21-6, 21-6. Lätt. Nu fira.

Jag är i final

Fortsättning följer...

Ping Pong

Det är en stor dag på byrån. Det är pingisturnering. Den första någonsin. Det kan tyckas lite löjligt, men det hela har haussats upp nåt oerhört. Ingen låtsas om att de bryr sig, men gosse är det fejk. Det är krig. Och tillråga på allt är det krig i dubbelform. Det gäller alltså att hitta sig en dubbelpartner. Så den senaste veckan har det smusslats och skickats hemliga email mellan avdelningarna. Det är nästan som att folk frågat chans på varandra.

"You've got an impressive serve there, Swede. With my defensive game I think we could take this. Waddyasay? /Woz"

"Damn, I already said yes to Matt, but we would have made a formidable team, bro. He asked first though. Crap. /Swede."

Så har det hållt på i kulisserna till dagens turnering. Kl 16.00 drar den igång. Och innan ni muttrar "Öööh, jobbar ni aldrig på er byrå" så kan jag meddela att jag jobbat 28 timmar de senaste två dagarna. All work and no play makes Jonas a dull boy.

Jag undrar förresten hur en pingisturnering mellan de svenska bloggarna hade slutat.

Man tycker att man vet så mycket om de allihop, men pingis är en sån där grej som den mest oväntade kan vara ett jävla ess på.

Jag gissar lite på olika spelartyper och hur duktiga de är (på pingis).

Isobel - Stark forehand men lite svag backhand. Oerhört intensiv spelare med nåt galet i blicken. Vägrar förlora. Skriker könsord efter varje förlorad boll.

Hanna Flodr - Jävligt giftig. Ettrig med ett varierat spel. Spänner ögonen i motståndaren hela jävla tiden. Skriker högt om hennes partner inte gör det han/hon ska. Vägrar också förlora.

Goesta - Hmm, svår nöt. Bra bollkänsla. Har varit rätt duktig, men allt eftersom prosan tagit överhanden har handlederna blivit lite slappa. Överraskar dock med luriga smashar då och då. Använder handleden och snärtar in bollen på nåt vis. Mycket märkligt.

Sigge - Samma här. Tror att det bor en tävlingsmänniska djupt inne i denna skrivande småbarnsförälder. Antingen är han helt bedrövligt dålig eller så spöar han de andra bloggarna med hästlängder.

Mamselamsen - Nej. Leopardmönstrat gör sig inte i hagen. Jag är ledsen.

Fröken J - Totalt ointresserad. Av ping pong. Sitter dock och hånglar på en bänk intill.

Eff: Ping pong? Varför kan vi inte kalla det "The Conundrum Of Men In Tight Shorts And Paddles With Rubber Keep Haunting Me All The Way To Wisconsin"? Och så lite koskälla och handklapp på det? Vad säger ni?

Nej, nu måste jag nog fan stretcha lite.

Vi drar ju igång om sex timmar.

tag

All in a day's work

Idag har jag skelat, spelat banjo och låtit som en gris framför en kund.

Sådant är livet som copywriter, gott folk.

Glamoröst.

Hjärtan som blöder

Han lutar sitt ansikte mot min axel och skriker rakt ut. Fuck. Me. De redan tidigare trötta ögonen ser nu utmattade ut. Han har blivit ett år äldre på nittiotre minuter. Runt omkring mig ser jag lika missmodiga ögon stirra tomt. En del har redan vänt om och börjat gå tillbaka mot Flinders Street Station och de extrainsatta spårvagnarna som väntar för att ta dem till förorter som kokat fram tills nu. Som en mörk massa av besvikelse väller människorna tyst och stilla fram över fältet norr om Yarra River. De är trötta och stumma men trots att de inte orkar tänka det än så är det mest stolta. Kanske inte nu, men dagen efter när de vaknar är besvikelsen försvunnen. Borta är blekheten och de glasade ögonen, de knutna nävarna och de böjda ryggarna. Istället stolthet. Glädje. Och insikt om att the Socceroos har gjort något stort. Det pratas om att hylla laget på nån allmän plats när de kommer tillbaka till hemlandet. Australien har åkt ut i åttondelsfinal och folk som aldrig sett en fotbollsmatch förr vill hylla dem med flaggor och trumpeter. Go Aussie. Jag tänker aldrig håna er mer.

Vädret. Igen.

När jag flyttade hit var självklart vädret en sak många pratade om. Det svenska alltså. "De svenska somrarna är fina", sa jag eftersom jag tycker det. Den svenska sommaren är magisk. Och hösten. Och våren. Av andra anledningar. Trots detta skakade min nya landsmän skeptiskt på huvudet åt mina påståenden.

Efter två år i nedan märker jag att jag själv börjar bli skeptisk. Visst, de vackra dagarna som erbjuds i Sverige är underbara, men annars?

I Melbourne är det 14 grader just nu. När jag gick ut på lunchen huttrade jag och fällde upp kragen på jackan.

"I hope the winter is over soon, it's fucking freezing, sa jag till Paul och skyndade in till greken på hörnan."

Jag inser att jag helt acklimatiserat mig till andra temperaturer. Inte så att vädret är bättre här. Bara annorlunda. Jag kollade upp vädret i Sverige för att jämföra. Stockholm hade 15 grader igår. Femton grader! Jag vet att det inte brukar vara så kallt på sommaren, men ändå satt jag och skakade på huvudet.

Jag har blivit som mina skeptiska australiska vänner.

Fattar inte.

Vi svenskar hyllar och ser fram emot 20 underbara sommardagar varje år. Resten av året är längtan, längtan till nåt bättre, längtan bort från nåt. Jag tror det påverkar oss oerhört mycket. Längtan. Till så många saker. Inte bara solen.

Och ändå längtar jag hem till den svenska sommaren. Det ska bli kul att se hur jag kommer reagera.

Bada kommer jag icke att göra.

Icke.

markus andersson was here

Becky's School

powered by ODEO

omlopp

Vilka är det som går och går utan att komma till dörren?

Att springa på ett gammalt engångsragg på stan är pinsamt nog som det är.

Vi var fulla, du slickade mig i örat, jag bet dig lite för hårt i bröstvårtan och behöll ena strumpan på.

Tänker man.

Hej, hej. Kul att ses igen. Jag måste nog springa. Vi ses!

Säger man.

Varför någon skulle vilja dra ut på det i 81 minuter övergår mitt förstånd. Men det är precis vad skaparna av "Before Sunset" har gjort.

Denna outhärdligt innehållslösa film är konstruerad runt återföreningen av två karaktärer. Och visst, att titta på Julie Delpy och Ethan Hawke non-stop i en och en halv timme låter kalas på papperet. Heck, jag hade nog stannat i 81 minuter om jag stött på Julie Delpy på stan efter en svettig one nighter. Det låter bra. På papperet.

Idén är att de delat en passionerad natt tillsammans (fuck you, Ethan) för ett antal år sedan (i Before Sunrise), när de - som av en händelse - stöter på varandra igen i Paris.

Om de gör det för att kunna gå vidare eller för att få snabbligga lite igen vet jag inte, men de inleder i alla fall den längsta och mest banala konversation världshistorien någonsin skådat. Tiden går nästan baklänges. Just den effekten hade skänkt åtminstone något intressant till filmen, men sån tur har vi inte, konversationen är allt vi får se. Det är lika actionpackat som text-tv.

Allt jag önskar är att de låtsats att de inte såg varandra i förstaläget.
Så som varje respektabel människa hade gjort.
Oj fan, där är hon som höll på att bita av mig öronsnibben.
Titta på skorna.
Gå vidare.

Hur jävla svårt kan det vara?

Coming home

Det känns lite konstigt, men det är några av er som varit med mig ända sedan jag flyttade in i lägenheten för nästan ett år sen. Hur det såg ut då ser ni under inlägget "57 Elizabeth Street" under Oldies But Goldies i spalten till höger.

Jag tänkte därför att det kunde vara kul att få se hur det ser ut idag.

Kom in, vettja.

Vill du ha ett glas vin?

Jag vill bli trummis i Brasilien

Cansei De Ser Sexy kommer från Sao Paolo i Brasilien.
Fem tjejer och en kille som är trummis.
Och jag faller lite igen.

Cansei De Ser Sexy - Let's Make Love And Listen Death From Above

Cansei De Ser Sexy - Meeting Paris Hilton

93 victoria street

Home Sweet Home?

Den gnager lite.

Oron.

Jag kommer ju hem till Sverige om en månad. Visserligen stannar jag inte så länge, men ändå. Vissa tecken på fjärilar börjar dyka upp. Jag har ju inte varit hemma på ganska länge. Många vänner, släktingar och bekanta har jag inte varit i kontakt med sen jag drog. Och nu vet de ändå allt det här konstiga om mig. Eller i alla fall oerhört mycket mer än när vi sågs sist.

Det är inte det att jag skäms för det jag skrivit och det är inte det att jag inte står för det, men ändå känns det lite märkligt. Från att ha varit en ganska hemlig person har nog en del av dem förvånats över saker jag skrivit om här. Det känns bra, men också lite naket. En del av mitt blottande kommer ju sig av att jag sitter här medan ni just sitter där. På andra sidan världen. Det var inte tänkt att jag skulle träffa de människor som fått ta del av mina förvirrade tankar. Det var inte alls meningen.

Nu sitter jag där på pottan. Släktbröllop. På Gotland. Det ska bli oerhört kul att träffa alla, samtidigt som det kommer kännas som att jag berättat allt om allt för dem kvällen innan på fyllan. Nån sorts bloggångest. För saker jag sagt. Ungefär som bakfylleågren. Sa jag nåt olämpligt igår? Sa jag verkligen det där till honom? Flörtade jag med nåns flickvän? Den ångesten. Jag vet att en hel del av dem har läst min blogg. Det handlar om min oro över att de läst mina tankar och tittat i min dagbok. Det handlar inte om att jag tror att jag gjort nåt avtryck. Det är ok att de läst, men det gör mig märkligt nog lite sårbar. De har överläge på nåt konstigt sätt.

Ja, ja, det blir nog en sjujävla fest.

Det är en bra släkt.

Efter Burs och Gotland drar jag hem till västkusten och slutligen en vända till Stockholm innan jag åker till New York och LA. Det finns många jag vill träffa och många jag gärna slipper träffa. Det gäller er, gamla kärlekar, vänner och familj. Jag kommer att vara nervös.

Jag är på väg hem.

Och jag vet inte hur det kommer kännas.

Help

Jag ger upp nu. Godnatt. Tack för lektionen, Tyskland.

Jag vill gå och lägga mig

Antingen är Tyskland oerhört bra eller så är vi helt jävla kassa. Vi har inget eget spel alls. Vi förtjänar knappt ett mål. Det går sååå långsamt.

... att börja göra lite mål

Dags

Global Fußball OK

Japp, jag hade rätt rejält fel om the Socceroos. Det blir nog ingen karriär som orakel för mig. Inte nog med att the Socceroos tog sig vidare från gruppen, de spelade stundtals lysande fotboll.

Jag såg matchen tillsammans med 30 000 andra fans nere vid floden Yarra i morse. Det var helt sjukt. Sinnes. Miss i nassen stod vi alla och frös medan Australien spelade kalasfotboll. Efter slutsignalen såg jag folk som gjorde High 5 med poliserna.

Jag filmade en del, men i efterhand konstaterar jag att klippen inte speglar den stämning som rådde.

Följande snutt tog jag när the Socceroos kvitterade första gången.

Herre. Jävlar.

Jag ger dig min morgonkabel

Jag vet inte riktigt varför, men det är mycket snack om bajs på bloggarna de här dagarna. Själv skyller jag på Mikebike. Det märkligaste bajsbloggandet står ändå Robert Laul på Aftonbladet för. Förutom att han skriver om fotboll droppar han ganska ofta kommentarer om att han har bajsat.

Just i detta nu knackade tjejen i hotellreceptionen på dörren och upplyste om att jag skulle varit ute ur rummet klockan tolv. Fick en halvtimme på mig att duscha, packa och lägga en morgonkabel.

Tack, Robert, det var precis det jag ville veta.

En film som av någon anledning gör mig riktigt glad

Lång, kraftig och tung.

Jag är lite bakis och sitter och tittar på min Flickrgrej till höger. Den som samplar lite av mina foton. Det är lite som att glo in i en brasa, fast kallare.

Efter en stund tycker jag till och med att jag är rätt duktig. Att jag tagit en del schyssta bilder. Att jag nästan är lite konstnärlig.

Precis då samplar den fram en googlebild.
Och ordet jätteballe.
Konstnärlig, my ass.
Nej, förlåt.
Jätteballe.

Björn och tågen

Björn Eklind älskar tåg.
Han är galen i lok.
Galen.
Jag vill bara att ni ska veta det.

Vad gör de på toaletten, mamma?

Angie
Bernice
Bernie
Big Bloke
Big C
Blow
C
Charlie
Candy
Cola
Dream
Duct
Flake
Girlfriend
Happy
Henry VIII
Hunter
Icing
Jelly
Lady
Merk
Mosquito
Pearl
Rack
Scottie
White Horse
White Lady

The mighty gladiators. And Phil.

Jo, det var fantastiskt trevligt. Jag lagade mat. Kycklingfiléer stekta i honung, vitlök, chili och ingefära. Sen 15 minutter ugn. Till detta tabouleh med extra cous-cous. Es war sehr smaskisch. Idag är jag dock extremt bakfull. Måste varit kycklingen.

Ambers pojkvän tyckte inte alls att han behövde byta namn för att matcha hennes gladiatornamn. Efter en stunds diskussion kom vi överens om att han hade rätt.

Meet Amber!
Meet Vixen!
Atlas!
Nova!
Raven!

And Phil!

Gladiatorerna Revisited

För trogna läsare av bloggen (ni är sjuuuuka i huvudet, förstår ni inte det) tänkte jag det kunde vara kul att veta att jag har bjudit Amber och Nova med respektive på middag ikväll. Jag berättade det för Mikey på telefon alldeles nyss. Han skrattade så mycket att han tappade mobilen i golvet.

"If they're wearing those tight spandex shorts you HAVE to call me straight away, man."

Sure, Mikey, I will.

Dagen efter

Blir nog inte så mycket bloggat idag eftersom jag varit uppe sen 04.30. Men lite fotboll ska vi nog kunna krama ur russinet till hjärna. På nåt sätt tror jag att det här resultatet var rätt bra. Har vi lite tur med resterande matcher i de andra grupperna kan det bli perfekt.

Att möta Tyskland på hemmaplan är förstås oerhört svårt, men just därför roligt. Ingen förväntar sig längre att vi ska gå långt i turneringen. Vi har ingen press på oss. Skulle dessutom vi ha lite tur ikväll på så sätt att Holland slår Argentina (chansen är liten, jag vet) så ser vår halva oerhört mycket enklare ut.

Jag ger mig på att gissa utgången i de andra grupperna som följer (med önskeresultatet Holland som etta i sin grupp):

A: Tyskland, Ecuador
B: England, Sverige
C: Holland, Argentina
D: Portugal, Mexiko
E: Italien, Tjecko
F: Brasilien, Kroatien
G: Sydkorea, Frankrike
H: Spanien, Ukraina

OM det skulle bli som jag förhoppningsfullt tokgissar, skulle lottningen bli så här:


Jag tycker då att den övre halvan ser rätt behaglig ut. Förmodligen spöar Argentina Holland ikväll, men ändå. Rätt kul matcher som väntar, hur det än går.

Såå skönt. Dags att gå till jobbet. Mindre skönt.

Ett räcker bra!

0 skott på mål

De australiska kommentatorerna är INTE imponerade av Sverige.

Könsordsstatus:

Plenty

Stekt strimlad potatis

Jag blev lite sugen på rårakor. Fan vet varför. Men hur i helvete får man de att bli rårakor och inte bara stekt strimlad potät? De vägrar hålla formen. Jag har nu tre gånger brun gröt på en tallrik. Och lingon och bacon.

Ledin, kom tillbaka, allt är förlåtet.

Jag inser att den officiella VM-låten är en låt med Il Divo feat. Tutte Braxton.

Jag kan inte i ord beskriva hur illa jag tycker om Il Divo.

Det går inte.

Jag måste bajsa. Nu. Och ett paket tuggummi, tack.

Mikebike skriver fantastiskt roligt idag om inköp av toarullar. Om det skamliga i att köpa toapapper. Han pratar om ultimat storlek på pack och antal rullar.

En sak slår mig eftersom jag "råkat ut för det" då och då. Inköpet av "singelrulle". Jag har en seven eleven ett par meter från min port. De har lite av allt, men förstås endast i småpack. Ibland är jag lat nog och handlar där ändå.

Jag undrar om det finns något mer pinsamt än att köpa en singelrulle toapapper.

Inget signalerar "jag måste faktiskt bajsa ungefär precis nu" så mycket som ett inköp av singelrulle.

Krapp.

Jag håller med Goesta

I tider av Ledinsk dårskap måste det finnas ett alternativ. Timo är hans namn.

"Zlatan, hörde du när bollen dissade din mor?"

Bollen måste dö - Timo Räisänenenenen

if you like my poems let them

if you like my poems let them
walk in the evening,
a little behind you
then people will say
"Along this road i saw a princess pass
on her way to meet her lover(it was
toward nightfall)with tall and ignorant servants."

ee cummings

parking

Kameran och jag

Som ni kanske ser har jag börjat lägga upp bilder igen. Mitt plåtande har legat nere ett tag, för som med så mycket annat går jag igenom perioder där jag är extremt självkritisk. Ofta är det bra att vara kritisk, men i mitt fall leder det ofta till att jag inte gör nåt alls istället.

I söndags gav jag mig i alla fall ut på en lagom promenad runt CBD (central business district) i Melbourne och plåtade en del. Jag älskar att gå igenom bilderna efteråt i datorn för att välja ut vilka jag vill leka med. En del av bilderna från i söndags har jag lagt upp de senaste dagarna, och fler kommer.

Jag är fortfarande en extremt glad amatör, men ju mer man leker, desto mer inser man att man lär sig. Jag älskar fotografi, både digitalfoto och att dona i ett riktigt mörkrum.

Det var egentligen mitt första möte med ett riktigt mörkrum som fick mig att köpa min digitala systemkamera. Trots att jag älskade att framkalla och blaska med kemikalier insåg jag att jag hade för dåligt tålamod för att framkalla i mörkrum. Jag är en extremt rastlös människa och ville se resultat med en gång.

Jag blir fortfarande oerhört inspirerad när jag ser bilder tagna av en riktigt bra fotograf och blir oftast sporrad att plåta mer och mer.

När jag började plåta hängde jag i timmar på fotosidan. Jag gick igenom allt från forum till bilder till recensioner av produkter. Är ni intresserade av foto är det en sajt att rekommendera.

Till slut inser man dock att det inte går att fuska, det handlar om att plåta mycket, att ha en känsla för bildseende och komposition och andra saker som jag fortfarande inte kan sätta fingret på. Utrustningen är helt sekundär.

Jag är ingen duktig fotograf om man jämför mig med de som verkligen kan, men det är inte så noga. Fotografi är en av de få saker jag ägnar mig åt utan att tävla med andra. Anledningen är förstås att jag skulle förlora om jag tävlade mot de som verkligen kan.

Och så kan vi ju inte ha det.

Be still my heart

Att skiljas är att dö en smula. Efter alla jag lämnat inser jag ju det. Man lämnar en del av sitt hjärta i händerna på den man älskat och går vidare. Och hoppas att de bitar av hjärtat man har kvar kommer läkas och börja pumpa igen. För varje gång blir det svårare. Varje ärr och sårvävnad gör hjärtat hårdare. Den nya hud som bildats över gamla sår är mjukare, ömtåligare, men samtidigt är ärren som håller hjärtat samman hårdare och kallare. För varje gång man svikit hjärtat är det som att det tröttnar lite på dess bärare. Det pumpar lite svagare. För att det förväntar sig att det inte ska funka.

Visst älskar jag igen.

Och brinner som vanligt.

Jag hoppas bara att hjärtat pallar en runda till.

Breathe - Alexi Murdoch

Jag stödjer sexism

Kommer ni ihåg den gången när jag blev så jävla arg? När en tjej skojstrippade på en fest. Även då var det jag som var ett svin. Denna gång (angående Lassbo) fick jag följande kommentar från det feministiska jihad:

Anmärkningsvärt att fishen mfl reagerar så starkt och fördömmande på detta men inte alls på det faktum att hon klär av sig kläderna. Att stödja sexism är precis lika mycket rasism som nationalsocialism. Bara olika grupper som förtrycks.

I ett samhälle där kvinnan alltid ytterst bedöms för sitt yttre oavsett hur bra hon presterar, driver fram handlingar likt de hon gjorde. Så egentligen är hon ett oskyldigt offer.

/[e]

Kommentaren är så dum att hälften vore nog. Jag stödjer alltså sexism. Och är rasse.

Jag stänger av kommentarerna på den här.

Risken finns att jag går berserk annars.

Oman is in the house

Ok, man kanske har blivit lite skadad av alla Hollywoodfilmer man sett, men jag och min AD såg just en mycket märklig sak. Huset på andra sidan gatan från oss är en vanlig byggnad med kontor och tonade rutor. Jag vet inte vilka som huserar där, men jag gissar försäkringsbolag, research eller nåt annat torrt.

Vi blev därför meget förvånade när det kliver ut en kille på taket och hissar en flagga. Efter lite googlande förstår vi att det är Omans flagga. Vi kan inte bestämma oss för om det är terroristvarning eller om nån kille i Oman köpt byggnaden. Alla andra förklaringar är ju förstås helt otänkbara.

Paul som är reservare har redan börjat planera hur han och hans pluton ska ta tillbaka byggnaden. Det löddrar redan i mungipan på honom. Jag - som den fänrik jag är - menar att vi ska vänta lite. Art directors och automatvapen är ingen bra kombination. Men det skulle bli ett bra bandnamn. Inser dock att "Mobbade Barn Med Automatvapen" skulle bli sura.

Vi kanske ska ringa dem istället?

Hur får man tag på dem?

Batman har ju sin strålkastare han kollar då och då.

Men hur når man MBMA?

Slår man en tandställning mot ett element, eller vad?

Mr Geoffrey Bastille Day Ball

Till Karolina Lassbo

Vad menar du med följande kommentar?

"Andersson är definitivt inte en sådan slags nationalsocialist som du syftar på, dvs i negativ bemärkelse."

Positiv nationalsocialism?

Och varför skildrar Anderssons syndabocksserie: Theo Van Gogh, Pim Fortuyn, Christer Pettersson och Daniel Wretström - samtliga sedda som hjältar och martyrer i högerextrema kretsar?

Är det bara en slump?

Visst, Markus Andersson kanske "bara" är nationalist och/eller nationalromantiker, vilket i sig inte är något dåligt, men jag undrar hur du tänkte när du tackade ja? Hur bikinin satt känns rätt ointressant. Däremot undrar jag varför du valde att sitta för en konstnär som beskriver ett av sina verk så här:

"Ett verk som jag målade med kärlek till människor i min närhet, i trots och protest mot smutskastningen och generaliseringen av den vita mannen och hans historia."

Målningen föreställer en blond pojke framför en runsten.

Du anar inte ens den minsta lilla uggla i mossen, Karolina?

Kanske dömer jag Markus Andersson för hårt, men det hela verkar ju lite väl misstänkt.

Den nya extremhögern skulle aldrig erkänna att de är rasister, de hävdar istället att de är för svenska traditioner och bevarandet av en svensk folksjäl. Samma argument användes i ett land söder om Sverige nån gång förra seklet. Folk lät dem hållas.

"Bevarande av traditioner är väl fint?"

Det gick som det gick.

Bara sport, bara sport, bara massor utav sport.

En sak att älska med Australien - om man gillar sport - är att folket ställer sig bakom sitt land. Fotboll är som i många andra länder på uppgång, men en sak är säker: VM har gjort Australien helt fotbollstokigt. Jag sitter just nu och tittar på en direktsänd show från en teater i München. Simple Minds och Ronan Keating har just uppträtt och publiken är i extas över varje detalj gällande "The Socceroos". Inte direkt mina favoritartister, men skit samma.

De älskar sport och jag känner mig avundsjuk. Det finns en genuin glädje över australierna. Ingen är bitter eller surar. Man är här för att ha roligt och matchen i natt vår tid mellan Brasilien och Australien är det största som hänt i Australiens fotbollshistoria. Federation Square som ligger 300 meter från min lägenhet kommer att vara helt packat med människor som kommer skrika non stop i två timmar. Spårvägen bjuder på resan dit och hem för de som känner för att ta sig dit. Och då ska man komma ihåg att matchen går klockan 02.00 natten mellan söndag och måndag. Det kommer vara fyra grader varmt. Det har till och med snackats om att ge folk en helgdag. För en match i gruppspelet i en sport som inte är så stor här nere.

De gillar sport, om vi säger så.

Goooo, Aussie!!!

pink

i see an angel

boy

Ultima Lassbo

Markus Andersson, som beskyllts för att vara nationalsocialist i och med sin syndabocksserie som ställdes ut av Dorinel Marc På Moderna, har valt Karolina Lassbo som motiv för sin nästa målning.

Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag vill så gärna avfärda Andersson på grund av hans porträtt av högerextrema martyrer, men samtidigt lyckas hans illa målade porträtt uppröra en hel konstvärld. Det finns nåt kittlande i det, trots att det känns som att Markus Andersson och hans konst är nationalromantiskt skräp. Dorinel Marc var smart nog att "kapa" Andersson och hänga honom på Moderna för att provocera etablissemanget. Det betyder förstås inte att Anderssons konst är "bra". Jag är inte rätt person att uttala sig. Kanske vill Andersson bara provocera, kanske är han nationalsocialist och/eller nationalromatiker, jag vet inte. Det ena utesluter inte det andra. Jag tycker mest att det känns unket.

Mer intressant är förstås att Karolina Lassbo valt att sitta modell för honom. Lika intressant är att Karolina valt att inte kommentera varför hon valt att sitta modell för Andersson, utan istället mest kommenterar hur svårt det var att välja passande bikini för poserandet och hur kul det är att bli porträtterad. Jag tror inte att Karolina är dum, tvärtom, men hon gör det inte lätt för sig.

Andersson provocerar genom att välja Lassbo, hon i sin tur framstår som exakt den bimbo hon ibland beskylls för att vara, medan vi andra sitter och blir irriterade.

Genialiskt eller tragiskt?

Jag kan inte bestämma mig.

Intressanta val är det i alla fall, både av konstnär och modell.

espresso martini

Downtown

Sex timmar senare

Jag har varit uppe sen 04.30 och är lite trött. När klockan ringde hasade jag mig ut från sovrummet till ett iskallt vardagsrum. Isolerade lägenheter är fortfarande nymodigheter down under och det kändes som att hasa sig ut mitt i natten och sätta sig i rännstenen. Jag kurade ihop mig under täcket och satte på tvn. Jag möttes av 50 000 svenskar som sjöng nationalsången.
Kraftig ståpäls.
Matchen ska vi inte prata om. Sverige var oerhört bra vissa perioder, men frustrerande oeffektektiva. I alla fall. Jag hade givit upp när han - självklart han, frälste oss. Jag vet att det är oerhört löjligt, men jag började nästan grina. På riktigt. Jag vet inte vad det är med landslaget som får mig att reagera så. Mycket märkligt. Men samtidigt är jag glad. Reaktionerna visar att man lever. Som fan. Men jag vet inte om jag orkar fler såna här matcher.

Min vän Hazel, som kommer från London, vill att vi tittar på England mot Sverige hemma hos henne. Jag vet inte. Vi måste fan ta poäng. Jag kommer sitta och skrika svenska könsord i 90 minuter. Non stop. Då bör man vara ensam hemma. Utan flickor. Kuken kommer nämnas. Och fittan. Och båda i kombination.
Men vet ni vad?
Det är fan ingen ursäkt för att sen gå hem och skriva en urusel låtjävel om en bot som heter Anna. En kass låt är en kass låt.
Oavsett handikapp.
Hängde ni med på den dribblingen?
Aaah, jag är bloggarnas Zlatan.
Ich liebe dich, John Fiskovich.
Fan, nu sträckte jag mig i skrevet.
Kuken.

Jag var bara inte gjord för dessa dar

Ta mig till den där festen i stan
Där människor är som du och jag
Dom dansar högt över varje lag
Och där vill jag också va

Jaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nnnnnggg!!!

Klockan är 05.00

Nu kör vi.

Sympatier från rätt håll

Embryo kommenterade här i går. Wow. Jag är fortfarande glad. Embryo. Jävligt stort säger jag nu, yo. Jag tror att denna kommentar är en av de bästa jag någonsin läst:

embryo:

kongo kim stavras det ju men varför kallras han det det undrar jag nu

för att det är himmelens cool kanske

Vem ska bort?

Jag tycker det är småroligt att Aftonbladet och Expressen båda har säkra källor på vem som startar på mittfältet ikväll. Aftonbladet påstår att Kongo Kim får chansen, medan Expressen menar att Anders får fortsatt förtroende.

Jag hörde just Boten Anna för första gången

Jag skulle bara vil... aaaaaaaaaaaahahahahahahahaha......aaaaaaaaaaahahahahahahaha... nej, vänta, vänta... ahahahahahahahahahahahahaaaaaaa...oh...oh....oh...måste andas.... aahahahahahahahahahahaha.

Sweet lord almighty.

Is This Desire med Kicki Danielsson

Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser bilder av Colin Hay. Jag kan inte få ihop hans utseende med hans röst. Eller för den delen med hans musik. I och för sig är det ju så med nästan alla man hör innan man ser dem. Men med Colin är det än mer så. Visst, om jag säger att killen skrev "Land Down Under" med Men At Work, så reagerar ni kanske inte. Men om jag säger att samme kille skrev en av de bästa låtarna i filmen Garden State så går det inte längre. Jag såg nån helt annan framför mig. Det är som att nån skulle visa en bild på Kicki Danielsson och säga, "Vet du vem det här är? Det är PJ Harvey."

I Just Don't Think I'll Ever Get Over You - Colin Hay

Kappvändarfisken

Nej, nu tycker jag är nog med mobbning av Anders Svensson. Folk buar åt honom på träningen. Osmakligt. Det räcker nu. Jag tar tillbaka. Ge Anders chansen från start.

Han kommer ta den.

Som han kommer ta den.

Straight outta Köping

Jaha, just när man trodde att man hade lite gangsta i sig kommer verkligheten och rycker undan mattan igen. Jag sitter och tittar på "Biggest Loser Family". Alla är lyckliga. Alla grinar.

Jag sitter och hulkar.

Tårarna rinner.

Straight outta Compton, niggaz!

Pfft, ja eller hur...

Om bloggande

Nån frågade igår om vad jag gjorde för att bli läst när jag började blogga. Svaret är: inte så mycket. Jag började i slutet av juli förra året. Jag anmälde mig till den nystartade bloggportalen och sen började folk trilla in. I mitt fall kom folk för att jag bor i Australien, för att jag jobbar i reklambranschen och för att... nej det var väl allt. Varför de sen stannade vet jag inte. De gillade kanske det jag skrev. Nån annan "marknadsföring" gjorde jag inte.

Jag kommenterade rätt frekvent på de bloggar jag gillade, men inte i syfte att bli sedd, utan för att jag kände att jag ville kommentera och ge feedback. En del hittade säkert min blogg via mina kommentarer, men som så många gånger förr hade jag nog tur, eller otur beroende på hur man ser det, att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Vi blev nån sorts liten klick som läste varandras bloggar förra sommaren (Hanna F, Fröken J, Bridget och några till), och sen när intresset för bloggande ökade fann jag mig mitt i smeten. Jag var en av dem som många länkade till.

Mitt tips är att läsa många bloggar, okända som kända, kommentera på bloggar och inlägg ni gillar och skriv intressanta saker på er egen. Och det är inte så svårt. Alla har nåt att säga. Om ni skriver om mode eller hur trist er vardag är så gör det med en vinkel eller på ett annorlunda sätt. Har ni inget att säga budskapsmässigt kan ett annorlunda språk hjälpa er.

Eller jag vet inte. Det finns tusen sanningar. Försök inte härma nån annan. Eller fan, gör det, men gör det då bra.

Skriv bara.

Kommentera.

Och häng på bloggar.

Nån annan som har några tips?

Down with the hoes in finance

Jag tänker skylla det här på Eff. Han la upp en låt med Ben Folds för ett tag sen. Låten ifråga var en cover på Dr Dres "Bitches Ain't Shit".

Och innan jag går vidare vill jag klargöra en sak. Jag tycker budskapet i texten är otroligt kvinnoförnedrande och rakt igenom kasst. Och det är inte riktat till nån som läser här. Bara så ni vet. Dr Dre's got some serious issues, yo.

Grejen är att låten blir oerhört komisk när Ben Folds sjunger den till piano och finstämda körer.

Jag har som det så fint heter "fått den på hjärnan".

Nu till mitt dilemma. När jag får en låt på hjärnan går jag och sjunger på den vid de märkligaste tillfällen. Inte så jävla bra kan jag meddela. Speciellt inte den här låten.

Vi har ett pingisbord på byrån. Så där lite reklambyråfränt som det ska vara i branssschen. Vi spelar lite matcher efter arbetstid. Häromdagen fann jag mig där igen, dominerandes den gröna masoniten. Pingis har aldrig varit stort down under. Mina två månader i BTK Linné i sjätte klass kom till nytta. I alla fall. Det gick ganska bra och mitt humör steg i takt med att bollarna smashades in. Efter ett tag började jag slappna av mer och mer och jag började nynna i takt med att jag förnedrade en av soporna från ekonomimavdelningen. I went medieval on his ass. Slips och loafers kommer aldrig slå som matchställ i pingis. Inte så länge jag lever och har hälsan.

Då kliver plötsligt en av våra ekonomiassistenter fram bakom en stor yukkapalm för att fråga ekonominissen något. Jag hade nog aldrig lagt märke till henne om hon inte harklat sig jättehögt. Hon är trevlig, men rätt tyst av sig om vi säger så. Kassakalle håller upp handen för att visa mig att vi måste ta en välbehövlig paus. Glad som jag är börjar jag sjunga lite på ovan nämnda sång.

Bitches ain't shit, bitches ain't shit
Bitches ain't shit but hoes and tricks
Lick on these nuts and suck the dick
Gets the fuck out after you're done

Både Lönepelle och Kvittolisa vänder sig mot mig och stirrar. Jag kommer på mig själv. Aj, fel sång, hinner jag tänka. Too late. Sen inser jag att hon tror att jag sjunger på låten för att hon kommit och avbrutit matchen.

Som nån sorts musikalisk "Fuck off, biatch, we playing da modderfocking ping pong here. Aijt?"

Hon blänger på mig med avsmak.

Jag tror att jag kan glömma förskott på lönen.

För resten av mitt liv.

Bitches Ain't Shit [Dr. Dre Cover] - Ben Folds

Förvirrad

Ok, jag är kanske lite trög, men nu får nån förklara för mig. Alla tjatar om att vi är klara för åttondel bara vi vinner mot Paraguay. Är det ingen som oroar sig för att ett helt avsågat Paraguay skiter i allt och förlorar mot T&T i avslutande gruppspelsmatchen? Jag menar konstigare saker har ju hänt. Eller har jag missat nån snajdig Fifa-regel nånstans på vägen?

Brass i lien

Om fem timmar börjar Brasilien - Kroatien. Jag tror på allt annat än vinst för Brasilien. Vet inte varför. Hoppas egentligen att jag är helt ute och cyklar. Vi får se.

Kiss i byxan

Jag får ibland kommentarer om att ni skrattat åt mina inlägg. Mycket smickrande. Jag gillar att underhålla (se tidigare inlägg).

En ung man som skriver fantastiskt roligt är Mikebike på Bloggfrossa, Sveriges roligaste blogg i mina ögon. Jag är svårt avis. Alltid ohyggligt underhållande texter. Men gårdagens tar nog priset. Jag skrattade rakt ut flera gånger. Faktum är att jag ler med hela ansiktet bara jag tänker på det.

Läs om Netto.

Jag muttrar lite av avundsjuka så länge.

Fanfar för de tusen som gått

Jag sitter vid mitt skrivbord och tittar ut över St Kilda Road i Melbourne som så många gånger förr. Jag har sett drottningen av England köra förbi. Jag har sett en kille bli påkörd av en bil. Jag har sett alla slags väder ni kan tänka er, jag har hört fåglar sjunga, kraxa och skrika som barn. Allt från kakaduor till rovfåglar har suttit på avsatsen utanför mitt fönster och tittat på mig.

Och jag har bloggat.

Som fan.

Exakt 1000 inlägg har det blivit med detta.

Jag har skrivit om allt från min pappa, höjdrädsla till Bengt Magnusson och elaka flickor med katt.

Det känns lite konstigt att tacka er för att ni läst, eftersom det inte var tänkt att nån skulle läsa alls till en början, men nu är det så det är.

Så jag tackar och bockar.

Heroes - David Bowie

Gosskören

Jag gick ju på Handels i Göteborg ett tag. Jag hade väldigt roligt. I alla fall så länge jag slapp plugga. Jag är helt ohyggligt kass på saker som inte intresserar mig. Och så här mycket kan jag meddela: ekonomi, kalkylering och statistik var inte min kopp te.

Inte ens min tesked, faktiskt.

Så jag gjorde allt annat istället. Kastade mig huvudstupa in i sånt som intresserade mig vid sidan om studierna. Jag var med i spex, skrev spex, regisserade spex, blev invald i marskalkämbetet och fan och hans moster. Jättestudentikost, I know.

Och så Gosskören.

Jag har suttit och sugit på det här inlägget oerhört länge. Jag har nämligen väldigt svårt att beskriva Gosskören på ett rättvist sätt. Credpolisen står redo utanför dörren med dragna vapen. För många är allt studentikost av ondo. Och jag kan förstå dem. Töntstämpeln som ligger över allt vad kåraktivitet heter är i vissa fall berättigad. Men samtidigt är det nåt man gör under en period av sitt liv. För att träffa folk.

Jag vill faktiskt slå ett slag för kåraktivitet. Så länge man slipper overall. Eller vad fan, folk kan väl få ha overall om de vill. Engagera er om ni känner för det. Även den töntigaste sektion har en rätt suverän sammanhållning. Jag har spenderat oerhört mycket tid i spexsammanhang till exempel.

Och i Gosskören.

Som för mig är så mycket mer.

När jag spelade en låt med Gosskören för Nicolas och A skrattade båda så mycket att de höll på att kissa på sig. Och det var inte av respekt. För dem var Gosskören nåt av det töntigaste de kunde tänka sig.

Killar i smoking.

Som sjunger a cappella.

Även jag hade nog flinat lite under lugg om någon berättat att de var med i nåt sånt. Men det var jag alltså. Eller är. Och jag är stolt över det. Som fan. Jag har aldrig haft så roligt som i Gosskören. Gosskören startade som en kul grej i duschen efter en spexföreställning. Killar som sjöng pop- och rocklåtar a cappella.

[Lägg in valfritt fniss här].

Folk tyckte det var kul och vi fick sjunga på fester och baler. Intresset ökade och Gosskören sjöng på invigningar och bolagsstämmor. Intresset ökade och vi sjöng för kungafamiljen. Intresset ökade och vi flögs till Schweiz för att sjunga för 100 tjejer. Det spelades in skivor. Ni hajar.

Så där höll det på.

För mig som är så scenkåt att en åttondel hade varit nog låg det förstås en otrolig tjusning i det där. Jag höll länge, länge på med teater och har spelat allt från Norén till Moliére. Men nånstans gav det inte så mycket. Jag ville underhålla. Att få folk att skratta. Och ha kul.

Gosskören fyllde alla de där behoven. Vi sågs minst tre dagar i veckan under många år. De gör det fortfarande. Jag skrev om en kille som heter Mårten för ett tag sedan. Han är med i Gosskören. Och alla de andra. Ingen nämnd, ingen glömd. Jag känner dem, jag har träffat deras familjer och flickvänner, skällt, garvat och gråtit åt allt från politik till hjärtesorg. Och alla som är med är extremt olika. Vissa personer skulle jag aldrig någonsin ha umgåtts med om det inte vore för Gosskören. Och det har lärt mig rätt mycket om människor. Lite som lumpen, fast utan granater.

Det låter förstås lite konstigt, men Gosskören är en familj. Som gör nåt så konstigt som sjunger ihop. Och till råga på allt a cappella. Alla ställer upp för alla och en av anledningen till att Gosskören fortfarande håller ihop - efter 10 år - är att ingen vill splittra familjen. Vi är ju alla vänner, vi kan ju lika gärna ses och sjunga lite då och då. Ett sorts skumt brödraskap jag inte kan förklara.

Så jag förstår om nån garvar rått åt Gosskören. Och jag förstår att nån annan garvar rått åt studenter i overall. Men samtidigt vet jag då att de inte fattat nåt alls.

Gosskören är kärlek.

Om än i smoking.

I'm Outta Love - Gosskören
The Final Countdown - Gosskören
I Will Survive (Live in Helsinki) - Gosskören


fotograf: Per-Anders Hurtigh

Cyrano de Silverfisc

Aaaahahaha! Den här bloggen och det jag - och för den delen ni - skriver på den, upphör aldrig att förvåna. Nu har en av er reggat er på Spraydate och använt saker jag skrivit som presentation av sig själv (tack Kristoffer för tipset). Och det är ju bara roligt. Ännu roligare eftersom det verkar vara en tjej som lånat mina ord.

God fiskelycka, my dear.

QEII

Det är helgdag här i dag, förresten. Drottningens fölsedag. Nice.

Här rök de ihop

Jag ber om ursäkt om det blir mycket boll de här dagarna. Det får bli så. Följande illustration ur dagens blad är kanske den mest meningslösa - och därför roligaste - illustration jag någonsin sett. Titta på bilden, smaka på rubriken "Här rök de ihop" och se storheten. "Koka soppa på en spik" räcker inte ens till för att beskriva det hela. Tack Aftonbladet. Jag kan dö nu.



UPPDATERAD!

Vad gör mannen i läderbyxorna i garderoben? Väntar på attt komma ut?

Och varför ser det ut som att många av spelarna kissat på sig?

Bilden är bra på så många sätt.

In med Kim, av med tofsen.

Och till råga på allt har det varit snorkallt i Melbourne idag. Jag hade tänkt ge mig ut på en fotoutflykt, men det var helt enkelt för kallt. Så jag sitter och småsurar istället. Har varit grymt lättretlig idag. Att läsa Lasse Lagerbäck kalla gårdagens laginsats för "fantastisk" är ett rent jävla hån. Jag brukar inte bry mig så här mycket, men feg-Lasse går mig på nerverna. Visst, det kanske löser sig i slutändan, men just idag ska han skämmes tamejfan. Jag är glad att jag inte skaffade mig VM-mustasch som Mike på Bloggfrossa. Risken är stor att jag hade slitit av den i ren jävla frustration. Och om ingen klipper av "Chippen" hans otroligt fjolliga synthtofs sätter jag mig själv på första bästa plan. Tofsen ska bort. Den är ett hån mot allt jag håller kärt. Den är ett hot mot demokratin. Kanske är den grundlagsvidrig. Hoppas. Den borde vara det i alla fall.

Fock dat shit

Ah, den gamla Jonas är tillbaka. Det förra inlägget är förstås en av mina gamla klassiska känslospyor.
Älska mig!
Tyck synd om mig!
Jag får det att låta värre än vad det är. Jag blåser upp mina funderingar och gör de till nåt de inte är. Så även om det förra inlägget är sant, så är det bara sant kl 04.00 på morgonen när jag är full, trött och besviken. Klockan 12 dagen efter ser jag element av sanning, men också gigantiska element av effektsökeri. För så jävla illa är det ju inte. Visst, jag har alltid behövt bli bekräftad, men att göra en tragedi av Shakespeare-mått av det hela är också så typiskt mig. Det finns värre saker att sura över. Speciellt idag.

Pojken som undrar

Ok, jag är lite full. Och arg. Men jag orkar inte skriva om fotbollen. Jag har trott så mycket, velat så mycket, men på nåt sätt så visste jag att det skulle bli så här. Jag tror att det löser sig till slut, men om man inte gör några mål på VMs näst sämsta lag ska man fanimej skämmas. Så vi släpper fotbollen.

Ni tycker att ni känner mig. Jag vill skratta och kontra. Säga att ni inte fattat nåt. Men det går inte. NI känner mig. För det här är jag. Bloggen är jag." Ett liv i exil" är jag. Så illa är det. Om ni bemödat er med att läsa hela den här patetiska bloggen så har ni lärt er mer om mig än någon av mina många flickvänner. Sluten är nog det epiteet jag förtjänat. Med rätta. Jag är pojken som tänker för mycket. Analyspojken. Killen som aldrig trott på sig själv utseendemässigt. Men som allid haft flickvänner. Som behövt flickvänner. För att bli bekräftad. För att just det alltid betytt allt. Självföraktet behöver en motpol. Och det har varit ni. Flickorna. Självhatet. Det allt igenom förjävliga, Som ni har försökt ta ur mig. "Du är vacker". "Du är min dröm". Du är mitt livs kärlek".

Och ändå sitter jag här och undrar.

Om det räcker.

Om jag duger.

Om min kärlek för henne är nog.

Mer foppoll

Mina vänner här tror starkt på att Australien kommer att ta sig vidare från sin grupp. Jag är extremt skeptisk. Jag tror till och med att de är helt från vettet. Australien spelar i samma grupp som Japan, Kroatien och Brasilien. Och jag tror inte Australien har en janne mot varken brassar eller kroater. Men samtidigt är det ju det som gör VM så intressant. Alla har en chans. Men i det här fallet tror jag det blir svårt. Nej, sorry mates, så här tror jag det går i grupp F. Hoppas att jag har fel.

1. Kroatien
2. Brasilien
3. Australien
4. Japan

En lång dags färd mot natt

Jag vaknar till plötsligt. Vet inte riktigt varför. Sovrummet är isande kallt. Jag sveper täcket runt mig och går ut i vardagsrummet. Solen har precis gått upp och värmer sakta upp ett kallt och tyst Melbourne. Morgondimman som svept in skyskraporna i stadskärnan gör att morgonen glöder. Men det är en kall glöd. Solen, den livsfarliga, värmer knappt så här års.

Mina vänner gick ut igår igen. Jag tog en öl, men gav sedan upp och tog en taxi hem. Att gå vidare och svina på puben "The Lucky Cock" kändes inte riktigt som min grej igår. Visst, det är ett roligt namn, men igår var jag svensk. Lite sluten. Orkade inte med nåt grabbigt aussie, aussie, aussie, oy, oy, oy.

Dagen är väl annars ett enda långt väntande.

I natt, min tid, brakar det ju loss.

Saknar lite att inte ha några svenska vänner här att dela upphetsningen med.

Vi hade nån sorts vadslagning på jobbet igår. Alla fick dra en lapp ur en hatt för att få ett av lagen i VM. Den som har det vinnande laget efter finalen vinner en rätt saftig summa pengar.

Jag drog Costa Rica.

Bra början.

Spank me Candy, I've been bad.

En tjej på mitt jobb heter Candy Hertz. Det är ett JÄVLIGT porrigt namn. Hon borde bli dominatrix.

Byråbar! Hurra!

"You're the personification of rubber arms", säger Cindy och skrattar. Och så är det kanske. Jag är inte svårövertalad när det kommer till festande. Men hey, skulle ni säga nej till en Appletini på jobbet? Om nån har skakat den och inte vet vad de ska göra av den? Jag är en slasktratt, men vad fan, det är fredag, Melbourne börjar bli mörkt och cocktailglas är snygga. Fan, efter två Appletinis är alla snygga.

Fuck a fish head

Förresten...

Lunchen slutade 03.30

Expressen intervjuar Expressen

Jag har ju tidigare outat att jag läser all rapportering om VM maniskt. Jag kollar alla nättidningar dagligen i hopp om nya intervjuer med materialare och andreläkare. Men en sak gör mig rejält purken. Expressen. Man kan tycka vad man vill om AB och Expressen, men en sak är säker: Aftonbladet spöar Expressen med hästlängder hittills vad gäller VM 2006. När det går så långt att Expressen intervjuar sin egne krönikör Mats Olsson i olika frågor inser man hur illa det är ställt. Jag menar, det är en sak att intervjua Lagerbäck om vem som ska stå, men Mats? Nej, Expressen. Silverfisken säger nej.

Eller vad säger "Ett liv i Exil"-bloggaren Jonas Peterson?

- Bajs, svarar Jonas.

En guldöl, tack.

Det är som att reklambranschen vill tala om för mig att jag varit okommersiell alltför länge nu. Inte sitta där och jobba för ädlare syften, slyngeljävel. Mammon väntar! Upp och hoppa!

Australiens största reklamtidning, Campaign Brief bjuder två gånger per år in till lunch för landets "hetaste kreatörer". Och trots att jag känner precis iskall just nu blev jag inbjuden. Jag har lyckats bli det varje gång sen jag började jobba down under. Anledningen är inte min stjärnstatus, utan de jag jobbat med. Mina art directors har varit de ledande i landet och jag har liftat räkmackestylee.

I alla fall.

Idag ska jag alltså gå på bjudlunch. Käka hummer och snorta champagne från bordet. Jag skulle vara reklamare för en dag, tänkte jag.

Självklart visade det sig att jag missat en grej. Tidigare gånger har det varit just en bjudlunch. Denna gången måste vi pröjsa.

Själva.

Den pyttelilla detalj hade jag missat.

Så nu drar jag och käkar lunch.

För 280 dollar.

Tack för kaffet.

H&M

Jag undrar en sak över den här nya jeansmodellen H&M har lanserat.

Fit Sliq.

For real!?

De måste vara väldigt lågt skurna.

Alexi Murdoch

Eff tipsade om Alexi Murdoch igår och eftersom det var så ohyggligt bra måste jag haka på. Efter Effs tips rusade jag ut på nätet och köpte Alexis skiva (som släpptes igår). Och först då förstod jag varför jag kände igen namnet. Alexis "Orange Sky" är med i Garden State. Faktum är att det är den enda låten i filmen som inte är med på skivan. Men bra är den.

Men den här är inte så pjåkig den heller.

Song For You - Alexi Murdoch

Skänk en slant, snälla herrn.

Det blir inte mycket bloggat mellan våldtäkter på nioåriga pojkar och döende barn. De kräver min fulla uppmärksamhet. Att göra "reklam" för välgörande ändamål är något av det svåraste som finns. Syftet är ju att få folk att bidra med pengar till deras - ofta osponsrade - sak. Folk vill gärna bidra, men går man på för hårt orkar människor inte höra. De har nog med sitt eget elände. Och skoja bort det kan man inte heller göra. Ni kanske tycker det låter cyniskt att jag pratar om det så här, men det här är vad jag gör. Och om mitt cyniska synsätt får nån att sträcka sig efter plånboken för ett gott ändamål har jag i alla fall uträttat något gott den dagen.

Alla dagar är inte såna.

Tro mig.

döden - kokos - våldtäkt - vattenbaserad revolution

Det är konstigt. Jag jobbar med två projekt som är oerhört deprimerande samtidigt som de är extremt upplyftande. Möjligheten att få hjälpa till är det som är upplyftande. Problemet är att projekten i sig är hjärtslitande.

Idag har jag varit och träffat Very Special Kids som är en av våra kunder. VSK är ett hospice. För barn. Och bara det är ju så deppigt att man inte vet vart man ska ta vägen. De barn som hamnar hos Very Special Kids är alla under 10 år. Och de kommer alla att dö. Precis så hemskt är det. På ett soffbord i ett allrum ligger en pärm. När man öppnar pärmen möts man av foton på alla de barn som somnat in på hospicet.

Att efter det sätta sig och spåna idéer för Bounty känns så där kan jag meddela.

Det andra projektet jag jobbar med just nu är Australian Childhood Foundation. De jobbar med övergrepp på barn. De fall vi fick ta del av gjorde att jag ville kräkas av ilska.

Direkt efter det var det dags för möte med Dulux som tillverkar färg.

Jag var rätt tyst.

Gammal läsk

När jag var liten trodde jag att varje flaska Pommac "lagrats på ekfat sedan 1919".

Jag drack med andakt.

Kanske världens roligaste inslag

Stjärnorna

Alltså, det här med stjärntecken. Låt mig säga så här. Jag har aldrig riktigt trott på det där. Mest för att jag själv är jungfru. Och vem fan vill vara det? Vem vill bli förknippad med ett stjärntecken fyllt av anala städfanatiker som beräknande planerar allt i sitt liv? Inte jag i alla fall. Inte något av det jag läst om jungfrur har passat in på mig. Mitt hem ser ut som ett bombnedslag och att placera kryddorna i bokstavsordning i skåpet tycker jag verkar vara i det närmaste rubbat. Men det hindrar ju inte att jag är intresserad.
Eller snarare fascinerad.
Jag har fått hångla på grund av mitt stjärntecken. Jag har fått gå hem på grund av detsamma. Det finns en del märkliga flickor där ute kan jag meddela. Och många av de dricker örtte och har katt. Och det är inget att bli sur över. Det är empiriskt bevisat. Jag har sett dem. Jag har varit tillsammans med dem.
Eller velat bli.
Och jag har läst på. Jag passar tydligen bäst ihop med vattumän. Trots det har mina fyra senaste flickvänner alla varit skyttar. Analysera det, doktor Freud. Och sen var det förstås tjejen som var född samma dag som min mamma. Det behövs nog inte analyseras alls. Tror mer på terapi. Jag har kommit fram till att jag inte vet vad jag ska tycka. Kanske är det så att stjärnorna styr våra liv. Kanske har jag en dålig vecka för att Merkurius fjärde måne påverkar mig på ett ofördelaktigt sätt. Kanske är det så. Om inte annat kan man ju använda stjärnorna på nåt kreativt sätt. Om man vill säga nåt om någon till exempel.

- Du har accendenten i kräftan, medan dina barn är mer påverkade av Merkurius.

Vad man egentligen menar är att vederbörande har en pinne i röven och att deras barn är fula och luktar illa. Och att de förmodligen är jungfrur födda i slutet av augusti.

Hemska människor.

manchester lane

Full moon party på Hat Rin

Jag är här. Sitter bara lite tyst en stund. Ser regnet på rutan. Tittar lite mer. Läser. Sitter tyst lite mer. Det blir för mycket ord ibland. Men jag är här. Om än lite tystare än vanligt. Orden har tagit semester. De åkte till Thailand. Fick ett vykort:

Vi trivs här i Thai, mannen. Vilar, hånglar och dricker paraplydrinkar. Snart hemma igen.

/Orden

En öl (yeah right)

Jag är så jävla kass. Jag vet ju hur det blir. Det där med att ta en öl har aldrig varit min grej. Hur gör man? Vi började rätt tidigt i och med att min vän Josh "firade" sin sista dag på jobbet. Redan på the Espy borde man ju anat vart det barkade. Det tog inte många minuter innan vi slutade beställa "pots" som är en märklig ölstorlek som dominerar i Melbourne. En "pot" är som en liten stark ungefär. Det blir ett jävla springande till baren kan jag meddela. Nä, vi började beställa kannor med öl istället. Lyckat.

Efter the Espy drog vi alla vidare till puben Windsor Castle och det sedvanliga tokpartajandet som råder där. Jag hörde bland annat min vän Ant uttala orden "I need to sober up, I'll drink Gin Tonics from now on". Smart tänkt. Fullare och fullare blev vi.

Och igen hamnade vi på Mother's Milk på Chapel Street till slut. Jag minns minst en Jägermeister (Mikey ska dö), en Tequila (Cindy ska dö) och två Sambucas (jag ska dö).

Ont.

I.

Huvet.

Friday in Melbourne

On the radio II

Vi har alltid radion på här på byrån. Just nu spelas "Ride On Time" med Black Box. Så fort jag hör den tänker jag på min vän Andreas. Eller Gubben. Eller Pyret. Eller Myran. Kärt barn har många namn. För mig är han fortfarande samma snorvalp som han var då, när han dyrkade just den låten för hur många år sen som helst. För andra är han säkert en mycket ansvarsfull managementkonsult på superhot konsultfirma. Men mig lurar han inte. Jag har druckit hans föräldrars hemgjorda vin. Som han stal. Sett honom tjuvröka. Och hört honom berätta om när han förlorade oskulden.

Managementkonsult.

Schmanagementkonsult.

Around the world

I juli/augusti ska jag resa jorden runt på drygt tre veckor. Inte så jävla dumt faktiskt.

Melbourne - Singapore - Stockholm - Visby - Göteborg - New York - Los Angeles - Melbourne

Jag är nästan avundsjuk på mig själv.

Obalans

Jag är intervjuad i nästa nummer av Cosmopolitan. Det får mig att se en trend. Bloggen har nu omnämnts i följande magasin:

Cosmopolitan, Amelia, Veckorevyn och Plaza Kvinna.

Jag tror att jag får höra av mig till lite grabbiga tidningar för att väga upp. Chrille P var ju med i Hustler, det kanske hade varit nåt.

Äh, vem försöker jag lura?

Nån som har numret till "Allt om sparris"?