Byron Bay Revisited

Jag drar till Byron Bay över helgen. Det är för kallt i Melbourne. Me no like. Så jag flyger 200 mil som vore det att dra till Mölndal.

Australien är galet stort, people.

Nu drar jag

Stilla min nyfikenhet, gillade ni "blandbandet"? Som gammal blandbandspojke som vridit och vänt på varje låt är jag van att aldrig få den feedback man önskar sig från den flicka man hoppats på. Gillade ni låtarna? Gotta know, gotta know. Annars blir det fan inga fler. Det säger jag bara.

x

Silverfiskens musiksmaksskola - Lektion 1

Kul att så många gillar musiken jag tipsar om. Det gör mig glad. Nästan på laxnivå. Även om det inte är jag som skrivit låtarna. Jag inser i en mikrosekund av klarhet att många säkert inte hört en av världens bästa låtar. Då är det fanimej dags.

Such Great Heights - The Postal Service

Silverfiskens komplimangskola - Lektion 1

Ok grabben, du vill alltså ge flickan en komplimang. Ni har setts ett tag. Du vill kommentera hennes utseende. Du funderar över vad du ska haussa. Ska du satsa på ögonen, figuren eller bara säga att hon är vacker rent generellt, hör jag dig tänka.

Nej, nej, killen, sååå orutinerat.
Du är ute och cyklar.
Har hon vackra ögon har hon dessutom hört det förut.

Lyssna på farsan Baloo nu:

- Du har väldigt fina fötter.

Svårare är det inte.

Fittan. Och kuken. För jämlikhetens skull.

Diskussionen de senaste dagarna på bloggen har varit väldigt intressant, tycker jag. Skrattretande på många sätt, men i alla fall intressant. Just de här frågorna intresserar mig oerhört mycket. Jag tycker att feminismen av idag har blivit ett skämt. Något man skojar om.
För mig är det en självklarhet att alla människor ska behandlas lika, kvinnor som män. Jag vet också att gamla maktstrukturer gör att vi inte behandlas lika.
Tyvärr.
Men jag är likväl mot all vad kvotering heter. De tjejer jag umgås med skulle aldrig komma på tanken att ta ett jobb de kvoterats till. De vill, som alla andra, bli bedömda på grund av kompetens. Och även om så inte alltid är fallet skulle de inte komma på tanken att kvotering vore lösningen.

Jag är medveten om att jag är en lekman på området och jag kommer säkert få mothugg, och det är ok. Bring it on. Jag vägrar gå med på att könsrollerna ska få definiera vilka vi är.
Våga vägra för fan.
Det JAG ser av feminismen idag är ett skämt. Eftersom jag är uppfostrad av en mycket vettig kvinna skrattar jag mest åt fittstimsfeminismen. Och då befann sig ändå mina föräldrar ganska långt ut på vänsterkanten. Trots det - eller kanske på grund av just det - tycker jag mediafeminismen är helt galen.

Istället för att främja lika värde tycker jag många gånger att en del snarare hjälper till att cementera de könsroller som existerar genom att fokusera på fel saker. Istället för att vi löser problematiken tillsammans har vissa läger av feminismen startat nån sorts skyttegravkrig där männen ska straffas för den behandling kvinnor fått utstå under sekler av förtryck. Och - hey - jag hade varit rätt förbannad om jag varit förtryckt, men att börja kalla alla män för potentiella våldtäktsmän och skuldlägga alla män för den kvinnliga nakenhetens sexualisering är i mina ögon att motverka syftet.

För syftet är väl att vi alla ska behandlas lika? Eller? Att behandla män med samma ojämlika behandling kommer inte att lösa nånting.

Jag skrev i ett inlägg för nån månad sen:

"Får man säga fitta när familjen läser?"

Nån svarade då:

"Visst får du skriva "fitta" om du skriver "kuk" lika många gånger och i samma sammanhang."

På nåt sätt tycker jag det där replikskiftet sammanfattar det jag tycker är löjeväckande med allt det här. Även om jag förstår att just den personen menade väl. Kvinnor behandlas tyvärr illa fortfarande. Av män. Men ärligt talat är det oftast kvinnor som dömer andra kvinnor hårdast och mest fördomsfullt.

Jag har en kär vän som är blond, flicka och 180 cm lång. Hon älskar att klä sig i korta klänningar och urringade toppar. Hon knullar inte runt alls. Bara så att ni vet. Nästan alla hennes vänner är killar. Tjejer vägrar nämligen prata med henne många gånger. De dömer henne rakt av som dum blondin. Hon vägrar dock ställa in sig i ledet. Hon tycker med all rätt att hon ska få göra vad fan hon vill.

Jag kan svära på att hon skulle kunna dansa naken på en fest också. Bara för att jävlas. Och jag älskar henne för det.

You go, sister!

Livat

Vi kan väl vara överens om en sak i alla fall - man har aldrig tråkigt här.

Angående att jag reagerar

Ok, jag borde sitta och suga på det här lite längre, men jag vill skriva av mig nu. Genast. Så det får bli som det blir.

Ja, jag tappar tålamodet ibland. Igår läste jag saker som det här bland kommentarerna:

"...nästan som "hon är en hora och alla vet om det, inklusive tjejen själv, varför inte lägga upp bilder på internet - skyll dig själv" - argumentet som man har hört från våldtäktsmän och andra unkna typer med skev kvinnobild."

"Anledningen att JAG inte gillade publiceringen var det grabbiga hö-hö-atmosfären i inlägget. Kolla, nu blir det roligt, tjejen kommer att strippa, häll upp en stor vodka, grabben!"

"...innan eller efter hon började dricka sprit/vin/öl så att omdömet försvann? Strippa på fest är inte cool, lägga ut bilder på ovetande människor är inte heller cool! "

Jag blev ärligt talat vansinnigt förbannad. Och jag har svarat under kommentarerna i förra inlägget varför jag blev det. Jag tycker att just de här kommentarerna tyder på en oerhört skev MÄNNISKObild. Jag döms, och dessutom dömer man tjejen på bilderna. Och samtidigt har nån mage att prata om skev kvinnobild. Utan att man har en aning om detaljerna. Man antar att tjejen är utsatt för att hon klädde av sig. Jag höll fan på att gå upp i brygga av ilska.

Min första kommentar tillbaka var syrlig, det står jag gärna för, för jag tyckte att de som kommenterade var fördomsfulla och fega.

Ni säger att jag bygger upp en bild av nån sorts plyschpelle här på bloggen. Tro mig, I'm pretty fucking far from plysch. Killen kan bli både arg och elak. Tänka sig. Ofta får jag smånyp och gliringar från okända människor. Han är ju ändå bara en figur på en blogg, verkar en del tänka.

När sen snälla Jonas blir arg och visar tänderna blir ni förvånade och irriterade. Då är det plötsligt inte lika roligt längre. Oj, han fräser ifrån, vad småsint han är. Lite förenklat kanske, men så känns det ibland. Men hur många gånger har jag reagerat på den här bloggen sen starten för nio månader sen?

Inte många.

Att jag sen tar i för mycket, eller blir otrevligare än vad situationen kräver, är en annan sak. För det blev jag igår, det erkänner jag. Det grundar sig i irritation över syrliga anonyma kommentarer. Om ni då dömer mig efter att jag överreagerat ett par gånger så får jag ta det.

Alla har rätt att kommentera och alla har rätt att tycka, det hör bloggandet till. Just igår tyckte jag att en del kommentarer var korkade, varpå jag fräste ifrån.

Det hör också till.

På min blogg.

Vilket detta är.

Somersault

Om ni får en chans att se den australiska filmen "Somersault" ska ni ta den. Filmen släpptes 2004 och lyckades med konststycket att vinna ALLA priser i Australiens mosvarighet till Guldbaggen. Allt från regi, skådisar, klippning till "snyggaste tekoppar i bakgrunden av bild som du ändå aldrig kommer att se" belönades. Typ. Det har aldrig hänt förut och kommer förmodligen aldrig att hända igen.

Somersault.

Se den.

Suckers.

Blandband - You Are My Tree

(illustration: threadless.com)

My Girlfriend's Boyfriend - Her Space Holiday (mp3)
Lonely Hearts Still Beat The Same - The Research (mp3)
Staring At The Sun - TV On The Radio (mp3)
Goods - Mates of State (mp3)
Sukie In The Graveyard - Belle & Sebastian (mp3)
Rough Gem - Islands (mp3)
Gold Lion - Yeah Yeah Yeahs (mp3)
Seventeen Years - Ratatat (mp3)
Beating Heart Baby - Head Automatica (mp3)
Crazy - Ray Lamontagne (mp3)

Elizabethtown vol 3

Jag läste en recension av "Elizabethtown" som sammanfattade allt.

Elizabethtown

I want my 2 hours back.

Now.

Girl who always gets naked

Mikey, som fällde kommentaren i förra inlägget, fyllde år i lördags. Vi hamnade på en enorm fest i en loftlägenhet i Fitzroy. Det spårade ur ganska omedelbart.
"This is going to be fun, "girl-who-always-gets-naked" is here", viskade Jess till mig.
"Who? What? Where?", svarade jag.
"Just wait and see", sa Jess och hällde upp en enorm vodka med Red Bull.



(Soundtrack: Euromotion - Don't Tell Me Your Name)

Being John Fiskovich

I källaren på mitt hus ligger en bar. Jag har varit där två gånger. Tre gånger om man räknar gången då jag hamnade mitt i ett pars kärleksmiddag.
Bokstavligt talat.
Hissen i mitt hus är nämligen lite speciell. Eftersom det bara finns en lägenhet per våning så finns det heller inga tamburer utanför lägenheterna. Hissen öppnas rätt in i lägenheten. Vilket brukar vara väldigt roligt när folk kommer på besök första gången. Tappade hakor är den vanligaste reaktionen. Ett par gånger har det varit fel på hissen. När man trycker på bottenvåningen hamnar man istället i källaren. Detta hade ju inte varit något problem om det inte vore för det att utgången på källarnivån - den i restaurangen - inte används. Den ligger nämligen en dryg meter upp från golvet. I en nisch. Detta har barpersonalen där nere löst genom att hänga upp en persienn framför hissen så att ingen ska använda den. Framför persiennen har de ställt ett bord. Gästerna har ingen aning om att det finns en hiss där bakom.
Eller jo, fem gäster vet. Två av dem ska jag berätta om nu.

En kväll när jag och ett par vänner suttit och värmt lite i lägenheten tar vi hissen ner för att dra upp till stadsdelen Fitzroy för att kolla in ett band. Jag trycker på knappen "G" som vanligt. När hissen öppnas tar jag ett steg framåt.

Vi stannar där.

Nu vill jag att ni sätter er i paret Nick och Susies situation. Låt oss kalla dem så. De har bestämt sig för en trevlig kväll på stan. "Vi går ner här", säger Nick och pekar på baren "e-55" på Elizabeth Street. "Visst", säger Susie lite kokett och kastar med håret.

Väl nere i baren ser de att lokalen är fylld med folk. Belysningen är dämpad och folk sitter och dricker rödvin i second hand-soffor och fåtöljer. Inne till höger i lokalen ser de ett litet bord för två. Perfekt för en liten snuttig diskussion, en flaska rött och lite tapas. De sätter sig ner. Nick beställer för båda: husets röda, en skål med oliver och varma mandlar, patatas bravas och croquetas. Efter en stund kommer maten in och de skålar medan de tittar varandra i ögonen. Stereon spelar en låt med The Bravery.

Plötsligt kommer det en fot ur väggen.

Rätt ut ur persiennen vid Susies öra kommer det en fotjävel. Iklädd vita Converse storlek 43. Möjligen 43 1/2. Foten sparkar till flaskan med vin och välter ut den över bordet. Sen drar den sig tillbaka in i väggen igen. Susie blir helt panikslagen. Livrädd. Ur en helt vanlig vägg har det plötsligt kommit en fot. Och vält ut deras vin. Susie skriker högt och gällt. Nick blir lika rädd och skriker han med. Förvånande nog lika högt och gällt. Nu kommer det ett par fingrar från persiennen. Paret skriker fortfarande. Fingrarna särar på persiennen och Nick och Susie ser en skäggig man på andra sidan. Han ser väldigt förvånad ut. Han brister ut i ett stort leende, stänger persiennen och paret hör honom säga:

- Fuck Jonas, you know the floor from that Malkovich movie? The half fucking one. It's in your basement, dude.

Sen låter det som att en dörr glider igen och rösten försvinner. Uppåt liksom. Det skrattas. Hysteriskt. Det är fler personer nu. Sakta försvinner de uppåt. Till slut är de borta.

Efteråt pratade jag och mina vänner om vem som blivit mest förvånad - jag eller Nick och Susie.

Ingen röstade på mig.

Bugspot

Jag bestämde mig för att försöka säkerhetskopiera bloggen igår. Tror Pelle att hela blogger knarkade ihop helt när jag började. Troligtvis inte pga av min blogg (Storhetsvansinne? Moi?), men i alla fall.

Idag är det helgdag i Australien.

Jag återkommer om en stund.

Stepp III

Kan nån förklara för mig var ordet steppdans kommer ifrån?

Mer stepp

Jag undrar dock om det går att ogilla ett band som - istället för att ha en trummis - har en tjej som steppar.

Tilly & The Wall - Reckless

Elizabethtown - igen.

Jag kan inte släppa Elizabethtown. Mest för att den är en blandning av bra idéer och nånting som gick jättefel. Jag vet inte riktigt vad.

Jag är en stor fan av Cameron Crowes filmer. Almost Famous är kalas, Say Anything är en gammal favorit och Singles var välskriven.

Jag tyckte till och med Jerry McGuire var bra.

När det kommer till lätt Hollywoodunderhållning är Cameron att lita på.

Så vad var det som gick fel i Elizabethtown? Jag tycker nämligen att den är helt värdelös. Nånting måste ha gått fruktansvärt fel. Den är helt ologisk, den lyckas aldrig engagera och skådespeleriet är för det mesta helt fruktansvärt. Till och med klippningen är kass. Och om jag noterar en sån sak, ja då är det riktigt illa.

Den är fylld av scener som på papperet måste ha verkat perfekta för en film. Det steppas på en begravningsvaka, det åks bil till jättebra musik med död farsa i urna på sätet bredvid. Det görs en massa trevliga saker. Som inte hänger ihop för fem öre.

Nån som vågar sig på en analys?

Jag tror att det beror på en kombination av följande:

1. Orlando - Söt som sockervadd, men helt kass i den här rollen. Fruktansvärt dåligt skådespeleri.

2. Manus - Jag är inte säker på vad som inte funkar. Men dåligt är det.

3. Klippning - Vissa saker behandlas för länge och andra rusas det in i alldeles för fort. Tempot är så varierat att man tappar bort sig.

4. Nåt annat - Det måste vara nåt annat också. Fan vet vad.

Det är nog en av de sämsta filmer jag sett på år och dag. Just för att den försöker. Och misslyckas. Kapitalt.

Fem bajshinkar av fem möjliga

Har just lidit mig igenom hela "Elizabethtown" på dvd.

Herre jesus vilken smörja.

Cameron, tala med oss, vad fan hände?

Eeehhh

Till de tre som undrar om vilka som ingår i "redaktionen".
Det finns ingen redaktion.
Det var ett skämt.
Jag heter Jonas.
Hej, hej.

...

I'm bloody Hisingen

Korova,

Jag blev lite förbannad för att det kändes som att du ifrågasatte om jag visste mitt eget bästa. Lite som att du VET att jag har problem med nåt jag inte erkänt för mig själv. Och så är det inte. Det är inte dig jag reagerar mot egentligen. Det jag blir förbannad över är svenskarnas oförståelse att någon kan vara lycklig trots att de inte lever efter den svenska normen: villa I SVERIGE, vovve och volvo. Jag har stött på det så många gånger.

En del människor måste, för att må bra, stå i ständig kontakt med sin familj. Ringa minst en gång i veckan och komma hem på besök när det vankas långhelg.

Jag är inte sån.

Jag är självständig. På många sätt är jag säkert för självständig. Sån har jag varit länge, länge. Många av mina vänner skulle säkert säga samma sak. Killen är så självständig att man knappt vågar närma sig honom.

Men sån är jag.

Det kan förstås bero på många saker. Att komma till pudelns kärna ett par minuter innan jag åker till jobbet är förstås omöjligt, men jag tänker försöka.

När jag fyllde 15 fick min pappa cancer. Det var dags att växa upp. Att inse att ens föräldrar är dödliga är ett hårt slag för vem som helst. Eftersom min pappa var 47 när jag föddes hade jag varit extremt medveten om det hela mitt liv. Man utvecklar tidigt förberedelseplaner på att man en dag måste klara sig själv.

Förmodligen var det vad jag gjorde.

Pappa levde i mer än tio år till. Varje dag var dock en fruktansvärd väntan på att han skulle dö. Innerst inne förberedde jag mig. Jag byggde upp murar för att klara mig själv.

Idag är jag den jag är - en envis och väldigt självständig människa. Jag älskar min familj och jag är ledsen att jag inte kunnat träffa min nyfödda brorsdotter. Men jag lever mitt liv här. Jag har valt att jobba med ett jobb som kräver min fulla uppmärksamhet. Dessutom bor jag så långt från Sverige som det är fysiskt möjligt. Att dra hem ett par dagar är det inte snack om.

Och jag har ingen hemlängtan.

För många är det ett otroligt kontroversiellt uttalande. En del drar efter andan och tror att det måste finnas underliggande orsaker. Undrar vad som hänt i hans familj, yada, yada, yada.

Not a fucking thing.

What you see is what you get.

Tyvärr har jag inga smaskiga hemligheter till varför jag valt att leva mitt liv utomlands. Jag skrev om det alldeles nyligen i ett annat inlägg. Och min mamma svarade på det.

Det finns andra saker som människor inte kan förstå. Vissa förstår inte hur nån kan välja att leva ett liv utan att skaffa barn. Jag är inte sån, men jag tänker inte tolka in en massa i deras val. Människor är extremt komplexa människor. Det finns inga enkla svar. Att anta att jag är rädd för något bara för att jag inte flyttar hem är helt enkelt att göra det för enkelt för sig.

Kanske flydde jag Sverige för att finna mig själv. Det behöver inte betyda att jag måste åka hem för att hitta den jag letar efter.

För den personen finns inte i Sverige.

Den jag letar efter finns inom mig.

Att leta nån annanstans är meningslöst.

Jag reste och insåg att allt jag kunde göra var att vända mig inåt. Och för att kunna vända mig inåt behövde jag lämna Sverige bakom mig. När jag sen fann vad jag sökte insåg jag också att jag inte behövde Sverige för att vara lycklig.

Så där har ni mig.

Bli inte arga på Korova nu. Jag försöker vara öppen och personlig i det jag skriver, så själva ifrågasättandet är en del av bloggen. Jag behöver inte svara på nånting, men jag gör det gärna. Jag tycker om att vara öppen. Det som gjorde mig förbannad var den förhastade slutsatsen att jag döljer något - kanske även för mig själv - bara för att jag inte lever tomtebolycka hemma i Sverige. Så är det alltså inte. Det går alldeles utmärkt att leva sitt liv i Kiel, Bangalore och Melbourne också.

Jag bär mitt Sverige inom mig.

I'm an island.

I'm bloody Hisingen.

Inkvisitionen

Jag älskar att ni kommenterar så mycket. The more the merrier. En del av er kommenterar mer. Och en del av er ifrågasätter allt jag gör. På ett intressant sätt. Jag tror inte att meningen är att ifrågasätta mig, men jag tycker ändå att det är intressant att ha någon som måste vara Janne Josefssons och [nån jätteintressant kvinnlig skjutjärnsjournalists] kärleksbarn.

Korova, this one goes out to you.

"Jag har en helt annan fråga. Är du lite rädd för Sverige? Eftersom du inte varit hemma och hälsat på på ett och ett halvt år. Pengar lär ju inte vara ett problem direkt."

"Jag är också nyfiken på det som Eff frågade, hur detta påverkar kärleken?"

"Varför garderar du dig med ett "nog". Är det för oss eller för dig själv?Och om du aldrig är nöjd - hur går det ihop med att leva i nuet? Handlar inte att leva i nuet till stor del om att vara just nöjd?Fan, det är mkt jag inte förstår just nu."

"Här går det undan. Men Jacqui, är inte det en av de där nakna tjejerna innan bröllopet?"

"Men är du mer öppen i bloggen än i verkligenheten? Det är väl egentligen det hon skriver?"

"Hur mkt har du fipplat med den?" (angående bild jag publicerat)

"Vadå, du menar att du inte har dem för att du tycker de är snygga?" (angående jeans)

Jag tror att jag är lite rädd för korova. Glad för intresset i min person, men också lite rädd.

Jag har inga svar.

Måste man vara konsekvent i allt man skriver?

Jag är som jag är.

Hoppar lite.

Funkar det, korova?

Brumsex: två dollar

Man lämnar ingen dricks här. Jag brukade lämna dricks till taxichaufförerna, men de verkade tro att jag förväntade mig lite ruffigt bögsex i bakluckan varje gång jag lämnade ett par dollar i dricks. I alla fall inbillade jag mig att det var det deras blickar sa. Det blev enklare att sluta dricksa på det sättet.

It's you and me, kylen, it's you and me.

Jag börjar väl själv då. En sak som jag tyckte var jättekonstig när jag flyttade hit var att man tar med sig kylen när man flyttar. Mycket irriterande och märkligt. Men nu tycker jag att den svenska varianten att lämna kylen kvar till nästa man är halvläbbig. Lite som att lämna sina använda kallingar kvar till nästa hyresgäst. Iofs tvättade men dock begagnade. Kanske inte riktigt jämförbart, men ändå. Ni hajar.

Bring on the frågor

Varför skriver du inte mer om Australien, undrar någon. Om hur annorlunda allt är? Jag inser att jag inte skriver så mycket om just det. Och anledningen är enkel. Det skiljer sig inte så mycket från Sverige, faktiskt. Eller så har jag helt enkelt acklimatiserat mig för mycket. Jag har inte varit i Sverige på över ett och ett halvt år. Jag tror att jag skulle tycka Sverige var konstigt om jag åkte tillbaka nu. Men jag vet att det är annorlunda här. Arkitekturen är annorlunda, sporterna är annorlunda, vanorna är annorlunda. Men människorna är de samma. I stort sett. Aningens vänligare här kanske.

För precis som Sverige så ligger Australien en bit ifrån resten av världen. Sverige i utkanten av Europa och Australien i utkanten av världen. Det skapar samma sorts mentalitet. En vilja att visa att man duger. Norden har Jantelagen medan Australien har "Tall Poppy Syndrome". Same shit, different wrapping.

Men annars har det väl gått så långt att jag inte noterar skillnaderna. Visst, det satt en enorm kakadua och tittade på mig när jag åt lunch alldeles nyss och när jag gick hem igår flög det en halv meter lång fladdermus ett par meter ovanför mig. Men annars? Ni får fråga mig helt enkelt. Är det nåt specifikt ni vill veta om skillnaderna så får ni fråga.

Telefonslussarna är öppna.

Bring on the höst

Löven på träden längs St Kilda Rd är helt röda nu. Sommaren är över. Melbourne går in i den period som skiljer staden från övriga städer i Australien.

Det är höst.

Vi Melbournebor beskrivs ofta som mer europeiska än människorna i Sydney, Perth och Brisbane. Det beror mycket på klimatet och kulturen. Melbourne är mer alternativt än Sydney, det är inget snack. Även om Sydney har operahuset och mycket annat så är Melbourne mer laid back på nåt sätt. Mer NYC än LA. Även om den jämförelsen haltar betänkligt. Melbourne är Melbourne och Sydney är Sydney. Att jämföra städer blir sällan bra. Kanske är det mer Skövde än Skara. Jag vet inte. Har alltid haft lite svårt för Skara. Jag vet bara att jag gillar hösten.

Har alltid gjort.

Den tid när solen fortfarande värmer och träden visar upp färger man inte trodde dem mäktiga. I Sverige kommer ju elaka oktober och november och äter upp allt fint, men här är det inte så. Vi har en ganska lång behaglig höst. Och jag tänker sitta och njuta av den från mitt akvarium till kontor.

Lite som Ernst skulle gjort.

Det brummar nu.

I bröstet.

Bring on the Paul

Jag snubblade över Paul Duncan häromdagen. Hade aldrig hört talas om honom. Sen lyssnade jag på "In A Way" och "Oil In the Fields".

Och fullkomligt älskade det.

Glöm vers, refräng, vers.

Det är svårt att beskriva utan att bli allt för pretto, så jag avstår. Jag vet bara att jag tycker det är makalöst bra. Trummor, cello, synthar, glockenspiel och annat flummigt.

Låter som att... jag vet inte... Yo La Tengo, Tindersticks och Will Oldham gått på fest hemma hos Sigur Ros och bestämt sig för att skriva lite musik ihop.

Skivan heter "Be Careful What You Call Home" och släpptes i november förra året.

"i make music because i still haven't done what i want to do. i make music to tell others how i feel about them and usually fuck that up and end up telling myself how i feel about myself. i make music to appease the devil in me. he never sleeps."

Paul Duncan - In A Way

Paul Duncan - Oil In The Fields

Dagens band har du aldrig hört förut

De kommer från Melbourne.

Taa-daa!

Dan Kelly & The Alpha Males - Drunk On Election Night

Klockan i Melbourne är ----->

Ni frågar mycket i kommentarerna.
Det gillar vi här på redaktionen.
(Ni trodde väl inte på allvar att EN kille satt och skrev alla de här meninglösheterna?)
Om vi inte svarar beror det oftast på Jonas närminne.
The non-existing one.
En av de vanligaste frågorna gäller vad klockan är i Australien.
Det korrekta svaret är 15.14, 16.44 och 17.14.

Just nu.

Paso Doble

När det vällde upp en tår i ögat efter att de dansat visste jag att jag var illa ute. Egentligen borde jag sett tecknen redan när jag höjde volymen när programmet startade, men jag valde att blunda för det då.

Australiens variant på Peter Jihde, allas vår Grant "The Weatherman" Denyer,
kammade hem tre tior och en nia på sin paso doble i "Dancing With The Stars" igår.

När jurymedlemmen Paul Mercurio (som dansade i Strictly Ballroom, remember?) sedan hyllade dem, vällde en tår upp i den andra ögonvrån också.

Jag sitter och hulkar till en dansshow på tv.

Är det nån som har lite falukorv?

Och inte henne heller

Vi fortsätter med annat som går bort, bort, bort.

Helena Bergström.

Sluta.
Grina.
För
I.
Helvete.

Bajs bor granne med gud

The Eels låt Ugly Love är en oerhört vacker låt, tycker jag. I flera dagar satt jag och tyckte att den påminde om en annan låt. Sen kom jag på vilken låt jag tänkte på. Mycket pinsamt.

The Eels - Ugly Love

Olexandr Ponomaryov - Hasta La Vista

Änglarna

Olika världar

Jag pratade med en vän. Hon meddelade att det var varmt i Stockholm nu. Det var minnsann över tio grader häromdagen. Tjoho! Sa hon.

Själv tog jag på mig halsduk i morse.

Nu är det 18 grader.

Svinkallt.

Jag gillart. Inte. Alls.

Nu tänker jag svära i indiekyrkan. Säga kuken typ. Jag klarar inte av Belle & Sebastian. Har aldrig gjort. Försöker han låta som Nick Drake en gång till tänker jag trycka ner micken i halsen på honom. Och stativet andra vägen.

Så, där var det sagt.

Känns bra.

Renande på nåt sätt.

linjer

Eller så här

Det handlar nog inte om att inte duga. Inser jag när jag tänker ett varv till. Jag duger. Nog. Det handlar lika mycket om att aldrig vara nöjd. Aldrig. Annat än för ett ögonblick då och då. Och att materiell och arbetsmässig framgång knappast hjälper alls. Att alltid vilja mer hela tiden är jävligt segt.

Att inget duga till

Det är nåt visst med hösten. I takt med att dagarna blir kortare, och skuggorna längre, vågar jag andas mer.
Jag saktar ner.
Kaoset som alltid funnits inom mig dämpas. Jag blir lugnare. Och trots att jag blivit beskylld för att fundera för mycket är det just det jag gör. Jag vänder mig inåt och vänder på de stenar som måste vändas på. Att vara en rastlös själ har sitt pris. Jag har nästan alltid haft svårt att fokusera. Men hösten hjälper mig. Tar ner mig på jorden och låter mig tänka. Och det jag tänker på den här påsken är bloggen.
Er.
Och mig.
Hur bloggen visat på saker som jag förstås redan visste, men som jag inte tänker på dagligen. Varför jag har så svårt att ta kritik till exempel. Jag har fått över 10 000 kommentarer sen jag började blogga. Jag läser alla kommentarer ni ger, men de jag verkligen kommer ihåg är de elaka. Och det stör mig. För de är inte många. 99,99% av de kommentarer ni lämnat har varit positiva och ändå kommer jag ihåg tio elaka, bokstav för bokstav.

Av 47 kommentarer på mitt inlägg häromdagen om att jag vill skriva en bok kommer jag ihåg de två som bekräftade det jag själv tänkte, att jag inte bör skriva en bok. De andra är snälla och kan därför inte stämma. Ditt skrivande passar sig bättre i kortare form, skriver nån. Och bekräftar det jag själv känner. De var inte elaka, utan konstruktiva. Och de bekräftade att jag inte duger. I mina ögon.
Och det är ju det allt handlar om. Rädslan att inte duga. Jakten på framgång. Att ständigt behöva bli bekräftad.
För att jag vet att jag inget duger till.
Egentligen.
Det finns inget jag kan göra för att få det att försvinna. Oavsett vad jag lyckas med så vet jag att det inte hjälper. Det är ju inte jag som lyckas. Det är nån annan. Nån av de roller jag spelar.
Den framgångsrike copywritern.
Den omtyckte bloggaren.
Krönikören.
De påtagna rollerna.
Som alla är jag.
Men ändå inte.
För hur skulle de kunna vara jag?

Jag duger ju inget till.

Påsk

Jag har bjudit mina vänner på sill, lax, färskpotatis och OP. De älskade det. Jag är glad. Och mysfull. Glad påsk på er alla.

xx

Jag vet inte varför...

... men det var något med The Album Leaf som fångade mig.

Kanske stråkarna.

Jag vet inte.

The Album Leaf - Eastern Glow

Låååångfredag

Det är sannerligen en lång dag. Jag tänker mycket. På det här. På er. På mig själv. Vad vill jag? Som alltid vill jag mer. Inte så att jag tröttnat, men jag vill mer. Jag har velat skriva väldigt länge. Jag förstår det nu. Hur mycket jag tycker om att bara sitta ner och skriva. Rakt upp och ner. Men sen? Hur gör man sen? Jag har erkänt för mig själv att jag vill skriva den där romanen. En bok alltså. Men samtidigt skrämmer tanken skiten ur mig. För första gången på väldigt länge vet jag inte om jag kan. Jag som nästan aldrig annars har dåligt självförtroende sitter och klankar ner på mig själv.

Du kan fan inte skriva. Inte så. Inte en roman. Det här jävla bloggtramset kan en apa klara av, men nu tror du att du kan skriva en bok. Skärp dig.

Det sitter en elak jävel på min axel.

Stryk ska han ha.

Yeah

Yeah Yeah Yeahs - Phenomena

Ja, de var bra.

BB

Jag har inte sett svenska Big Brother på väääldigt länge.
Jag blev därför extremt förvånad när jag såg att Filip Hammar varit med i år.

Men varför har han skokräm i ansiktet?

Och chokladsås på överläppen?

Dagens "man måste ha läst bloggen ett tag för att fatta".

Mitt hår luktar korv igen.

Hittade inget annat schampo.

Fan.

Going, going, gone.

Nä, nu går jag och tittar på Architecture in Helsinki på Northcote Social Club. Bilder utlovas.

xx

Jag tänker inte låtsas om att det här just kom från mamma.

Nej, du har helt rätt, mammas gamla soffa är inte mycket att längta efter. Den, som först var min, sen din, sen Beppes, sen min igen åker på tippen i morgon. Har precis köpt en ny, eller snarare en gammal på Blocket som vanligt, bäddsoffa att ha i lilla Stockholmslägenheten.

Det är nog så att din rotlöshet är en gåva från mig. Det måste ju inte vara en nackdel, utan en positiv sak, det här att man har en förmåga att känna sig hemma var än man slår ner sina bopålar. Antar att det, till viss del, beror på en inre styrka. Tryggheten och hemkänslan finns inte i något gammalt barndomshem som oförändrat står kvar och väntar på en, utan i det faktum att man känner sig stark och hemma i sig själv. Kanske beroende på att man som liten var ett älskat barn.

Även om ditt och mitt liv skiljer sig på många sätt så är det här någonting vi har gemensamt. Efter några år vill man vidare. I mitt fall är det en cykel på 4-5 år och det är lika spännande varje gång. Vad i behovet att dra vidare beror är ju en annan sak att reda ut, men det gör vi någon annan gång. Så länge man inte känner behov av att dra vidare alldeles själv så gör man ju inte så stor skada.

En av de roligaste tjejer jag känner. Och en smånervös kille.

En fyrklöver

Mates of State heter de.

Jag gillart.

Mates of State - Fraud in the 80's
Mates of State - Ha Ha
Mates of State - Goods
Mates of State - Hoarding it for Home

Grattis, älskling.

Jag kommer ihåg allihop. Flickvännerna. Inte helt konstigt, kanske. Men vad som är mer oroande är att jag kommer ihåg deras födelsedagar. Varenda en. Trots att jag aldrig skrivit upp dem. Grattis, grattis, grattis, grattis, grattis, dra åt helvete, grattis, grattis, grattis. Hela året blir en påminnelse över kraschade förhoppningar och spruckna drömmar.
Däremot har jag inget närminne.
Alls.
Senil.
Redan.
Muntert.

Killen från Motala

Många tycker Virtanen är överskattad. Jag tycker tvärtom. Nedanstående är väldigt roligt. Just för att det retar upp folk. Provocera för sakens skull är kul ibland.

Själv gillar jag skåningar.

Så länge de inte bajsar i min trädgård.

"Jag ser på manliga människor om de är skåningar. Skåningar är lite köttiga och har tjockt hår. Kanske är de aningen blanka i skinnet också. Tänk Viggo Cavling fast lite mörkare.
I morse mötte jag en snubbe på Folkunggatan och tänkte "ey, där har vi en skåning". Och så började han tala och han talte skånska.
Det är en skill jag har. Skånskspotting."

Wherever I lay my hat

Känslan av rotlöshet. Att ständigt vara på väg. Till något. Att aldrig ha hälarna i marken. Helt. Har du ingen hemlängtan, säger de. Till vad? Sitta i soffan hemma hos mamma? Är det hemma? Är det mitt liv? Eller hennes? Mammas soffa är inte mitt liv längre. Inte hemma. Men är du hemma nu då, frågar de. Ja, nu är jag det. Det kan ändras i morgon. Hemma behöver inte betyda att jag måste slå ner tältpinnarna mer än ett par centimeter. Saknar du inte sillen/saltstänket/sommaren/julen/ljuset/mörkret/gotland/vännerna/musiken då? Jo, men inte så att jag måste knarka på det. Kan man inte få leva i stunden? Få vara nu? Måste nu vara nu på samma ställe för att ni ska vara nöjda? Nu är nu. Jag är nöjd. Behåll ditt nu, du. Jag vill inte ha det. Ni behöver inte förstå. Jag gör det inte heller. Men jag lever i mitt nu. Så gott jag kan.

Who, who?

Dagens låt

Den gode Eff har tipsat om den redan, men det gör den ju varken sämre eller förbrukad, tvärtom.

Cold War Kids - Hospital Beds

Jag kan själv!

Ok, det blir inget läppglans eller underkläder, men jag kan blogga om mode jag också. Jag har skrivit om dem förut. Och till och med burit deras kläder på bilder i bloggen. Me love long time. Märket heter Mjölk och designas av två svenska killar som bor här i Melbourne. De vann pris för årets designers för ett tag sen. Bella in.

Här.

Tvillingstäder

Vi närmar oss vintern med stormsteg. Det är nästan exakt två år sen jag landade i Melbourne första gången, så jag vet vad som väntar. Jag minns att jag köpte en guidebok hemma i Sverige innan jag drog. Jag tittade nyfiket på dygnstemperaturerna för Melbourne.

6-13 grader stod det under juni och juli.

Måste vara fel, tänkte jag.

Australien?

6 grader?

Nääää.

Men så är det alltså. Det är apkallt i Melbourne på vintern. Iofs har vi alltid lite varma dagar här och där, men kallt är det. Inte riktigt det man räknade med när man drog från ett svinkallt Göteborg den där dagen i april för två år sen.

Å andra sidan är det rätt skönt med att bo på ett ställe som får känna på lite kyla ett par månader om året. Sån där som kryper sig in genom alla kläder och bryter ner en sakta men säkert.

Jag menar, man vill ju ändå ha liiite Göteborg var man än är.

Ett råd från alkoholkommittén

Nästa gång ni går ut på krogen, beställ då en dry martini på första stället ni går till. Även om ni tycker det smakar hästpiss är det omöjligt att inte känna sig glammig med en drajja i näven.

Man intalar hjärnan att den här kvällen ska fanimej bli lyckad. Ikväll skiter vi i alla jobbproblem och har roligt istället.

Kan ni inte beställa en dry martini där ni är så är det dags att lämna Crazy Horse och gå nån annanstans.

Ok?

Aijt, niggaz?

Hybris - Part II

Det är så många frågor som snurrar i mitt huvud nu. Vart kom alla nya läsare ifrån? Vilka är ni? Men den viktigaste frågan ställer jag mig efter att ha läst följande mail:

"Jag vill bara att du ska veta att jag äter solrosfrön och läser din blogg innan jag ska sova."

Vad jag undrar är: hur fick undulatjäveln in datorn i buren?

Fult?

Hej, det är jag som är gud.

Det glammigaste med att jobba med reklam är filminspelningar. Man får känna sig lite speciell. Det är lampor, räls och människor överallt. Lite som på T-Centralen. Allt är jättespännande. Tills man ser den där kamelen med åtta pucklar och de fjorton motorcykelåkande schimpanserna. Och alla skötare som hör till. Det är då man inser att nån stackare faktiskt har varit tvungen att leta fram allt konstigt jag skrivit in ett reklamfilmsmanus två månader tidigare.

Ett par hyenor hade varit najs, tänkte man den där dagen på kontoret medan man satt och idéade. Varpå man skrev in det i manus. Väl på inspelningsplatsen nickar man lite nervöst åt hyenaskötaren som har fullt sjå att hålla tre galna hyenor ifrån sig. Sorry liksom, jag borde skrivit hamstrar istället. Även om det hade sett konstigt ut på en savann. Sorry.

Det är enda gången man får känna sig som gud.

"Moooohahahahaaaaaa! Jag vill se världens största banan cyklandes bredvid Lennart Hyland och Runar Sögaard. Varför? Ifrågasätt inte, det är jag som är hittipåaren. Och kasta in ett par hyenor på rullskridskor när du ändå håller på. Bara för att du käftade emot."

Mannen med rösten

Jag skulle skära av tre-fyra fingrar på ena handen (sparar långfingret) för att kunna sjunga som Rasmus Kellerman.

Tiger Lou - Like You Said

www.kartjäveln.se

Jag känner mig såå utanför. I månader har jag velat placera mig på bloggkartan.se. Alla andra bloggare gör ju det, menar jag. Men det är fan helt kört. Jag hittar inte Melbourne någonstans. Var ska jag placera min nål då? Va!? Svara på det, bloggkartanjävlar.

Jag tror jag placerar mig i Ängelholm.

Verkar soft.

En skärm, tretton filmarbetare och tre låtsaspaket mjölk.

Hybris

Hur känd måste man bli innan det får slå slint i skallen?
Hur mycket pengar måste man tjäna innan det är ok att bli helt jävla skogstokig?
Så där som kändisarna, menar jag.
Som Tompa Cruise, Elvis och Michael Jackson.
För efter fredagens utmärkelse har jag funderat på om det inte är dags för min del.
Jag är lite sugen.
Man kanske borde gå med i nån kyrka. Nån jättekonstig som tror på troll från rymden. Eller så får jag inreda mitt hem på nåt befängt sätt. Nåt måste jag ju göra. Nu när man är "Hetast i blogg-Sverige" och "Brudarna vill föda krypbloggarens barn", menar jag.

Men jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Jag jobbar ju hela dagarna så nån schimpans har jag inte tid med. Och tydligen så kastar de bajs hela tiden ändå. Skulle se otroligt illa ut i kundmöten, tror jag.
Äh, det blir nog inga galenskaper.
För det där med kyrkan vet jag inte heller.
Inte efter att "Gud gav Carola till Edvard John".
Vad skulle han ge till mig?
Kicki Danielsson?
Jag vågar inte ta risken.

Jag har ingen falukorv hemma.

Hej, prestationsångest.

Med extra allt.

Tack

Till nytillkomna läsare

Det här blir bara galnare och galnare. Fyra telefonsamtal i natt. Om du halkat in här för första gången på grund av Trendgalans utmärkelse så undrar du säkert vad det är för pelle som skriver här. Just nu är jag lite för förundrad och förvirrad för att kunna svara sammanhängande på den frågan. Mitt råd är att du läser igenom inläggen samlade under "oldies but goldies" i högerspalten först. De ger nån sorts bild av vem jag är. Tror jag.

Soft samtal i likbil.

Jag ligger på en galonklädd säng i bakluckan på en illgrön likbil när hon ringer.
Det är midnatt.
Det hela är mycket märkligt.
Medan vi åker längs Chapel Street med stereon på högsta volym försöker jag höra vad hon säger.
Hon höjer rösten.
"Det är från Trendgalan i Stockholm, med en dag kvar att rösta toppar du just nu listan inför morgondagens utdelning.", säger Charlotta.

Det är mitt livs konstigaste telefonsamtal.

Lätt.

Jan Gradvall om modebloggarna

Självklart han Janne Banan rätt.

Kolla här.

firmafest

Dags att välja.

Jag träffar nån. Efter ett tag tycker jag att det vi har ihop är speciellt. Men jag undrar förstås. Tänk om det bara är jag som tycker att vi har nåt speciellt. Hon kanske inte tycker det alls. Hon VERKAR tycka att det är speciellt, men kan ju aldrig veta. Så hur mycket kan jag visa henne att jag gillar henne. Skicka fler sms än vad hon gör är ju förstås helt jävla otänkbart. Samma sak med mail. Och telefonsamtal.

Så hade jag tänkt börja denna text. För att jag vet att det är såna reglerna är. Och den romantiska regelboken fnyser man inte åt. Men det går inte. Jag kan inte. Jag är inte sån. Ibland önskar jag det. Eller nej, det gör jag inte alls. Fan. Ännu en lögn.

Jag är killen som går på nån sorts inbillad magkänsla. Tuta-och-kör-killen. Take it or leave it. Ni vill ha hantverkaren, den tysta snickaren som utan ett ord sveper undan fötterna på er. Lycka till. Hoppas ni får många barn.

Jag vill förstås också svepa undan fötterna. Men jag kan inte snickra. Istället får jag röra mig i hantverkardrömmens bakvatten. Försöka komma på saker ingen annan gjort för dig tidigare. Pic-nic på balkongen när det regnar eller ett äpple på ditt skrivbord när du kommer till jobbet. Få dig att skratta. Självklart vet jag att jag inte får ta i för mycket. Jag är inte helt jävla grön. Jag håller mig på behörigt avstånd. Du anar aldrig att du har mig som i en ask. Jag vill att du också ska vara osäker. För när du förstår att du inte har nåt att oroa dig för så blir glädjen så mycket starkare. Ditt leende mer äkta.


Överraska är allt jag kan.

Men vill du ha snickaren hittar du honom i Gula Sidorna.

Leta under Luftslott.

Rusty är lite trött

MoFo

Den är ganska mycket mjukare än vad namnet skvallrar om.

The Eels - It's A Motherfucker

really small tornado

do you wanna fish, mate?

Snowboard

Jag önskar att jag var bra på allt. Att allt jag tog mig för utfördes på bästa möjliga sätt. Men inte då. Det finns en mängd saker jag är riktigt dålig på.
Skitkass, faktiskt.
Ta det här med snowboard till exempel. Jag förstår precis vad jag ska göra. Jag kan tekniken på papperet, men när jag väl tar mig upp i backen skiter det sig kapitalt. Allt jag lärt mig är som bortblåst. Jag fladdrar som ett löv, wobblar från ena sidan av backen till den andra. Jag inbillar mig att alla ser att jag är dålig, men oftast är det bara min egen rädsla som hindrar mig. Jag vet att jag borde stå på och bara satsa, trycka till i svängarna, luta mig framåt, le och röra mig obehindrat. Och så svårt är det ju inte.
Egentligen.
När jag väl gör de där sakerna rätt nån gång då och då så går det ju bra. Jag kan, jag vågar till och med improvisera och ta ut svängarna. Men det är inte ofta. Det är inte det att jag ramlat och slagit mig speciellt många gånger. Snarare är det rädslan att jag skulle kunna slå mig om jag stod på för mycket. Jag har lyckats hålla mig uppe större delen av de gånger jag försökt, men ändå finns rädslan där – möjligheten att jag skulle ramla, att jag skulle skadas på riktigt. Därför håller jag tillbaka.
Hellre inte åka alls.
Hellre stå lite snyggt på after skin och smutta på en shot än att ha roligt på riktigt. För om jag inget riskerar så skadas jag ju inte heller. Jag vet att det är ett helt galet sätt att tänka, men sån är jag. Eller sån har jag i alla fall varit. På senare år har jag börjat åka lite mer. Jag till och med hoppar. Jag vågar ha roligt helt enkelt. Och det har gett resultat. Jag ramlar iofs lite då och då, men slår mig gör jag inte. I alla fall inte allvarligt. Det är bara att resa sig och försöka igen.

Så nu vet ni.

Hur jag åker snowboard.

Och hur kass jag varit på att ragga.

För det var ju det det egentligen handlade om.

Birgit

Jaha, nu har jag tydligen skitit i det blå skåpet. Igen. Och inte nån liten hög heller. Det bidde en jättekorv. Först retade jag upp kattflickorna och nu är det modebloggarna som muttrar. Utan någon egentlig anledning. För så här är det. Jag tycker inte att det är nåt fel på modebloggarna. Tvärtom. Alla får skriva om vad de vill. Och mode är väl ett intresse så gott som något annat. Att man är intresserad av mode och design och inredning betyder inte att man är dum. För i så fall är jag jättedum. Jag är intresserad av alla tre. Och samma sak gäller för modebloggarna som med alla andra bloggar, det finns bra och det finns dåliga. Vad jag ville ha sagt, men som inte lyckades få fram (som vanligt) var att jag hade önskat att det inte bara var modebloggar bland de tio populäraste bloggarna i Sverige. Det hade varit roligt med lite variation. De bloggar som är populärast är bra och välskrivna i de flesta fall, det är inte det. Men de som startar bloggar idag kollar ju förstås på de bloggar som får mycket uppmärksamhet. Och lånar deras koncept. Modebloggarna är det nya svarta, det är inget snack om saken. Den här halvpantade kvasiprettobloggen får också en del uppmärksamhet, så det handlar inte om att leka herre på täppan. Men hade det inte varit kul med lite andra bloggar på läsartoppen också. Kanske nån om svamp (eller kanske inte). Eller om musik. Eller om vad som helst. Lite mer variation. Och sen tycker jag att vi alla ska bilda ring, hålla varandra i händerna och sjunga "We shall overcome" tillsammans. Vad säger ni?

Kungen

Vad fan menar ni? Ernst är ju kungen. Bara tanken på Ernst får det att brumma som en humla i mitt bröst. Eller nåt.

Hemkunskap

Så kom då hösten. Det är kallare. Mörkare. Soppväder. Min vänner kommer förbi och jag serverar det enklaste jag vet. Keep it simple, sucker. Hellre sparris med lite salt och smör än hummer. Och ändå blir jag fascinerad när mina australiska vänner hummar av glädje över soppan jag lagat. Potatis- och purjolökssoppa, liksom. Det enklaste enkla. Exotiskt för dem, fattigmat för oss. Men gott är det.

1 gul lök
2 purjolökar
5 potatisar
2 buljongtärningar
1 liter vatten
2 msk smör
1 dl grädde
salt
vitpeppar

Hacka den gula löken och fräs den i smöret. Den ska inte få färg, bara bli mjuk.
Hacka purjon och skiva potatisen så fint som möjligt.
Tillsätt allt förutom grädden och en näve purjo och koka i 20 min.
Mixa allt med stavmixer och tillsätt grädden och resterande purjo.
Smaka av med (en hel del) salt och peppar.

Servera med gott bröd och ost.

Pinsamt enkelt.

Men fortfarande en av de godaste sopporna som finns.

60

Imorgon kväll har vi jättebaluns på byrån eftersom vi fyller 60 år. Detta firas med att alla som någonsin jobbat här har bjudits in till raj-raj. Det kommer bli jättetrevligt skriver chefen i ett mail.

Det roliga med det hela är att alla som fått sparken från byrån också är bjudna. Och en del av dem är mindre positiva till byrån idag.

Vi har därför hyrt in tio säkerhetsvakter modell större köttberg.

So much for jättetrevligt.

på ledarhundarnas kyrkogård

The heat is on

Som sagt, rösta på årets bloggare. En bra chans att uppmärksamma den eller de bloggar ni gillar. Ju fler som röstar, desto bättre. Ni kan rösta i ett par dagar till.

Jag har länge velat skriva nånting om det faktum att många av de mest besökta bloggarna i Sverige är modebloggar. Mest för att... jag vet inte... det stör mig lite. Men samtidigt är det ju uppenbarligen det många vill läsa. Folk är intresserade av ytligheter, så även jag, så jag vet inte varför det stör mig. Och det handlar inte om att de får fler besökare, blir sponsrade eller andra såna saker. Jag tycker bara att det är... hm... lite synd. Modebloggarna fyller ett behov, och flera är riktigt bra, men det finns så många bra bloggar som behandlar andra saker som sällan uppmärksammas. De borde lyftas fram också. Det är många som startar bloggar idag och de tittar såklart på de bloggar som "lyckas". Och tar efter dem.

Måste vi verkligen ha fler bloggar om läppglans och nagellack?

Yrsel III

Jag är jättebra på dialekter. Jätte. Niklas och hans syster kom inte från Norrland utan från Västerås. Eller Surahammar. I och för sig är allt norr om Kungälv Norrland för en göteborgare, men ändå. Inte så bra gissat.

Vi gick ut och käkade tapas på Canary Club, en av mina favoritbarer. Efter det gick vi till Croft Institute och Double Happiness. Sen kommer jag inte ihåg mer. Jag vaknade kl 04.00 UNDER soffbordet i vardagsrummet fullt påklädd.

Bra på att dricka?

Jao.

Niklas och Karin har fått se ankorna och röven, förresten.

They do exist.

Yrsel II

Nu drar jag hem för att träffa Niklas. Men först en iakttagelse. Jag har inga problem att byta mellan svenska och engelska. När hjärnan är med på det. Men när Niklas ringde var jag fortfarande aussie Joe-nas. Hans svenska låter som svenske kocken i en mikrosekund innan min hjärna hinner byta. Jag måste låtit extremt förvirrad.

- Hej, det är Niklas

- Err, ahh, ok, hej. (sen föll polletten ner)

Vad tycker ni vi ska göra, förresten?

Han lät norrländsk.

*stryker supa honom under bordet*

Yrsel

Nu ringde just Niklas som har bloggen Yrsel. Han har precis landat och vi ska gå ut och dricka lite. Trots att vi aldrig träffats förut. Jävligt kul.

Flatulens

Även idag har jag spenderat dagen med ett antal synskadade människor och deras ledarhundar. Vi har en idé som bygger på relationen mellan hund och förare och jag ville att de skulle berätta personliga anekdoter. Helst ville jag ha reda på hur de upplevde sina hundar då flera av dem aldrig sett dem. Hur beskriver man någon utan att använda synintryck. Nån berättade att trampdynorna på en labrador känns precis som rostat bröd medan en annan bekräftade vad jag redan visste, att labradorer av någon anledning kan lukta som popcorn ibland. Efter en stund säger en av kvinnorna, Ramona, följande:

- I'm not sure if you can use this, but Paisley has all these different groans.

- That's interesting.

- Yeah, he has one type of groan when he farts and a completely different one when he licks his balls.

- ...

- Can you use that?

Galet

Nu har jag ändrat texten i det här inlägget fyra gånger. Vet inte varför. Ladda ner låtjäveln bara. Den är bra.

Gnarls Barkley - Crazy

40-talet var lite oskyldigare

Melbourne - Göteborg T/R

Jag stänger av tvn och sluter ögonen. Kvar återstår endast dofterna och ljuden. En spårvagn gnisslar förbi utanför på Elizabeth Street. Jag vänder mig mot ljudet. Plötsligt känns det som att jag sitter i min lägenhet på Linnégatan i Göteborg. Med slutna ögon ser jag tvåan svänga in på Olivedalsgatan. Den stannar och släpper av sina passagerare.
Det är kallt.
Jag sitter vid köksbordet och tittar ner längs Linnégatan.
Min kyl i Melbourne ger ifrån sig ett ljud och på ett ögonblick färdas jag tillbaka dit. Men lika snabbt är jag i lägenheten i Göteborg igen.
Blundande vänder jag mig mot höger och tittar på bilderna jag klistrat upp på kylen.

Bilderna som var mina första trevande försök med en systemkamera. Från den där tidiga sommarkvällen i Slottskogen. Jag ser dem klart framför mig.
Erik.
Katten Mustafa.
Och Karin förstås.
Fina, fina Karin.
Varför blev det som det blev?
Fanns det nåt alternativ till det jag gjorde?
Uppbrottet.
Nej, trots allt fanns det ingen annan möjlighet.

Jag mådde för dåligt.

Till slut gör minnena för ont och jag öppnar ögonen.
Tillbaks i lägenheten på andra sidan jorden igen.
Jacqui ligger och sover på soffan. Hennes andetag hörs knappt. Jag lutar mig fram och lägger min hand på hennes. I sömnen griper hon tag om mina fingrar och kramar dem hårt. Jag älskar henne och jag vet att det är vi.

Även om jag varit ute och rest.

Igen.

Dagens ledsen-i-ögat-cover från förr

Elliott Smith - Thirteen

(Och nu ska man kunna ladda ner direkt från länken)

Ära

Min byrå jobbar ju ideellt med Guide Dogs Victoria, som är en av organisationerna som tillhandahåller ledarhundar till synskadade i Melbourne. Och eftersom vi jobbar ideellt så är kunden nöjd med minsta lilla. Jag har skrivit en reklamfilm och lite annat för dem och de tackar och bockar varje gång. De är oerhört tacksamma för allt vi gör.
Nästan lite för tacksamma.
Nu ringde just min projektledare och berättade att de vill döpa en av valparna i nästa års kull efter mig. Otroligt smickrande förstås. Men inte lika kul för den stackars synskadade människan som får hunden med årets konstigaste namn. Och konstiga vanor.

- No, Silverfisken, no more blogging now, I want to cross the road! Here boy! Heel!

Älska

Välkommen hem till mig

Nu har jag tittat på Musikjournalens reportage om Melbournes musikscen. Och visst ger programmet en ganska rättvis bild av hur det är här. Dessutom var det kul att se svenska bilder från platser jag ser varje dag. Helt plötsligt kändes Melbourne exotiskt. Mycket märkligt. Ta gärna en titt på programmet online. Jag tror inte att jag tipsat om något av banden i programmet förutom AiH, men det beror mest på att Cut Copys skiva släpptes i april 2004 här nere. Jag har spelat sönder den helt enkelt. Men den är väldigt bra. Kolla upp om ni inte lyssnat på den tidigare. New Buffalo är väl bra, men kanske lite för sött, tycker jag. Och QUA är ju ganska... speciell. Jag tror vi nöjer oss med det.

Titta här

Klicka sen på "se programmet" i högerspalten.

Mer skotska åt folket

Jag är väldigt, väldigt kär i det skotska bandet My Latest Novels skiva "Wolves". De beskrivs som Arcade Fire möter Belle and Sebastian. Och det må väl vara hänt. Jag vet i alla fall att de fläskar i på skotska i en del av låtarna.

I lurve it.

My Latest Novel - The Reputation Of Ross Francis