer.

Bara vid speciella tillfällen.

Jättebra.

Permesso!

Florens, nån gång på 90-talet.

Min bror pluggade i Italien ett tag. I Perugia. Jag bestämde mig för att åka ner och hälsa på. Min bror bad mig ta med två saker: en skiva av en ny svensk grupp som hette KENT och en annan av en grupp som hette Gene. Sagt och gjort.

Min bror bodde i en kall och lite fuktig lägenhet tillsammans med andra studenter. I köket hade de en enorm kalebass med vitt vin. Inte av bästa kvalitet om man säger så. Mina starkaste minnen av resan är att Kentskivan gick på repeat hela veckan. Fortfarande tas jag tillbaka till Perugia varje gång jag hör "Frank" och "Det blåser på månen".

Det andra minnet är utflykten till Florens. Och katedralen.

Det råkar slumpa sig så att jag är höjdrädd. Nästan paniskt höjdrädd. Jättemanligt, I know. I alla fall.

Min bror och jag var i Florens tillsammans med en kompis till honom och hans bror. Min bror - som vet att jag är höjdrädd - föreslår att vi ska gå upp i kupolen. Där kan man gå längs nån sorts balkong för att komma upp på utsidan av domen. Jag protesterar förstås. Men av någon anledning låter jag mig övertalas. Det kommer gå bra ska du se. Höga räcken och så.

And up we go.

Man får gå upp för en helvetisk massa trappsteg längs en smal trappa. Till slut är vi uppe. Vi går in i kupolen för att ta oss runt och ut.

Jag upptäcker då att räcket är ca 70 cm högt. Räcker mig till knäna. Drygt.

- Inte en chans, säger jag. No way. Never. Det är 90 meter ner till stengolvet. Aldrig.

Jag börjar kallsvettas.

I detta ögonblick tittar jag till den andra gästen i sällskapet. Min brors kompis bror.

Han är likblek och andas som en fisk.

Det visar sig att han också är höjdrädd. Rejält höjdrädd. Jag frågar vakten om vi kan få gå ner igen. Men inte då. Enkelriktat, säger han och pekar ut mot helvetesbalkongen.

Jag tar ett par stapplande steg ut på balkongen/balustraden. Jag trycker mig mot väggen med gelé i benen. Jag börjar hasa mig runt på ett väldigt, väldigt omodigt sätt.

Jag vänder mig om för att titta till de andra. Höjdrädd nummer två kryper på alla fyra. Han är grön i ansiktet och andas väldigt ytligt. Han gnyr och skriker om vartannat. Permesso! Permesso!! skriker han.

Det ser väldigt roligt ut. Jag kan inte annat än le. Jag ser dum ut, men han ser fanimej ut som en komplett idiot.

Hans olycka tar mig runt kupolen.

Har jag berättat att jag varit i Eiffeltornet också?

Jag stannade kvar i hissen.


Han fångade sparken med huvudet
han hade tänkt alla tankar ändå
Han stod inte upp när han fick den
för full för att ens kunna gå
Långsamt glömmer man bort allt
också pojkar i manchestertyg
men jag minns våra skrikiga stolar i köket
och virveln på min kula av porslin
Min vän hade kritvita tänder
Hans kläder luktade rök
så levande att det känns
som om det jag som är död

En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank

Han fångade sparken med huvudet
Som att nicka en fotboll i mål
Som att kasta en sten högt över taken
och klättra dit ingen kan nå
Långsamt glömmer man bort allt
också träskor och Gul Blend i smyg
men jag minns saker han sa som gjorde mig större
äldre inte så blyg
På hans jacka satt fyra märken
Hjältar i glittrande tyg
Slade, Kiss, Bowie & Sweet, året när Pinups var ny

En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank

Nu är jag större, nu är jag äldre
äldre än du
Nu är jag större, större än du

En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas
En dank Frank
Jag kommer aldrig närmre än så
En blank förmiddag i handen på Frank

SMS 11-Sep-05 00:31

You coming? E and I are in a brilliant place...She's talking about moving to Melbourne. She'd love to see you. Mozz is expecting you too. You saved my life that night. I was ready to do myself in. You saved me. I want to buy you a drink and give you a non homosexual hug. I don't deserve a friend like you. I know that.

Jobb

- Jonas, you're gonna be doing the Pura Cup ad this year.
- Ok, what's that?
- Cricket. It's an ad for Pura Milk. And Cricket.
- Hugh, I'm Swedish, we don't play cricket. At all. We play crocket. Or boccia.
- What?
- Never mind.
- Well, you're flying up to Brisbane to stay at the Couran Cove Resort for five days. The cricket players will fly in via helicopter on the day and you'll be able to use them for four hours. Is that ok? Can you do it?
- No problem, Hugh. Couran Cove. Cricket. Milk. I'm there.

Ute

Såååå, då var silverfisken ute ur badrummet.
En vanlig jävla svensk kille.
187,5 cm lång, bruna ögon, nån sorts hårfärg och välsmord käft.
Har jobbat på Forsman & Bodenfors och ANR.BBDO.

Numera i exil i Australien.

Men det visste ni ju redan.

Jag ser inte ut som Jonas Hassen Khemiri.

Inga glasögon heller.

Sorry.

Hoppas jag inte förstörde nåt nu.

Det var då fan vad ni tjatar

Sebbe

Jag gråter inte så ofta. Men efter att ha läst det här brast alla fördämningar.

Lördagen då tusentals personer kom till byn

*sitter och skakar på huvudet av förvåning*

Jag installerade statcounter. För att smörja mitt ego antar jag. Ville se om nån läste.

Och.

Jävlar.

I.

Havet.

Ni är ju för fan inte kloka. Ni borde sagt nåt. Inte suttit där i hörnen och smygläst. Eller vad fan, det går bra det också. Men ni får inte komma på inflyttningsfesten om ni inte kommenterar.

Och det där jag sa om bankrånet.

Ett skämt.

Promise.

The tangentbord tango

Jag vill skriva mer. Om ni nu verkligen tycker att jag skriver bra kan ni väl tipsa nån jävel om det. Jag kan skriva en krönika, recensera en stavmixer eller berätta om bra ställen att ragga på i Sydney. Vad som helst för i helvete. Generationsroman? Bring it on.

Jag har börjat skriva och kan inte sluta.

saintkildaroad@yahoo.com.au

Cum in, please.

Du undrar säkert vad det här är för blogg du hamnat på. Och för att du inte ska behöva läsa hela så tänkte jag dra kortversionen här.

Silverfisken är en kille runt 30. Han har inget huvud (se foto). Han bor i Melbourne, där han jobbar på en jättestor reklambyrå som Senior Creative. Han har tidigare jobbat på fin-fina byråerna i Sverige, men var tvungen att fly landet efter ett bankrån. Eller nej, det är inte sant, men det lät roligt. Bankrån. Roligt.

På denna blogg skriver han om sitt liv i Australien och behovet av någon att älska. För att göra det intressantare pillar han då och då in referenser till sex, droger och rock'n'roll. As you do. Han svär jävligt mycket. Kan bero på dartpilen som satte sig i huvudet den där gången.

Han är glad ibland, ledsen ibland.

Han är lite betuttad i Hanna Flodr.

Han envisas med att använda enordsmeningar titt som tätt.

Fan.

Vet.

Varför.

Han blir väldigt. väldigt glad när folk kommenterar det han skriver.

Ja, nej, det var väl ungefär det.

Läs hela bloggen nu.

Den är god.

Barnbordet

Ok, det här är ett känsligt ämne. Men nu måste det ut. Det måste ältas.

Barnbordet.

När min släkt samlas för födelsedagar och dylikt sitter alltid barnen på barnbordet. Och det är ju fint. Klart barnen ska sitta ihop. Dricka saft och äta annan mat än vad som serveras på vuxenbordet. Och så länge alla barn är lika gamla gör det ju inget om man får sitta där fastän man börjar bli äldre. Och att bordet är lägre än vuxenbordet. Och att man sitter på pallar. Eller läskbackar.

Men när nästa generation ungar fyller på är det inte lika roligt längre. När jag fyllde 25 och satt bredvid 6-åringar som käkade korv tog jag mod till mig och frågade om jag inte kunde få sitta med de vuxna.

Jag är fortfarande inte fullvärdig medlem.

Kan bli nedflyttad till spaghetti och saft om jag inte sköter mig.

Fy fan.

Attitude

Visst försöker man vara cool.

Rock'n'roll.

Men så tar nån jävel med sig sin labradorvalp till jobbet.

Det där jag sa om bäbisspråk?

Glöm det.

Paying my dues

Hur kommer det sig att jag började blogga?

Svaret är Sigge.

Och Linda.

Jag kommer från en skrivande familj. På pappas sida flockas journalisterna. Men jag har aldrig skrivit själv. På riktigt, that is. Visst skriver jag reklam och reklamfilmer, men konstigt nog har det aldrig räknats i min bok. Jag kan inte skriva har jag alltid sagt till mig själv. Visst har jag börjat skriva på romaner några gånger, men de har alla givits upp efter 50 sidor. Jag skriver helt enkelt inte som man ska i böcker. Och i ärlighetens namn har jag inte järnkoll på semikolon (Hanna, hjälp?), talstreck och annat jag borde behärska. Jag vet att jag har språkets gåva, men att skriva "korrekt" har aldrig riktigt varit min grej.

Jag började läsa Linda Skugges blogg. Linda har alltid fascinerat mig. Jag gillar hennes sätt att skriva rakt upp och ner, utan krusiduller. Att hon är lite arg på oss killar då och då får man väl leva med. I alla fall. Hennes respektlösa förhållande till språket. Inspirerande. Samma människor som ogillar Linda klarar förmodligen inte av Håkan Hellströms sätt att sjunga heller. I love Håkan. Passionately. Hans röst förstärker det sårbara i det han vill ha sagt. Kan man inte "se" igenom det har man inget fattat. Anser jag. Hans texter är dessutom lysande. And I love Linda.

Dock hade jag ingen tanke på att blogga själv. Förstod inte riktigt vad det var. Lindas blogg var ju ändå publicerad på en av Sveriges största sajter. Kändes inte privat trots allt det privata.

Hela tiden hänvisade hon envist till en Sigge. Sigge hit och Sigge dit. Till slut kollade jag Sigges blogg. Och föll pladask. Vilket språk! Han beskrev saker på ett sätt som gick rätt in i hjärtat. Jag startade den här bloggen.

Den 6 augusti kommenterade jag Sigges inlägg "Dag 1" såhär:

Du får mig att återupptäcka språkets makt. Språkets styrka. Du får mig att vilja skriva. Trots att jag alltid kunnat har jag aldrig orkat. Nu får det bli ändring på det - Jonas

Tycker fortfarande att "Dag 1" är nåt av det finaste jag läst. Eller fortfarande förresten. Det var en månad sen. Jag kan inte fatta hur mycket som hänt sen dess.

Jag berättade inte om min blogg för någon. Den var ett experiment. Ett sätt för mig att skriva av mig. För mig själv. Jag började läsa andras bloggar. Fann den underbara Hanna Flodr. Well, well. En annan historia.

Anmälde mig till bloggportalen. Och då jävlar tog det hus i helvete. Det är en månad sen.

Nu sitter jag här och skriver. Och börjar tro att mitt sätt att skriva gillas av andra. Jag har fått luft under vingarna. Jag är en av de okända som bloggar. And I love it.

Tack Linda. För allt. Du är drottningen.

Tack Sigge. Som fan. Du är kungen.

Men mest av allt; tack alla ni som läser mina förvirrade tankar om livet.

*bockar*

Tala ur skägget

Varje gång A pratar med E byter han röst. Till pojkvänsrösten. Nån jävla bäbisröst.

Ursäkta mig, men det är fan ta mig det löjligaste jag vet.

Farbror

Vid midnatt får jag ett sms från min mamma.

"En flicka har kommit till världen. Med svart hår och stora läppar."

Jag har blivit farbror.

En väldigt, väldigt stolt farbror.

Reiseleiter

Jag har jobbat som reseledare. Jo, jag vet att det är svårt att förstå. Även jag har problem med att förstå hur det gick till. Men till gick det.

Tre säsonger i Alperna. Åka skidor. Mex-Texkvällar. Spela gitarr. Pjäxdans. Shotta Jägermeister. Hela faderullan.

Nämnde jag att jag har ett stort bekräftelsebehov? Eller att jag skulle bli skådis? Drama-estetisk linje på gymnasiet?

Ni förstår nog.

Jag var 20, så det är preskriberat nu.

På många sätt var det nog reselederiet som lockade mig ur mitt skal. Under mina tonår kämpade jag med att bli bekräftad. Varje dag. Jämt. Jag trodde inte att tjejer var intresserade av mig. Trots att de försökte intala mig motsatsen. Att stöta på någon var helt otänkbart. Av någon outgrundlig anledning tänkte jag att reseledare var coolt att bli. Stå på scen. Få uppmärksamhet. Och lite hångel.

Så det blev jag.

Mina tre säsonger i Alperna skulle kunna fylla en hel telefonkatalog med anekdoter. Men av någon anledning är den pojken så långt från den person jag växte upp till att bli, att historierna från den tiden känns overkliga. Ointressanta.

Nåja.

En del kul minnen finns det.

En kväll står jag i baren på Peters, ett av diskoteken i Badgastein. En av mina gäster kommer fram till mig. Hon tittar mig i ögonen och lutar sig fram.

- Min kompis där borta, Emelie, vill bugga med dig, säger hon och pekar.

Eftersom jag åkt skidor hela dagen och har lite ont i fötterna, säger jag just det.

- Hälsa henne och säg att jag har lite ont i fötterna, men kanske senare.

Hon tittar på mig jättekonstigt. Sen går hon tillbaka till sin kompis. Min kompis Johan står bredvid mig och skrattar. Jag undrar varför.

- Vad tyckte du hon sa, undrar han.
- Hennes kompis ville bugga, men jag sa att jag har ont i fötterna, säger jag.

Johan skrattar så han kiknar.

- Klassiskt. Hon sa inte "bugga", hon sa "pöka".

Det var nog första och sista gången en kille inte vill knulla för att han har ont i fötterna i alla fall.

Names of caressing

Pälsängeln är ett annat fint namn man skulle kunna blogga under.

But I'll stick with the fish.

Är inte så hårig.

Och

När jag gick i skolan fick vi lära oss att man inte får börja en mening med och.

Jag var uppenbarligen ledig den dagen.

Det finns bara två av oss och det är vi

Jag har fått några mail av folk som undrar om det är jag som skriver inlägg på Resumé och idg.se under namnet Silverfisken. Det är det inte. Använder bara det namnet här. Så nu vet ni det.

På andra sajter skriver jag under med "HornyGirrrl88"

Eller också inte.

*lunarstormkjamizzar*

For the record

Jag luktar jävligt gott. Lite som asfalt efter ett regn på sommaren. Fast godare. Sådeså.

Reality check

Ibland stannar jag upp och tittar. Och då inser även jag vilket galet jävla liv jag lever. Jag har fått två samtal de senaste tio minuterna.

Ett från A. Han är kalaspackad.

Och ett från Jules. Hon sitter på akuten i Sydney, hög som ett hus på kokain.

Själv sitter jag i mitt hörnkontor och skriver på en svensk blogg. Smuttar på en kopp te. Och höjer inte ens på ögonbrynen åt de samtal jag just fått.

Vardagsmat in the life of the fish.

Galet.

Heartbreak Hotel

Ja, jävlar vilken kväll. Jag orkar inte gå in i detalj. A är ett vrak. Och mitt i allt elände insåg han att han fick skylla sig själv. Vilket gjorde honom ännu ledsnare. Jag lämnade honom sent, sent.

I morse fick jag ett sms.

"Brother, thanks for being there y'day. I woke up this morning and started drinking. I'll be a little late, but I am coming in."

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Stödhjul

Jag skriver inte så mycket idag. Anledningen är att A har lite problem på hemmafronten. A är en strulpelle. Sen jag började jobba med honom har han haft säkert 15 tjejer som stött på honom. Och det är väl fine and dandy. Om det inte vore så att han hade flickvän. Inte bra. Inte min stylee alls. Även om han aldrig varit otrogen.

I alla fall.

När vi flyttade ner till Melbourne gjorde de slut. E ville flytta med, men A sa nej. Han ville ha sin frihet. Men de senaste veckorna har han börjat ångra sitt beslut. E och han pratar på telefon säkert 15 gånger om dagen. Väldigt tuttinuttigt.

Nu verkar det som att E istället hittat nån. Hennes telefon är avstängd titt som tätt och hon svarar inte som hon brukar. Plus en massa andra tecken. Nyss svarade hon och sa att hon inte kunde prata. Dessutom var det nån där. All according to A. Jag tycker mest att det är bra. Get together for real or drop her, säger jag.

Så nu får jag sitta och lyssna på en massa gnällande om hur mycket han saknar henne. Han har kedjerökt tre paket cigg idag och druckit ungefär 18 caffe latte.

Tuff skit, killen.

Du brände dina chanser.

Go, E.

Kärlek

Jag skrev ett inlägg om kärlek igår, men det blev så jävla klyschigt att jag tvungen att ta bort det.

Kärlek och jag har försökt komma överens med varandra hela livet.

Med blandat resultat.

Smell my hands!

På efterfesten i fredags sa Matt "Hey! I've just washed my feet! Smell my hands!"

Sen ville han att flickorna skulle lukta.

Det ville de inte.

Sen beklagade han sig över att han aldrig träffar nån.

Undrar varför, Matt. Undrar varför.

Cirkeln är sluten

Lördag kväll. Sent. Onykterhetsgrad: Hög.

- Åh, är du svensk? Vad kul, sa hon.

- Ja, jag har bott här i 18 månader, svarade jag.

- Och du jobbade också med reklam, sa du?

- Mmm.

- Är det du som är Silverfisken?

- Ursäkta, vad sa du?

...

Busy, busy, busy

En dag fylld av möten. Med kunder, regissörer, produktionsbolag och kreatörer som vill in i branschen. Och ikväll nåt branschtjosan. Helt plötsligt måste man jobba på arbetstid också.

Det stod det inget om i kontraktet.

Fucking Melbourne

Can you play it again, sa Sean Patrick McKeering och grät.

Klockan var 05.13.

Jag jobbar med en flicka som heter Jacqui. Sean är hennes bror. Jacqui är konstnär. Hon hade vernissage i fredags. Där träffade jag Sean. Eftersom Jaqui kramade mig när jag kom fick han för sig att jag var ute efter hans syster. Att det var vernissage och alla kramade Jaqui noterade han tydligen inte. Den där killen stöter på min syster. I better talk him straight.

Han kom därför fram till mig och började prata. Han var inte imponerad. Jacqui ser väldigt glampunkig ut. Sean ser ut som en bondläpp. Han synar mig nerifrån och upp.

- Fucking Melbourne, säger han och fnyser. If my sister brings a bloody Melbourne boy back home I'll kick his ass.

Sen går han.

Familjen McKeering kommer från Brisbane. De bor på en stor farm utanför stan. Sean är inte så intresserad av kultur. Ändå har han flugit ner för att gå på Jaquis vernissage. Det finns nåt fint i det.

Senare på kvällen hamnar vi på en bar. Sean och jag börjar prata. Det är mycket fuck och bloody hell. Jag skrattar mest. Vi går vidare till Boutique som ligger off Chapel Street. Sean tittar girigt på alla flickor på dansgolvet. Att prata med någon av dem är inte aktuellt. Dansa finns inte ens i tanken. Jaqui, hennes syster och några andra vänner tar en E var. Efter en stund drar vi alla hem till mig. Vi ligger på golvet och lyssnar på musik. Sean står dock vid fönstret och tittar ut.

- He's upset because his dog is ill, viskar hans syster.

Jag ropar på Sean. På min laptop har jag video av min förra hund Leva. En åttaveckors labradorvalp får Sean att smälta.

- Can you play it again, säger han och gråter.

Johanna

Jonas,

Du är den mesta männniska jag mött. Som jag skrev. Kan inte förklara det mer precist än så, och ändå blir jag nog så illa tvungen att villa ut mig på omförklaringar om jag vill få fram vad jag menar.

Du är den mest närvarande person jag någonsin träffat.

Det finns en aura runt dig av fullkomlig klarhet. Skärpa. Nästan som om luften får ge vika för din närvaro. Även när du ser ut som att du inte riktigt är bekväm. När du inte riktigt passar in med tumultet runt omkring dig. Så är du alltid synlig.
Du är också den mest vemodiga person jag någonsin träffat.

Förutom mig själv.

Ja, du kan protestera allt vad du vill. Ingen annan kanske ser det. Kanske inte ens du själv. Men jag gör. Vi är så jävla lika. Antingen så showar vi. Vi ger "av oss själva". Fast vi gör det medvetet. Det är inte vårt naturliga tillstånd. Även om vi vill tro det. Även om det på sätt och vis, paradoxalt nog, är sant. När vi bara vill få vara vi. Då är vi allvarliga. Allvar, men alltid lätt att koppla på det andra. Krävs bara en liten yttre retning. Från något annat håll än från oss själva. Och jag vet att det är så för det var så vi var mot varandra större delen av tiden. Har aldrig känt mig så naken som jag gör med dig.

Så fullkomligt sedd.

xxxx

Mynt

En del pensionärer pantar burkar för att få det att gå ihop.

En del letar växelmynt i olika typer av automater.

Andra har tagit det ytterligare ett steg.

Vackert väder!

Göteborg, oktober 2002.

Jag sitter på flygplanet på väg till London. Vi ska precis taxa ut för att lyfta. Göteborg visar sig som vanligt från sin bästa sida. Det är kallt, mörkt och regnar. Jättemycket.

För att komma undan billigt har jag bokat flyg med Ryan Air. Härliga Ryan Air. En del passagerare har inte flugit så mycket tidigare. Visar det sig.

När vi startat och brutit igenom molntäcket hör jag från sätet framför mig:

- Nej men Göran?! Här uppe är det vackert väder! Gud vad konstigt!

Jag log.

Snett.

The fish has left the building

Idag är jag ohyggligt bakfull. Faktum är att jag fortfarande är full. Och klockan är 15.27. Därför blir det inga mer inlägg idag.

Tack, tack, tack för alla snälla mail igår.

Jag skriver ur hjärtat. Ofta utan att tänka efter. Jag bara skriver. Pappa dök upp i tanken. Jag skrev.

Tack igen.

/Jonas aka Silverfisken

Pappa

Min pappa är död.

Han somnade in en natt i juli 1999 på Vasa Sjukhus i Göteborg. Cancern hade ätit upp honom. Det fanns ingenting kvar. Inget förutom ett rakbladsvasst intellekt och en dito tunga. Han hade levat med cancern länge, länge. Och att han skulle dö var det aldrig tal om.

För honom.

Vi andra visste.

Vi såg.

Vi såg döden i rummet långt innan pappa ens förstod. Eller ville förstå. För sån var han. Han blundade.

När jag var liten var det min största rädsla i livet. Att något skulle hända mina föräldrar. Att de skulle dö. Jag var livrädd. Jag hade saker för mig. Jag såg till att mina nallar låg på ett speciellt sätt i sängen. Samma sätt. Varje kväll. Annars skulle nåt hända med mina föräldrar. Trodde jag.

När han väl fick cancer var jag äldre. Inga nallar. Jag kunde ta det. Konstigt nog.

Många nätter fick vi samtal från sjukhuset. Han har inte långt kvar, sa läkarna. Så vi åkte ner för att ta farväl. Satt och tittade. Lyssnade på maskinerna och hans ytliga andetag.

Men han hade inte en tanke på att dö.

Han kom alltid tillbaka.

Jag minns en gång. Vi åkte upp till Sahlgrenska och satte oss för att vänta. Han han tappat väldigt mycket vikt och såg på många sätt knappt levande ut längre.

Plötsligt öppnar han ena ögat.

- Vad gör ni här, säger han.

Mamma, som alltid ville undvika ämnet, sa den här gången som det var. Varför vi var där. Han tittade på oss och fnös.

- Vem sa det? Var det den där fula sköterskan här utanför? Hon är så jävla jobbig. Och dum. När hon kom in sist låtsades jag vara död. För att bli av med henne. Hon är så jävla dum. Ni kan åka hem nu. Seså.

Sån var han.

Min pappa.

På begravningen spelade vi "Så skimrande var aldrig havet" i Freddie Wadlings tolkning.

Högt, högt ekade den i kyrkan.

Det hade pappa gillat.

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling, i din första kyss.

På spåret

Idag är en dålig dag.

Rastlös.

Och ovanpå allt kundmöten med... låt säga... speciella kunder. Jag tänker gå ut och bli full ikväll. Howl at the moon. Jag hade tänkt skriva ner en rolig anekdot om mig, Ingvar Oldsberg och Yasser Arafat, men det får vänta.

Yasser är död och jag är arg så Ingvar får helt enkelt vänta.

Inte idag, Ingvar, inte idag.

Revolver

Det är kortfilmsfestival/fylleslag på Revolver ikväll. 229 Chapel Street. Nicolas kommer visa sin kortfilm Kurt and Tom. Ni borde komma förbi.

It'll be fun.

Kundmöte

Det bor ca 20 miljoner människor i Australien. Dessutom finns det ca 120 miljoner får.

Ibland är det väldigt, väldigt svårt att särskilja dem från varandra.

Idiot.

The Sign, ragga stylee

På gatan utanför min lägenhet står en man och spelar på oljefat.

Just nu "The Sign" av Ace of Base.

Jag trodde det var "news travel fast" det hette.

Inte "shit travels far".

Nåja.

Go, Götlaborrrg.