I please myself

Radical Face - Wrapped In Piano Strings (mp3)

G'day

Det finns förstås ett annat Australien än det ni sett på tv. Inte minst klimatmässigt. Där jag bor är det ganska kallt till exempel. Åker man ett par timmar härifrån så snöar det redan. Jag berättar det här för svenskar ibland, men jag tror inte riktigt det går in. Man får liksom inte ihop bilden av kängurur som står och huttrar i snön. Det ska vara röd jord, hoppande kängurur, didjeridoo och sol som får luften att vibrera av värme.

Sorry, det är inte riktigt så. I alla fall inte överallt. Visst, bilden stämmer väl kanske till stor del, any given time hittar du allt det där nånstans i Australien, men om du åker till Melbourne i juli och räknar med nåt av det kommer du att bli duktigt besviken. Dessutom kommer du frysa röven av dig. I alla fall på vintern.

Och jag vet att det är kallare i Sverige, bla, bla, bla, men har du inte upplevt en vinter här får du inte uttala dig, såna är reglerna, ok? Hos dig känns det inte som att man faktiskt sover utomhus, det gör det här.

Jag spenderade min första vinter här i en lägenhet i St Kilda. Det var miserabelt på fler sätt än ett. Kanske mest beroende på att allt inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. När jag lämnade Melbourne svor jag tyst för mig själv att aldrig komma tillbaka.

Ett år senare körde jag och min kreative partner, A, in i ett smällkallt Melbourne efter ett år i Sydney. A, klädd i linne, shorts och thongs, tittade på mig och sa tyst:

"Bro, what the fuck have we done?"

Det var nollgradigt och blåsigt.

Det var inte utan att jag undrade själv.

Å andra sidan var det bara några månader senare över 45 grader varmt. Den där julidagen var ett undantag. Den största delen av året är vädret ganska fantastiskt, det ska man väl inte sticka under stol med, men i alla fall.

Filmen nedan heter "Somersault" och har väl egentligen inget med det här att göra, men den visar ett annat Australien, ett som ni säkert inte sett. Det är en alldeles lysande film, se den om ni får en chans.

Det här landet är så mycket mer än kängurur, barbeques och slitna klichéer.

Bara så ni vet.

En jäger och 15 dussin ägg, tack.

Me, myself & I.

Nu ska jag gå till banken och få dem att förstå att det inte bor tre olika Jonas på min adress. Enligt min bank bor i min lägenhet på 57 Elizabeth Street följande herrar:

Jonas Peterson
Jonas Petterson
Jonas Pettersson

Alla tre har olika bankkonton; ett sparkonto, ett kreditkortskonto och ett kontokortskonto.

Jag kan se framför mig vilket jävla käbblande det måste bli varje gång det kommer post. Det där är till mig! Är det junte! Mitt! Nä! Mitt!

När en av dem ville ha möjlighet att samordna kontona för att till exempel kunna föra över pengar kontona emellan uppstod ett problem. Eftersom det enligt banken uppenbarligen rör sig om tre olika personer kan man inte slå ihop kontona under en och samma internetbank. Nej, hur skulle det se ut? Tre personer som har tillgång till varandras konton hur som helst, nej det går verkligen inte.

Så nu går vi till banken alla tre.

Vi får se hur det slutar.

En av dem medtar hagelgevär.

Eller fan, de delar på ett.

Vitt kiss

Det snöar i Alperna nu.
Australiens alper, alltså.
Samma alper som får mer snö än Schweiz varje år.
Joho-o-då.

Vad gör de på banken efter tre?

I fyra timmar har jag försökt aktivera ett nytt kreditkort via telefon.
Utan framgång.
Att det här landet överhuvudtaget fungerar är ett rent mirakel.
Stenålder, I tell you.

Alltså, så här.

(klicka för större version)

höstlöv i gränd (fuckers)

Starter for 10

Idag tänkte jag se "Starter For 10" som jag har... köpt.

Är den bra? I have a good feeling in the mage, men man vet ju aldrig. För att skildra vad jag menar återkommer jag - igen - till Elizabethtown, en film som, om man tittar på trailern, verkar rätt ok. Non vero? En del av er vet att jag inte tyckte att filmen levde upp till det trailern lovade.

Om man säger så.

Så nu undrar jag; är det nån som sett Starter For 10? Any good? Och pöh-lease, inte leta upp recensioner på nätet. Googla kan pappa göra själv. Jag vet att den fått väldigt bra kritik.

Nån som sett den?

(Elizabethtown - trailer)

cockfight

57 channels and nothing on

Jag tror att det här är den sämsta tv-kvällen i Australiens historia. Jag skriker inombords över det faktum att jag inte kan få kabel-tv till lägenheten. Jag får nöja mig med de fem nationella kanalerna. Just nu är reklampauserna roligast. Lawn Bowls i slow motion hade varit roligare.

På ABC visas ett program som beskrivs "A 3 part series in which contemporary artists pay homage to the the blah, blah zzzzznark"

På SBS kör de en dokumentär, säkert bra, men jag har missat mer än halva. Gissar jag. Det extreeeemt långsamma tempot får mig att vilja dra förhuden över huvudet.

På Channel 7 går All Saints, en klassisk inhemsk polis/sjukhusserie. Jag har aldrig riktigt fattat vad den går ut på. Kvällens avsnitt gör mig inte visare.

På Channel 9 går det en gammal australiensisk film som säkert är jättekul om man gillar såna. Det är nåt med Eric Bana. Från typ 1982. Jag har försökt i en kvart, men det går inte.

På Channel 10 visar de Numb3rs. Skräddarn säger nej.

Vad vill de att man ska göra? Umgås?

Fy fan, säger jag bara.

Melbourne

Här följer en liten reklamfilm om Melbourne. En del av er kanske känner igen vissa av platserna eftersom jag lagt upp bilder på dem här på bloggen. Det jag funderar på när jag ser den är hur motsvarande reklamfilm för Göteborg hade sett ut. Jag har jobbat med reklam ett tag nu och inget var så frustrerande som att jobba med turistorganisationer i Sverige. Tillsammans bygger vi bilden av vår stad och vårt land. Turistgöteborgs värld är fylld av räkfrossa, langos, Lisebergskaniner och... Bo Maniette.

Sverige är fantastiskt, men måste vi paketera det så jävla klämkäckt?

Den andra filmen är för delstaten Victoria. Tänk er hur motsvarande film för Bästkusten hade gjorts.

Hjälp.

När får vi se den alternativa sidan av Göteborg?

Eller Sverige för den delen?

You’re gonna start a war

Ni trodde väl inte på allvar att jag tipsat färdigt om "The Nationals" senaste skiva "Boxer"?

Nah (kaa?).

I'm pretty fucking far from done.

The National - Start A War (mp3)

Såna gillar man

Nånstans respekterar jag människor som inte har en blogg eller myspacesida mer än jag respekterar dem som har både och.

Jag tycker om dem.

Riktiga människor.

Samma människor gillar inte sms, tänker jag.

Vill du mig nåt så får du ringa.

Den typen av människor.

Nej, jag tänker fan inte snacka med dig genom en sida på nätet, vill du mig nåt så ses vi nånstans och pratar. Vi säger där och där klockan sex, se till att vara där, ok.

Den typen.

Old school.

Såna gillar man.

Tasmanien T/R

Tänk om man skulle skita i allt, resa sig upp och säga som han i den där snutten. Näe, nu får det vara nog. Jaa, det får det. Och sen skulle man välta kontorstolen. Lite försiktigt förstås, stolar är dyra saker. Och storma ut. Försynt. Ut på gatan, ner för backen, vinden i håret, ett leende på läpparna, sätta sig på spårvagnen och titta alla de andra hålögda människorna i ögonen. Jag har gjort slut med det liv som är, skulle man tänka medan man log lite överseende mot killen i slips och för korta byxor. Inte hans fel att han inte har nån koll på etikett, men nu får det bli han som får det unkna leendet i nacken. Och sen går man av vagnen nånstans nere i Port Melbourne, palmerna vajar lite snyggt i vinden medan man knallar in och beställer en enkel resa till Tasmanien. Mest för att man inte varit där, men också för att det skulle vara så jävla fel att åka till Tasmanien av alla ställen. Man ska börja ett nytt liv och sen åker man till världens ände. Så där sitter man på terminalen och ler åt sin lysande idé. Båtresan minns man inte så mycket av. En färjetur liksom. Man ser Tasmanien. Man är framme. Och inser att det ju inte är så jävla spännande på Tasmanien. Så man köper en ny enkelbiljett tillbaka. För att man faktiskt får göra vad man vill när man börjat ett nytt liv. Så där sitter man på båten tillbaka till Melbourne och pratar med nån. Från Mildura. Han har inte heller varit på Tasmanien förut. Och sen är man tillbaka i Melbourne. Bara sådär. Han ber om ens nummer och man ger numret till nån annan. Varför vet man inte riktigt. Kanske för att han slickar sig om munnen när han ber om det. Och sen tar man en taxi tillbaka till stan, kanske käkar man lite mat, en sushirulle eller en skål potatis. Och sen går man tillbaka till kontoret och sätter sig i sin stol som nån ställt upp igen. Tänk om man skulle göra så. Hur jävla dumt skulle inte det vara? En skål potatis, liksom.

Spontandans

Den här remixen fick mig att smådansa hela vägen till jobbet. Måste ha sett jättelöjligt ut.

A Plus D - Close to Konichiwa (Robyn Vs. The Cure) (mp3)

Känn ingen sorg för mig, Göteborg.

Kanske handlar det om att släppa taget. Kanske handlar det om nåt annat. Jag har en väldigt kluven inställning till min hemstad. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till Göteborg. Det kanske låter konstigt. Måste man ställa sig till Göteborg? Ja, låt oss säga att man måste det.

Jag har bott i Australien i tre år nu, men större delen av mitt liv har jag bott i Göteborg. Trots det har de stora händelserna i mitt liv ägt rum på andra platser. Visst, jag föddes där en tidig augustimorgon nån gång på sjuttiotalet, men sen då? Vad har Göteborg gett mig mer i form av minnen för livet? Min första kyss skedde på en helt annan plats. Oskulden blev jag av med långt från mammas gata. Jag förlovade mig en gång. I Italien. Första fyllan kan jag i och för sig ge Göteborg. Till och med första kräkfyllan med efterföljande bakfylla från helvetet kan Götet stoltsera med. Tekniskt sett var det på Stenabåten till Danmark, men jag tycker Göteborg kan få ta äran. Fyllan påbörjades och avslutades där, det får räcka. Du får kräkfyllan, Göteborg, jag bjuckar på det.

Men sen? Ingenting att skriva hem om. Göteborg är en stad jag har bott i. Mer är det inte. Detta blev väldigt tydligt när jag för första gången var på besök i Göteborg förra sommaren. Alla som nån gång kört ner för backen förbi Delsjön vet vad jag pratar om. Plötsligt ser man Götlaborg i all sin ära. På ett par sekunder ser man alla Göteborgs sevärdheter på Horisonten. Allt från Liseberg, till Ullevi och Älvsborgsbron dyker upp från ingenstans.

För mig var det en märklig känsla att åka ner för den där backen. Känslan av att se Göteborg igen. Den var så bekant, men för första gången i mitt liv samtidigt så oerhört främmande. På ett sätt var det sorgligt, för så fort jag körde in i Allén kände jag en ny känsla välla över mig. Här kommer jag aldrig att bo igen. No mas. Aldrig mer. Det fanns inget aggressivt i känslan, det var lite mer som att träffa ett gammalt ex man undrar hur i helvete man kunde dela ett helt liv med. Nån man inte har något gemensamt med. Jag förstod att jag var färdig med Göteborg.

Trots att varje sekund av min resa var fylld av minnen, varje gathörn hade nån sorts symbolik så förstod jag att jag aldrig skulle bo där igen. De saker som tidigare känts speciella med olika platser kändes nu inte lika spännande längre. Vi åkte förbi Smaka på Vasaplatsen. När Smaka var ungt spenderade jag oerhört mycket tid där. Jag har hånglat upp flickvänner och gjort saker, den ena märkligare än den andra. Men när jag körde förbi nu var allt det där magiska borta. Smaka var bara en restaurang.

I nästa gathörn ligger Jazzhuset och trots ändlösa nätter där kunde jag inte se det magiska. Vi åkte förbi Erik Dahlbergsgatan och jag tänkte på Karin och hennes rum där vi spelade musik för varandra. Nu var det bara en gata, en skylt och en bit asfalt. Trött kände jag att Erik Dahlbergsgatan mist all sin charm.

Men sen tänkte jag efter. Och tvärvände. Det var klart att det fanns charm där. I alla fall i minnena. Kanske endast i minnena, men charmen fanns där. För någon som inte delat de där ögonblicken på den där gatan var förstås Erik Dahlbergsgatan bara en gatstump utan nån laddning. För mig var Göteborg fyllt av minnen. Vanliga gator var boulevarder jag dansat fram på för att jag varit upp över öronen förälskad, konstiga kaféer med skitäckligt kaffe och kass service var för mig platser där livsviktiga beslut tagits. Allt var minnen. Överallt vällde de över mig. Handelshögskolan där jag spenderade tre år utan att egentligen förstå varför. Överallt fanns de minnen. Hagaparken. Jag mindes när min bror tog studenten från Rudebecks och jag mindes gången då jag satte mig i solen där med två citroner pressade över håret för att jag ville bli naturligt blondare. Det gick sådär.

Min uppväxt kom tillbaka och levererade det ena roliga minnet efter det andra. Vi åkte förbi Första Långgatan och jag tänkte på svartklubbarna där. Då hette de Mickes, Röda Rummet och LPC – Lucky People Center, idag heter de säkert nåt annat. För mig var varje plats sprängfylld med nostalgi. Minnen från förr.

Men mer var det inte.

Utan alla dess minnen var Göteborg bara en stad. Ett skal. En plats jag kanske skulle kunna göra till min igen, ett ställe där jag eventuellt skulle kunna bygga upp nya minnen.

Men jag tror inte det.

Alla platser kan bli ställen som betyder något. Jag har massor. Men där och då, med då sakliga glasögonen på kände jag bara en sak.

Paddan? Liseberg? Svenska Mässan? Nån schysst fest på Storan då och då? Kanske nån HDK-fest?

Jag är ledsen, Göteborg.

Det räcker inte.

Jag släpper taget nu.

dawn of the...

Studion

Jag dansar lite för mig själv här.
På riktigt, alltså.
Glädje i dess renaste form.
Jag hade missat att Studio 60 är tillbaka.

Allokering

Jag vet inte om det är likadant för er andra som både tycker om att skriva och fotografera, men när jag skriver mycket tar jag färre bilder, och tvärtom. De senaste dagarna har jag plåtat mycket, vilket är väldigt meditativt på många sätt. Grejen är bara att jag märker på mig själv att jag blir tystare, inte bara här, utan i allmänhet. Det är som att hjärnan allokerar resurser till olika kreativa delar av hjärnan. Och bara till en del i taget. Just nu verkar den ha allokerat en väldigt massa resurser till en del av hjärnan som gillar att skriva svamliga inlägg om ingenting. Den pumpar fan in resurser. Som en flod av nonsensadrenalin. Liksom.

Döda

Såg säsongsfinalen på Lost.
Tänker vågra vägra nästa säsong.
För en sån blir det.

Love

En sak jag älskar med att bo här är sättet man blir bemött på. För det första är det nästan alltid vänligt. Är det inte ett "mate" så blir man kallad "sir" eller det ack så fina "love".

"What can I do for you, love?"

När man beställer en bit hämtmat på fiket i bottenvåningen.

Jag tycker det är fint.

Linsavaganza

Usch, nu känner jag mig lite smutsig igen. Jag kunde inte hålla mig utan var "tvungen" att köpa ännu ett objektiv till kameran. Jag vet inte ens hur det gick till, plötsligt stod jag bara där med ett nytt objektiv i en kasse. Visst, jag har kikat på det ett tag, men eftersom jag inte behöver objektivet hade den vettiga delen av hjärnan hotat prylhjärnan med kniv. Här skulle fan inte köpas nåt. Nånstans på vägen måste dock habegärshjärnan och prylhjärnan fintat den vettiga delen av hjärnan, för nu sitter jag här med ett "Tamron AF 17-50mm f2,8 SP XR Di-II LD Aspherical (IF)" och känner mig smutsig. Jag är sjuk. På så många sätt.

hemma hos fisken

vägval

Linda

Lustigt nog är det Alex Schulman som kommenterar hela Linda Rosing-karusellen bäst.

Big Brother

Ämne nummer två det ska klagas på är Big Brother. Jag har inte tittat på årets upplaga av Australiens Big Brother, och kanske är det därför jag läser detta på en svensk sida. Pappan till Emma, en av tjejerna i huset, har dött i cancer. Big Brother bestämmer sig för att inte berätta om dödsfallet för Emma. Jag tycker det är helt sjukt. Dödsfall i familjen är en traumatiskt händelse som det är, det här kommer skada henne för livet. Skuldkänslor, ångest, allt möjligt, kommer att förfölja henne för lång tid. Berätta för henne! Nu!

Ja, nej, det var väl ungefär det.

Kräks

Det är lördag i Melbourne. Vinden viner längs Flinders Lane när jag går ner till Baker's Delight för att köpa bröd, en kloss till limpa som jag ber tjejen bakom kassan skiva upp för mig.

Jag känner att jag vill klaga på nåt, so here it goes. Du som kommenterade mitt cocktailpartyinlägg igår med orden:

Ska inte du ta hand om ditt barn nån gång istället för att gå på massa cocktailpartyn??

Är du dum i huvudet? Är det så? Vaknade du upp en dag utan hjärna och kände att du tvunget måste kommentera anonymt på en blogg? Eller är du bara en liten pissmyra?

Vad jag gör med min familj har du ingen som helst aning om, du vet inte vem som byter blöjor eller klappar om min son mitt i natten. "Ta hand om mitt barn nån gång". Du vet ingenting. Och om jag vinner ett pris som ger mig en vecka i Cannes så ska jag inte behöva känna mig skyldig på grund av det. Har du förstått? Dessutom passar min tjej på att ta en vecka i London när jag är i Cannes.

Jag är så innerligt trött på att behöva ta skit från alla förståsigpåare efter att man fått barn. Nämen, inte dricker du väl alkohol hemma nu när barnet är fött? Ojdå, cocktailparty får du inte gå gå. Sluta lev, stäng av allt som var. Bli en av oss. Gå med i sekten. It's spelled H-E-L-Y-L-L-E. Det går bra att komma med råd i alla välmening, men det är sällan det händer.

Håll er borta från mig, jag säger det en gång. Jag tar med mig mina värderingar in i den här matchen, den dag jag vill låna era kommer jag att säga till. Jag är fullt kapabel att uppfostra min egen son och jag och min flickvän lever våra liv som vi vill.

Capisce?

Aga

Mikey berättade just att lärarna gav dem stryk i skolan när han gick i högstadiet. Slöjdläraren piskade honom med käpp så att han började blöda. Idag är det olagligt, men det här var ändå på 80-talet.

It's a fucked up world.

Tillägg: Det är fortfarande tillåtet att hemma aga sina barn i Australien.

Arbetsuppgifter

Fredag eftermiddag i underlandet. Solen står redan ganska lågt och snart kommer mörkret och sveper om oss. Vi har just öppnat fredagens första öl och sitter och pratar skit om precis ingenting. Jag sitter och suger på en penna. På den nivån är det. Inte så spännande.

Min chef har just givit mig ett schema med saker jag är tvungen att göra för byråns räkning när jag åker till Cannes i mitten av juni. Jag suckade lite och gick och satte mig för att läsa igenom allt jobbigt som måste göras.

Söndag - Cocktailparty och middag
Måndag - Cocktailparty
Onsdag - Workshop och Cocktailparty
Torsdag - Cocktailparty
Fredag - Cocktailparty och middag
Lördag - Cocktailparty

Tufft schema, men om jag biter ihop ska det nog gå.

Thongs

När man trodde att det var över

– Just nu ska jag strippa och vara naken. Men jag är öppen för alla förslag. Om jag vill bli porrstjärna kanske jag blir det.

The National

Ett av mina favoritband just nu är "The National". Deras senaste skiva "Boxer" har just släppts och jag kan rekommendera den varmt som varmt. Även deras förra skiva "Alligator" är fin som snus.

Den här låten kommer från deras debutskiva "Cherry Tree".

You’re all humming live wires under your killing clothes.
Get over here; I wanna kiss your skinny throat.
You’re a wasp nest, you’re a wasp nest.

The National - Wasp Nest (mp3)

Från Boxer:
The National - Fake Empire (mp3)

When there's nothing left to burn, you have to set yourself on fire.

När jag flyttade till Sydney 2004 hamnade jag mitt i Kings Cross, eller "The Cross" som området normalt kallas. Det var inget medvetet val, byrån som anställt mig pröjsade för boendet och de hade fixat en lägenhet i en skyskrapa mitt i "The Cross".

"The Coke sign? That's the epicentre of Sydney", sa nån till mig när jag frågade.

Allt jag visste om Kings Cross var det jag läst i guideböckerna, området är Sydneys "red light disctrict" med allt vad det innebär. Konstigt nog tänkte jag inte på det där så mycket. Jag antar att tanken på att flytta till Sydney själv utan några vänner, utan nånting, var mer skrämmande än tanken på att bo i skumma kvarter.

Konstigt nog blev förälskelsen total. Jag föll direkt för allt som har med "The Cross" att göra. Att första gången gå ner för Darlinghurst Road och se inkastare, strippor och horor överallt, kändes på samma gång både magiskt och tragiskt. Det var nåt med det trasiga jag inte kunde slita mig ifrån. Se, men inte röra människor som hade det långt värre ställt än jag, killen som frossade i sin egen olycka.

Jag bodde där i knappt ett år, men eftersom hela mitt liv var en berg-och-dal-bana under den här tiden skulle det lika gärna kunna ha varit ett dygn eller ett sekel. Minnena går i varandra, nätter som blev dagar som blev nätter igen. Allt vi gjorde hände på nattklubbarna i The Cross. Att ringa på ringklockan för att få komma in på Tatler's, att se det fina folket på Hugo's, de polynesiska dörrvakterna utanför strippklubbarna dit jag var tvungen att gå gång på gång för att hämta min bästa vän. Oftast satt han i ett hörn med en knippe 20-dollarsedlar i näven, hög, ledsen och uppgiven. Sen hade vi alla nätter tillsammans med Stu och hans vänner på Lady Lux och inte minst klubbarna på Club 77 på William St.

Allt hände där och då.

När jag tänker tillbaka på min tid i The Cross känns det aldrig hotfullt eller farligt. Trots att folk i min närhet i andras ögon var skumma på många sätt kändes det alltid tryggt i kvarteren runt mitt hem. I alla fall för mig.

Jag har aldrig känt mig säkrare än jag gjorde mitt i natten på Darlinghurst Road.

A life in high definition

Jag sitter och tittar på digital hdtv på min nya lcd-tv. Det blev en Samsung full HD 46" M81 till slut (för er som bryr er om detaljer) Jag har aldrig sett nåt liknande. Bitvis känns det som att sitta och titta genom ett fönster, så bra bild är det. Helt overkligt. Och bilden blir bättre och man ser ännu fler detaljer om man flyttar sig närmare tvn. Jag minns med bestämdhet att det var tvärtom när jag var liten. Problemet med mig är bara att jag med en gång vill köpa andra prylar för att kunna utnyttja skärmen till fullo. Blu-ray hit och HD-DVD dit. Jag pluggade tidigare ikväll in min laptop och tittade på säsongsfinalen av Heroes. Det var en ganska rejäl skillnad jämfört med att titta direkt i datorn om vi säger så.

I morgon tänker jag kolla om man kan koppla in sig själv till skärmen på nåt sätt.

Vara ett med sin skärm, liksom.

Alla prylkillars dröm.

Dop

Det här blir som en liten teaser, en bloggtrailer of sorts.

Vi har redan döpt Noah. Min flickvän är katolik, jag är mer eller mindre ateist. Vi är inte gifta och planerar inte att gifta oss anytime soon. Prästen var inte så förtjust i något som hade med mig att göra.

Att han hade Tourettes märkte vi dock inte förrän vi stod vid dopfunten.

Jag lovar att skriva ner denna lilla händelse, det var som en scen hämtad ur en film av Måns Herngren och Hannes Holm. Eller kanske Kustorica.

Och dessutom är den helt sann.

Fredrik, please don't go.

Jag tycker Bjurmans "Virtanenhyllning" är lite fin. Vänner som vågar berätta att de tycker om varandra. Jag gillart. Och jag saknar redan El Virto i bloggvärlden. Han var på nåt sätt ganska unik.

Själv fick jag ett mail från mannen i fråga förra veckan:

är det helg i dag i Australien?

(Jag undrar för att börsen inte vrkar ha öppnat...)

fred

Jag tyckte det var lite roligt.

ungar

Dreams are made of this

Jag drömde om en kvinnlig medbloggerska häromnatten. Vi har träffats en gång. I drömmen stod hon med ryggen mot mig naken i mitt kök och diskade. Eventuellt gjorde hon drinkar. Svårt att avgöra. När hon vände sig om såg jag till min förvåning att hon hade blivit med snopp. Vi pratade. Sen vaknade jag.

Jag har ingen som helst lust att försöka tyda drömmen.

No way.

Som en gymmib...nnnngggg!

Jag tittar på MA Numminen hos Carolina, men måste stänga av mitt i. Jag har en tendens att få låtar på hjärnan och att sitta och sjunga på "Gummiboll" är inte helt ok. De tycker redan att jag är mongo på byrån, att sitta och sjunga om gummi på finlandssvenska skulle inte bättra på ryktet. Bort, bort, bort. Jag måste lyssna på nåt annat för att få bort den. Nuuu!

Hångelthaibouleh

Well, en annan anledning till att jag var tyst igår var att jag hade några vänner hemma på middag. Och som alltid kom jag hem en knapp halvtimme innan gästerna skulle anlända. Jean Paul och hans flickvän Sarah har dock aldrig varit på middag hos mig förut och vid såna tillfällen lagar jag alltid samma rätt. Det ska gå snabbt, se gott ut och imponera lagom mycket. Den rätten. Ni har säkert en likadan. Jag tror att jag hittade grunden till receptet i nån svensk kokbok nån gång, men sen dess har jag förvanskat det ganska rejält. Den impar förstås inte på riktiga köksrävar, men mina gäster brukar gilla den. Och, shame to say, det är också den här rätten jag lagat för ett antal flickor första gången jag bjudit hem dem. Knullpastan var ett engångstillfälle. Det här är det tunga artilleriet. Jag kan rekommendera den varmt.

Taboulehn är ingen äkta tabouleh, men jag tycker det blir godare så här. Receptet är beräknat för fyra hungriga personer. Det går alldeles utmärkt att ta mer av det man gillar och mindre av annat. Vill du hacka saker fint eller grovt? You decide. Rätten tar (mig) ca 30 minuter att laga.

Min Thaikyckling med Tabouleh

"Thaibouleh"

1/2 gurka
3-4 tomater
1 hyfsat liten rödlök
2 krukor/stora knippen bladpersilja
1 kruka koriander
1/2 kruka/knippe mynta
1 stor citron
3 dl cous-cous
cashewnötter
olivolja

Först sätter du ugnen på 200 grader för kycklingen som ska in senare.

Hacka allt grönt lite halvfint. Gurkan, tomaterna och rödlöken hackar du i halvcentimeterstora bitar, rödlöken eventuellt lite finare. Blanda ihop i en bunke tillsammans med ett par matskedar olivolja, saften från en stor citron och två nävar cashewnötter.

När du hackat och blandat ihop grönsakerna kan du börja värma upp cous-cous om du vill, men jag brukar vänta tills kycklingen är i ugnen så jag återkommer till den.

Kyckling med thai-klet.

3 stora eller 4 mindre kycklingfiléer, (ca 800 g)
1 tjock tumme färsk ingefära
3 vitlöksklyftor
2-3 tsk chiliflarn
4 msk flytande honung
2 tsk havssalt/flingsalt
1 tsk svartpeppar
ev. olivolja

Mortla ihop allt utom kycklingen. (Har du ingen mortel kan du riva ingefäran och pressa vitlöken.) För att få klegget lite rinnigare kan du addera lite olivolja om du vill.

Pensla sedan ena sidan av kycklingfiléerna med joxet. Med kletsidan ner steker du dem i olivolja (ca 1-2 msk) i en jättehet stekpanna i en (1) minut. Kycklingfiléerna ska få lite stekbrun yta. Medan du steker ena sidan penslar du den andra med mer klet. Vänd och stek andra sidan i en minut. Har du klet över kan du hälla det över kycklingfiléerna.

För över filéerna till en ugnsfast form och ställ in i mitten av ugnen i 15 minuter (något kortare tid om kycklingfiléerna är små (säg 13 minuter)).

Medan kycklingen är i ugnen brukar jag göra min cous-cous så här.

Koka upp 3,75 dl vatten i en stekpanna, tillsätt 3 tsk salt och 6 msk god olivolja.

Ta bort pannan från plattan, rör om och ställ åt sidan.

Tillsätt 3 dl cous-cous och rör runt. Låt stå i 10-15 minuter.

När kycklingen är klar tar du ut den och skär upp den i skivor, 2-3 cm tjocka.

Blanda ihop dina hackade grönsaker med cous-cousen och lägg upp på ett stort fat.

Ringla god olivolja över.

Lägg kycklingen ovanpå.

Servera.

Tied up

A misplaced candle is believed to have started a fire that caused about $100,000 damage to a bondage and discipline parlour in inner Melbourne.

Metropolitan Fire Brigade crews were called to The Correction Centre in St David Street, Fitzroy, just after 10.15pm and contained the fire to a room on the second floor of the two-storey building.

An MFB spokesman said 18 firefighters "were tied up for some time but disciplined and controlled firefighting contained the blaze to one room on the second floor".

The establishment's staff and any clients had evacuated by the time MFB units arrived. No one was injured but much of the upper level was damaged by heat and smoke.

The spokesman said a lighted candle was thought to be the cause of the fire.

The fire was under control in about 30 minutes, Acting Commander Ala McLean told radio station 3AW.

"It was fairly quickly controlled. It was a small fire. Once they gained access into the first floor area it was reasonably quickly extinguished," Mr McLean said.

Tyst

Jag är lite tyst idag. Min lillebror, min kära lillebror, har fått en son alldeles nyss. Och det verkar som att han ska döpas till Hannes. Och Hannes var det jag kallades hela min barndom. Jag är glad. Men kanske lite tyst. Inte för att han ska döpas till Hannes, men för att namnet får mig att kastas tillbaka till en tid som inte längre är. Det är väldigt länge sen jag var den pojken. Och ändå inte.

Tack, det räcker!

Det stavas alltså DRESSMANN. Jag var själv övertygad om att det stavades med ett n.

Intressant

Utan att kolla upp det; hur stavar du till det där varumärket där man kan köpa kläder för män, de som har reklamfilmer där män kommer upp ur vattnet i bara kallingarna? Ni vet butikerna som säljer Batistini och grejer.

Vad heter butikskedjan?

Blandbilen

Jag vaknar med ett ryck av att en brandbil tutar förbi nere på Elizabeth.
Eller blandbil som jag sa när jag var liten.
Jag undrar vad jag trodde att de blandade.
Och varför de måste åka så fort.
Jag borde kanske tänkt ett varv till.

Balans

fitta
fat
handgranat

- Silverfisken

Confession

waiting for death
like a cat
that will jump on the
bed

I am so very sorry for
my wife

she will see this
stiff
white
body
shake it once, then
maybe
again

"Hank!"

Hank won't
answer.

it's not my death that
worries me, it's my wife
left with this
pile of
nothing.

I want to
let her know
though
that all the nights
sleeping
beside her

even the useless
arguments
were things
ever splendid

and the hard
words
I ever feared to
say
can now be
said:

I love
you.

- Charles Bukowski

Kaaa!

Jag gick till McDonken på lunchen.
Papegojpojken jobbade.
Jag bytte kassa.

Världens sämsta film

Jag tror jag har sett den nu. Världens sämsta film. Inte tittat aktivt, men den gick på tvn igår förmiddag medan jag satt och pillade med lite saker på datorn. Jag vet att det finns massor av fans av tvillingarna Mary-Kate och Ashley Olsen, men ingen vettig människa kan säga att deras filmer är bra. Inte på något sett. Tycker ni det är ni sjuka på sätt som endast kan lobotomeras bort. Jag vet att jag inte är i målgruppen, men även om målgruppen är unga tjejer så förtjänar de en film för folk med hjärnor.

Filmen jag slötittade på igår hette "The Challenge" och var så fruktansvärd dålig att ett avsnitt av Baywatch framstår som Shakespeare i jämförelse. Den var så dålig att det inte ens var skrattretande.

Tvillingarna är med i Robinson. Där har ni hela idén. De har snott det amerikanska konceptet rakt av, speakern låter likadant, örådet ser likadant ut och allt annat är rippat rakt av. Lägg till tvillingarna Olsen. Och lite tafflig romans. Där har ni hela handlingen.

Kalas.

Ett råd till alla som är lite sugna på att se den.

Gör inte det.

100

Indeed

Det börjar närma sig säsongsfinal i Lost.

Och aldrig har serien gjort mer skäl för sitt namn.

Teletubbies

Av olika anledningar har jag lidit mig igenom Teletubbies på DVD nyligen. Jag säger bara en sak. Gör inte det. Jag blev alldeles rädd. För mig själv. Känns precis som att man har knarkat lite. Eller ganska mycket.

Inte en chans i världen att barn kan må bra av att se på det där. Det sägs att barn snappar upp som mest under sitt första levnadsår och varför man då ska visa sitt barn helt sjuka marsianer som jiddrar, jollrar och vinkar, förstår jag inte för en sekund. Vill man inte lära dem något? Kanske kommunicera? Eller?

Men kanske om man stänger av ljudet? Eller kombinerar det med nåt annat? Nåt mer modernt. Jag tror vi provar det.

Dr. Fang

green

Fram för drömmarna

Linda Skugges senaste krönika gör mig både trött och ledsen. Hon ifrågasätter barnens drömmar om ett kreativt yrke. Om dem som vill bli regissörer skriver hon:

Och regissör? Är det verkligen så genomtänkt? Ni kommer liksom inte få en spänn till era filmer. Ni kommer ruttna bort under era manus och bli bittra och era barn kommer vara de som aldrig får nya cyklar.

Sen säger hon att vi måste berätta sanningen för ungdomar. Nån måste ansvara för att ungdomar får en rimlig bild av verkligheten.

Ärligt talat, Linda, skit på dig.

Fram för fler drömmare, fram för barn som vågar tro. Och fram för vuxna som strider med dem, strider för dem. Fram för dem som uppmuntrar barn till att söka sina egna vägar.

Och framför allt: ner med såna som dig.

Har inte barn nog med nej-sägare runt omkring sig som det är? Nej, du får inte göra så, inte klättra där, lek inte med maten, tvätta händerna, plocka upp efter dig, slarva inte, gör si, gör så.

Räcker inte det?

Vi kan alla bli nästan precis vad vi vill om vi bara ger oss fan på det. När blev du en sån gammal surkärring? När hände det? När tappade du din röst? När blev du så här trött och bitter?

Och kom inte och snacka om att det hände när du fick barn. Min son Noah kan inte ens krypa, än mindre prata, men en sak är helt säker.

Han kan bli precis vad han vill.

Fotsvett gatän near

Min flickvän är ingen hejare på språk. Helt kass, faktiskt. Bor man i Australien blir det ofta så. Trots detta vill hon försöka lära sig lite svenska. Och visst, jag har försökt så gott det går. Men efter att ord som "vardagsrum" kommer ut som "brööm" och cykelkedja blir "kräsltöa" ger man lätt upp. Allt låter som i det där avsnittet av "Vänner" när Joey försöker lära sig franska. Inte helt rätt.

Häromdagen kom jag hem och hörde Jacqui lyssna på en cd hon köpt. Det är nån sorts svensk språkskola med svenska fraser på. Blond flicka på framsidan. Stockholm i bakgrunden. That whole thing.

"Listen to me!", sa Jacqui och såg glad ut.

Den svenska rösten läste upp ord långsamt och väldigt pedagogiskt.

"Foooortsääätt", sa rösten som om även den tröttnat på att ha och göra med en människa som inte lyckats få ett ord rätt på hela dagen.

"Fotsvett", upprepade Jacqui. Sen tittade hon på mig och ville ha ett omdöme.

"Kalas", sa jag och gjorde tummen upp.

Jag hade dels fått något att blogga om och dessutom får ju språket nya oanade dimensioner nu. I alla fall om man har begåvats med livlig fantasi.

Min kräsltöa har rääämlat av min söckel, so nuuuu maste jaaa fotsvetta gatään neeer tell fooods.

Litta

Det känns som att jag vill be om ursäkt för mitt trötta bloggande den här veckan. Det är ju förstås helt mongo. Be om ursäkt för vad? Och för vem? Nej, fan heller, här ska inte bes om ursäkt för något. En måste få vara slapp i bloggköttet då och då. Speciellt när man är litta sjuk. När jag skrev ordet litta alldeles nyss kom jag plötsligt att tänka på Per Sinding Larsen. Varför vet jag inte. Inte vet jag heller varför jag ville använda mig av ordet litta. Det är helt enkelt en sån vecka. Den går på tomgång. Och måste kryddas med märkliga ord.

Bjudlunch, my ass.

Jag ska snart iväg på en "bjudlunch". Det är en branschblaska som bjuder in kreatörer fran de största byråerna i staden. Det sker två gånger om året. Man ska känna sig utvald om man blir inbjuden bla, bla, bla. Så där sitter man och känner sig speciell, äter skitnödigt små portioner av rätter med franska namn och pratar med sina vänner.

Det är som en vanlig kompislunch.

Förutom att den kostar typ 1400 spänn.

Det kostar att känna sig utvald.

Inte alls som smaksatta kondomer

Ni missar väl inte Lottas eminenta matblogg "Om jag var din hemmafru"? Det finns så oerhört många onödiga saker här i livet: skratt-terapi, förkylningar, MUF, smaksatta kondomer, omtentor och mynt.

Lottas blogg är nåt helt annat.

Tufft

Jag inser att jag inte erkänt det skamligaste. Visst använder jag mig av uttryck som "mate" och "no worries" och ett och annat "i reckon", men det fulaste har jag ju inte tagit upp. Kanske för att det är lite pinigt.

Varje gång jag slinter, snubblar eller nåt annat liknande så säger jag det. Jag yttrar de skamliga orden.

- Whoopsy daisies!

Det är jävligt pinsamt kan jag meddela. Uttrycket används av gamla tanter och folk som vill härma Hugh Grant i "Notting Hill". Det finns inga ursäkter. Jag gjorde det nyss i matbutiken när jag råkade sprätta iväg en 20-dollarsedel över kassan.

- Whoopsy daisies!

Kassören hånlog åt mig.

Jag rodnade.

Double whammy.

Två konstiga fraser jag använder jämt

"No worries."

"I reckon..."

Pausmusik

Starz In Their Eyes - Just Jack (mp3)

Igen

Det har hänt förr, jag är förkyld, och när hjärnan är fylld med bomull vill inte orden riktigt. Det blir korta snuttar av ingenting. Och dessutom ska det jobbas mitt i alltihop.

Bummer.

Vintern bråkar fortfarande med indiansommaren. Det är varmt och kallt om vartannat; ena dagen t-shirt, andra dagen kofta. Lite som Sverige om våren med andra ord.

Nu ska jag snyta mig.

Och försöka rådda lite i LCD-djungeln.

Igen.

Hells Kitchen

Det regnar som jag aldrig sett det regna i Melbourne. "DRIPP! DROPP! FÖR! I! HELVETE!" känns det som dropparna säger när de dundrar in i rutan bakom mig.

Jag tittar på nya "köksdokusåpan" "Hells Kitchen" där Gordon Ramsay är så elak mot de tävlande att till och med jag sitter och vrider på mig av obehag. Att nån av dem kommer vinna en restaurang i slutändan verkar inte så troligt.

Själv sitter jag och mumsar på chokladglass medan Gordon spottar och fräser. Han är jättearg. Jobbigt. Jag ser ut som om jag ätit en hink med bajs. Men det är glass. Bör kanske torka mig om munnen ändå. No one likes a butt muncher.

Veckorevyn

Jag har avslutat samarbetet med Veckorevyn. Eller de har avslutat det med mig. Fick mail idag om att nya chefredaktören inte vill beställa fler krönikor. Fair enough, inga sura miner från Melbourne.

Jag ville bara meddela det ifall nån undrar varför jag inte kommer skriva i tidningen i fortsättningen.

Hjälp!

Jag har fastnat i Plasma- och LCD-djungeln. Jag hittar inte ut.

Nu lite mer stylish

Jag gick upp som vanligt i morse, duschade, klädde på mig, satte mig i soffan och åt frukost. Öppnade laptopen och började läsa lite nyheter och bloggar. Noterade att The Sartorialist har varit i Stockholm . Kände mig med ens alldeles för ostylish. Gick och bytte om. En bloggjävel fick mig att byta kläder. Fan vad sorgligt. This can't be good.

Virtanen

Jag tycker att ni borde läsa Virtanens senaste blogginlägg, motorvägstestamentet. Det är ett långt inlägg, men det är bra. Bra för att det känns ärligt, naket och fyllt av navelskåderi. Bra på grund av massor av saker. Läs.

Entourage S03E18

Jag följer ganska många tv-serier, en del bra, en del bara för att jag börjat knarka på dem nån gång och nu har svårt att sluta. Jag tycker dessutom det känns lite halvlökigt att skriva om avsnitt som inte visats i Sverige, jag menar hur kul är det?

Men jag måste göra ett undantag.

Jag älskar Entourage.

Och senaste avsnittet.

Jävlar.

Johnny Drama fick mig att börja grina.

Min bok. Tydligen.

You're Pale Fire!

by Vladimir Nabokov

You're really into poetry and the interpretation thereof. Along the road of life, you have had several identity crises which make it very unclear who you are, let alone how to interpret poetry. You probably came from a foreign country, but then again you seem foreign to everyone in ways unrelated to immigration. Most people think you're quite funny, but maybe you're just sick. Talking to you ends up being much like playing a round of the popular board game Clue.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

My words

aah, cannes, aargh, bastard, cartwheels, bateman, biatch, bitch, bitching, blah, cleo, clit, bogan, boobs, comfy, bsb, crap, crappy, brissie, croft, arvo, bubbly, cunt, buuu, ayatollah, byron, damn, detoxing, ditsy, fitzroy, electro, DJing, doodles, dong, fuck, fucked, fucker, fucking, dumbo, haa, heck, geez, geminis, hoff, hon, hombre, homey, honky's, lars, leonberger, kilda, lionel, kisser, looong, kyss, meh, missy, mofo, ooh, mojitos, mmm, nooo, movember, ouch, pash, pashed, rellies, shabby, shenanigans, shit, shitty, shoosh, pinot, piss, pissed, qld, snickers, sooo, poof, soonish, poopy, spasiba, preso, spqr, quetal, punny, pussy, temptress, viking, vixen, undies, tongue, tmw, tss, y'day, wankers, yoda, xx

Björklöven

Måndagmorgonen i Melbourne vaggar in mig i sån sorts lat trygghet; fem dagar på jobbet, varför jobba nu? iTunes slumpar dessutom fram Sufjans ljuvliga "Sister Winter" och jag tvingas luta mig tillbaka för att lyssna. Trött tittar jag ut genom fönstret, den ensamma lönnen, aspen eller granjäveln, vad fan vet jag om träd, utanför fönstret ser lite trött ut, inte lika trött som svenska träd om hösten, men ändå. Trött. Krampaktigt håller trädet fast vid de löv det kan, som nån sorts sista sad fucking comb-over. Face it, trädet, vintern är här, släpp löven, somna in. Det är ok, de kommer tillbaka. Trots att du blir äldre för varje dag, får du chansen att bära nya friska löv varje vår, grönska som döljer det faktum att du börjar bli lite gammal och trött. Snart är det vår igen, då får du bära Nakkna och nya tajta Acne, då kan du dölja kråksparkarna bakom ett par nya löjliga glajjor.

Oroa dig inte.

Melbourne International Comedy Festival

The Chaser's War On Everything

Australier är förvånansvärt konservativa. I alla fall om vi snackar om folket som helhet. Visst, Sydneysiders är laid back, Melbournians är hyfsat europeiska och Queenslanders är skelögda och tycker om djursex, men sen? Hur är det egentligen med människorna i Australien? Är de "sköna"?

Sådär, är väl svaret.

"The Chaser's war on everything" är det bitskaste och bästa komediprogrammet i Australien. Kanske har ni sett klippet när de driver med amerikaner, men det är inget i jämförelse med det korståg de för mot dumhet i alla dess former. Allt från religion till fördomar tas upp och avfärdas varje vecka. Det är bland det bästa och vassaste jag sett. Och det är jävligt kul att de kommer härifrån.

Bogans, be gone.

Sverige är fantastiskt

Jag vill bara sätta saker i perspektiv. Sossarna har ju förstört Sverige får man höra. Det svenska skattetrycket bla, bla, bla, snaaaaaark.

Jag betalar 47% skatt här i Australien.

För det får jag... typ ingenting.

Skola kostar skjortan, sjukvård kostar plenty, betald föräldraledighet finns inte alls, vi har fyra veckors semester, anställningstryggheten är skit, studiebidrag finns icke osv, osv.

Visst suger det att betala så mycket skatt som vi gör i Sverige, men när man vet hur mycket vi/ni faktiskt får för pengarna i jämförelse med andra länder, ja då blir det med en gång lättare att gilla Sverige.

Lär er uppskatta det ni har.

Annars finns det risk att ni blir som de galningar som kommenterar artiklar på kvällstidningarnas nätbilagor.

Fullfjädrade puckon.

Tillägg: Jag ligger i högsta... ööh "tax bracket". Mer skatt än så blir det inte.

The Choir of Hard Knocks

Det står en man utanför vårt kontor varje dag. Man kan se att killen levt ett intressant liv. Hans fårade ansikte berättar mycket om det liv han måste ha levat. Kanske är det därför han nu säljer "The Big Issue", tidningen som hemlösa i Melbourne säljer för att tjäna lite pengar. Varje dag stannar vi till och snackar med honom, köper vi inget så står vi alla fall och tjabbar ett tag.

De senaste veckorna har han pushat för ett tv-framträdande han är med i. Alan sjunger i kören "The Choir Of Hard Knocks", en kör där alla är hemlösa. På tisdag kväll gör de tv-premiär på ABC, en av våra nationella tv-kanaler.

När jag gick ut för att hämta lunch tidigare idag, vinkade Alan åt mig.

- Mate, have a look at this.

Han var uppenbarligen stolt över något. I senaste numret av "The Big Issue" hade de skrivit om kören, och Alan var omnämnd. Alan läste högt för mig.

- Mate, they've mentioned me. Have a listen to this: Louise is 45 and have been homeless the last 14 years, Bec is doing her best in the choir even though she's a schizophrenic. Alan, 55, is one of the barytones, he's served years in prison for manslaughter.

Alan tittade på mig och suckade.

- They had to go and mention the manslaughter. Fuckers. You'll watch, won't you, mate?

Och det lovade jag att göra.

They Live By Night

Jag hade aldrig hört "They Live By Night", men så fort jag hörde de första takterna i The Violent Kind så skrek min hjärna "GÖTTTEBORRRJ!". På ett bra sätt. De här gossarna har hängt i hemliga köksbaren på Jazzhuset, så mycket är säkert.

Jag tycker du borde gilla "They Live By Night".

Jag vill fan hångla upp dem allihop.

Kazoo.

Bara en sån sak.

They Live By Night - The Violent Kind (mp3)

Ursäkter, schmursäkter.

Jag fick rusa till kontoret i morse eftersom min mobiltelefon pep till och påminde mig om att jag hade ett möte. Jag sprang förstås inte, riktiga män springer aldrig, utan istället gick jag. Jättefort. Det finns risk för att jag såg ut precis som Mikey brukar göra (yes you, motherfucker). Ni vet vad jag pratar om.

Väl framme på byrån (en minut i möte, yay!) visade det sig att försäkringskillen jag skulle träffa var försenad. Anledningen var att det "stod två brandbilar utanför hans hus". Jag har aldrig hört den ursäkten innan, så jag antar att det får gå för den här gången. Hade han haft en lamare ursäkt hade jag fan smätt till honom på pungen med en linjal.

Fatta förvånad han hade blivit.

- Hi, sorry I'm la...

*schmmmmätt*

The Footy Show

Jag har haft många tankar om vad jag vill göra när jag lämnar reklambranschen. För det kommer jag att göra, tro mig. Jag funderar på skrivande, jag fundilerar på mycket. Och jag funderar på TV. Kanske var det just därför jag älskade "Studio 60 on the Sunset Strip" så mycket. De flesta av er har inte sett serien ännu, men jag tror att SVT köpt in den, non vero?

I alla fall.

Jag är ett barn av min tid, och tv är en del av det jag älskar och är uppvuxen med.

I Australien finns det en (egentligen två, men skit i det nu) show som heter "The Footy Show". En gång i veckan kommenterar de veckan i AFL, ligan för Australian Rules Football. Det som gör "The Footy Show" unikt är att den är så oerhört underhållande. Man behöver inte gilla footy för att tycka om showen, den är bara extremt underhållande. Och vi snackar inte om Oldsberg och saggiga band från förr, nej här har vi bitska analyser och extremt skarpa hjärnor som är både roliga och kunniga. Allt spelas in live inför en stor publik.

Hade jag jobbat på SVT eller TV4 hade jag kopierat konceptet rakt av. Om det funkar i Australien så funkar det i Sverige, tro mig. Frågan är bara vilka som skulle klara av att leda showen. Jag tror dock att panelen skulle bli ganska lätt att få ihop. Tänk Glenn. Och Glenn. Och Ruben. Tänk 1982.

Följande klipp är klassiskt i Australien. Den mycket kaxige panelmedlemmen Sam Newman ger sig på den extremt korkade fotbollspelaren David Schwartz efter att Schwartz spelat uruselt. Vad som sen händer är oh so aussie.

See the person

Den här reklamfilmen har en vän till mig skrivit.

Jag tycker om den.

Just det ja

Jag satt just och muttrade för mig själv över att vintern verkar ha kommit till Melbourne. Jag slog på tvn och hamnade i programmet Getaway, Australiens variant på det där resprogrammet på TV4 som jag glömt namnet på. För en dryg tusenlapp kan jag ta flyget till Townsville och Stora Barriärrevet.

Det är lätt att glömma bort.

koldioxid

Japp, det handlar om dig.

Jag får tala i koder nu. Så att han inte förstår. Min vän, killen jag jobbar med, han som var med mig i hissen den där gången. Ja, just han. Ni vet vem jag menar. Han har börjat läsa min blogg för att kolla om jag skriver om honom. När han ser sitt namn i skrift letar han upp ett sånt där översättningsprogram för att kolla upp varje ord. Han läser dock bara inläggen jag skriver om honom.

Så nu får vi vara jävligt försiktiga. Under the radar. Annars fattar han att vi pratar om honom. Jävla hökjävel.

Vad jag ville ha sagt är att han är en väldigt bra vän. Han är rock n roll på alla sätt. Därför är det extra kul att han har en "defekt".

När han går och har bråttom ser det ut som han tävlar i gång.

Det ser fantastiskt löjligt ut.

Som om Stefan Holm och Lemmy i Motörhead fått ett kärleksbarn; ett med en pinne i rumpan.

Nu kommer han att titta på den här bilden utan att fatta att vi pratar om honom.

Hurley, burley, svenska kocken, baka kaka.

Sucker.

5olglasögon

Jag har ju tidigare berättat om mitt närminne, eller snarare bristen på ett. En av följderna är att jag aldrig köper dyra solglasögon. Det är liksom ingen idé när jag glömmer dem på de konstigaste ställen hela tiden.

Förra året hittade jag en affär här i Melbourne som säljer schyssta glajjor för 80 dollar (ca 500 kr). Det är ju inte bensinmacks-billigt, men ändå. Jag började köpa mina solglasögon där. Jag tappade ett par. Gick tillbaka och köpte ett exakt likadant par. Tappade även dem. Köpte ett nytt par. Likadant förstås. Tappade bort dem med. Und so weiter.

På ett år har jag köpt fem par från samma ställe.

Jättesmart.

Det konstiga är att de alla dykt upp igen. På två dagar har jag nu hittat alla fem. Ett par hade jag i en jacka jag sällan använder. Ett annat i en kavaj. Och så vidare. Så nu har jag fem par. Exakt likadana.

De ligger i bokhyllan hemma och flinar åt mig.

Tror jag.

Jag kan ha lagt dem nån annanstans.

Kommer inte ihåg.

Brasseltronica

Ok, jag vet att det är inte är allas kopp te, men personligen har jag inte blivit så här våt i byxan sen jag upptäckte Cansei De Ser Sexy.

Bonde Do Role skiljer sig från CSS på en punkt.

De svänger ännu mer.

Bonde Do Role - Office Boy (mp3)

Bonde Do Role - James Bonde (mp3)

(De spelar på Debaser Slussen 17 maj.)

Walking Across The Atlantic

Heart It Races

På söndag spelar Architecture in Helsinki här i Melbourne. De gör det ganska ofta och jag försöker gå så fort jag får chansen. Vi umgås i samma kretsar och hejar när vi ser varandra, men jag känner dem inte.

Det är dock nåt med dem som gör mig sprudlande glad varje gång jag ser dem. Det här är deras nya singel från kommande albumet som släpps den 5 juni.



Architecture In Helsinki - Heart It Races (mp3)

Till personalen på Valentin & Byhr

Jag har haft sex i ert konferensrum.

Ursäkta.

1982

Min pappa jobbade på tidningen Arbetet när jag växte upp. Jag minns alla dofter från redaktionen med en förvånansvärd skärpa. Jag kommer ihåg knattret från telex-apparaterna och ljudet från läskmaskinen där man köpte fruktsoda i bruna små plastmuggar. Jag satt under skrivborden och såg världen formas omkring mig.

Ofta var de hemma hos oss. Redaktörerna. När de vuxna hade pokerkvällar stod jag och min bror i bakgrunden och tittade på. För mig är de där kvällarna fortfarande förknippade med nåt magiskt. Doften från piptobak och whisky, Hasse Burells dåliga kort och Tommy Öbergs skratt åt desamma.

Men mest av allt från den där tiden minns jag Reine. Ärkeängeln. Reine hade spelat i Blåvitt tidigare och var på alla sätt min hjälte. Ofta var det honom jag gömde mig för på redaktionen. Jag gömde mig i hopp om att han skulle se mig under skrivbordet och leka med mig för en stund.

Vilket han alltid gjorde.

Så här i efterhand inser jag att mycket handlade om Blåvitt när jag var liten. Pappa tog med oss till många matcher och vi satt där på Ullevi och tittade på våra hjältar. Om någon påstår att det finns nåt vackrare än Blåvitts lag 1982 så ler jag bara och skakar på huvudet.

Allting var bättre 1982.

Allting.

Vänner till en väns vän

En vän till en vän har ett par vänner som spelar på Debaser i Malmö på fredag och i Stockholm på lördag. Kan jag pusha lite för banden, undrar vännen till en vän.

Och det kan jag ju.

The Scare och Die! Die! Die!, alltså.

Fredag och lördag.

Ett rent helvete

Vi glömmer bort pojkarna. Ni glömmer bort pojkarna. Förstår ni inte det? I all iver att slå slag för flickorna glöms de bort. Pojkarna. I åratal har det kämpats för flickorna i svenska medier. Och missförstå mig inte nu, flickorna behöver lyftas fram. Hyllas. Tyckas om. Allt det där som saknats på grund av att generationer av män förtryckt skiten ur kvinnor världen över. Alla kampanjer som syftar till att lyfta fram och bygga upp unga flickor är både nödvändiga och beundransvärda.

Men hur är det med pojkarna?

Var det bara jag, eller var det en jävla kamp att överleva skolan, livet, meningen med allt även för oss pojkar? Var oron att passa in, rädslan att inte vara snygg nog, rolig nog, häftig nog, bara nåt som tjejerna kände? Var det så? Är det verkligen så? Är alla pojkar lyckliga ungar som det räcker att rufsa om håret lite på för att de ska må bra? Äh, ryck upp dig nu, killen. Sluta larva dig. Du gråter väl inte? Be a man for fucks sake. Jag tror att vi glömmer bort pojkarna. Att inte passa in, att inte veta var man hör hemma har inte med kön att göra.

Framför allt inte i Sverige.

De svenska flickorna är starka, stolta och alldeles underbara. Självsäkert tar de sig an världen på ett sätt som inte har nån motsvarighet nån annanstans. Och visst finns problemen där, det är inte det jag säger. Kraven finns där. Flickor, för det är nästan alltid flickor, skär sig i armarna och får ätstörningar.

Allt medan pojkarna glöms bort.

Var fjärde person med ätstörning är kille. Så är det idag. Kraven på att vara snygg, rolig och duktig på alla jävla sätt som finns är lika jobbig för killarna. Ni måste förstå det.

Eller kanske är det så att vi pratar om mig. Ok, säg att det är så. Låt oss göra det då. Vi pratar om mig.

Hela mitt liv har handlat om en vilja att passa in. Och en gnagande oro att jag aldrig kommer att göra det. Hela skoltiden handlade om att gå på äggskal. Rädslan att hamna utanför överskuggade allt annat. Trots att jag inte var mobbad skulle jag beskriva min grundskoletid som en enda lång pina. Stressen att duga, passa in, vara rätt, var fruktansvärd. Är fruktansvärd. Är den inte det?

Och är det bara nåt som tjejer känner? Tror ni verkligen det? Näää, men killarna mår bra, de har ju sin innebandy och grejer, de behöver fan inte klappas på.

De behöver ingen som säger att de duger.

Inga kramar.

Och vi som hatade innebandyn då? De killar som inte orkade med hela hö-hö-hö-mentaliteten i omklädningsrummen?

Eller de flickor som vet att de aldrig kommer publicera bilder på sig själva i ”dagens outfit” på nån blogg.

Vad gör vi med dem?

Kan vi inte bara enas om att det är ett helvete att växa upp? Kan vi inte bara säga att grundskolan är en tid som de flesta minns med hat? Nio år av umgänge med samma omogna människor gör att livet blir en kamp, oavsett om du är kille eller tjej, Så är det bara. Det handlar inte om kön.

Hur är det med alla dem som går i gymnasiet men aldrig varit i närheten av att kyssa någon? Vad gör vi med alla dem som sitter och garvar med när deras kompisar berättar om deras senaste hångel trots att de själva aldrig kommit närmare en kyss än en puss på ett party i mellanstadiet?

Vad gör vi med dem?

Jo, jag ska tala om vad ni ska göra. Ni kan fullkomligt strunta i dem. För nånstans i slutändan löser det sig. Det gör det. De som kämpat lyckas till slut. De tar revansch. Det handlar aldrig om hämnd. Det handlar om att bevisa för sig själv att man duger.

Det ordnar sig till slut. Det gör det. På vägen träffar man till slut nån som hånglar upp en mot en vägg. Det blir som man tänkt sig, om än lite senare. Oskulder förloras, självförtroenden byggs upp.

Man inser att man är en av dem som aldrig kommer passa in, men man inser att man duger ändå. På nåt sätt.

Jag började den här texten med att vilja slå ett slag för pojkarna, men jag inser att det inte handlar om det. Det handlar om oss alla, goddamnit. Det är ett rent helvete att växa upp. Är man inte för smal så har man för stor näsa eller för fula skor. Alltid är det nåt.

Grejen är att det ordnar sig till slut.

Du kommer träffa nån som älskar dig för den du är.

Du kommer träffa nån som tycker du är underbar.

Jag lovar.

Om helvetet

Ovanstående krönika skrev jag för ett par månader sen. Jag var väldigt orolig när jag skickade iväg den till VeckoRevyn. Rädd att den skulle missförstås. Är fortfarande.

Responsen på krönikan dock var överväldigande positiv.

Ni är många där ute.

Jag fick ett brev

Jag fick just ett mail från Miss Rhodia Punga, dotter till top cocoa dealer Mr Paul Punga, of the Ivory Coast.

Hon skriver att de behöver min hjälp.

Jag känner att jag vill skriva tillbaka.

Och gratulera till namnet.

Papegojpojken

Jag gick till McDonalds på lunchen idag. Trots att man inte borde. Jag har ett komplicerat hatkärleksförhållande till köttclownen och idag gav jag efter för suget. Jag siktade in mig på ett stort quarter pounder meal för $6.40 och knallade in.

Väl framme tittar jag på killen bakom kassan och börjar beställa.

"A large quarter pounder meal. Take-a..."

"Naaa!"

Killen bakom kassan har avbrutit mig med nån sorts högt ljud. Han låter lite som en irriterad kakadua.

"I beg your pardon?", säger jag förvånat.

"What?", säger killen bakom kassan. Han låtsas inte för en sekund om att han gjort något konstigt.

"Eh, ok. A large quarter pounder meal. Could you make it take-a..."

"Kaaa!"

Den här gången är jag tyst. Killen tittar på mig. Jag tittar tillbaka.

"A large quarter pounder meal. Anything else?", säger kakadu-pojken obesvärat.

"Eh, no. Take-a...

"Naaa!"

Killen börjar traska bort till pommes friten för att hämta mina varor. Medan han gör detta slänger han slentrianmässigt ur sig några fler papegojljud på vägen. För sig själv.

"Naa! Kaaa!"

Han verkar helt enkelt ha nån sorts fågelvariant av Tourettes. Jag ser mig omkring. Övriga kunder verkar inte ha noterat nåt. Herr dårpippifågel kommer tillbaka och ställer mina varor på brickan. Jag står nu inför ett dilemma. Jag vill inte äta min måltid på restaurangen. Den är för dagen packad med folk, folk som med största sannolikhet äter med öppen mun och luktar illa. Just idag har de ju också personal som verkar tagna direkt ur drogversionen av "Fablernas Värld". Inte en chans att jag äter där. No way, José. Jag bestämmer mig för att göra ett sista försök. Kanske kan jag överumpla honom. Om jag fort som fan slänger ur mig vad jag vill ha sagt, kanske han inte hinner kraxa tillbaka.

"TAKE-AWAY!!", skriker jag högt, snabbt och ettrigt i kassan med lite gäll röst. Jag liksom spottar ur mig orden för att han inte ska hinna avbryta mig.

Alla tittar nu på mig istället; kunder, personal, papegojpojken.

Alla.

"Oookej, sure", säger killen bakom kassan med rynkad panna. Det står en dåre i kassan och SKRIKER på honom. Han verkar minst sagt förvånad. Och lite rädd.

Jag rafsar åt mig mina saker och skyndar iväg. Jag kan känna hur folkets blickar bränner i ryggen.

"Det är papegojpojkens fel", vill jag vända mig om och skrika, men jag inser att det bara skulle förvärra min situation. Min dårpoäng är redan allt för hög. Bäst att fly istället.

Men ni vet.

Och jag vet.

Det var papegojpojkens fel.

Just nu älskar jag den här låten

Welcome Home - Radical Face (mp3)

Fuck off, be ready at 9.30.

I torsdags kväll hade jag ju lite vänner hemma på middag. Och jo, det blev lammstek med världens fetaste potatisgratäng. Tänk grädde. Tänk fett. Tänk gott. Till detta dracks det vin. Lite väl mycket vin för en torsdag kväll. Jag vaknade sjukt tidigt på fredag morgon för att jag var tvungen att ta mig till prisutdelningen för priset jag skrivit om tidigare. Jag var bakfull på värsta tänkbara sätt med en sprängande huvudvärk. Dessutom var jag sen till prisutdelningen för att taxichauffören inte visste var Albert Park Lake låg.

- The Lake. It's a big lake in the middle of Melbourne. Albert Park. You can't miss it.

- Sorry. Don't know. Sorry.

Väl där visade det sig att de hade väntat på mig. Jag var för bakis för att förstå varför i hela världen de behövde vänta på EN kille från en byrå när det satt 170 andra i publiken.

Jag blev glatt förvånad när jag vann. Insåg samtidigt att jag kommer se jättebakis och sliten ut på alla bilder.

På fredag kväll när vi är ute och firar får jag ett sms från en av killarna som var på middagen kvällen innan.

"I'll pick you up 9.30 tomorrow morning"

"Why?", svarade jag.

"We're playing golf", fick jag tillbaka.

Eftersom min aversion mot moderatbandy är ökänd blev jag lite förvånad.

"Err, I don't play golf.", fortsatte jag.

"Fuck off, be ready at 9.30", fick jag till svar.

Nån gång under middagen hade jag tydligen tackat ja till att spela golf. Fan vet varför.

Jag visste redan då hur dåligt det skulle gå.

Men mer om det senare.

Tack och hej

Jag läser Linda Skugges avsked till bloggen och känner med henne. För så där är det. Kanske inte lika mycket för mig som för henne och till exempel Karolina Lassbo, men i alla fall. Jag läser Lindas krönika och avsked och tycker att det är för jävligt att det måste gå så här långt. Visst, hon är kontroversiell och får räkna med kritik, men bloggkommentarer kan ofta tendera att bli personliga och bita på ett väldigt jobbigt sätt.

Tack Linda, din blogg var en av anledningarna till att jag började blogga.

Helt plötsligt lyssnar man på...

...sånt här.

Pärlor för svin

Det är sällan lågstadielärare eller sjuksköterskor vinner priser, jag vet det. Jag jobbar i en bransch där vi allt som oftast har det jävligt bra. Det är förhållandevis höga löner och annat glammigt.

Trots detta och trots att jag vunnit en hel del priser förr så blev jag lite extra glad över priset igår. Anledningen är att jag, förutom äran, också vann en resa till Cannes och reklamfestivalen där i juni.

Som svensk reklamare har jag varit där förr, men australiska byråer skickar sällan sina kreatörer. Men nu bär det alltså av till Cannes igen. Jag har inte varit där på fem år, så det ska bli kul; glassa lite på Croisetten, dricka lite rosé på nån bar och mingla lite i största allmänhet.

Kanske vinna ett lejon till.

Det hade suttit fint.

Jag firar lite

Err, jag har vunnit ett australiskt reklampris idag, så jag är nu lite bladig. Bloggande blir det nog inte så mycket av.

Radioreklamen kan ni lyssna på här.

Dinner at the Bateman residence

- Oh, is that your blog!? Great! What does that say?
- Gay weather.
- What?
- Well, it's me talking about the weather being crap.
- But gay?
- Yeah, it makes more sense in Swedish.
- Oh, ok.

Bögväder

Jag vaknade i morse av att det smattrade mot rutorna i sovrummet. Jag sträckte mig försiktigt och kikade ut genom persiennen. Mycket riktigt; spöregn, blåst och dimma. Min första reaktion var att muttra:

- Jävla bögväder.

Sen var jag tvungen att le. För en kille från Göteborgs västra förorter, dessutom född på sjuttiotalet, var det mycket som var bög när man var liten.

- Jäääla bög.

- Bööööögjävel.

- Bögkuk.

- Kukbög.

Allt var bög och cepe. Inte så moget, men vad fan, vi var barn. Jag hoppas att man är ursäktad idag.

Just den här morgonen på Elizabeth Street i Melbourne slog det mig dock att bögväder är uttryck som förmodligen inte är så rättvisande. Mig veterligen har homosexuella män aldrig uttryckt överdriven förtjusning över regn, blåst och dimma. Snarare tvärtom. Är det något som är bögväder så är det väl en klar sommarnatt på någon bar nånstans. Det är sent, på gränsen till tidigt. Den ljumma vinden gör att ingen vill gå hem. Alla är glada, dricker drinkar och har kul som fanns det ingen morgondag (ja, jag generaliserar, det finns tråkbögar också).

Nästa gång Noah vaknar och solen lyser stark från en klarblå himmel ska jag lyfta upp honom och gå upp på takterassen.

- Titta Noah, det är bögväder, nu går vi ner och leker i parken.

It's a wonderful world

Det regnade natten Noah föddes. I landet där torkan är den värsta på 1000 år öppnade sig skyarna och dränkte staden i en syndaflod av sällan skådat slag. I förlossningssalen satt jag och hörde regnet trumma ilsket mot fönstren. Symboliken undgick ingen. Klart att det skulle regna natten Noah skulle födas. Och lika självklart var det väl att han inte vill komma ut. Det hjälpte inte hur vi lockade och pockade, inga krämer eller dropp i världen skulle få den här killen att göra entré till en kall och regnig värld.

Jag hade spelat in en bland-cd som gick varv efter varv medan läkarna blev mer och mer oroliga. Dessutom luktade hela rummet av nån jävla oljebrännare som en vän lurat på oss i ett svagt ögonblick. På en monitor kunde vi till dofterna av rosor, lavendel och konstiga örter se Noahs puls gå upp på grund av alla droger de tryckte i Jac. Läkarna hummade och rynkade sina pannor.

Allt medan regnet föll.

Värkarna blev värre och värre, men Noah ville inte. Till "It must be love" hörde jag Jac gny av smärta, till nästa låt svimmade hon av för en stund.

Musiken var en salig blandning.

1. Concerning the UFO Sighting Near Highland, Illinois - Sufjan Stevens
2. Scythian Empire - Andrew Bird
3. Hoppipolla - Sigur Ros
4. Fruit Tree - Nick Drake
5. Breathe - Alexi Murdoch
6. It must be love - Madness
7. Sister Winter - Sufjan Stevens
8. Odi et Amo - Johann Hohannsson
9. Here's to the future - Ken Stringfellow
10. Svefn G Englar - Sigur Ros
11. Hymn For Her - The Magic Numbers
12. Casmir Pulaski Day - Sufjan Stevens
13. Somewhere over the Rainbow - Israel Kamakawiwo'ole

Och lika självklart som allt annat den där natten så valde han att födas mitt i en låt som redan betydde mycket för mig. Efter 24 timmar på sjukhuset sa läkarna till Jac att det var tid att krysta. Och efter två snabba och mindre än tio minuter så poppade han ut till tonerna av världens vackraste ukulele. Klockan var sju på morgonen. Och som om det vore självklart slutade det med ens att regna, solen bröt igenom det kompakta molntäcket och jag ringde hem till Sverige.

Noah är född.

Solen skiner.

Alla mår bra.

It's Thursday, let's get this fucking party started. Sa han tufft.

Chromeo - Fancy Footwork (Guns N Bombs Remix) (mp3)

Special

Under mitt inlägg "Svärtade fingrar" igår la jag även upp en låt.

"Special" med Justin Rutledge.

Jag hoppas ni inte missade den.

Den är fin.

Vid sidan om världen

Jag kommer aldrig att glömma dagen jag lämnade Sverige. Varje sekund från det att jag vaknade tills planet lättade från Landvetter finns för evigt inpräntade i mitt minne. Jag minns hur det kändes i bussen ut på landningsbanan, hur jag funderade över det konstiga att behöva buss ut till flygplanet just den dagen av alla dagar. Jag minns hur solen speglade sig i den äldre mannens glasögon när vi lämnade terminalen bakom oss. Jag minns också att jag visste att det inte fanns något alternativ. Jag måste åka. Jag hade verkligen bränt alla skepp. Det fanns inte en roddbåt kvar att lunta på. Det liv jag levat fanns helt enkelt inte mer. Det hade jag sett till. Och samtidigt som tanken på att resa kändes oerhört skrämmande gjorde det faktum att jag inte hade nåt jag ville stanna kvar vid själva beslutet så oerhört mycket enklare. Det förändrade allting från en flykt från något till något helt annat. För det fanns ju inget att fly ifrån. Det enda som fanns kvar var ett tomt skal och resterna av ett liv som inte längre var. Jag satt på rymdskeppet Milleniumfalken och bakom mig höll dödsstjärnan på att sprängas i bitar. Uppåt framåt. För att nåt annat inte fanns. Det här var min enda utväg. Livet lyckas alltid finna utvägar. Livet vägrar lyssna på uttryck som att ”måla in sig i ett hörn”. Det finns alltid vägar ut.

Så när planet lyfte och jag märkte hur asfalten – och därmed Sveriges mark – försvann under planets hjul kändes det extra märkligt. Jag tittade ut genom flygplansfönstret och såg granarna där nere bli mindre och mindre. Kommer jag någonsin att komma tillbaka, minns jag att jag tänkte samtidigt som ”Fasten Seatbelts”-skylten pingade till och slocknade. Jag var inte helt säker. Och om sanningen ska fram så är jag fortfarande osäker. Min första tid i Australien blev inte alls som jag hade hoppats. Ska sanningen fram var de första fyra månaderna några av de värsta i mitt liv. Efter att jag tagit mig igenom dem började dock bitarna falla på plats. Varje dag sa jag till mig själv att jag inte fick ge upp. Att flytta ”hem” skulle varit ett gigantiskt misslyckande. I alla fall då. När jag till slut började finna mig, när jag började hitta vänner som var som jag, vågade jag till en början knappt tro att saker var på väg att lösa sig. Vågade jag verkligen tro på att jag hade träffat människor som var som jag till slut? Lite trasiga. Nånstans fann vi varandra och grabbade i för glatta livet. Krampaktigt höll vi fast vid varandra och intalade oss om att allt var som det skulle. Jag tror att vi levde med extra klar låga just därför. Vi brände ljuset i båda ändar och skrämde folk omkring oss. Sitt ni där i skuggorna, här kommer de som lyser, skrek vi där vi drog fram genom natten höga på allt och ingenting. Vi var alla sökare på något sätt. Alla letade efter något. Men mest av allt så saknade vi. Något. Någon. Men ingenting fann vi. Det var liksom inte det saken handlade om. Vi sprang i cirklar och var nöjda med att få brinna med varandra för en stund. Vi hade hittat nån sorts mening och var glada över det. Men inget fann vi.

När jag idag tittar tillbaka på det året i Sydney förstår jag att vi lurade oss själva på så många sätt. I alla fall om att leva menas att man ska följa de normer vårt samhälle satt upp. Det var som att samhället ständigt frågade oss, ”Jaha, och vad har ni gjort idag då?” Och det enda svar vi hade var, ”Ingenting”. För ärligt talat så var det så. Vi slösade bort våra liv på alla sätt vi kunde. Vi räddade inga barn, uppfann inget vaccin, vi gjorde inget som helst för att utveckla våra liv i någon som helst riktning. Allt vi gjorde var att leva. Och som vi levde. Och konstigt nog kände jag själv aldrig att mitt liv stod och stampade. Trots att inget hände, så hände allt. Där och då. När jag en dag sätter mig ner för att värdera mitt liv, när jag en dag försöker analysera vilka perioder som betytt mest för mig i livet, är jag ganska säker på att mina år på Handels kommer att kännas ganska meningslösa. Trots att jag på papperet gjorde något av mitt liv när jag pluggade kändes det som att jag slösade bort mitt liv. Och det är är väl en sak att lida sig igenom en utbildning om man vet vad man vill bli, men för såna som mig? Såna som oss? Vi som inte vet? Som fortfarande inte vet? Vad ska vi göra? Nej, när jag kommer till dagen då det är dags att utvärdera kommer jag nog att minnas mitt år i Sydney med glädje. För trots att vi slösade bort våra liv har jag aldrig känt mig mer levande än jag gjorde då tillsammans med mina "trasiga" vänner. Tillsammans levde vi vid sidan om den riktiga världen.

Det var vi och ingenting.

Men det var i alla fall vi.

- I've got you covered, Jacko.

Musikbloggarna översvämmas av covers; milda vackra varianter av hårda låtar som med ens får nytt liv.

Jag både älskar och hatar dem på samma gång.

Chris Cornells cover på Billie Jean gick dock inte att ignorera.

Den pojken kan sjunga.

Chris Cornell - Billie Jean (mp3)

Internt

Jag jobbar ju med reklam också, det ska (inte) förglömmas. Och nu är det dags för mig att gissa vilken reklamfilm som kommer vinna Grand Prix i Cannes om knappt två månader.

Av olika anledningar tror jag på den här filmen från Indien. Det känns som att det är Indiens år. Definitivt Asiens, men förmodligen också Indiens.

"We need to celebrate Asian advertising more, let's give it to India.", kan jag nästan höra gubbarna i juryn tänka medan de sitter och tittar ner på Croisetten där gräddan av världens reklamare minglar och dricker bubbel.

Har vi nån annan reklamare som vill ge sig på en gissning?

(Alla andra som sett mycket reklam är förstås också välkomna att leka.)

Gommen

Jag brände mig så att jag fick brännblåsor i gommen när jag åt middag i förrgår.
Det gör fortfarande ont.
Jag rankar "bränna sig i gommen" som en av de mest irriterande i-lands-skadorna.
Minst topp fem.

Svärtade fingrar

Jag sitter med ett tomt anteckningsblock framför mig. Tankarna vandrar. Byråns logga i ena hörnet är det enda som stör det bländvita beviset på att jag inte kan komma på något att säga om bilen jag fått i uppgift att sälja till män med kostym och representationskonto.

Istället börjar jag lista de flickor jag varit med genom åren. Jag vet inte varför, men plötsligt sitter jag där med en radda namn. En lista över dem jag kommer ihåg. Jag fyller i namnen en gång till med kulspetspennan. Namnen gör märken i papperet. En del djupare än andra. Efteråt känner jag med fingrarna över varje namn. Kanske vill jag se om namnen känns olika, lika olika som flickorna ifråga varit, eller också är jag bara uttråkad och vill ha nåt att göra.

Jag känner på dem en efter en. Försöker minnas gångerna. Skratten. Fyllorna. Allt bra. Och uppbrotten.

Till slut har jag gått igenom listan. Med tanke på alla minnen går det förvånansvärt fort. År av livsviktiga händelser avklaras på kortare tid än det tar att dricka en kopp kaffe.

Sakta vänder jag upp min hand.

Typiskt.

Förutom mer eller mindre beständiga minnen har jag nu även fått svärtade fingrar.

Poetisk rättvisa kallas det visst.


Justin Rutledge - Special (mp3)

Inte röra

En sak som är tråkig med att bo i hyrd bostad i Australien är att man inte får göra något med lägenheten. Inte måla, inte sätta upp tavlor (eftersom man inte får spika), inte nånting.

Det retar mig.

Mycket.

Back in black

Senaste Entourage var lysande. Vi glömmer det som gick veckan innan. Så. Glömt.

Vardag

I Australien firar man varken Valborg eller 1 maj.

Inte så konstigt kanske.

Vi jobbar som svin idag.

Jag åt nyss lunch: en fair dinkum aussie pie; steak, onion and tomato with heaps of tomato sauce.

Fan vad jag pladdrar. Det är kaffet. Jag klarar inte kaffe.

Medan jag ändå låter munnen gå. Vad hände med Bridget? Nån som vet? Ofint att bara gå sådär utan att säga hej då.

Nio

I fredags var vi på en väns 30-års thingy på en bar i Fitzroy. Jag träffade på vänner, många jag inte sett på väldigt länge, och det ena ledde till det andra. När jag kom hem försökte jag räkna ut hur många jag bjudit på middag. Det visade sig att vi tillsammans bjudit in nio personer till middag på torsdag.

Frågan är vad man lagar till nio hungriga? Jag har bjudit dem på middag tidigare, så nästan alla mina standardrätter kan strykas.

Är man smart börjar man laga mat idag. Nåt man kan värma upp lite snyggt på torsdag kväll, men som fortfarande är gott.

Det är höst här (23 grader idag. Brrr) så jag funderar på lammstek med min paradpotatisgratäng.

Enkelt, men gott.

Om ingen annan har nåt bättre förslag, vill säga.

I stand corrected

Man kan tydligen få pommes ELLER kokta potäter på IKEA. Till köttbullarna that is. Jag noterade endast skylten. Och på den ligger köttbullarna och bögar med en hög pommes. Det ser helt fel ut.