Wow

Kanske den viktigaste länken någonsin.

Nu fest.

Cheers.

Elchocker är kul

De skriver om ett "elchockspel" i tidningen idag. Jag såg inte på Melodifestivalen, men tydligen spelade Elin Lanto och Jessica Andersson samma spel i direktsändning. Spelet har funnits i flera år.

Bladet varnar för att det kan vara farligt.

Uj, uj, oj, oj.

En kompis till mig hade just det där spelet och jag kan berätta att jag aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv som när vi spelade det där spelet hemma hos honom. Grejen är att man faktiskt får en liten elchock och när man sitter där och spänner sig går det inte att göra annat än skratta. Mest av rädsla och nervositet, men i alla fall. Det är väldigt roligt, jag lovar.

Jag har just beställt ett för gamla minnens skull.

Jag skriver mer om det nästa vecka när jag testat det på mina vänner.

Här har ni två killar som spelar och beter sig lite fjolligt while doing so.

Knark i glas

Jag har fått hela byrån att gå helt bananas över Erlend Öyes "The Whitest Boy Alive". Alla hyllar och gör vågen. Och visst är det bra.

Ikväll blir det det vi pratade om igår - birthday drinks. Det är Mikeys nya flicka som ska firas med drinkar och galenskap.

Det blir säkert bra.

Jag tänker satsa på Espresso Martinis hela kvällen.

Knark i glas, I tell you.

Espresso Martini

1 del kall Espresso
1 1/2 del Vodka
1 1/2 del Kahlua
1 del White Creme de cacao

Skaka med is, häll upp i martiniglas.

PS

Jag skriver ett kort inlägg till er som skrivit till mig de senaste veckorna. Jag lovar att svara, det har bara varit lite mycket den senaste tiden. Men jag läser, ler och tänker svara. Bara så ni vet.

Halvkackig rundvandring i nya lägenheten

Donald Duck Friday

De kommande två veckorna är jag Creative Director på byrån eftersom chefen är borta. Jag funderar på vilka förändringar jag ska göra.

Casual Friday är ett svinlöjligt koncept. Kostympellarna kör med sladdriga chinos och släpper loss genom att skippa slipsen medan tjejerna ser likadana ut som alla andra dagar. Jag fattar inte riktigt grejen.

Jag tänker köra med Naked Friday.

Eventuellt kan man få köra med kläder på överkroppen.

Donald Duck Friday.

Så får det bli.

Kanske inte ens näst bäst, men tillräckligt.

Ibland när jag tipsat om nåt bra får jag lite noja nästa gång jag gör samma sak. Man vill ju inte gärna tipsa om nåt sämre. Och det resonemanget är ju helt stört. Man blir ju stressad bara av tanken. Nu måste jag hitta nåt bättre, noja, noja.

Om det vore regeln hade jag ju lika gärna ha lagt av efter att jag skickat ett blandband med Scotchs "Delirio Mind" till nån i högstadiet. Bättre än så blir det ju liksom inte.

Nej, nu skiter vi i såna regler. Motocade kommer från Auckland. Jag tycker den här låten är bra. Kanske inte bäst, men bra.

Så.

Motocade - My Friends (mp3)

OBS: länken ska funka nu!

via: sandwichclub

Krogvanor

Det förfestas sällan här. Nästan aldrig. I alla fall inte bland mina vänner. Det är en av de saker jag saknar från Sverige. Att sitta och lyssna på musik, kanske se på nåt kasst tv-program tillsammans med vänner innan man gemensamt drar ut i natten. I miss the förfest.

Dessutom har man aldrig vänner över när man fyller år här nere. Istället har man "birthday drinks" på nån bar. Ingen har med sig presenter. Jag kommer ihåg när jag flyttade hit och min vän Joel bjöd in oss till birthday drinks för en av hans vänner. Trots att jag inte kände killen brände vi en blandskiva med svensk musik som vi lämnade över. Han blev extremt glad och överraskad. Skulle inte bli förvånad om han pratar om den än.

Något man alltid gör är att köpa rundor av drinkar, öl eller vin. Om du går till baren och bara beställer till dig själv måste du ha ett jävligt gott skäl. Man gör helt enkelt inte så här.

Andra saker som skiljer?

Garderob finns det inte heller. Å andra sidan är det sällan så kallt att man har ytterjacka av svensk modell.

Och sen skålandet då. Klinga glas med alla jävlar i sällskapet. Varje gång. Jämt. Ibland vill jag bara krypa in under ett bord och sitta och dricka för mig själv.

Vill.

Inte.

Klinga.

Mer.

Howling

Mikey och jag har nojat i dagarna tre, men nu har vi alla fall fått tag på biljetter till The Pixies på onsdag här i Melbourne. I två timmar har vi suttit och ylat med till "Where Is My Mind".

"Support-akterna" är inte heller så pjåkiga.

Jarvis Cocker, Phoenix och eventuellt Beck och New York Dolls.

Nu ska jag yla lite till.

Golden Gaytime

Jag kan väl inte påstå att jag är nån glasspuritan direkt. Jag är villig att pröva det mesta. Lakritsglass har jag aldrig förstått mig på, men annars så. Jag tror till och med att jag kan tänka mig att testa en av Australiens populäraste glassar.

Mörkret

Mörkret är här. I och med vintertiden blir det mörkt chockerande tidigt. Det känns som att det var ljust till nio på kvällen bara förra veckan, men nu dyker mörkret upp från ingenstans redan klockan 18. Det är väl synd att klaga, det är fortfarande varmt, men det märks att vintern är på gång. Och ja, jag vet, det är ingen norrländsk vinter på gång, men Melbournevintern är med Australienmått inte att leka med. När vänner kommer ner från Queensland för att hälsa på huttrar de och skakar på huvudet. Hur i heeeela världen kan ni bo i den här arktiska kylan muttrar de redan när termometern kryper ner runt tio grader.

Ni skulle bara veta, tänker jag och ler.

Fram och tillbaka

Möten, möten, möten, leenden, handslag och mineralvatten.

Och mötespennan.

Hela dagen.

Älska

#41 - Arcade Fire - Neon Bible & Wake Up
Uploaded by lablogotheque

Inte

Ikväll spelar The Pixies på Northcote Social Club. Det är OMÖJLIGT att få tag på en biljett. Enbart för inbjudna. Gästlista. Sån skit. Jag låtsas att det inte händer. Inte. Inte. Inte. The Pixies spelar tio minuter bort. Och jag har ingen biljett. Det händer inte. Inte. Inte. Inte.

Under tiden

Jag sitter och planerar min flytt. Och den största jävla inflyttningsfesten på århundraden. Ni kan väl läsa min senaste krönika så länge.

Ciao.

LAFHA

Som kuriosa kan jag meddela att Victoria där jag bor pröjsar något som heter "living away from home allowance" till kvalificerad arbetskraft. LAFHA betalas till kvalificerade (moohahaha) människor som flyttar till Victoria för att jobba.

Detta innebär att jag får 700 dollar netto varje månad till "livsmedel". Jag behöver dock inte visa några kvitton. Dessutom får jag betala min hyra med min bruttolön, dvs före skatt. I princip innebär det att jag bara behöver betala halv hyra eftersom jag betalar ca 49% skatt. Och just det ja, jag tror att de även betalar en resa hem till Sverige varje år.

Detta ovanpå en lön som är ganska hygglig till att börja med.

Inte så pjåkigt.

Penthouse

Klockan tio idag på morgonen ringde min hyresvärd och meddelade att min lägenhet sålts. Jag visste att det var på gång, men ändå kom det lite som en chock. Vi måste alltså lämna min makalösa lägenhet. Jag svor tyst för mig själv.

I nästa mening säger dock John, min hyresvärd, att de har en annan lägenhet tillgänglig. Eftersom jag varit en bra hyresgäst så kan jag få ta den lägenheten ett tag. Villkoret var att han får tillgång att visa den då och då eftersom den också ska säljas. Detta kommer dock att ta säkert ett halvår. Minst. Om jag gick med på det villkoret skulle jag få betala samma hyra för det nya stället som jag betalat för min lägenhet trots att den nya lägenheten normalt har en hyra på ca 1000 dollar i veckan.

Jag har just varit där och tittat.

Jag tror att jag tackar ja.

Rooftop garden.

Man tackar.

Charlie

Det här är min mötespenna. Jag använder den i möten. Därav namnet mötespenna.

Blanda och ge

Jag vet inte riktigt när det började. Eller ens varför. Jag menar, på den tiden var jag inte ens så musikintresserad. Visst, jag lyssnade väl ganska mycket, men jag kan inte säga att min smak var speciellt… speciell. Jag satt på lördagar och spelade in Tracks på stereon hemma. Ni förstår, vi pratar om stenåldern. Ett tag hade jag till och med en bergsprängare (det hette så på stenåldern) som hade inbyggd skivspelare. Vi snackar alltså om skivspelare för LP-skivor. CD fanns inte. Bergsprängaren såg ut som en dammsugare med en tallrik ovanpå. Tyvärr lät den ungefär precis så också. Nånstans där började det.

Blandbanden.

Jag började spela in blandband med låtar jag gillade. På dammsugaren. Jag gjorde egna etiketter och jag la stor vikt vid att låtarna skulle funka ihop. Till en början gjorde jag dem mest för att det var kul, men i takt med att hormonerna började rusa och målbrottet fick pojken att åtminstone börja låta som en man, fick jag upp ögonen för att man kunde spela in blandband till flickor. Det var väl ingen direkt finess, det var ju inte så att jag spelade in kärleksvisor och lämnade över. Nej, nej, jag var kille, jag var tonåring, rädslan att bli skrattad åt kommer alltid, ALLTID att överskugga allt annat i en tonårig killes liv. Så i början var mina band en försiktig fortsättning från lågstadiets klassiker ”jag tycker om dig så därför drar jag dig i håret eller sparkar en grusig fotboll på dig för att du ska förstå”. Tyvärr är det ju så att alla tjejer när de växer upp vet att det romantiskt menat då, men då fick man fan ingen cred för att man sulade till någon eller puttade omkull dem i leran.

På samma sätt var mina första trevande försök till finstämda blandband inte så lyckade. Baltimoras ”Tarzan Boy” och Joan Jetts ”I love rock n roll” kanske inte signalerade ”hej, jag tycker du är ganska fin” lika mycket för tjejerna som de gjorde för mig. Jag menar, fan, tjejer som ska vara så jä-hä-hävla smarta hela tiden. Hur direkt ska man behöva vara?

Så där höll jag på. Jag spelade in band. Finslipade såväl musiksmak som låtval.

Faktum är att vi kan snabbspola oss igenom alla de där åren, strunta i alla band jag spelade in och titta in i ett mörkt sovrum någonstans i Göteborg för sex-sju år sen. På nåt sätt är det samma pojke som sitter på golvet i det där sovrummet. Han är vuxen nu. I alla fall på papperet. Han har slutat spela in band. Man gör inte det längre. Man bränner skivor. Så det gör han. Just den här kvällen sitter han hemma hos en flicka han kommer älska mer än något annat. Han kommer fria till henne i Venedig bara tio månader senare. Han vet det förstås inte än. Allt han vet är att han vill spela lite musik för henne där i mörkret. Så att hon ska förstå. Förstå honom. Förstå musiken. Förstå. Förstå att musiken sa det han ännu var för blyg för att säga själv.

Den gången var det Kents ”Utan Dina Andetag”. Det var mina ord genom Jocke Bergs mun. Han sa vad jag ville ha sagt.

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Av olika anledningar tog det slut mellan oss. Fortfarande kan jag inte höra låten utan att tänka på den där gången i hennes sovrum i Vasastan i Göteborg. Det kom fler flickor. Mer musik. De brända skivorna har alltid funnits där. Musiken har alltid funnits som nån sorts soundtrack i alla mina förhållanden. Ibland snubblar man över låtarna i sin iPod och med ens kastas man tillbaka till nån gång som betytt nåt.

Jag minns låtar som bara betytt nåt för mig. Hon suckade och gick och duschade istället. Jag hör låtar som bara betydde nåt för nån annan. Trots att jag muttrade log jag i hemlighet och tyckte hon var charmig för att hennes musiksmak var som ett barns. Jag kan se henne dansa i sängen medan jag demonstrativt la en kudde över huvudet.

Några få gånger har flickor spelat in musik till mig. Lika blygt har de spelat låtar de velat att jag skulle förstå. Och det har jag ju förstås. Jag talar ett språk flytande och det är blandbandsspråket. Man behöver inte kunna så mycket annat. Man måste lära sig att läsa mellan raderna. Träffar du en någon som är hyfsat mogen finns det en liten, liten chans att du får en låt som faktiskt betyder det du tror. Textraderna har ingen undermening. Han tycker om dig precis så mycket.

Om du möter nån som är lite mindre säker på sig själv behöver du vara lite duktigare på att läsa av vad han menar.

Men en sak kan du vara säker på: har någon spelat in något till dig, vad som helst, så betyder det alltid samma sak.

Till och med Basshunters ”Vi sitter här i venten och spelar lite dota” betyder en sak, samma sak:

Hej, jag tycker du är fin. Vill du vara med mig? Om så bara för en stund?

x.

Revelations

Jag älskar när jag upptäcker ett band jag inte hört tidigare. Framför allt när jag blir lycklig av det jag hör. Har de gjort nåt tidigare? Var senaste plattan bra? Jag laddade just ner (köpte lagligt, via iTunes) "The Nationals" senaste cd, "Alligator" från 2005, och den visade sig vara nästan precis lika bra som "Fake Empire" från kommande skivan "Boxer".

Navid beskrev det väldigt bra i sitt senaste inlägg. Det här med viljan att dela med sig. Jag känner igen mig så väl; det handlar inte om att jag vill vara rätt. Det handlar inte om så mycket alls, faktiskt. Jag blir glad av att få dela med mig. Om någon uppskattar det jag tipsar om blir jag glad, men samtidigt förstår jag om en del ger blanka fan i att ladda ner musik och annat jag lägger upp.

Lyssna på "The National" om ni vill.

Jag tycker om dem.

Tyck illa om den. Försök bara.

The National - Fake Empire (mp3)

The National (Myspace)

I'll Kill Her - Live i en... garderob.

Soko - I'll kill her
Uploaded by Rkst

Eller kanske inte

27 grader på lunchen. Luvtröja var kanske liiite för tidigt.

Kanske var det hösten

Måndag morgon igen och Melbourne har blivit kallt. Kanske var det hösten som kom. Jag tog en promenad genom botaniska trädgården i lördags och frös för första gången på oerhört länge. Jag ville leka lite med mitt nya makro-objektiv, men vädret ville annat. Det regnade och blåste och trots att jag vet att vi behöver vattnet gick jag och muttrade för mig själv. Panschovarning nummer två.

Ni är för övrigt närmre nu. I och med sommartid där och vintertid här är ni bara åtta timmar efter.

Det är höst i framtiden, mina vänner. Bladen sluter sig.

Och väntar.

Jag och min kamera

Jag hade tänkt ta helgledigt från bloggen, men eftersom jag fått en del mail om vad jag använder för kamera så tänkte jag redogöra för det en gång för alla.

Jag använder mig av en D-SLR, dvs en digitalkamera som jag kan byta objektiv på. Min heter just nu Canon EOS 400D. Till min kamera använder jag följande objektiv:

Canon EF-S 10-22mm f/3.5-4.5 USM
Tamron AF 17-50mm f/2.8 XR DI SP
Canon EF 20-35mm f/3.5-4.5 USM
Tamron Af SP28-75/2,8D DI IF XR
Canon EF 50mm f/1.8 II
Tamron AF SP 90/2,8 Di Macro 1:1
Canon EF 200mm f/2.8L II USM Lens

Blixt:
Canon Speedlite 420EX

Dessutom pillar jag en del med bilderna i Photoshop CS2.

Bra bilder har dock väldigt lite med utrustning att göra.

Knappt något alls.

Rarinda Prakarsa (tack, Navid) har samma kamera som jag. Han använder oftast ett Canon EOS 50/1.8 II (det överlägset billigaste objektivet du kan köpa till en Canon, men samtidigt väldigt bra).

202

Miami Horror

Ben Plant är 20 år gammal och kallar sig DJ/Producer på sin myspacesida. Han är dock mycket mer än det. Killen har skrivit Sweaty Wet/Dirty Damp för Gameboy/Gamegirl och han har gjort remixer för Tegan och Sara med flera. Talangfull jävel, minst sagt.

Kolla in honom på MySpace i väntan på hans första fullängdare under namnet Miami Horror.

Next big thing, I reckon.

Miami Horror - Don't be on with her (mp3)
Tegan & Sara - Walking With A Ghost (Miami Horror Remix) (mp3)
Gameboy/Gamegirl - Sweaty Wet/Dirty Damp (mp3)

Kaniner

Ja, jävlar. Det visade sig att en av producenterna var ett gammalt strul till mig från Sydney. Trevlig flicka. Och vig. Om jag minns rätt. Sydney känns som ett annat liv. Det barkade käpprätt åt helvete med en gång. Det var fortfarande över 30 grader när vi kom dit runt halv åtta på kvällen så det var bara att kasta sig över de kylda dryckerna med en gång. Vi var som ett gäng kaniner på en gratis salladsbuffé.

Efter minglandet hos agenturen drog vi vidare i natten. Up, up and away. På 161 (en klubb) träffade jag Ben. Jag kände igen honom för att jag tänkt skriva ett inlägg om hans musik, så jag gick fram och presenterade mig. Vi snackade lite och han lovade att skicka mer musik.

Mer om Ben i nästa inlägg.

Nu ska jag vara bakfull i en stund.

Varmt!

Det är 33 grader. Hösten här skiljer sig lite från den svenska, skulle man kunna säga. Jag önskar att jag kunde njuta av de här dagarna, men just nu vill jag döda nån. Luftkonditioneringen har lagt av igen och jag sitter och svettas på kontoret, ilsken, varm och med mord i sinnet.

Nån måste dö.

Jag och mitt sjörövarskägg sitter här med en banan på tröjan och bannar värmen. Svär högt. Hytter med näven. Vem gör sånt nu för tiden? Hytter med näven. Åt en icke-fungerande fläkt. Jag har blivit panscho. Fy fan. Vi får fan hoppas att drinkarna är kalla ikväll.

Annars är det jag som skriver en insändare.

Det säger jag bara.

Jag tycker om Fanfarlo. Gör du?

Fanfarlo - You are one of the few outsiders who really understands us (mp3)

Högt

Jag såg den där Grand Canyon-idiotin på nyheterna. Var just på väg att kaskadkräkas över hela vardagsrummet när de växlade till cricket.

Vi tackar imperiet för det.

Rollspel på fotoagentur

Imorgon blir det lite glam i alla fall. Nån fotagentur har bjudit in oss till drinkar och snittar. Det har även utlovats goodie-bag. Jag skrattar redan vid tanken på Mikey rotandes igenom påsen med rouge och hudkrämer.

Fester hos fotoagenturer brukar vara kul, lite galna fotografer, deras unga modellflickvänner (om de är straighta), ett gäng fotoagenter, lite folk från modetidningar. Ett gäng stylister; en har rakat ena sidan av huvudet och har hockey på andra, nån annan ser ut som Lenny i Motörhead, förutom att han bär kjol. Sen har vi förstås killarna i kostym som jag aldrig fattar vad de sysslar med. Att de springer in på toa hela tiden för att pudra näsan med mer kola eller MDMA är helt uppenbart, men vad de sysslar med vet jag inte.

Och sen är det vi.

De halvsluskiga killarna som dricker upp bjuddrinkarna och garvar lite för högt i ett hörn. Jag pratar med flickorna som ler lite för brett för att det ska kännas äkta. De undrar vad jag jobbar med. Vi byter kanske visitkort. De har kanske eller kanske inte hört talas om mig. De är som sjukvårdarna i krig; en kort utvärdering, om det inte finns hopp om nånting drar de vidare till nästa.

Av nån anledning har jag alltid kul på de där festerna.

Det är nån sorts spel.

Alla har sina roller.

Och jag kan min utan och innan.

[Insert funny headline here]

Jag vill inte

Och dagarna går i varandra.
Hur lätt är det inte att bara flyta med,
att lätt drogad kliva utanför porten på morgonen
och låta folkhavet svepa tag i en?
Upp för gatan,
sväng till vänster,
in på jobbet,
inte protestera,
bara nicka, skriva som de vill,
nicka, äta lunch,
le, inte prata med mat i munnen,
nicka, ta en dag i sänder,
samma dag,
i sänder,
i sänder,
i sänder,
nicka, casha in,

och flyta med.

Skit ska skit ha

De visade vintermode på tv i morse.

Kuken.

Holly Throsby

Hon heter Holly Throsby och kommer från Sydney. Det finns så mycket att säga om alla de här australiska artisterna och banden jag lägger upp, men jag inser att de är helt okända för er. Om ni gillar det ni hör kommer ni säkert att leta upp mer information själva. Så nu är det jag som är tyst.

Bara så ni vet

Det senaste avsnittet av Lost var det bästa på länge.

Shrinkage

Jag blir smickrad när jag får för mig att de som väljer musik på p3 läser den här bloggen. Sen stillar jag mig och tänker att de förstås har bättre koll än jag på vad som är värt att uppmärksamma. Men tanken är kul.

Jobbet är märkligt avslappnat för stunden. Jag jobbar på en liten pitch för den australiska regeringen och uppdraget är så snävt att det nästan blir roligt.

"How to prevent weeds from spreading from urban to rural areas"

Now that's a hoot.

Annars sitter jag och tittar på samma tv-program som ni gör hemma.

Det enda som saknas är textremsan.

Jag minns när jag var liten, världen var en så oerhört stor sak att greppa. Att åka till sommarhuset på Gotland var ett äventyr större än nåt annat. Heck, att åka till Korsvägen var ett äventyr. För att inte tala om Angered.

Idag bor jag så långt bort från Sverige som det är fysiskt möjligt. Jag har tagit flyget fram och tillbaka tillräckligt många gånger för att veta att resan faktiskt inte är så jobbig. Det är inte så mycket jobbigare att resa tjugo timmar än åtta.

Ni är där.

Jag är här.

Men jag tänker knappt på det.

Världen blir mindre för varje dag.

Om man kunde titta tillbaka på framtiden

Ännu en

Innan jag fortsätter med min australiska temavecka kände jag att jag var tvungen att lägga upp denna cover. Det pratas om den en hel del "over there". Jag tycker att den är fin och så, men det jag tänker på mest är: kan man låta MER som Chris Martin? Och även om jag innerst inne tycker att alla finstämda covers på poplåtar är ok, så börjar det rycka okontrollerat i ögonlocken snart. Det känns som att formeln är som följer:

1. Hitta sång som är bättre än nåt jag själv nånsin kommer skriva.
2. Sänk tempot.
3. Spela den akustiskt.
4. Sjung den finstämt, eller varför inte i moll?
5. Se lo-fi-folket bli alldeles fuktiga alternativt småhårda (beroende på kön).
6. Släpp nåt eget som glöms bort efter tre veckor.

Ja, ja, nu kan ni lyssna för den är ganska fin. Ibland måste man få muttra lite ändå.

Girls Just Want To Have Fun - Greg Laswell (mp3)

God, men ful.

När jag var ute och käkade på Gingerboy i lördags var en av smårätterna vi åt "cuttlefish". Det var väldigt gott och jag bestämde mig nu på morgonen för att googla upp mr Cuttlefish i brygga för att lära mig mer. Och. Det. Var. Mig. En. Ful. Fan.

Åtta minuter utan musik

Jag gick till jobbet idag utan musik i öronen för första gången på länge. Det är märkligt hur irriterad man blir när man märker att iPodens batteri är urladdat, trots att man noterat tendensen i flera dagar. Ännu märkligare att jag blev så arg när man betänker att det tar åtta minuter att gå till jobbet. Man klarar sig utan musik i sitt liv i åtta minuter, jag tror faktiskt det. Men ändå sur reaktion, alltså. Muttra, slamra med saker, kasta grejer i väska. Sånt man gör. Frågan är bara varför.

Varför skulle man bli mindre frustrerad när man försöker trycka ner en laptop i sin väska lite hårt och slarvigt? Det enda som händer är ju att man får mecka och hålla på för att man tryckt ner datorn i fel fack, med följd att man blir ännu mer irriterad. Varför gör man så? Nån arkeolog som vill svara? Nån folklivsforskare? Nån nörd från KTH? Nån pyskolog? Farmaceut? Jag fick för övrigt googla efter stavningen på farmaceut, efter misslyckade försök på farmaseft, farmaceft, pharmaceut, och pillertrillare. Vad händer med mitt språk? Nån som vill svara? Fredrik Lindström?

Nåväl.

Jag överlevde.

Han ligger och laddar på skrivbordet nu, iPoden.

Det lata jävla aset.

The Hate Game

The Hate Game kommer från Sydney och består av fem medlemmar. De har inget skivkontrakt ännu, men jag tror att det är på gång. Det borde det vara. Gitarristen Peter Mayes har tidigare varit med i band som varit ganska stora här nere (ett av dem Pnau) och Larissa som sjunger har en sjujävla utstrålning. "Running" kommer från bandets demo. Vad det låter som? Ja, du. Det finns säkert nya fina ord för det de gör, jag vet inte. Dansant gitarrbaserad indie. Änna.

The Hate Game - Running (mp3)

Fluktuerar

Jag kanske får ta och rätta mig själv. Det händer mycket i mitt liv. Det gör det alltid, konstigt nog. Behovet av att dela med sig är väl det som fluktuerar.

Fluktuerar.

Now that's a mighty fine word.

Låtlänkar revisited

Jag märker att jag skriver mer och mer om ny musik. I alla fall nu när jag tar det lite lugnt privat. Och eftersom jag får frågor om det här med mp3-filer jag lägger upp så får vi bena upp det hela lite.

Om jag lägger upp en låt där det står (mp3) så betyder det att länken är en direktlänk till där jag lagt låten. För att ladda ner den till sin hårddisk behöver man alltså högerklicka på länken och välja spara som - eller save as - från rubriken som poppar upp. På mac håller man nere ctrl och klickar på musen om man inte har en mus med flera knappar.

Om det å andra sidan står nåt annat som till exempel (zShare) bredvid länken så betyder det att man måste ladda ner låten från en annan site. Det betyder att man får VÄNSTERKLICKA (en gång) på länken för att därifrån klicka sig vidare till nån download-länk. På till exempel zShare får man klicka sig vidare två gånger innan låten laddas ner till hårddisken.

Man kan alltså alltid ladda ner låtarna till hårddisken, man får bara använda sig av olika tekniker.

Men vanligast är alltså att jag lägger upp en direktlänk (mp3)

Högerklicka på länken.

Spara som.

Viloperiod

Jag känner mig ovanligt lugn för första gången på länge. Nya jobbet bidrar förstås mycket till det. Och jag går ut mer sällan. Jag tar det lugnare helt enkelt. Tvingar mig. Måste det.

Jag har lyckats förlägga alla spärrar och om jag väl börjar festa så brukar det oftast hålla på natten igenom. Och så kan vi ju inte ha det. Därför tar jag det lugnare. Det känns rätt skönt.

Det blir ju förstås roligare historier att dela med sig av om man är ute och festar järnet. Mikey hällde ett askfat med fimpar ner i kalsongerna på basisten i "Eagles of Death Metal" förra veckan.

Jag satt hemma och såg på tv.

Inte fullt lika spännande.

Last.fm

Jag tror att jag skrivit om Last.fm tidigare. Kanske inte. Minnet ni vet. Jallafall.

Last.fm är en website med samma namn. Man laddar ner ett litet program som registrerar vilken musik man lyssnar på via sin mp3-spelare i datorn. Denna information lagras sen på din last.fm-sida på nätet.

Varför är detta så bra då?

Jo, genom denna information länkas du till andra med liknande musiksmak. Om du lyssnar mycket på Arcade Fire, The Police, Eagles of Death Metal eller whatever så föreslår Last.fm andra med liknande musiksmak. Det är då lätt att kolla vad de lyssnar på. Förmodligen upptäcker du musik i deras samling som du missat, men som du kommer gilla. Detta enligt principen att ni har liknande smak.

Men inte nog med det. Last.fm sätter även ihop spellistor med musik du kan lyssna på, igen baserat på vad du gillar. Du kan därefter sitta där och lyssna på din egen radiokanal med bra musik.

Nu såg jag just att man kan kolla vilka konserter som är på gång i den stad man befinner sig. Man kan även se vilka som planerar att gå.

Om ni vill veta exakt vilken låt jag sitter och lyssnar på för stunden kan ni kolla min sida. Ni kan även sätta upp er som min vän om ni vill.

Ni hittar mig här.

Music from Oz

De senaste veckorna har jag lyssnat mycket på lokala band. Häromdagen slog det mig hur mycket bra som kommer från Australien idag. Faktiskt. I alla fall vad gäller sånt som inte är mainstream. Med början imorgon tänkte jag därför lägga upp band och låtar från Australien.

Eller vad fan, det är ju redan i morgon.

Lika bra att köra igång.

From Brisbane, I give you:

Flamingo Crash - Shoot The Lights Out (mp3)

Thank God You're Here

Jag sitter och tittar på ett australiskt program som heter "Thank God You're Here". Anledningen till att jag berättar detta är att tv4 köpt in programidén. Om inte allt för lång tid (nästa vecka?) kommer ni alltså att få se en svensk variant av programmet som varit en succé här nere i ett par år. (Ni hittar den svenska siten här. Man kan titta på första avsnittet online.)

I korthet går "Thank God You're Here" ut på att kända skådisar och komiker gör entré genom en dörr in i en scen de inte känner till på förhand. Första repliken är alltid "Thank God you're here", därefter är det upp till skådisen att improvisera sig igenom den scen han eller hon hamnat i. Hans motspelare vet redan vad som komma skall. Det brukar bli ganska roligt. Det ska bli intressant att se om den svenska varianten lyckas lika bra. Jag tror det.

13:27

En reflektion i bakfyllan

Ni som kör med blogspot och INTE har pop-up på kommentarerna.

Hur tänker ni?

Ska ni ha stryk?

Gingerboy och lycka i twinpack.

Jag bjöd en vacker flicka på restaurang igår. Min vän Che (jag vet fan inte vad han heter på riktigt) hade tipsat mig om Gingerboy uppe i Chinatown. Det visade sig vara ett alldeles lysande tips. Har ni vägarna förbi Melbourne bör ni absolut bjuda med nån dit. Bra mat, goda drinkar och ypperlig service, som det så fint heter. Jag blev klädsamt full på en flaska Paul Blanck gewurztraminer från Alcace.

Efteråt gick vi till Double Happiness för att träffa Mikey, Felicity, Jane och nån tjej jag inte kommer ihåg namnet på. Jag gör sällan det. Kommer ihåg namn. Av någon anledning tyckte jag att vi skulle dricka shots. Flera.

Varför?

Varför?

In vino veritas

That's just weird, Jonas.

Jag tycker om de här systrarna ganska så jättemycket.
En vän till mig tyckte att det lät "weird".
Hon tycker även att Titanic är "the best movie EVER".

CocoRosie - Rainbowarriors (mp3)

F ett

Det stora i Melbourne den här veckan är ju annars bilarna. De som kör runt Albert Park Lake bara nån kilometer bort. Det är fester och filmstjärnor, Ferraris och bröst av plast.

Jag har svårt att bli upphetsad av hela F1-grejen.

Små killar i overall kör runt, runt en sjö i två timmar.

Big deal.

Slipstenen

Pluras senaste blogg.

Perfektion.

Jag glömde berätta

Hrrrmm, host, filipin.

White board art

popo

Lunch i Kroatien

Vi tog Toms gamla Cheva och drog iväg på lunchen. Målet var "The Croatian House", en klubb för kroater som fått kultstatus bland mina vänner. Nu jävlar skulle det svullas i Cevapcici och Ajvar. Vi åkte genom skumma industriområden, förbi frihamnar, fiskhamn och annat industriellt. Tom, kroaten i gänget, berättade historier om alla skumma affärer som görs här ute.

"Don't mess with the Croats, mate, we're fucking crazy", sa han och log snett.

Väl framme satte vi oss bakom ett bord och studerade lokalen. Den kroatiska flaggan hängde stolt bakom bardisken. Vi var förmodligen de enda ickekroaterna där. Det var aldrig hotfullt, men vi fick blickar som frågade oss vad vi hade där att göra. Tom pekade ut höjdare inom facket och andra viktiga pampar. Vi förstod att hålla käft och satte oss tyst ner för att avnjuta våra kroatiska rätter.

"You fucking Croats can't play football for shit", ville jag ställa mig upp och skrika, men istället sulade jag i mig lite bläckfisk till. Männen på borden runt oss var inga man skojade med utan inbjudan. Vi snackar inte om blickar som kunde döda. Oh no, de här killarna menade allvar; skoja om fotboll var inte aktuellt.

Nästa gång är det jag som tar med pojkarna till Svenska Kyrkan i South Yarra, tänkte jag för mig själv.

Kok-kaffe och pepparkakor. Nån tant som läser Expressen i ett hörn. Bad-ass Swedes everywhere.

Fockin' deadly.

Dagens

Tobias Fröberg - When The Night Turns Cold (mp3)

Regn

Det är nåt nästan göteborgskt över Melbourne idag. Nån sorts regn sveper in över staden och gör allt fuktigt. Det är inget riktigt regn, snarare sjok av fukt som gör allt småblött. Precis som hemma. Om jag blundar kan jag se Linnégatan framför mig. Jag kan nästan höra ettans och tvåans spårvagn dundra förbi nere på gatan. Fast varför skulle jag göra det? Stå där och blunda mitt på Bourke Street. Det skulle ju se jättekonstigt ut.

Atmosphere

Om man söker på "atmosphere" i mitt låtbibliotek får man upp två väldigt olika låtar. Jag tycker de är ganska så fantastiska båda två. Och självklart handlar det om kärlek.

Det gör alltid det.

Alltid.

Joy Division - Atmosphere (mp3)
Atmosphere - Don't Ever Fucking Question That (mp3)

Bakdörren stängd för allmänheten

Häromdagen var det nån besökare på bloggen som sökte på "Virtanen" bland mina inlägg.
Var det Fredrik, undrar vän av ordning.
Det vore tufft.
Direkt efteråt var det nån som sökte på "dubbelmacka å prutten".
Jag hoppas att det var nån annan.

Jag ska bara

Nu sätter jag mig och skriver den där krönikan vi pratade om. For real. Jag har ännu inte bestämt ämne, men det brukar lösa sig. Fingrarna på tangentbordet bara, Jonas. Allvarligt, skärpning nu. Det ska nog gå. Det brukar göra det. Nu kör vi.

Eller vänta...

En repris av nån lökig tv-serie jag aldrig kollar på.

Hmm.

Ok.

Jag ska bara...

Inte.

Inte klaga på att det är för varmt.
Inte klaga på att det är för varmt.
Inte klaga på att det är för varmt.
Inte klaga på att det är för varmt.
Inte klaga på att det är för varmt.

Inte.

Rörelsehindrad

Push the tempo

Hösten gör inte mycket väsen av sig än. 35 grader i dag och värmen håller oss fortfarande i sitt grepp. Men det märks att vi trots allt går mot kallare tider. Mitt i stekhettan får vi då och då ett par svala dagar som gör oss påminda om vad som komma skall.

Och jag jobbar på. Att byta till en mindre byrå var skönt, men också lite märkligt. Det finns förstås en anledning till varför byrån jag är på inte lyckats bli större och lönsammare. En organisationskonsult hade haft en del att ta tag i om man säger så.

Omställningen till ett makligare tempo är skön, men ibland blir jag irriterad på hur oproffsigt en del sköts. Har man jobbat på erkänt "duktiga" byråer tidigare är det lätt att se vad som inte funkar.

Jag behövde ett miljöombyte. Reklambranschen höll på att äta upp mig levande, men nu klarar jag av det jag håller på med igen. Det är mindre och vänligare här. De vill väl även om de inte alltid lyckas. Reklam är cyniskt som det är, jag behövde få jobba med lite snälla människor igen. Såna som lever för annat än reklam.

Det ger mig tid att fundera på annat. Främst på skrivandet. Är det vad jag vill syssla med? Och i vilken form i så fall?

Än har jag bara skrapat på ytan.

Vi får se hur det går.

Tidsresa

Nu spelar Take That live på frukost-tv i Australien.
Back for Good, sjunger Gary och ler snyggt.
Han ser lite mer kompakt ut nu.
Kanske litta flottigare hår.
Men annars är det back to 1995 i mitt vardagsrum as we speak.
Schwoosh.
Just like that.

Blandband

Nu finns det en ny krönika på VeckoRevyns hemsida.

Jag noterar att den blivit lite redigerad. Så blir det ibland. Jag antar att jag skrev för mycket.

Slutet var dock finare som jag skrev det.

Sådeså.
___

Men en sak kan du vara säker på: har någon spelat in något till dig, vad som helst, så betyder det alltid samma sak.

Till och med Basshunters ”Vi sitter här i venten och spelar lite dota” betyder en sak:

Hej, jag tycker du är fin. Vill du vara med mig? Om så bara för en stund?

x.

Och jag faller lite igen

SoKo - I'll kill her (mp3) (högerklicka på länken, spara som)

Soko (Myspace) (Lyssna på "Take My Heart")

Där ser man

P3 Populär alltså.

Och här står jag naken i hallen med raklödder i hela ansiktet. Det var väl dumt. Man kanske skulle städat? Skrivit nåt fint om nåt fint.

Oh, well.

Too late.

Inga from Sweden

Jag läste på nån blogg (Goestas?) att det var t-shirtväder i Stockholm. Enligt uppgift var det 12 grader varmt häromdagen. Mumma. Jag berättade det för mina vänner här på lunchen. Först skrattade de okontrollerat åt det bisarra att gå runt i t-shirt när det är 12 grader, men sen nickade de gillande och frågade om flickorna brukade gå runt i t-shirt så här års.

Jag förstod direkt att de såg bilden av heta svenska flickor med kalla bröstvårtor framför sig.

Precis som all världens män gör när man nämner att man kommer från Sverige.

10 länder

Jag antar att ni har laddat.
Bunkrat upp.
Köpt hem chips och cola.
Hela världen biter på naglarna.

VM i Cricket kan börja.

Dagens bibelord

Vad lyssnar du på idag, frågar någon.

Svaret är:

Benoit Pioulards Triggering Back (myspace) och Tobias Fröberg (myspace).

*host, host... filipin*

bye bye birdie

Very late adopters

"Stora" nyheten på tv här nere idag var att Stella McCartneys "budgetkollektion" just släppts på Target (H&M finns inte här). Det var rusning när butikerna öppnade. Plagget alla ville ha: den svarta trenchcoaten.

Inte ett år för tidigt.

Taggad av indiern på hörnan

Jag köpte lite take away i lördags från en av Melbournes bästa indier. Lamb Ragan Josh och Chicken Korma delades sedan av mig och lite goda vänner.

Grejen är bara att mina fingrar fortfarande - tre dagar senare - luktar svagt av indiska kryddor. Ingen obehaglig doft på något sätt, men är det inte märkligt? Jag tvättar mig som en normal människa, men ändå sitter doften kvar. Vad gör man för att få bort den? Gnuggar med nåt svenskt? Falukorv?

Rödvinsballe. Fast i huvudet.

Hjärnan vill inte riktigt vara med i dag. Har försökt skriva ett par inlägg om helgen, men det blir bara skit varje gång.

Vi satte oss i bilöööööööööhn... gahhh... möh...pfffft.

Jag får muta den med socker och löften om nåt fint. Frågan är bara vad man ger en hjärna? Rödvin passade ju uppenbarligen inte.

Note to self

Ibland gör jag noteringar in min mobiltelefon. Anledningen är förmodligen att jag vill komma ihåg något. Det brukar funka sådär. Idag gick jag igenom ett antal av de saker jag skrivit in i mobiltelefonen för att jag letade efter något (annat). En del har jag bloggat om tidigare, de andra kommer jag inte ihåg alls.

1. Putin! Röda kuddarna. Amsterdam oc Paris.

2. Pappa stolt. Michael Douglas.

3. Robin - Lenny K

4. Pudel

5. Köttbricka

6. Buller & Son, Beverford, Shiraz 2002. Yes!

7. Anna Gavalda

Usch

Fan vad jag skjuter på saker och ting. Är helt kass. Helt. Brev till halvsyskon. Krönikor. Manus. Mail till mor. Jag skjuter på allt. Vet inte ens varför.

Fan.

Ursäkta, är det du som...

Som sagt, ledig dag idag här i Victoria. Jag blev spottad av en svensk tjej i "The Swedish Food Shop" på IKEA tidigare idag. Hon undrade om det var jag som skrev i VeckoRevyn. Möjligen berodde det på att jag hade samma hoodie på mig som på min bild i tidningen.

Jag gömde mina tre tuber Kalles Kaviar bakom ryggen som vore de paket med kondomer, storlek Extra Small, och svarade att så var fallet. Jag vet inte varför jag tycker det är pinsamt att köpa grejer på IKEA. Det bara är det. Och nu har jag blivit igenkänd också. Vid kyldisken på IKEA.

Fy fan.

Jag får skicka en bulvan nästa gång.

Samtidigt i St. Kilda

Han gick och badade

Det är en vecka före julafton 1967. Den australiske premiärministern Harold Holt bestämmer sig som han brukar för att ta en simtur i havet vid Cheviot Beach utanför Portsea.

Sen dess är det ingen som har sett honom.

Puts väck.

Ni kan tänka er hur det har påverkat ryktesspridning och konspirationsteorier. Sverige och Palmemordet är ingenting i jämförelse. Vi hade i alla fall vittnen och en mycket död statsminister. Här hade man ingenting. Premiärministern gick och badade och kom aldrig tillbaka.

Genom åren har alla möjliga teorier lanserats. Någon "privatspanare" påstod att Holt hämtats upp av en kinesisk ubåt. Anledningen skulle vara att Australiens underrättelsetjänst var på väg att gripa honom för att han var kinesisk spion.

En annan teori gör gällande att Harold arrangerade hela grejen själv så att han skulle kunna fly till Frankrike med en älskarinna.

CIA finns självklart med i bilden i ett antal teorier. Vid den här tiden var Australien med i Vietnamkriget och snacket går att CIA fimpade honom för att han ville att australiska trupper skulle lämna Vietnam. Det skulle ju förklara varför den nuverande PM John Howard har hela huvudet - och större delen av överkroppen - uppe i röven på George Bush Jr.

Vad som gör det hela märkligt är att det aldrig gjordes någon utredning vid tiden för försvinnadet. Detta på grund av att den dåvarande lagen krävde en kropp för att utredning skulle kunna inledas. Logiken är väldigt australisk.

"Sorry mate, show me the body and I'll look into it, 'til then I'll be down the pub with me mates. Goodonya."

Det finns tusen teorier, den ena fantasifullare än den andra.

Själv är jag ganska säker på vem som gjorde det.

Det var Chrille.

Valfrihet

Hmm, långhelg och ledigt. Vad göra? Åka till Bells Beach, en av världens bästa surfstränder? Eller kanske åka ner till Mornington och besöka en - eller flera - av alla vingårdar där nere? Eller kolla in de vilda koalorna nära Lorne? Eller hyra hästar för dagen och rida längs milsvidda stränder? Eller kolla på bio utomhus under stjärnorna med nån man tycker om? Eller bara sitta ute hos nån kompis och dricka öl och grilla lite?

Det är höst i Australien.

Men livet är rätt skönt ändå.

Rabbit

Limelight junkie

Har man jobbat som reseledare i Alperna har man med största säkerhet åkt buss fram och tillbaka till just Alperna örton gånger. Och varje gång visade man den där filmen. Ett tag kunde jag hela Snowroller utantill; alla repliker, även de tyska. Mer oroande var att jag visste exakt när alla repliker kom. Detta trots att jag sällan tittade på filmen själv. Jag hörde replikerna medan jag gick runt och pratade med folk eller sålde liftkort. Prata med okända människor har jag alltid varit bra på.

När jag gick reseledarkursen blev jag utvärderad på slutet.

"Du är en underhållare, Jonas. I rampljuset lyser du på ett sätt vi aldrig sett förut. Men om ingen tittar på dig, om du inte har en publik, står du där förlorad utan att veta vad du ska göra. Utan publik är du vilsen. Du måste jobba på det."

Det tog ett tag att smälta och förstå vad de menade.

Jag var 20 år gammal och helt fel person för att vara reseledare.

Men det visste jag ju inte då.

You-hoo-hoo.

Eftersom jag stannat hemma ikväll kan jag ju lika gärna sitta här och blogga. Det är fredag, right? Man behöver få bli lite glad. Varm i magen and all that.

Ok.

Lyssna på det här.

Elizabeth Mitchell - Three Little Birds (Bob Marley Cover) (högerklicka på länken, spara som)

Referenser

INGEN som fattade förra rubriken, alltså? Fan, jag är besviken.

Nalle: Det blir fest i backen ikväll, det kommer att bli ganska så nice.

Forgetfulness

På tunnelbanan

Svensk bloggare träffad i huvudet av meteorit

Jag bytte jeans och flyttade över nycklar, sedlar mynt och annan skit från fickorna i mina svarta Tsubis till mina blå ACNE. Nu när jag sitter här och småsmuttar på en ananasjuice slår det mig dock att jag glömt nåt.

Stenen.

Den ligger kvar i de svarta jeansen.

Jag gör mig redo för domedagen.

Blog envy

Jag sitter och läser några av Pluras senaste inlägg och kommer på mig själv med att sitta och skaka på huvudet. Ömsom ler jag med hela ansiktet, ömsom tåras ögonen. Och jag skakar på huvudet.

Så bra är det.

A beacon, not bacon.

De säger att hösten är här, men fortfarande skulle varje dag här få den svenska sommaren grön av avund. När jag viker av Elizabeth Street in på Little Collins passerar jag 30 japaner som räcker mig till naveln.

"I'm a beacon of Swedish light in a sea of Japanese darkness", tänker jag att jag borde skrika när de passerar mig på båda sidor. Men jag gör inte det. Den här gången heller.

Lite längre upp på gatan känner jag dofter av varm hotellfrukost välla ut från Bellini på hörnet av Queen. Nån köttig säljare sitter och mölar i sig ägg och bacon som om världen brann.

Jag springer över Queen och tar sen en smal gränd för att komma upp på Bourke Street. Jag passerar en pandaflicka i gröna pumps och rosa solglasögon. Hon ler mot mig. Jag går över gatan och in på fiket i bottenvåningen. Köper med mig en caffé latte för $2.70 och tar sen hissen upp till byrån.

Skiftet kan börja.

Uppslag, bitte.

Som en del av er säkert har noterat så skriver jag ju i VeckoRevyn också. En helsida om vad som helst är briefen från von Sydow med anhang. Låter säkert jättelätt på papperet, men som alla kreatörer vet så är restriktioner ett nödvändigt ont för att man ska kunna sålla bland alla ämnen som dyker upp i huvudet. Jag tänkte därför be er om hjälp. Vad tycker ni att jag ska skriva om i min nästa krönika i VeckoRevyn? Dagsaktuella ämnen kan vi släppa direkt eftersom jag och VR har en framförhållning på ungefär tre nummer, dvs sex veckor. Jag har med andra ord redan skrivit tre krönikor som inte publicerats än. Men sen då? Vad tycker ni?

Sidetracked

Nu är det Wallander på TV.
I Australien.
Rolf är arg och skriker.
Han ser lite tjock ut.

Gungdåren

I morse när jag kom till jobbet stod det en dåre utanför entrén. Det finns förstås många typer av dårar, men just den här sortens är lätt att känna igen.

Gungdåren.

Gungdårens främsta kännetecken är att han gungar överkroppen fram och tillbaka. Kan vara i sidled, men även fram och tillbaka fungerar. Det behöver inte vara mycket till gungning, en liten repeterad förflyttning av torson räcker för att man ska känna igen honom. Ofta möter gungdåren din blick på ett sätt som gör att du helst tittar bort. Ibland har vederbörande även en gammal freestyle (gotta love that word, bara i Sverige, people) med den gamla sortens hörlurar med orange muff. Då vet man direkt att man har med en gungdåre att göra.

Vill man vara riktigt säker kan man gå närmare och se om killen blottar tänderna när han ler.

Eller om han har en sten i fickan.

Då vet man.

Då-hå-håre.

Svängigt

Paul Epworth aka Phones aka Epic Man remixar killen som byter namn precis hela tiden.

P.Diddy - Tell Me (Phones Remix) (direktlänk, högerklicka på länken, spara som)

*host, host* Filipin

I grunden handlar det förstås om vanlig jävla vidskepelse. Jag har en sten i fickan. Tänk om jag INTE bar runt på den, vad skulle kunna hända då? Death and destruction, I tell you.

Nycklar på bordet?

Inte en chans i helvete.

En annan sån sak jag sysslar med är att jag MÅSTE säga "filipin" högt om jag råkar titta på klockan kl 11:11 och 22:22. Därefter måste jag önska mig något. Detta kan jag göra tyst. Eftersom jag sitter framför datorn stor del av dagarna händer det ofta att jag sneglar på klockan just vid de tidpunkterna. Jag försöker dölja det, men måste säga "filipin" högt. Följande utspelade sig tidigare idag.

Jag: *Host, host* Filipin

Mikey: Sorry, what was that?

Jag: Nothing. Sore throat.

Japp, det är jag det.

Ett riktigt praktpsyko.

Jag har en sten i fickan

Jag går runt med en sten i fickan. Varför vet jag inte riktigt. Det är en bit kolsvart lavasten jag hittade på en strand norr om Auckland i Nya Zealand. Varför jag plockade upp den är lite oklart. Det är en matt sten som vågorna slipat slät. Den ryms i myntfickan. Kanske har jag den för tur, kanske för något annat. Jag har inget riktigt bra svar. Allt jag vet är att jag kände mig tvungen att ta upp den där stenen och stoppa den i fickan.

Rejected

Charlie

Dagen efter

Märkligt, det känns enkelt att fortsätta blogga precis som igår, det är nästan svårt att slita sig.

07.00 - Vaknar av mig själv, precis som jag alltid gör dagen efter jag druckit vin.

Det var ett konstigt experiment. Bloggen tar lite tid även vanliga dagar, men igår var det som att göda en gigantisk gökunge. Feed me! Feeeeeed me!! Aldrig mätt. Aldrig nöjd.

Det blir fan inget mer med det. Än är det jag som bestämmer.

Tror jag.

Onsdag 7 mars 2007

7:55 - Mobilens alarm ringer. Jag trycker på snooze.
8:04 - Går upp och duschar
8:10 - Bestämmer mig för att inte raka mig.
8:23 - Äter frukost, två rostade mackor, te och en kopp med yoghurt
8:36 - Kommer på den här idén och börjar dokumentera min dag.
8:41 - Klär på mig. Dagens outfit: jeans, varmgul t-shirt med Tom Selleck-tryck.
8:55 - Packar ihop datorn (i en brun crumplerväska) för att gå till jobbet
9:10 - Framme på jobbet. Hälsar på Bec, Mikey, Pete och Ben. Undviker Shaniqua.
9:15 - Kollar jobbmailen. Inget intressant
9:18 - Kollar bloggmailen. Tomt (det var som fan)
9:27 - Börjar tröttna på dagboksgrejen, men bestämmer mig för att fortsätta ety det är en bra idé.
9:29 - Bestämmer mig för att gå och hämta en juice i kylen innan jag börjar jobba.
9:31 - Det blev två 250 ml Orange & Passionfruit Juice
9:39 - Säger till vår traffic manager att jag jobbar med manusen. Läser bloggar istället.
9:48 - Upptäcker Studio Virtanens blogg. Tycker den är rolig.
9:58 - Får ett mail om ett möte. Svarar.
10:03 - Skrattar högt åt MikeBike
10:07 - Tycker om Sandras senaste blogginlägg
10:18 - Ringer upp en regissör och pratar om ett jobb.
10:33 - Bestämmer mig för att min idé om att hålla mig till en rad per klockslag är lite anal. Typiskt jungfrubeteende. Fock dat shit.
10:44 - Blir sur när jag upptäcker att Navid tipsar om Camille, som tidigare sjöng i Nouvelle Vague. Sur för att jag själv tänkt göra det i veckor, goddammit. Kontrar med att lägga upp en låt (högerklicka på länken, spara som). Tänker att jag borde skriva att även de som normalt inte gillar min musik kommer gilla Camille. Inser att jag precis gjort just det.
10:54 - Går till vårt tv-rum för att titta på en skrytrulle (showreel från en regissör eller produktionsbolag)
11:12 - Läser ett mail från vår receptionist Bec. Det visar sig att hon spelar i ett band och att de fått ett gig på en nattklubb i Hawthorn. Hon ber alla i personalen att komma. Jag funderar på vad Bec spelar i bandet. Går och frågar. Trummor visar det sig.
11:18 - Tänker självgott att det här är en jävligt bra idé. Nästan lika bra som när jag la upp "100 saker om mig själv".
11:19 - Stoppar upp två citronkolor i näsan och kastar ett gem på Mikey för att han ska titta på mig. Han tittar, fnyser och kontrar med att klämma mjukiszebran på röven. Den gnäggar. Gör verkligen zebror det, tänker jag.
11:35 - Har väldiga problem med att få av plasten på en tom cd-skiva. Blir irriterad.
11:49 - Noterar tre saker när jag läser kommentarerna till Pluras senaste inlägg. Det tog sex minuter för Plura att svara på min fråga. Kommentarerna i just det här inlägget är helt fantastiska (de svenska rockhistorikerna sitter och runkar i kulisserna out of pure excitement). Marcus Birro tipsar helt ogenerat om sin egen blogg!? Eeh.
11:54 - Funderar på om toalettbesök ska tas upp i det här experimentet. Bestämmer mig för att inte göra det. Inser att folk nu kommer tro att jag varit och bajsat.
12:04 - Skriver ett snabbt inlägg för att folk inte ska tro att jag är och bajsar.
12:09 - Kollar bloggmailen. Jennifer berömmer mig för en krönika i VeckoRevyn. Jag blir glad så glad.
12:19 - Går ett varv runt kontoret medan jag funderar på manuset för reklamfilmen jag jobbar med. Vilken typ av häst och vagn tänker jag mig? Kommer fram till att romersk "chariot" är svaret. Kommer inte på ordet på svenska. Skiter i det.
12:39 - Time for lunch, säger Mick. Vi bestämmer oss för att sitta ute nånstans och får med oss Mikey, Ben, Tom och Evan.
13:37 - Tillbaka från lunch. Det blev tacos på ett sunkigt mextexhak off King Street. Mest för att de hade bord utomhus.
13:59 - Funderar på att skriva ett inlägg om vad jag egentligen gör på jobbet på dagarna, men bestämmer mig för att strunta i det.
15:00 - Nick, en av våra projektledare, meddelar att vi har biljetter till bilmässan. Jag är rätt ointresserad, men förstår att vi måste gå.
15:12 - Nojar lite över manusen jag inte skrivit. Går och hämtar en cola från kylen.
15:14 - Tar ut citronkolorna ur näsan. Eller nej, nu blev det barnsligt.
16:02 - Funderar på om jag ska gå med på bilmässan eller stanna här och skriva manus. Går jag på mässan måste jag skriva manus ikväll, vilket blir svårt eftersom jag ska på middag hos ett par vänner.
16:06 - Träffar två söta flickor i köket. Har aldrig sett dem förut. Jobbar de här? Om inte, varför står de i vårt kök?
16:36 - Läser om Fredrik Strage och blir ganska så jätteförvånad.
16:38 - Tänker på min vän Dave, vars näsa är så uppfuckad av kokain att han numer häller linan i ett glas och blandar med vatten istället. Sluta? Nänä.
16:43 - Ringer upp min agent Esther för att snacka lite skit. Telefonsvarare. Funderar på om hon screenar mitt samtal och i så fall varför.
16:49 - Snor två citronkolor från skålen i repan. Bec skäller på mig.
16:54 - Kollar en australisk reklambranschsajt. Upptäcker en film som Oscar Bård gjort. Försöker komma ihåg om det var guldäggsjuryn eller månadens kampanj-juryn vi satt i tillsammans. Lyckas inte.
17:14 - Vår webkreatör Pete ställer sig upp och gör honnör. "It's beer o'clock", fortsätter han. Sen går han mot köket.
17:17 - Pete kommer tillbaka med Stella Artois till alla kreatörer. Projektlederiet frågar vi aldrig.
17:30 - Uppdaterar till iTunes 7.1.
17:38 - Lyssnar på Phones nya remix av P.Diddys "Tell Me". Väldigt "svängigt". Funderar på att länka. Struntar i det.
17:52 - Funderar på varför inte Esther ringt tillbaka. Blir lite putt.
17:57 - Fortsätter den sura linjen. Nu för att jag påminns om den här reklamfilmen. Sur för att jag presenterat exakt samma idé för en kund för två år sen. Han förstod ingenting.
18:02 - Känner mig plötsligt kissnödig. Bloggar om det.
18:05 - Inte kissnödig längre. Var jag varit de senaste tre minuterna låter jag vara osagt.
18:06 - Funderar på om jag borde skrivit "vart jag varit". Surar för att jag fan inte vet vad som är rätt.
18:14 - Packar ihop och går hem.
18:30 - Kommer hem efter att ha tvingats ta en omväg från jobbet. Hela Bourke Street var avspärrat av polis och brandkår. Vet inte varför. Tog Little Collins istället.
18:46 - Tittar lite på "Today, tonight" på Channel 7.
18:52 - Noterar att folk saknar klockan och vädret. Muttrar lite.
18:55 - Byter om inför kvällens middag hos Amber och Phil i Collingwood. Byter till tischa plus cardigan. Andra sneakers.
18:59 - Ringer taxi
19:01 - Taxin ringer på dörren. Trycker upp hissen. Går.
19:59 - Bloggar fran Phils dator pa 54 Gold Street i Collingwood. Tragiskt.
23:45 - Hemma från middagen. Full som en örn. När jag bad Phil att välja ett klipp som sammanfattade honom tänkte han länge. Sen valde han det här.
00:00 - Anser dygnet avslutat
00.09 - Gör pruttljud mot skärmen innan jag går och lägger mig.

Ok

Jag har lyssnat på den 18 gånger bara idag.

Första gången jag hörde "I Woke Up Today" med Port O'Brien var jag tvungen att släppa det jag höll på med och sätta mig ner och bara lyssna. Jag tycker den är alldeles fantastisk. En av de bästa låtar jag hört på länge.

Vad det låter som?

Ja, om man hatar Animal Collective, Bright Eyes och Arcade Fire bör man kanske hålla sig undan från Port O'Brien.

Jag tycker dock att det vore väldigt korkat.

Port O'Brien - I Woke Up Today
Port O'Brien - Tree Bones

You need Jo-Jo the Dog-Face-Bitch-Boy? Call Josh Weinfuck, the lightweight pen-stealing fuckface

Jag tittar på mycket på tv nuförtin. Jag kastar mig över allt från Day Break till Lost, 24, Heroes, 30 rock, Dirt och Studio 60 (R.I.P.).

Men när jag blir lite nostalgisk och googlar efter detta gamla klipp inser jag dock att allting bara är en lång väntan på att Entourage ska komma tillbaka.

8 april, people.

You'll be my Kasparov

De heter "How I Became The Bomb". Låten heter Robo. Sehr mumsig.

How I Became The Bomb - Robo

Procrastination

Jag har två manus att skriva, men det går inte. Fingrarna vill inte. Varför vet jag inte. Det är mina idéer och jag tycker de är bra. Ändå vill inte fingrarna jobba med reklam idag. Argt tittar jag på när de trotsigt leker där nere på tangentbordet. Kom igen nu, barn! Men nej, vänsterhanden hoppar hage medan högerhanden otåligt väntar på sin tur.

3

w

a d

x

Jag låter dem hållas. Lika bra. Högerhanden gör hoppsasteg på mellersta raden medan vänsterhanden leker disco med lampan i caps lock-tangenten. Manusen får vänta. Som alltid.

a Df Hj Kl

En vän som försvann

Luften är hög och lite kall den här morgonen när jag går till jobbet. Hösten är officiellt här, men det är inget jag har märkt av ännu. Musiken i mina öron ackompanjerar bilderna i mitt huvud. Jag lyssnar på The Whitest Boy Alive och tänker på någon jag just blivit påmind om.

Det kan räcka med en sång, en bild, en doft för att de ska kliva fram ur skuggorna av ens undermedvetna och göra sig påminda om tider som flytt. Om vänskap som försvann. Nu står personen där och ler sitt sneda leende till tonerna av musik vi aldrig delade.

I am done with you
I'm sailing my own
my own sweet way
around the world

Erlend sjunger och jag lyssnar.

Men jag vet att han har fel.

Låneord

Nu är det miss i nassen här. Jag borde sova, men vem orkar med sånt? Jag fastnade för en textrad från Whitest Boy Alive istället:

Patience is just another word for getting old.

Sen förstod jag att Erlend nog lånat uttrycket själv.

Som man gör.

När man inte har nåt tålamod.

Bloggtankar

Jag tycker om att läsa Pluras blogg av många orsaker. Flera av dem har jag ju nämnt tidigare. En sak som är extra rolig är att jag tycker mig se Pluras spirande förälskelse i bloggen som medium. Han går igenom samma faser som vi alla gjort. Lyckan i att bli läst. Lyckan att få skriva och få direkt kontakt med alla som läser. Jag har aldrig varit med i band av Eldkvarns kaliber (no shit), men jag vet att direktkontakten man får med publiken när man står på scen är svårslagen. Så har det alltid varit för mig i de konstellationer jag varit med i.

Visst är det underbart att repa en pjäs eller en låt, att lyssna på en "produkt" man varit med och spelat in, men inget slår att stå på scenen. Att höra publiken, att se dem i ögonen samtidigt som man blir sedd. Och hörd. Det handlar förstås om det. Att bli sedd. Eller hörd. Medan man uttrycker sig. På nåt sätt. Bloggen är bara ytterligare ett sätt att leva ut det behovet. I alla fall för mig. Jag har aldrig skrivit dagbok. Jag har försökt ett par gånger, men i regel tröttnar jag efter två dagar. Ingen poäng att skriva nåt som bara läses av mig. Ingen alls.

Whole wide world

Ja, som sagt, jag såg Stranger Than Fiction igår och blev glatt överraskad. Jag har haft en ginormous crush på Maggie Gyllenhaal sen länge och den blev ju inte direkt mindre nu. Filmen är väl en ganska lättsam bagatell, men jag tyckte om den.

Egentligen var det väl bara en sak som funkade sådär. Will Ferrell och Maggie var ett lite för osannolikt par för att det skulle kännas helt trovärdigt. Men, ibland får man blunda för sånt som haltar och bara luta sig tillbaka. Jag blev varm i magen och det är fanimej inte varje dag.

Fyra varma fiskar från Melbourne.

Jag jobbar medan ni lagar gratäng

Satans mycket att göra på jobbet idag. Det ska kommas på idéer till reklamfilmer för en bil. Your average day, med andra ord.

Nån ville ha receptet på gratängjäveln, men jag höftar mest, så jag fick leta upp ett som kom nära och anpassa lite.

Potätgratäng 4 pers

1 kg potatis
2-3 vitlöksklyftor
1 stor gul lök (om man gillar lök, annars kan man skippa den)
2 dl vitt vin (torrt)
salt
peppar
muskot (valfritt)
4 dl grädde
3 dl riven gruyére (ev. VÄLLAGRAD grevé)

Värm ugnen till 175 grader.
Skala ett kilo potatis (skölj den INTE).
Dela potisarna i skivor om 1/2 cm.
Skala en gul lök och skiva den i tunna ringar.
Hacka vitlöksklyftorna fint.
riv osten.

Varva potatis, vitlökshack, riven ost och eventuell lök i en smörad ugnsfast form. Salta och peppra mellan lagren (var lite försiktig med saltet). Riv eventuell LITE muskot över nåt av lagren om du känner för det.

Häll försiktigt vinet över. Försiktigt så att alla smaker inte sköljs till botten. Ställ in i mitten av ugnen i 20 minuter.

Ta ut formen och häll försiktigt grädden över. Grädda ytterligare ca 1 1/2 timme. (Ytan kommer förmodligen att bli aningens bränd, men det är så det är)

Done.

Gruyère gör gratängen

Söndag kväll och för första gången på 300 år har jag inte varit ute och svirat på hela helgen. Jag bestämde mig för att tacka nej till Mikey i fredags och igår blev det av olika anledningar inget heller. Så nu sitter jag här efter att ha lagat och ätit världens godaste lammstek med potatisgratäng. Hemligheten i min gratäng heter gruyère. Och jag kan meddela att jag provat mig fram i flera år. Mjölk? Grädde? Lök? Vitlök? Muskot? Ost? Mitt svar är ja på allt. Mucke gott. Till detta mästerverk dracks det en Penfold's Thomas Hyland Shiraz från 2004. Good combo, my friends.

Nu tänkte jag titta på Stranger Than Fiction med Will Ferrell och Emma Thompson. Lite feel good har aldrig skadat.

Besök

Jag tog ett bad tidigare, men lämnade badvattnet kvar i badkaret medan jag torkade mig. Alldeles nyss gick jag in för att tömma ut vattnet. På botten ser jag då en Red-Back Spider, Australiens - och en av världens - giftigaste spindlar. Jag bor på översta våningen i ett fint hyreshus i stan.

Då blir man glad.

Ok, sista, jag lovar.

Pinup

The murkiness of the local garage is not so dense
that you cannot make out the calendar of pinup
drawings on the wall above a bench of tools.
Your ears are ringing with the sound of
the mechanic hammering on your exhaust pipe,
and as you look closer you notice that this month's
is not the one pushing the lawn mower, wearing
a straw hat and very short blue shorts,
her shirt tied in a knot just below her breasts.
Nor is it the one in the admiral's cap, bending
forward, resting her hands on a wharf piling,
glancing over the tiny anchors on her shoulders.
No, this is March, the month of great winds,
so appropriately it is the one walking her dog
along a city sidewalk on a very blustery day.
One hand is busy keeping her hat down on her head
and the other is grasping the little dog's leash,
so of course there is no hand left to push down
her dress which is billowing up around her waist
exposing her long stockinged legs and yes the secret
apparatus of her garter belt. Needless to say,
in the confusion of wind and excited dog
the leash has wrapped itself around her ankles
several times giving her a rather bridled
and helpless appearance which is added to
by the impossibly high heels she is teetering on.
You would like to come to her rescue,
gather up the little dog in your arms,
untangle the leash, lead her to safety,
and receive her bottomless gratitude, but
the mechanic is calling you over to look
at something under your car. It seems that he has
run into a problem and the job is going
to cost more than he had said and take
much longer than he had thought.
Well, it can't be helped, you hear yourself say
as you return to your place by the workbench,
knowing that as soon as the hammering resumes
you will slowly lift the bottom of the calendar
just enough to reveal a glimpse of what
the future holds in store: ah,
the red polka dot umbrella of April and her
upturned palm extended coyly into the rain.

Billy Collins

Nu sitter jag här och märker ord igen

Bruschetta.

Uttalas inte med ett tje-ljud, utan med ett hårt k. Detta gäller för alla italienska ord med ch. Det går förstås bra att försvenska ord, men att hävda att det faktiskt uttalas med tje?

Tjena.

Mina öron tackar härmed för sig. De vill inte vara med längre.

C

Utan att passera gå

Snackade just med min vän A i Sydney. Han hade varit på fest hemma hos en flicka igår kväll. Anledningen till festen var att hon skulle in i fängelse idag. I sex månader.

"Best fucking excuse for a party ever!", skrek A.

Och det får man ju hålla med om.

Schwoosh, sa det. Fast utan ljud.

Jag laddade just ner ett helt album från iTunes på 17 sekunder. Schwoosh. Ibland är bredband bra att ha. Skivan är Ratatats "Classics". Inte Ratata, gott folk, Ra-ta-tat. Big difference.

The tip of the tongue taking a trip of three steps down the palate to tap, at three, on the teeth. Ra. Ta. Tat.

Jag hade i princip alla låtar innan, men i olaglig form, och så kan vi ju inte ha det. Wildcat är förmodligen en av förra årets bästa låtar, by the way, men det har jag ju redan berättat.

För övrigt är det hårfönsvarmt i Melbourne idag. Jag håller mig inne och lyssnar på... Ratatat.

Det borde du också göra.

Solen är farlig.

Ratatat - Wildcat
Ratatat - Wildcat (E*vax Remix)

Me and my rubber arms

Så jag bestämmer mig för att stanna hemma för en gångs skull. Min flicka är ute, men jag sitter hemma och tittar på avsnitt av saker jag missat. Och en liten drink till Heroes kan väl inte skada. Och en till det senaste avsnittet av Lost. Och en till 24. Jack Bauer springer och pangar medan jag lägger i ett par isbitar i drinken. Mikey hör av sig. Allt han skriver är "Dude...". Det är allt han behöver skriva. Det drar. Det drar igen. Som det alltid gör.

Alejandro Fuentes Bergström

Ceviche

Fredag eftermiddag i ett sommarvarmt Melbourne. Det är 27 grader varmt och jag tänker att så här borde vädret vara jämt. Jag sitter på kontoret och försöker formulera ett mail till min halvbror Jens. Kanske får det bli på söndag istället. Jag tror det, det finns en del att berätta. Vi har inte hörts sen pappa dog. Åtta år. Han skrev förra veckan och berättade hur det stod till med Sverige och hans sida av familjen. Jag har en halvsyster och två halvbröder jag knappt känner. De lever sina liv, jag lever mitt. Sällan eller aldrig korsas våra vägar.

Det känns konstigt att inte ha nån kontakt med någon som är så nära släkt, men det är så det har blivit. Det är väl så det alltid varit egentligen, männen i min familj har inte så mycket kontakt. Men nu ska jag sätta mig ner och berätta lite. Tänkte jag.

Samtidigt ser jag Mikey korka upp den första fredagsölen medan han spränger borta på biljardbordet. Det går sådär. Både med sprängandet och öppnandet av den japanska flaskölen. Han svär lite. Förmodligen mer åt ölen än åt biljarden. Jag känner honom allt för väl. En oöppnad öl är ett långt större problem än ett spel med käppar och bollar på grön filt.

Jag lyssnar på Todosantos, gitarrbaserad electronica från Venezuela samtidigt som jag rapar sushi från lunchen. Eller kanske är det sashimi. Omöjligt att avgöra, jag åt både och. Kombinationen råa fiskrapar och sydamerikansk musik borde bli nån sorts märklig ceviche, tänker jag precis innan Mikey räcker mig en iskall Asahi. Girigt tar jag två klunkar och sträcker ut benen på skrivbordet.

Det är fredag i landet i nedan.

Todosantos - 1999

Riddaren av den svarta bloggen

Om ni inte förstått det ännu så är Pluras Svart Blogg den bästa bloggen just nu. Om min blogg är kioskblogg är Pluras skönblogg. Det är vackert, det är roligt, det är allt man kan begära. Berättelserna om hur han träffade sin M är nåt av det mest fantastiska jag läst på någon blogg någonsin. Jag skrattade, grät och log om vartannat. Läs Svart Blogg om livet är er kärt. Och även om det inte är det.

Jag rekommenderar er att börja från början.

Det är väl värt mödan.

Nej

Nu bloggar han om poesi. Jeez. I valet att berätta om det tråkiga kundmötet eller lägga upp en dikt, valde han dikten. Detta trots att kundmötet nådde nya höjder i komisk tråkighet. Kanske blir det kundmötesblogg i eftermiddag, sa han och log mot det trötta ansiktet som speglades i datorskärmen. Nej, fcuk that. Inge mer reklamblogg idag. Icke.

Embrace

You know the parlor trick.
wrap your arms around your own body
and from the back it looks like
someone is embracing you
her hands grasping your shirt
her fingernails teasing your neck
from the front it is another story
you never looked so alone
your crossed elbows and screwy grin
you could be waiting for a tailor
to fit you with a straight jacket
one that would hold you really tight.

Billy Collins

Okynnesblogg

Jag sitter och skriver på ännu en krönika när jag känner att jag behöver ta en liten paus. Jag okynnesbloggar sällan längre. Det spontana bloggandet om ingenting har mer eller mindre upphört och det tycker jag är lite synd. Så nu gör jag det. Okynnesbloggar. Och använder korta meningar. Alltid retar det någon.

Billy Collins

Billy Collins, alltså. Poeten som skrivit dikten i animationen jag la upp igår. Jag har lagt upp den tidigare. Detta på grund av att jag fullkomligt älskar både animationen och dikten. Det är nåt med Billy Collins texter som berör mig. Det låter förstås lite soft, men så är det. Inget man snackar med grabbarna på puben om. Jag läste en dikt och blev berörd, boys. Have a listen to this. Nej, mina aussie mates är nog inte redo för det riktigt än.

Så jag satte mig och försökte leta upp andra saker av Billy för att åtminstone ni skulle förstå hans briljans. Jag letade upp dikter och började bokmärka dem jag tyckte kunde vara bra att lägga upp här. Nej, bara en, Jonas, sa jag till mig själv. Och jävlar vad svårt det blev. Men ok, det får väl bli "The First Dream" då. För att den berörde mig när jag läste den första gången. Fuckers.

The First Dream

The Wind is ghosting around the house tonight
and as I lean against the door of sleep
I begin to think about the first person to dream,
how quiet he must have seemed the next morning

as the others stood around the fire
draped in the skins of animals
talking to each other only in vowels,
for this was long before the invention of consonants.

He might have gone off by himself to sit
on a rock and look into the mist of a lake
as he tried to tell himself what had happened,
how he had gone somewhere without going,

how he had put his arms around the neck
of a beast that the others could touch
only after they had killed it with stones,
how he felt its breath on his bare neck.

Then again, the first dream could have come
to a woman, though she would behave,
I suppose, much the same way,
moving off by herself to be alone near water,

except that the curve of her young shoulders
and the tilt of her downcast head
would make her appear to be terribly alone,
and if you were there to notice this,

you might have gone down as the first person
to ever fall in love with the sadness of another.

Billy Collins

Nej men!? Vad kul att träffa dig igen!

Oj, vad glad jag blev när hörde "Dreams", debutalbumet från "The Whitest Boy Alive". Jag hade helt missat både skivan och bandet om jag ska vara ärlig. Det kändes lite som att träffa en gammal vän man inte sett på länge. En vän som ändrats lite sen man sågs sist, men som ändå påminner en om allt man gillade med personen i fråga.

Jag lyssnade sönder Kings of Convenience när det begav sig och jag köpte även Erlend Øyes soloskiva, så det borde väl inte kommit som en överraskning att jag skulle gilla det här, men det gjorde det i alla fall. Just därför blev jag väldigt glad när jag hörde "Dreams". Erlend låter som han brukar, men bandet som backar honom låter annorlunda. Samma sound, men lite ruffare. Jag gillar att de använder "riktiga" instrument.

I like it.

I like it a lot.

Han spelar leksaksmusik och jag blir glad

Jag har gått och lyssnat på Gruff Rhys de senaste dagarna, inte bara för att han har ett grymt namn, utan också för att jag blir glad av att lyssna på hans musik. Det plinkas och plonkas och jag kommer på mig själv med att le.

Gruff Rhys - Candylion (direktlänk - högerklicka, spara som)

Frukost:

1 Mediterranean pizza slice från Baker's Delight
1 hink Bappelsinjuice

En sån dag är det.