Rutin

Människor vi retar oss på idag:

Tanter som först pratar i pratdelen av mobilen, för att sedan föra telefonen till örat för att lyssna, för att sedan flytta skiten närmare munnen igen.

Håll.

Den.

Stilla.

Det är en telefon.

Inte en walkie talkie.

She's Got A Way

Billy Joel has always known his shit.

She's Got A Way - Billy Joel

Jazz och George

Det började som en vanlig kväll. Melbournes jet set junta var där uppklädda till tänderna i smoking och vackra klänningar. Att jag var där berodde på min kollega Sue. Det var för hennes och hennes barns skull vi var där.

Flickor i korta klänningar flörtade och serverade champagne medan skytteltrafiken till toaletten skvallrade om att kokainet flödade som på vilken annan fest som helst.

Vi satte oss ner. Alla var glada och lite bladiga trots att vi visste varför vi var där. Eller kanske just därför. Sue och Geoff har fyra barn. Två av dem kommer dö innan de fyller 20. Båda har Niemann Pick Disease, en form av sjukdom som gör att de sakta bryts ner. Processen är långsam, men den leder till döden.

Så enkelt är det.

Vi var där för att skänka pengar till en sal på barnsjukhuset i Melbourne. En sal döpt efter Jazz och George. En sal de aldrig kommer att få se.

Kvällen var fylld av tal och auktioner. Och fastän Sue och Geoff är typen av människor som skämtar om allt så var det svårt att komma ifrån att vi var där för att deras två barn kommer att dö.

Jag är frisk och lycklig lottad. Alla är inte det. Det var en kväll där man insåg att livet är värdefullt.

När Geoff och Sue visade ett bildspel på sina två barn lekandes som vilka andra barn som helst gick det inte längre att värja sig.

Jag grät.

Alla grät.

Alla utom Sue.

Hon har inga tårar kvar.

The Dead

Kudos

Le. Bit ihop.

Det är fredag eftermiddag igen. Skyskrapan mittemot byggnaden jag sitter i glöder i eftermiddagsljuset och även om det är kallt med Melbournemått så har det varit en vacker dag. På byrån börjar folk slappna av. Vi släpper alla apbistra miner och ler mot dem vi bråkat med under veckan. Alla vill väl, men ibland blir det för mycket.

- Men du lovade!
- Ja, men du måste kunna säga till kunden att vi behöver mer tid!
- Men du lovade!
- Ja, men jag vill göra ett bra jobb!
- Men du lovade!
- Fuck, du är ju värre än dem. Jobbar du och jag tillsammans eller jobbar du för dem?!
- För mig är det viktigt att leverera det man lovat.
- Fuck! Off! I'll give you what I've promised but I think another day would make a huge difference.
- I'd prefer we deliver what we've promised.

Sen står man ändå där i baren och slappnar av. Skojar lite om en tuff vecka. Kanske för att man vet att det inte lönar sig att käbbla. Hur dum i huvudet jag än tycker att hon är så måste vi jobba ihop. Jag klarar mig inte utan henne och hon klarar sig inte utan mig.

Le.

Bit ihop.

Och blogga om det.

Barnmisshandel

Geri Halliwell döpte sin dotter till Bluebell Madonna Halliwell.

Borde det inte finnas lagar mot sånt?

I was born

Stephin Merritt är en av de som kan skriva, så mycket är klart. Följande textrader är svårt deppiga, men också väldigt, väldigt vackra.

Growing older is killing a child
Who laughed and smiled
At anything
Growing colder and less and less wild
And learning to say
I was young

The självcensur

När jag kollar in andra bloggar och ser deras hundralistor inser jag hur långt det har gått. Det som började som ett experiment i öppenhet för ett år sen har blivit nåt helt annat. Mina hundra saker innehåller förstås en del sanningar, men ändå är listan tom. Jag har slutit mig igen. Berättar inget. Eller det jag berättar är manikyrerat och förpackat. Även det trasiga är lagom trasigt, det bitska är lagom bitskt och det sanna är lagom sant.

Jag ska försöka göra nåt åt det. Inte för er skull, utan för min egen. Jag vill inte sitta här och skriva platityder och se till att mitt ego smeks upp i brygga av en flod av kommentarer. Jag har blivit Shakin' Fredrik och det håller fan inte.

Men bloggen är vad den är, den har blivit vad den har blivit. Jag får acceptera det. Jag får ta att alla jag skriver om, eller vill skriva om, redan läser bloggen. Det är ett problem, jag vill att ni ska veta det. Jag är inte arg för att ni läser, så ni behöver inte känna er skyldiga, men ett problem är det. Det hämmar mig. Jag har blivit paranoid.

Jag kan inte inte skriva om det här, för då kommer den och den att bli ledsen. Jag kan inte skriva om det där, för då kommer de och de att bli chockade. Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte.

Bluttan blä, säger jag.

Oh, the huvudvärk, oh, the bloggångest.

Aj. Vi hamnade på krogen efter en väldigt lång dag på jobbet. Det blev öl. Det blev Fernet. Det blev lite slirigt. Ville visa en idé för nån på laptopen. Upptäcker att stället har trådlöst nätverk och börjar kolla mail och blogga. "Smart" som jag var bestämde jag mig för att stänga av telefonen. Allt för att inte fyllemessa mer. Jag vet att jag låter som en 14-åring nu, men jag är livsfarlig med telefonen i hand.

När jag vaknade i morse med nätt huvudvärk satte jag mig raklång i sängen. Bloggade jag på krogen igår? Om vad? H E L V E T E ! Jag sprang ut till vardagsrummet. Som tur var hade jag bara lagt upp en låtjävel.

Det hade kunnat varit MYCKET värre.

Tro mig.

Ba fratt

Blogging live and direct from Collingwood and Yeltzas kitchen...

Speeding Motorcycle - Daniel Johnston feat. Yo La Tengo

Lösa planer

Ok, jag tänker:

Mosebacke
Tranans sommarsomething
Allsången på Debaser

Sen vete fan.

(Men inte ikväll, jag är i Stockholm andra veckan i augusti)

Att skriva

Jag har funderat väldigt mycket på det här. Om det är så att jag kan skriva. Jag är ärligt talat inte helt övertygad. Men jävlar i havet vilken respons jag fått sen jag startade bloggen för nästan exakt ett år sen. Det finns uppenbarligen folk som tycker att jag kan skriva. Och jag undrar varför. Inte varför ni tycker det, utan om det verkligen är så. Och om det är så att jag "kan" skriva, eller uttrycka mig i skrift, varför är det i så fall så?

Min pappa var journalist, min halvbror är journalist på aftonbladet och andra personer i min släkt har skrivit. Men jag har aldrig gjort det. Aldrig. Jag har heller aldrig uppmanats att skriva. Har aldrig skrivit dagbok, har aldrig skrivit noveller eller nånting. Det har aldrig lockat mig. Och därför är jag nyfiken. Är det så att jag kommer från en skrivande familj, och att jag därför har någon sorts fallenhet för det (om man nu tycker att jag har det vill säga), eller är det så att skrivandet bara är ett sätt att förmedla mina tankar? Att jag hade varit hyfsad på att berätta historier oavsett val av medium?

Jag var aldrig killen som satt och skumläste klassikerna. Jag läste femböckerna, bröderna Hardy och Clavells Shogun när jag var yngre. Visst, jag läste kanske en bok eller två, men inte så väldigt mycket mer än nån annan. Om jag nu "kan" skriva, var kommer det ifrån? Jag sätter mig vid tangentbordet och orden flödar ur fingrarna.
För så är det.
Sätter jag mig en meter från tangentbordet flödar ingenting. Inga tankar formuleras. Men så fort jag sätter fingrarna till tangentbordet kommer tankarna. Det är också därför mitt skrivande ser ut som det gör, med korta meningar och talspråk i skrift. Jag skriver inte. Jag trycker fram mina tankar. Många tycker att det är utstuderat och töntigt, men så bloggar jag.

Sen ska jag väl vara ärlig och säga att jag kan skriva annorlunda. Jag hade valt längre meningar, fler kommateringar och bisatser om jag skrev "på riktigt", men detta är mitt sätt att förmedla tankar.

Men kan jag skriva?

Och i så fall varför?

Det funderar jag över.

Dagligen.

Om Lily. Igen.

Lily Allen har tagit många (på nätet) med storm. Från ingenting förutom en myspace-sida till förstaplatsen på Englandslistan. Många kommer muttra och vägra lyssna på henne nu när hon blivit för stor för bloggosfären. Synd tycker jag eftersom hon är bra. Pitchfork är inne på en annan intressant sak i recensionen av hennes debutalbum "Alright Still" (som de för övrigt ger 8.3 av 10)

The other day a friend was talking about a development unique to this era-- the differences between peoples’ carefully cultivated online personas and their real-life selves. One might inform the other, or reject it, or reform it, or cannibalize it completely, but there’s always a push/pull at the center, and the task of managing and reconciling all that on a personal level is a relatively new thing. It’s just a hunch, but I think maybe one of the bonus reasons Alright, Still is compelling is because it inadvertently makes gestures to that whole phenomenon. It’s a through-the-looking-glass trajectory that begins with a MySpacer who’s got great tunes, good stories, and a funny way with commas, and it ends with a slickly produced pop album that isn’t all that far apart from pretty much any other UK female pop singer in terms of packaging and presentation. Somewhere between those two points is truth, somewhere behind it all is real-life messiness, and I think people are enjoying figuring it out, not to mention having another familiar co-ordinate from which to put it all together.

Cheryl Tweedy - Lily Allen
Littlest Things - Lily Allen
Friday Night - Lily Allen

High fives and shakes

Jag har ju skrivit om Clem Snide och Eef tidigare. Egentligen tycker jag inte han skrivit så mycket bra sen den magiska "Your Favorite Music", men även om jag är kär i varenda låt på blandskivan, och ni inte gillar skiten alls, så måste ni lyssna på "Bread". Den innehåller en av mina favorittextrader alla kategorier.

Those dishes are fine
They’re not going nowhere
So keep your hands soft
For high fives and shakes

Låtlistan - de som föll bort pga utrymme

1. The Price I Pay - Billy Bragg
2. At The Hop - Devendra Banhart
3. You Can Have It All - Yo La Tengo
4. Someone To Share My Life With - Rocky Dennis
5. Everybody's Gotta Learn Sometimes - Beck

Det handlar alltså inte om världens bästa låtar rent objektivt, utan låtar som betytt mycket för mig och someone special. Att jag sen blir oerhört sentimental när jag hör varenda en av dem är en annan sak.

En flicka skickade "You're Beautiful" med James Blunt till mig förra året för att visa mig att hon minsann klarade sig utan mig.

Och visst tänker jag på henne när jag hör låten.

Men James Blunt på skivan?

Nej, nånstans måste man dra gränsen.

Zombies!

Kul för hamstern

Häromdagen hamnade någon här efter att ha googlat "kul för hamstern". Jag försöker tänka mig hur förvånad vederbörande måste ha blivit.

Jag tänker mig en mamma runt 40 som precis skaffat en hamster till sin dotter. Eftersom hamstern ser ut att ha lite tråkigt i sin nya tomma bur bestämmer hon sig för att googla lite efter saker som råttan kan ha i buren. Jag menar ett hjul och en saltsten känns ju så jävla -82. Helt oväntat hamnar hon här.

Och hos harry the hamster.

Hon måste ha blivit väldigt förvånad.

Time has told me

Hm, jag inser när jag frågar om tips inför min New York-resa att jag inte frågat nåt om Stockholm eller Göteborg. Jag har inte varit i Sverige på två år och har nästan lika lite koll på Stockholm och Götlaborg som jag har på NYC.

Det är klart att jag tänkte njuta av lite skärgård och sån shit, men några utekvällar blir det nog. Det känns märkligt att inte veta nåt om sitt eget land längre.

Mycket märkligt.

Carpe diem, motherfuckers.

Det är kallt i Melbourne. Förmodligen årets kallaste dag så här långt. Ändå ser jag folk i t-shirt och shorts. Jag sitter i taxin på väg till jobbet och lyssnar på min egen blandskiva i brist på annat. Jag har slutat fascineras över skyskraporna, men tycker fortfarande att de är lika vackra, lika majestätiska.

När jag på morgonen klev ut på gatan och in längs Flinders Lane för att hämta en latte slog det mig, som så många gånger förr, hur likt Sverige det är trots allt. Men sen tänkte jag efter. Melbourne är inte likt Sverige eller någon stad jag bott i tidigare. Det handlar inte om det. Det handlar om att skapa sig rutiner någon annanstans. Att skaffa sig en vardag. Sen spelar det ingen roll om du bor i Mellerud eller Melbourne.

Jag är kanske lyckligt lottad som jobbar med ett jobb som funkar överallt, men jag har så många gånger hört svenskar prata om att de vill flytta, men bla bla bla. De sitter och muttrar över klimatet eller sitt jobb eller bristen på nåt annat. Och det är så jävla svenskt. Och så oerhört negativt. Visst finns det problem med att flytta utomlands, men de är minimala.

Hyr ut lägenheten eller huset, ta tjänstledigt, ta chansen, men sitt fan inte och beklaga dig över hur svårt det är, för det är inte sant.

Allt går, och det är jävlarimej lätt att ordna.

Och livet är nästan precis som hemma.

Jag betalar hyra, jag har en vanlig spis, betalar elräkning som vanligt, hantverkarna är ungefär som hemma, maten är bra eller bättre än hemma, det nyklippta gräset luktar likadant, doften efter ett sommarregn luktar likadant, jag har vänner som kommer över på middag, vi träffas på nåt kafé på söndagar för brunch, det är säkrare här än hemma.

Jag kan hålla på i evigheter.

Det går bra att vara svensk även här om det är det man vill. Vad jag vill ha sagt är att det går. Och gillar du det inte kan du åka hem igen.

Svårare är det inte.

Det är inget misslyckande att vända tillbaka.

Vad som är ett misslyckande är att aldrig ta chansen om du drömt om det.

Skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Ok, mofos?

songs about you, my dear.

(illustration från: threadless.com)

Thirteen - Wilco
Nothing Came Out - The Moldy Peaches
Up To My Neck In You - Mark Kozelek
You Can't Say No To Me - Tiger Lou
My Secret - Anna Ternheim
Hymn For Her - The Magic Numbers
Bread - Clem Snide
Let's Dance - M. Ward
The Book Of Love - The Magnetic Fields
A Case Of You - Joni Mitchell
Fruit Tree - Nick Drake
Volcano - Damien Rice
Are They Saying Goodbye - Ane Brun
Bloody Mother Fucking Asshole - Martha Wainwright
It's A Motherfucker - The Eels
Always On My Mind - Kristofer Åström
I Found A Reason - Cat Power
Here's To The Future - Ken Stringfellow
Hoppipolla - Sigur Ros

Soon on a blog near you

Det är märkligt, blandskivan är färdig nu. Jag ska bara ladda upp den. Jag tittar igenom de 19 låtarna på listan och inser att de inte på något sätt kan betyda lika mycket för er som för mig. Eller det kanske de kan, men inte samma sak. Förstås.

När man gått igenom ett antal förhållanden, korta som långa, så har man en uppsjö av minnen i olika faser av förälskelse eller uppbrott.

Låtarna jag valt speglar på nåt sätt ett förhållandes uppgång och fall för mig. Allt från det trevande vackra till de blottade tändernas fula. Varje låt betyder nåt för mig. Om än med olika personer. Varje låt är symbolisk. Lyssna helst på dem i den ordning de ligger. Jag vet att det här låter dunderpretto, men när det kommer till kärlek har jag inte lyckats hålla mig nykter nån gång. Det finns ingen antabus i världen som hjälper.

Absolute lovesongs

Jag sitter och filar på ännu en blandskiva. Den här gången på den svåraste sortens. Och samtidigt den sort jag alltid gjort. Med sånger om kärlek. Lycklig eller olycklig sådan. Uppgång och fall. Sånger jag i flera fall har gråtit till. Och sånger jag i andra fall vaknat till med någon jag älskat. Ni förstår att en sån skiva kräver lite eftertanke. Men ikväll så.

10 saker jag INTE skulle ta med mig till en öde ö

1. Sarah Brightmans cover på Captain Nemo
2. Siewert Öholms skägg
3. Elizabethtown (Extended DVD Version)
4. Il Divo
5. Parfymerat toalettpapper
6. Carola
7. Gång (sporten alltså)
8. Boken Principles of Micro Economics av nobelpristagaren Joseph Stiglitz
9. Resten av Siewert
10. Masthuggstorget i Göteborg

Dagens önskemål

Ge mig dina New York-tips.

Please.

Sarah Silverman

Jag har nyligen fått upp ögonen för Sarah Silverman, en flicka någon borde tvätta munnen på med en jättestor tvål.

Sarah jämförs ofta med Lenny Bruce. Kanske för att hon skojar om ras, incest och politik. Billiga knep kan tyckas, men hon gör det med bravur. Och hon är på väg att bli stor i det stora landet i väster.

Det förbjudna kittlar.

Och retar många.

"I'm going out with a guy who's half-black, who's totally going to break my heart......Oh my God. I can't believe I said that. I'm so negative. He's half-white. I gave him a compliment! All right, I told him he probably would've made, like, a really expensive slave in the, like, in the olden-timey days. "

“Everybody blames the Jews for killing Christ, and then the Jews try to pass it off on the Romans. I'm one of the few people that believe it was the blacks.”

"A couple nights ago, I was licking jelly off my boyfriend's penis . . . and I thought, Oh, my God--I'm turning into my mother!"

"I buy water at the liquor store across the street from where I live. So I'm walking into the door, and standing, loitering, outside the door is a man. And I walk by him to go in and he says [in a clenched, abrupt voice], 'I want pussy!' Now, I don't want to seem conceited or anything, but [rolling her eyes, both embarrassed and proud] he was talking about me. It offended me, obviously, but more than offending me, it made me feel sorry for him. It made me sad. Because it was so obvious to me that this was a person who grew up and who was a child whose mother and father never gave him any pussy."

Zach och musiken

Zach Braff lyckades ju hyfsat bra med soundtracket till Garden State. Han har även hjälpt till med musiken till den senaste filmen han är med i, "The Last Kiss". En del bra låtar, men lite för platt, tycker jag

1. Chocolate - Snow Patrol
2. Star Mile - Joshua Radin
3. Pain Killer - Turin Brakes
4. Warning Sign - Coldplay
5. Ride - Cary Brothers
6. El Salvador - Athlete
7. Hide And Seek - Imogen Heap
8. Reason Why - Rachael Yamagata
9. Hold You In My Arms - Ray LaMontagne
10. Prophecy - Remy Zero
11. Paper Bag - Fiona Apple
12. Today's The Day - Aimee Mann
13. Arms of a Woman - Amos Lee
14. Cigarettes and Chocolate Milk (Reprise) - Rufus Wainwright
15. Paperweight - Joshua Radin and Schuyler Fisk

Kärlek = Fint

Jag vet att jag var lite elak i det förra inlägget. Man ska inte skratta åt kärlek. Kärlek är alltid fint. Men vi pratar om två av Australiens kändaste personer här.

Och ett tal som rimmar...

Man får fnissa lite rått då.

Tycker jag.

Ode till Lleyton

Lleyton Hewitt spelar tennis. För ett tag sen gifte han sig med en av Australiens mer kända såpaskådisar, Bec Cartwright.

Följande lilla tal läste hon upp under bröllopsmiddagen. Jag tycker att det är otroligt underhållande. Jag vet att man inte ska skratta åt folk, men här kan jag inte låta bli. I know it's a bad thing to do. Bad, bad, bad.

Tillägg:
Jag tycker att hennes tal är rörande på ett naivt sätt. Men det känns också så otroligt barnsligt. Lite som att Lleyton gift sig med en 13-åring. Jag vet att mitt inlägg doftar av intelligensmobbning, men vad fan, det är inte det det handlar om. Jag tycker bara att det är ett riktigt kasst tal. Som dessutom rimmar.


I really don’t know where to start,
but I definitely know you’ve captured my heart,

It started that night you called me up,
to see if I’d play in the Starlight Cup

Way back then, little did we know,
That our love for one another could grow and grow,

A text message or two is what kept us in touch
And I want you to know that I love you so much

It wasn’t ‘til late in 2004
That I received another phone call
When we decided to meet,
we went up the street for something to eat,

From that day on I’ve been by your side
And look at me now,
I am here as your bride!

I used to wish upon a star
that I’d meet the perfect husband

- and here you are!

You’re an inspiration to so many including me,
Anyone whose ever met you can count themselves lucky,

I’m so lucky I’ve found the one,
Being with you I have nothing but fun,

You are my best friend and my dream come true
And I’m so glad to be sharing all this with you

This is only the start of our dream together,
But I promise to love you until forever

I can’t wait to start my life with you,
Just being together, our dreams will come true

I have no doubt I’m glad to be your wife,
And being with me is now a part of your life
I admire you for so many reasons,
I mean look at what happened at the Four Seasons!

We’re about to experience the miracle of life,
but always remember I’m so proud to be your wife,

Having a family with you makes me so glad,
I know I’ll never get sad,

Thanks so much for choosing me,
By sticking together we’ll make a great family

Engaged and then married and now one on the way,
I’ll take such good care of you every day,

It’s safe to say I’ll love you more and more
And marrying you today, I couldn’t be more sure.

Rebecca Hewitt! I’m your wife!

I promise you one thing, stick with me and you’ll have a bloody good life!

Från en väldigt, väldigt bra skiva.

Oh, love is so good when you're treated like you should be
The sky goes on forever in a symphony of song
And how water can flow like it's streaming out of fountains
And all you gotta do is find a sword and a stone

And how it takes on the night like birds of paradise
Like way down in pollyanna where the race runs wild

Oh, but if you're gonna leave, better call the undertaker
Take me under, undertaker
Take me home

M Ward - Undertaker

Gurkasburken får mig att längta till Stockholm

Jag vill svettas på Slick, dansa på bardisken på Nacht, fylleragga på Berns Terrass, mediekompismingla på Riche. bli dyngrak i Vitan, trängas på Trädgården, spela fotboll i Tanto, lyssna på gubbrock på Street, bada i fontänen på Spymlan, ramla i trappen på F12, hoppa Bomben från platån på Stadshuskajen, prata om kärleken på Tranan, dricka enorma glas rödvin på Af Chapman-baren, träffa tjejer långt över min nivå på Sturehof, räkna småmynt på Carmen, dricka Absinth-shots på Nada, kolla på fotboll på Läckerbiten, bränna mig på infravärmen på East, vara pingisskadad i Hagaparken, sjunga allsång på Koop-studions tak, ha sex på en brygga på Reimers, söka skuggan på Debasers utegård, tjafsa med vakterna på Skeppsbar, dricka fruktdrinkar och järn på Annakhan, kolla på band på Kulturhuset, dricka Sofiero och röka Level på en balkong på Erik Dahlbergsgatan, välta dansgolvet på Ace, njuta av utsikten på Mosebacke... men mest av allt vill jag hångla med nån.

Sex, drugs and rock 'n' roll.

Jag älskar rockfoto. Jag vet inte varför. Det finns något magiskt i all misär kombinerat med den inbillade glamouren. Jag kommer ihåg gången då jag hamnade i Ed Harcourts loge och såg de trötta ögonen. Jag såg hur vilsen han var. Jag såg 22-åringen som inte passade in. Han drack ur en flaska rött och tittade tomt på ingenting.

Den här bilden på Chet Baker är en av mina favoriter.

Det går alldeles utmärkt att bli avundsjuk

Om ett par timmar ska jag se de här två på Northcote Social Club.

Mates of State - Goods

Björn och Prince Alfred

När jag klev in på Prince Alfred Hotel i Richmond igår sprang jag rätt in i Björn. Det tog ett par sekunder innan min hjärna kopplade. "Hej, Jonas", sa han och log med hela ansiktet". Min hjärna hade fortfarande inte lyckats processa informationen så allt jag kunde göra var att glo. "Vad... i.... helvete gör du här?", lyckades jag klämma ur mig efter ett tag. Björn log och klappade om mig.

Björn Rietz är anledningen till att jag överhuvudtaget flyttade till Melbourne. Trots att jag aldrig jobbat för Björn är han på många sätt min mentor. Det började när jag satt i Guldäggsjuryn och Björn var ordförande. Eller fan, det började nog när vi satt i Resumés jury för Månadens Kampanj, faktiskt. Sak samma. På nåt sätt fick vi bra kontakt. När Björn sen flyttade till Australien höll vi kontakten. När mitt liv i Göteborg och på Forsman höll på att gå åt helvete fick jag en dag ett sms från Björn. "Jag sitter och äter en thai beef salad och dricker en kall öl i Richmond. Det är 34 grader varmt". I Göteborg var det midvinter och smällkallt. Jag bestämde mig där och då för att flytta.

Tre månader senare landade jag i Melbourne. Jag hade sålt allt. De första veckorna spenderades i familjen Rietz poolhus. Han hjälpte mig med allt. Till slut fick jag ett erbjudande från Sydney. Jag teamades ihop med A och mitt Australienäventyr tog fart på riktigt.

Björn flyttade hem till Stockholm med familjen. Vi fick aldrig möjlighet att ses igen. Fortfarande minns jag kvällarna hemma hos Björn i Albert Park. Han bjöd på dyrt vin och spelade gitarr. Hans fru Yvonne såg till att han tog det lugnt och att han inte överansträngde sin rygg som han skadat i en skidolycka ett par månader tidigare.

Och plötsligt står han alltså där framför mig på en pub i Richmond. Det visar sig att Björn är i Australien på semester. Vi tar ett par öl tillsammans innan Björn lämnar oss för att åka till hotellet och frun och barnen.

Simon ser att jag är tystare än vanligt. Han tar tag i mina axlar och försöker skaka liv i mig. Jag försöker komma tillbaka in i matchen, men det går inte. Jag har blivit påmind om så mycket. Om allt som var. Och allt som är. Det bor en svensk kille på 57 Elizabeth Street i Melbourne. Han kommer förmodligen aldrig att flytta hem igen. Och det är mycket tack vare Björn.

Jag ursäktar mig och går ut för lite luft.
Väl ute sträcker jag upp handen och stoppar en av Melbournes gula taxis.
En man från Pakistan kör mig hem genom natten.
Vi är båda tysta.
När Simon ringt åtta gånger stänger jag av telefonen.

The usual suspects

Friends, Season 4, Episode 9

Det har varit en bra vecka, men jävlar i havet vad späckad den varit. Det är mitt i smällkallaste vintern och på nåt sätt är det skönt att ha alldeles för mycket att göra.

Ikväll blir det i alla fall utgång med min vän Simon från Sydney. Han är väluppfostrad engelsk privatskolegosse när han är nykter, men blir helt tossig när han dricker.

En kväll med Simon är som en kväll med Ross och Chandlers vän Gandalf.

Om ni hajar.

Väldigt, väldigt tlutt idag...

Onsdag

04.40 - Väckarklockan ringer
05.30 - Troy hämtar upp
06.00 - Melbourne Airport
06.45 - Lyfter
08.00 - Sydney Airport
09.00 - Nylon Studios - Möte med musiker
10.00 - Skådisar anländer
10.30 - Inspelning av 7 radioreklamspotar inleds
23.00 - Inspelning av 7 radioreklamspotar avslutas
23.30 - Anländer till hotellet
23.39 - Somnar

While It Rains

The Commander Thinks Aloud - The Long Winters
Saturday Is Never Fair - Samuraj Cities
Eanie Meany (Fatboy Slim Remix) - Jim Noir
Wound Up - Office
Oh Mandy - Spinto Band
Gideon - My Morning Jacket
Time Bomb - The Format
After Laughter Comes Tears - The Robocop Kraus
Kelly - Van She
Lover I Don't Have To Love - Bettie Serveert
Woodcat - Tunng
Cartwheels - The Reindeer Section

5 saker

Jag reser mig sakta från soffan och ställer mig vid fönstret mot gatan. Vinden viner och rutorna protesterar högljutt. Jag tittar på låset för att se om det ska hålla. På de tre sekunder det tog mig att gå till fönstret har jag redan lyckats glömma att jag var på väg till kylen för att leta upp fem saker. Jag går tillbaka till soffan och datorn, men jag hinner knappt sätta mig innan uppgiften slår mig igen. Jag muttrar tyst på svenska för mig själv medan jag går fram till kylen jag köpte på avbetalning för ett år sen. När jag anlände i Melbourne första gången för två och ett halvt år sedan köpte jag en begagnad kyl av en ryss. 300 dollares, levererad och klar. KUMRIF. När jag flyttade från Sydney hade perspektiven och budgeten förändrats. 2200 dollar för en kyl är egentligen bisarrt. Inga fräcka effekter. Ingenting. Bara en kyl med liten frys. Och nu står jag där och blänger för att hitta fem saker. Ok, ok. Kalles kaviar. Kalopsen jag lagade för en stund sen. Senapssill. Rabarbercheesecake jag lagade häromdagen. Och en flaska fuskbubbel. Medan jag står och glor på grejerna i kylen funderar jag på om jag kommer att komma ihåg allt eller om jag borde skriva ner skiten. Jag vågar vägra och knallar in till sovrummet för nästa uppgift i garderoben. Med tanke på att jag flyttade från Sverige med endast två resväskor så är i stort sett allt jag har i min garderob nyinköpt. Jag öppnar och inser att svaren inte är varken spännande eller roliga, men en uppgift är en uppgift. En kostym från Mjölk. Ett ölunderlägg som jag var på väg att ge till en flicka i Sydney när jag bodde där. På underlägget står det: "We pashed, but I still don't know your name. Jonas 0422XXXXXX". En smokingjacka. Ett gitarrfodral till min akustiska Yamaha. Och en fuktskada. Jag inser att jag redan glömt sakerna i kylen. Noterar att jag blir tvungen att fuska senare. Bil har jag ingen just nu så den hoppar jag över. Istället går jag ut till vardagsrummet och öppnar min väska. Lika tråkigt där. Min gamla PowerBook G4 som jag tagit fram för att kopiera filer från. Min Canon Ixus 800IS. Mitt internationella körkort från Motormännen. En räkning från elbolaget. Och ett reklamfilmsmanus för Australian Childhood Foundation som jag hjälpt till med. Sen slår det mig att jag måste komma på fem personer att skicka vidare skiten till, men jag känner på mig att jag är så sent ute så jag struntar i det. Istället Boston Legal på Channel 7. Skådisextravaganza. James Spader regerar.

Hur man gör en rolig reklamfilm av en halvbeige brief

Jag skrattar fortfarande varje gång jag ser den här

Dagens obegripliga uttryck för alla som inte bor i Australien

Lock it in, Eddie.

Kalopsnoja

Min längtan efter husmanskost börjar bli absurd. Idag har jag suttit halva dagen och längtat efter kalops. Jag har försökt lista ut vad kryddpeppar kan heta på engelska. Det är i stort sett det enda jag är tveksam till om jag kan hitta här. Och jag behöver ett bra engelskt ord för högrev.

Sen jävlar.

here, kitty, kitty.

skyltfetischism

obstruction

Då och nu

Kontext

Wow. Jag läser igenom kommentarerna på mitt inlägg "semicolon - dash - lower case p" nedan och förundras. Visst, jag borde förstås inte bett Lukas hålla käften, det ångrar jag, men det är inte det som fascinerar. Att en del inte förstår vad jag ville ha sagt är i mina ögon remarkabelt.

Hela inlägget är en nidbild av en reklamare och den bransch jag jobbar i.

Jag försökte vara så grov och cynisk som möjligt för att just den poängen skulle framgå.

Men uppenbarligen misslyckades jag.

Jag har tagit det grövsta av det grövsta för att visa på folks uppfattning om det jag sysslar med. Och vad det ibland känns som att jag förväntas jobba med. Hela inlägget är en orgie i cynism, förakt, plump humor och utnyttjande av människor. För att visa på hur vi uppfattas.

"Hm, kanske kan vi sälja badkläder genom att hänka på den där bombattacken på stranden i Gaza? Jävlar vilken kupp. Och fan vad med gratis tv-tid. Hon tjejen har ju ingen familj kvar. Men lite badkläder hade väl varit schysst?"

Jag vet inte, jag tyckte det var rätt uppenbart vad jag försökte göra. Uppenbarligen fanns det en del som trodde att jag gjorde det för att mäta mig med Karolina Lassbo. Så var det alltså inte. Hon antyder på sin blogg att jag var ledsen att jag inte fick tillräckligt med uppmärksamhet i och med debatten runt henne. Det påståendet är rent löjeväckande. Det som gjorde att det blev en debatt av det hela var hennes otroligt märkliga uttalanden om nazism och gaskamrar (i en diskussion om nationalsocialism).

Ska vi bryta ner mitt inlägg i dess minsta beståndsdelar och sedan sätta ihop det på ett mer tydligt sätt borde jag ha skrivit så här:

"Ni verkar tro att vi reklamare skojar om vad som helst och utnyttjar människor utan något som helst samvete. Det är inte sant."

Istället valde jag ironi. Vill ni jämställa mitt inlägg med Lassbos diverse uttalanden så tar jag gärna den diskussionen.

För mig handlar det om sammanhang.

Inte om att man inte får skoja om saker.

Hus i helvete

Lämnade datorn på jobbet i helgen. Inser att bloggen levt sitt eget liv medan jag tog ledigt. Får läsa och begrunda innan jag kommenterar. Men att folk inte förstod att min inlägg om reklam nedan var en extrem överdrift för att göra en poäng om vad folk tycker om oss reklamare, gör mig ganska jätteförvånad. Jag drog smaklösa skämt om tsunamikatastrofen, nazismen, palestinakonflikten och annat i ett försök att visa att vi reklamare i mångas ögon inte har någon moral utan utnyttjar allt vi möter. Det framgick uppenbarligen inte. Får skriva med stora bokstäver nästa gång.

Fredag kväll i Melbourne

Klockan är strax efter fem och folket vallfärdar till byråbaren. Så även jag. Känner mig lite trött på ord i dag. Dunno why.

Lily är i alla fall bra.

Som fan.

Lily Allen - Friday Night

Myter man gått på - del I

Bålmyten

"All sprit sätter sig i frukten"

Jävlar vilka mängder frukt jag satt i mig på fester. Jag har setts sitta på balkonger i ett antal världsdelar sugandes på en bit sladdrig carambole.

Harry

Jag har en liten fråga. Är det ok att tycka att det här är fruktansvärt roligt, eller är det nån som tar illa vid sig? Och vad är det som gör det ok/inte ok?

Jag säger att hamstern gör att det är ok (eller rent utav fantastiskt roligt).

But maybe it's just me?

Alltså...

Jag är fortfarande i Australien.
Acceleratorgrejen berodde på att jag var svårt avundsjuk.
Ni kan sluta ringa Nordic Light och fråga efter om Fisken checkat in.
He hasn't left the building.
(Och ja, idag är en ironisk dag)

Män inom film på elva bokstäver jag beundrar lite

Willem Dafoe
Jim Jarmusch
William Macy
Hugo Weaving
Roberto Beni
Philip Seymo
Fan

semicolon - dash - lower case p

Bråda dagar. Förutom att vi försöker komma på nya sätt att få tre-åringar att börja röka sitter vi som bäst och funderar på hur vi ska kunna utnyttja tsunamikatastrofen på bästa sätt för nån av våra kunder. Rida på vågen, satt säga. Hur ska vi få pensionärer att köpa mer kattmat? Hur ska vi kunna marknadsföra krigsleksaker till barn och hur i hela världen ska vi kunna få fler 12-åriga flickor att köpa våra kunders light-produkter? Idag hade vi Satan och Bert Karlsson inne för lite säljsnack och i morgon kommer Hitler för att lära oss allt om retorik. Jag är jävligt taggad. Tänker räcka upp handen precis hela tiden (för att ställa frågor). Hur stor är en bra stor stark? Halv liter! Sieg Halv! Det kommer han att gilla.

Jag ser fram emot att lura på er alla mer skit eftersom ni inte har någon som helst fri vilja. Ni är viljelösa idioter och sväljer vilken dynga som helst. Varje dag jag går till jobbet försöker jag dämpa mitt hat för er - pöbeln - och samtidigt dämpa insikten om min egen överlägsenhet trots att jag blir påmind om den precis hela tiden.

Hm, kanske kan vi sälja badkläder genom att hänka på den där bombattacken på stranden i Gaza? Jävlar vilken kupp. Och fan vad med gratis tv-tid. Hon tjejen har ju ingen familj kvar. Men lite badkläder hade väl varit schysst?

Fan, så gör vi.

Jag jobbar ju ändå med reklam.

Eller fan...

Jag får sova på saken. Men jag är skeptisk. Vi provar över natten.

Tack igen.

Borttappat

Jesus. Ja, där ser man. Jag borde aldrig frågat. Eller jo, kul att ni ville tycka till i alla fall. Den första är färgglad så det räcker, men den funkar dåligt som logga, den tar över för mycket. Jag har provat på alla möjliga sätt. Så tack för att ni tyckte, men det funkar inte. Tror jag.

Det får bli den andra ett tag.

Jag råkade nämligen radera den första loggan när jag lekte med olika varianter.

Japp, mycket rutinerat.

Folkets val

Vilken logga gillar ni? Och varför? Jag lutar åt tvåan.

1.

2.

Stryk utlovas

De som är i Göteborg idag - eller Stockholm imorgon - och INTE går på Accelerator, ska ha stryk.

Duktigt med.

Vad är väl en himmel utan könsord?

Solnedgång över Melbourne

O.D. on Sweden

Jag laddar upp för att knarka Sverige när jag kommer tillbaka. Här ska överdoseras. Här ska jävlar i mig ätas svenskt in absurdum. Vi snackar färskpotatis, räkor, havskräftor, gravlax med dillstuvad potatis och annat jag inte kan få tag på här nere. Köttbullar, kalops, dillkött och andra svenska klassiker kan man ju laga själv, men en så enkel sak som räkor (tillagade som hemma) är helt omöjligt att få tag på.

Jag tänker för ett par veckor våga vägra cous cous, pilaffris, pizza, kebab och pitabröd. Frågan är om jag ens tänker äta baguette till räkorna.

Funkar tunnbröd?

Eller skogaholmslimpa?

Fan, jag har blivit nationalromantiker.

Oh, the irony.

One, thanks.

Jag tycker om att gå på bio själv. Ensam. Jag vet att det är ett kontroversiellt uttalande, men så är det. Me likes it. Det är en av få gånger jag lyckas stänga av helt. Jag köper ingen dricka, inget godis. Ingenting. Och jag pratar inte med någon. Det känns på nåt konstigt sätt väldigt meditativt. Även den kassaste film kan på detta sätt ge mig något. Att lämna en biograf och komma ut i dagsljuset igen är lite grand som en pånyttfödelse. Wow, jävlar vad ljust, var är jag, vart är jag på väg? För en liten stund är allt nytt och allt gammalt är bortspolat. För en liten stund.

Det jag inte gör är att gå på nån av kvällsföreställningarna. Där går gränsen. När det börjar bli datedags sticker man ut för mycket utan sällskap. Jag kan inte längre vara lika anonym. Jag inbillar mig att de tittar.

Men många är alltså gångerna då jag gått på bio själv. Gånger jag behövt tänka. Och gånger då jag behövt slippa tänka. Gånger då jag behövt komma bort en stund.

Det spelar ingen roll om jag hamnar på Endor eller Brokeback Mountain.

Men gången jag hamnade i Elizabethtown sket det sig kapitalt.

Jag ville bara döda Orlando.

Och Cameron Crowe.

Reklam

Ok, lite branschsnack. Följande film är ett intressant exempel på vart branding och reklam riktat till internetgenerationen är på väg. 90 % av de som ser filmen skickar en länk till sina vänner för att tricket är imponerande. I själva verket är allt fejkat och reklam för whiskyn Famous Grouse.

Tror jag.

Hon ger sig inte

Jag tror fortfarande inte att Karolina Lassbo förstår varför folk reagerat på hennes uttalanden. Och nu använder hon Sigge som vapen i hennes kamp för upprättelse. Hon i sin tur har flera gånger avstått att svara på de frågor som ställts. Istället har hon skojat om brandfacklor i gaskammare och sedan refererat till nämnda skämt som "fräckt".

Eller så har hon pratat om positiv nazism.

Jag tycker att en del av det drev och de överdrifter som Markus Andersson och Lassbo råkat ut för är rätt smaklösa, men någonstans i all denna soppa är det som att Karolina inte lyssnar. Hon är så van att folk avfärdar henne som dum blondin att hon helt enkelt slutat lyssna på belackare.

Visst, det är beklagligt att anklagelsen om Markus Anderssons påstådda nationalsocialistiska sympatier i och med drevet har blivit en ogrundad sanning.

Men mitt i allt har Karolina missat en grundläggande sak.

Att hon själv betett sig som en idiot.

Jag rear ut min själ

Fredrik said...
(Angående din beundran för James Nachtwey)
Jag tycker det är lite "odd" att en reklamman ser upp till en fotograf som aldrig skulle drömma om att ta en reklambild. Men det är kanske bara jag.

Ah, så var vi då där igen. Föraktet lyser i ögonen på en del människor när jag berättar att jag jobbar med reklam. Kanske är det inte det du menar, Fredrik, men det får mig i alla fall att reagera starkt nog för att göra ett inlägg av det. Jag menar inte att sätta just dig på pottan, men resonemanget upprör mig.

Jag får alltså inte uppskatta fotojournalism för att jag jobbar med reklam. Är det så? Kanske får jag inte heller uppskatta musik som inte är specialskriven för hamburgare eller måleri som inte illustrerar ett storyboard eller en binda i en annons. Eller hur menar du? För att jag jobbar med att sälja saker får jag inte uppskatta hantverket i det James Nachtwey gör? Eller?

Får en frilansande journalist som skriver texter på beställning uppskatta lyrik eller skönlitteratur?

Mitt reklamande ger mig en chans att jobba med film, fotografi, skådespeleri, illustration, typografi, design och annat som alltid betytt mycket för mig. Jag gör det på dagtid för kunder och jag gör det på min fritid för mig själv.

Och visst, det kanske är "finare" att skriva nåt eget eller att ta foton som betyder nåt för mig själv, men ser du till exempel James Nachtwey som enbart en konstnär? Plåtar James Nachtwey enbart för att visa världen hur illa det är ställt? Gör han det helt utan kommersiella baktankar? Åker han alltid till olika jobb för egen räkning?

Om svaret faktiskt är ja, undrar jag en sista sak:

Får jag inte se upp till honom för att jag jobbar med reklam?

Har jag förverkat mina rättigheter som estet för att jag säljer det jag är bra på?

Refuserade reklamidéer för TENA

Receptionist answering phone: Welcome to TENA, can you please hold?
...

Grönblek

Jag fick ett mail där någon funderade över om de skulle känna igen mig när jag kommer till Stockholm. Och det är ju smickrande förstås. Jag har ett säkert tips. Leta efter den blekaste killen i stan. Tänk vinterkräksjukan.

Det är mitt i vintern här.

Green is the new brown.

Wee!

Nu ska jag åka till Flagstaff Studios och spela in radioreklam för inkontinensskydd.

Hugs and kiss,

/J

Ping Pong After Party

Det blev ett jävla hallå. Jag lovar att lägga upp lite bilder och filmer ikväll när jag kommer hem. Som ni kanske märkte höll pingisturneringen på i drygt fyra timmar. Och den gänglige svensken vann. Kors i taket. Jag och den nye killen Matt sopade banan med de andra. Varför vet jag faktiskt inte. Vi är inte de bästa spelarna på byrån, men av nån anledning var vi samspelta. Så samspelta att vi vann. Ja, ja, det här var väl kanske inte världens viktigaste nyhet, men det var kul för oss. I finalen hade två av tjejerna målat upp plakat som drog ner en del skratt från läktarna.

"Take my virginity, Jonas. Now! Nooow! Nooooow!"

och

"It's yours Matt, why don't you return my calls?"

Efter finalen stannade vi kvar en stund och småsöp på mitt kontor. Därefter ut i Melbournenatten. Ah, Chapel Street. Ah, Revolver. Har ni varit där fattar ni vart kvällen barkade.

Käpprätt.

James

Det här med idoler. Hjältar. Jag har aldrig haft några. Förmodligen har ett komplicerat förhållande till min pappa bidragit till detta. Han var en remarkabel människa, men som pappa fanns det bitar jag saknade. Men det här handlar inte om det. Det här handlar om idoler. Som jag just meddelat att jag inte har några.

Kanske handlar det därför inte om idoler utan om människor jag beundrar. Börjar vi där blir det lättare att nämna namn. Men det handlar inte om det heller. Eller det gör det kanske. Jag har aldrig haft några idoler. Eller manliga förebilder. Eller män jag "beundrar" och ser upp till. Jag har satt mina egna mål.

Självklart har min mamma bidragit mer än nån annan, men det här (efter att jag slutat svamla) ska inte handla om det heller. Det ska handla om en duktig fotograf. Jag vill inte bli som honom. Eller kopiera det han gör. Men om jag - i det jag gör - kommer nära det fotojournalisten James Nachtwey gjort i sitt jobb, då närmar jag mig de mål jag satt upp för mig själv. Chansen är kanske inte så stor, men skit samma. James Nachtwey har ett öga jag bara kan drömma om.